Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bländande spel av melodisk gitarrkomet i trioformat – Tom Ollendorff på Unity

by

Tom Ollendorff – Viktor Nyberg – Jonas Bäckman

23/2 2014

Unity i Göteborg

Skulle ha befunnit mig på teaterpremiär hos frigrupp, men hade missat anteckna detta i almanackan. Åkte istället halvannan timme senare bussen hemifrån till hållplats Domkyrkan. Kände till de två svenska musikerna i trion, dock ej den engelsman som frontade på specialdesignad, vinröd italiensk gitarr. Hade i förväg endast lyssnat på en kortare livesekvens på Youtube. Hann i tid till sena kvällskonserten. Blev hänvisad till ett bord längst in bredvid scenen. Fick omgående sällskap av flera unga musiker, varav ett par instrumentkollegor till huvudattraktionen. ”monstergitarrist” och ”bag” blev de kärnfulla omdömen som fälldes av grabbarna. Musikern de gick igång på heter Tom Ollendorff, är från London och har på kort släppt minst tre skivor, turnerat med trio särskilt i UK och Spanien, agerat sideman hos andra och är dessutom gästhandledare vid flera skolor; bland annat på det Royal College of Music varifrån han själv examinerades. På turnén i Europa lanseras senaste albumet Open House där saxofonisten Ben Wendel medverkar. Turnén genomförs med kontrabasisten Viktor Nyberg som spelat en hel del live med Ollendorff och bakom trummorna sitter den ofattbart aktive Jonas Bäckman. Tycks mig som om jag prickat in allra flesta tillfällen då basisten bosatt i Paris och batteristen boende i Stockholm befunnit sig på publikt uppdrag i Göteborg.

Anmärkningsvärt att konserten pågående i uppskattningsvis 70 minuter ges utan stöd av noter. Visste som sagt inte vem gitarristen var. Lyckligtvis bar mitt spontana infall frukt. Nu vet jag lite mer, efter att ha läst på hemsida, lyssnat ett par gånger på utsökta hantverket på sprillans färska cd:n Solo ( fyra standards + två egna kompositioner) inspelad i en kyrka i Notting Hill och en pratstund efteråt med den sympatiske och mångsidige gitarristen. Betedde mig förvisso lite osmart genom att droppa gitarrhjältar jag skådat på scener vilka gjort djupa intryck på mig. Några av namnen verkar tillhöra de han influerats av. Nyberg upplyser om att Gilad Hekselman är den mest uppenbara influensen. Svenska rytmsektionen lägger efter konserten till att Ollendorff behärskar legatospel som få andra, att också i virtuosa avdelningar kan man haka tag i urskiljbar melodisk linje, att han som kontrast till flyhänta manövrar gärna ägnar sig åt etyder samt framhåller en skönjbar folkloristisk touch.

Smeksam start med klangfullt dröjande intro. När rytmsektionen fyller i stegras successivt energin, vars intensitet Bäckman påtagligt bidrar till. Låten visar sig heta Three Bridges och är tillägnad Skottlands huvudstad. I nästa lät, en snabbfotad sak signerad Charlie Parker, bär det sannerligen iväg. Raska tempot övergår en stund i pregnant basfeature. Fäster mig vid hur sömlöst ackord levereras från en ny stjärna i vardande som förlitar sig till sitt instruments klang och matchande förstärkare. Spelar utan pedaler, svajarm eller andra effekter, bortsett från loop-apparatur i konsertens slutskede. Verkar stimuleras särskilt av Bäckmans frejdiga och inkännande spelstil, som antingen lockar fram ekvilibristisk konversation eller lyhört understödjer i reflekterande alster. Trion behärskar definitivt konsten att växla emellan tekniskt uppdrivet sound och stillsamt framflytande kompositioner. Uppskattar expansiva dynamiken i exempelvis en vacker ballad, som om jag hörde rätt var en tonsättning av dikt skriven av kvinnlig poet.

Mitt i konserten registreras idealisk sammansmältning av solist och rytmsektion kryddat av smidiga licks. I outro på åsyftad låt läggs snyggt en doft av latin in. Virtuosens stil låter i mina öron som vore den påverkad av storheter som Scofield, Frisell, Coryell och Doug Raney. Missade att fråga i vilken mån dessa haft betydelse för hans utveckling. I mina anteckningar betonas att den kaskad-offensive Bäckman är en attraktion i sig, oftast som en integrerad, skicklig dynamo.

En exceptionellt stillsam ballad, självfallet med vispar, förmedlar en vibe av John Williams berömda soundtrack till känslobomb från omvälvande Deer Hunter. Fridfulla stämningen övergår i uppsluppet bossa-stuk där nästa basfeature infaller. Urläcker prestation av Viktor Nyberg! Melodier i medium-tempo lämpar sig utmärkt för Ollendorffs eleganta riffande, också för att etablera uppfinningsrika dialoger med rytmtillverkaren vars fötter och överarmar jag ser ihärdigt sysselsatta på två meters håll. En längre komposition döpt till Istanbul introduceras, ett lagom intrikat stycke med finurliga bågar. Bäckman står för aftonens kanske svettigaste synkande bravad. Och låtskrivaren använder lika diskret som oväntat loopar. Underhållande lek med ljudbilden! Fragment av folklore hade högst njutbart införlivats.

Tom Ollendorff påtalar hur upplivad han känner sig över publikens mottagande och sina duktiga medmusiker. Extranumret vetter åt Al Di Meola-style. Vi bjuds på uppvisning av en Londonbo tillsammans med svensk ryggrad. Extraordinär motorik, chops, densitet och sväng! Vad som i övrigt verkligen föll mig i smaken var deras klangliga kontraster. Blev som framgått så positivt överraskad att det absolut var värt åtskilliga timmar av skrivande på datorn.

Filmrecension: The Peasants – en episk roman blir ett levande konstverk

by

The Peasants
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2023
Regi DK Welchman och Hugh Welchman

En episk roman av Nobelpristagaren Władysław Reymont stiger in i konstverk som skildrar livet på den polska landsbygden – litteratur och konst möts och blir en film, rent bokstavligt dessutom. Konstverk får liv och människor och djur på tavlorna börjar röra på sig och träd rör sig i vinden. Regissörsparet DK Welchman och Hugh Welchman är tidigare kända för filmen Loving Vincent som totalt hänförde Kulturbloggens recensent och gav den betyg 5 och skrev:Årets och kanske till och med årtiondets konstnärligaste film, helt enkelt ett mästerverk och en hyllning till konsten och Vincent van Gogh. Filmen är skapad av hundra konstnärer och allt i filmen, varenda filmsekvens, är oljemålningar.

The Peasants är också skapad av handmålade oljemålningar som målats över det inspelade materialet. Det är gediget och det är en stark och sorglig berättelse om hur omöjligt det var för en kvinna att vara självständig och ha konstnärliga ambitioner i en fattig by under 1800-talet i Polen. Det är utan tvekan ett imponerande filmarbete och en episk berättelse med djup i där inget är enbart svart eller vitt men där människor som springer i flock blir fruktansvärda. Skälet till att denna film inte får betyg 5 är att de animerade skådespelarna och miljöbilderna är skakiga och ansiktena ser ut som AI-genererade bilder. Ofta är det dock fantastiskt och oerhört lyckat och det känns som att konstverk får liv framför mina ögon.

Handlingen utspelas i en liten by, Lipce, i Polen under sent 1800-tal. Jagna är en ung kvinna som lever tillsammans med sin mamma. Hon är en av byns vackra unga kvinnor men hon vill inte leva efter de regler som styr. Hon vill skapa, hon vill vara kreativ och hon vill inte gifta sig av materiella skäl. Det fick dock inte utrymma för självständiga kvinnor i en sådan by.

Byns rikaste bonde Maciej Boryna, en äldre man, har blivit änkling. Omgivningen råder honom att gifta om sig, fast han egentligen inte är så intresserad. Han är ganska nöjd med att ha vuxna barn och barnbarn. Borgmästaren övertalar honom att fria till Jagna. Att fria betyder att komma med ett rent affärsförslag till Jagnas mamma. Maciej Boryna och Jagnas mamma skriver ett avtal om hur mycket mark som blir Jagnas när de gifter sig. Därmed har Jagna inget val utan måste gifta sig.

Maciej Borynaär ingen ond man. Att Jagna inte är kär i honom är inte något stort problem, egentligen. Det som ställer till det är att Jagna uppvaktas passionerat av Maciejs äldste son Antek.

Berättelsen är gripande, det tar tag i mig och jag skulle vilja träda in i konstverken, in i filmen, och prata människor tillrätta. Ge Jagna stöd. Det är fruktansvärt att se hur bybor kan lura varandra och ljuga och egga upp varandra till hat. Det är en tydlig metafor för hur hat än idag kan sätta fart och dominera en stor flock.

Berättelsens styrka är att den är mänsklig och begriplig. Med mänsklig menar jag både ur en skrämmande och ur realistisk synvinkel. Ingen är enbart god eller enbart ond, människorna drivs av olika krafter. Ibland gör människor andra illa av rädsla, ibland av bekvämlighet, det skulle kosta för mycket att bryta byns oskrivna regler.

Livet i byn är inte bara tungt och arbetsamt med patriarkala strukturer, det känns också glädje, fest och musik. Om ett samhälle enbart innebar sådant som är begränsande och grått skulle människor inte finna sig i de regler som omgärdar deras liv. Vi får också följa växlingarna mellan de fyra årstiderna. Det är mycket vackert målat, ofta har animatörerna utgått från konstverk och vi får följande med på en odyssé genom de fyra årstiderna.

Jagnas situation skulle utspelas i de flesta europeiska länder under 1800-talet – procentuellt sett bodde många fler på landsbygd än i städer under den tiden än idag. Patriarkala strukturer fanns också i städer på den tiden men var nog ännu mer utpräglade i byar.

Filmen är vacker men också mycket sorglig och ändå bubblar lite hopp under utan. En episk romanserie blir ett levande konstverk.

Ale Möller i högform i Göteborg

by

Ale Möller, Mats Öberg och Olle Linder gav releasekonsert på Konstepidemin i Göteborg (Foto: P-O Alfredsson)

Multimusikanten Ale Möller levererar igen, den här gången tillsammans med keyboardisten Mats Öberg och slagverkaren Olle Linder. Trion är ute på landsomfattande releaseturné för nya albumet ”Andras”, där de tolkar kända låtar på sitt speciella sätt. Jag ser dem framträda i lilla mysiga Gröna rummet på Konstepidemin i Göteborg. Det blir givetvis en storslagen succé och publiken vill bara ha mer och mer.

Ale Möller njöt av publikhyllningarna. (Foto: P-O Alfredsson)

Ale Möller är multiinstrumentalisten, som varit ute på scenerna i över 50 år. Ale har spelat jazz, folk- och världsmusik samt allt däremellan. Han har medverkat i den framgångsrika folkmusiktrion Frifot, lett en egen världsmusikorkester samt turnerat runt landet flera år med julkonserten ”Jul i folkton”. Mats Öberg har samarbetat med Ale Möller i många år men även framträtt som jazzpianist med egen trio och kvartett. Olle Linder, ”Little Linder” kallad, för att särskiljas från pappa Anders, har, även han, spelat i många år med Ale. Det är således en mycket samspelt trio, som går upp på scenen på Konstepidemin. Att de dessutom gillar varandra sinsemellan står utom allt tvivel.

Konserten startar med en vårvisa, som visar sig vara George Harrisons fina ”Here comes the sun”. Den görs i svängig 6/8 takt, en utsökt version med mycket känsla, där Ale firar triumfer som flöjtsolist.

-Det här är låtar som alltid har suttit i bakhuvudet och jag brukar kalla dem ”Efterhängslen”, berättar Ale Möller. Vi älskar att spela dem men vi gör dem på vårt sätt.

Genommusikaliske Mats Öberg vid sitt keyboard (Foto: P-O Alfredsson)

Det kan man verkligen säga. Nästa låt blir en begravningshymn, ”S:t James Infirmary”, som minner om Ales tradjazztid i Malmö. Den blir en ösig bluesversion med våldsamt sväng, där Mats Öberg utmärker sig med ett fint munspelssolo.

Så följer en grekisk folkmelodi, där Ale spelar på en liten, grekisk klarinett. Han brister också ut i klagosång och är då är slående lik Anthony Quinn i filmen ”Zorba, the Greek”…

I Hoagy Charmichaels ”The Nearness of You” trakterar Ale en minitrumpet och sjunger dessutom mycket känslosamt.

Pål Karl var en känd spelman från Evertsberg i Dalarna och hans trolska folkvals blir nu till en jazzvals. Den övergår i Beatles ”Can´t Buy Me Love” med publik allsång och därefter i kollektiv improvisation mellan alla tre musikerna, Ales bouzouki, Mats keyboard och Olles slagverk. De skapar en magisk stämning och har publiken helt i sin hand.

I första låten efter paus vill Ale hylla Trafikverket.

– Det är inte så många som vill hylla dem, säger han sarkastiskt.

Olle Linder var suverän slagverkare men även gitarrist (Foto: P-O Alfredsson)
Skickat från min iPhone

Olle Linder svarar för introt med virtuost tamburinspel. Linder är helt magnifik i sitt slagverkspel med sin säkra rytmkänsla och perfekta inprickningar. Därefter plockar Ale Möller fram sin panflöjt och så småningom får vi höra Beatles ”Daytripper” med en mängd taktbyten. Mats Öberg briljerar med härligt hammondorgelsound.

Vi får oss till livs en otrolig och livsbejakande tolkning av Evert Taubes ”Fritiof i Arkadien” med ett vildsint solo av Mats Öberg. Han är verkligen genommusikalisk. Plötslig övergår låten i reggaetakt och därefter strax tillbaka; en fantastisk version!

Publiken är nästintill i extas och kräver mer. Extranummer blir en Bob Dylan-låt och finstämda ”These Foolish Things” med känslomässig sång av Ale samt munspelssolo av Mats.

Vilka musikanter och vilken spelglädje! Det märks att att musikerna själva
njuter av att stå på scenen och det smittar av sig på publiken.

”Det här var den bästa konserten på mycket, mycket länge” var den allmänna meningen när publiken lämnar den intima konsertlokalen.

Visst, det är bara att instämma.

Text: Ulf Caresten

Filmrecension: Dune Part Two – en förstklassig science fiction

by

Dune Part Two
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 februari 2024
Regi Denis Villeneuve

Där satt den! Denis Villeneuve lyckas äntligen tillföra en länge saknad lekfullhet som regissör. Uppföljaren till Dune är bättre på precis alla sätt och vis, det är tveklöst Villeneuves bästa film hittills.

Denis Villeneuve har länge varit oerhört skicklig vad gäller att presentera visuellt slående filmer, det kan dock ha att göra med att flera projekt har skett i samarbete med den eminente och helt gränslöst skicklige Roger Deakins, som kan kategoriseras som en av historiens bästa filmfotografer. Men även projekten utan Deakins har varit en njutning att beskåda. Dock har Villeneuve, i alla fall för egen del, aldrig kunnat leva upp till samma höga nivå vad gäller det narrativa eller emotionella. Filmer som Arrival och Blade Runner 2049 har känts som rena uppvisningar i trasigt berättade, dessutom har Villeneuve alltid haft en viss kyla och brist på passion i sina projekt, något som gjort att det känts omöjligt att fullt omfamna dem. Men ibland visar det sig regissörer kan nå ny potential, kraft och inspiration genom att knäppa upp skjortan, slänga iväg slipsen och sluta med att bibehålla ett sken av svårmod och pseudo-intellektualism.

Precis som när Sam Mendes fick göra actionfilm med Road To Perdition och sedan den mästerliga James Bond-filmen Skyfall, visade det sig att det fanns ytterligare en dimension till dennes filmskapande. Allt som krävdes var ett projekt som tillät en aningen mer lättsam hållning som Dune Part Two för Villeneuve. I en rad uttalanden har Denis Villeneuve talat om hur Dune Part Two är en avsevärt bättre film än den första. Och det är sannerligen inget ihåligt pr-snack. Den första filmen kändes som ett första steg, en prototyp för något större, mer intensivt och framförallt engagerande.

Likt de bästa av uppföljare åtgärdas bristerna, det som var ett lovande embryo blomstrar upp och blir en storslagen science fiction upplevelse. Uppföljare av hög kaliber tillåter också karaktärerna, och sina skådespelare, att växa. Även detta är märkbart, framförallt hos huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamet som under åren utvecklat en fantastisk scennärvaro där han blandar ungdomlighet med glödande intensitet.

Part Two har också mer spring i benen och ter sig lösare och ledigare. Borta är tvivlet och oron för att adaptera en av de mest inflytelserika science fiction romanerna någonsin. Nu verkar samtliga inblandade njuta och det är nästan rörande hur Villeneuve denna gång vågar bejaka sin inre nörd. De pojkaktiga inslagen presenteras denna gång med en behövlig glädje och barnslig entusiasm. Framförallt så tillåter sig Villeneuve att implementera hyllningar till en rad filmklassiker, exempelvis Apocalypse Now, som om den hade stylats i en förstklassig science fiction-svid. Detta leder till ett antal otroligt välgjorda actionscener som måhända inte briljerar i sin stridskoreografi, men som istället hänför med sin otroliga skala. Ännu en gång är det rymdskepp i samma storleksordning som ett tiotal IKEA-varuhus och en fascinerande – men samtidigt obehaglig, insekts-liknande design som genomsyrar allt. Istället för att kännas som en renodlad actionfilm blir det hela snarare ett gammeldags äventyr där miljöerna spelar en oerhört viktig roll. Precis som Christopher Nolans förmåga att transportera publiken till de mesta fantastiska platser och få dem att framstå trovärdiga – genom en märklig taktil kvalité, lyckas Villeneuve göra detsamma med sin uppföljare.

Precis som sist är filmen också visuellt slående. Greig Fraser som sakta men säkert blivit en av industrins mest spännande fotografer gör ännu en gång ett strålande jobb och lyckas att förmedla både närhet och makalös skala i en sällsynt snygg kombination. Sedan har vi också nytillskott på skådespelarfronten med Christopher Walken och Florence Pugh i rollerna som kejsare respektive dotter. Walkens insats kan knappast ses som något speciellt, men Pugh är fantastisk trots relativt lite speltid. Precis som Chalamet har Pugh en superb närvaro som gör hennes sekvenser elektriska.

Filmens final är också en fest där hela magasinet töms och ordet storslaget förekommer både en och annan gång för att beskriva vad som sker. Vad är det då som gör att Part Two inte når ett maxbetyg ? Olyckligtvis finns det brister i skådespelet även om det mestadels är solitt. Framförallt Zendaya är märkbart tam och saknar den behövliga kemin med Chalamet. Därefter har vi vår egen ’’ljuvligt talangfulla’’ Rebecca Fergusson som bjuder på ett skådespeleri som helt saknar livfullhet. Javier Bardems Stilgar förblir också ett frågetecken, där varken Villeneuve eller den spanske superaktören verkar förstå om karaktären är ett vandrande skämt eller ett viktigt tillägg till berättelsen. Utöver det går det inte att undkomma att Herberts berättelse är på gränsen till löjeväckande allvarlig. Mängden profetior och sammanbitna utläggningar om Messias går inte att svälja med hull och hår, något som gör ett antal sekvenser närmast skrattretande.

Dock är det svårt att vara alltför upprörd över dessa brister då Dune Part Two serverar en förstklassig science fiction upplevelse som förtjänar att kallas genuint episk.

Teaterkritik: Tre systrar – förstklassig, strålande helhet

by

Tre systrar
Av Anton Tjechov
Regi Eirik Stubø
Översättning Lars Kleberg
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Linus Fellbom
Projektioner Annie Tådne och Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna Tova Magnusson, Louise Peterhoff, Carla Sehn, Shanti Roney, Adam Pålsson, Astrid Drettner, Henrik Norlén, Göran Ragnerstam, Grynet Molvig, Linus Troedsson, Sten Ljunggren, Lars Lind och Anders Johannisson
Premiär 23 februari 2024 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

En förstklassig, strålande föreställning om livsdrömmar och livslögner av Tjechovs klassiker som är minst lika aktuell idag som då den skrevs. Med superba skådespelare och en scenlösning som ger skådespelarna utrymme och lyfter och fördjupar temat och berättelsen.

Allting blir bättre när vi flyttar till Moskva, säger de tre systrarna. Men de flyttar aldrig. Kanske för att verkligheten alltid ändå är som den är och ingen plats kommer att vara den perfekta. Om de flyttar kanske det visar sig att drömmen bara var en vacker illusion. Tjechovs drama Tre Systrar är ett klassiskt Tjechov-drama som handlar om livslögner, att lura sig själv och det skildrar samtidigt en samhällsklass eller egentligen ett helt samhälle som står inför stora förändringar. Människans eviga dilemma eftersom allt alltid förändras, snabbare eller långsammare, men inget är stillastående för evigt.

Tre systrar är en av Tjechovs dramer som av många är rankad som en av hans bästa. I regi av Eirik Stubø med en lång rad duktiga skådespelare tar den upp för mänskligheten tidlösa frågor. Regissören Eirik Stubø säger:
– För systrarna är Moskva något som ska lösa alla problem. Men de vet inte riktigt vad Moskva är. Om de skulle åka – och realisera det som är deras enda evangelium och det visar sig att det är inte det som de hoppades på – då har de noll och intet. Så länge de inte reser, lever fortfarande drömmen.

Detta dilemma tror jag talar till många människor idag, det är om möjligt ännu mer aktuellt. Regissören har tillsammans med övriga i sitt team valt att låta skådespelare ha moderna kläder och tala ett språk från idag medan handlingen följer ursprungsdramat och det fungerar perfekt.


De tre systrarna Olga (Tova Magnusson), Masja (Louise Peterhoff) och Irina (Carla Sehn) bor i ett stort hus mitt ute på den ryska landsbygden. De försöker anpassa sig till förändringens vindar som blåser över landet och försöker hålla ihop sig själva och varandra efter att deras pappa, generalen, gått bort. Det blir dock mer prat än handling. En stor del av tiden fördriver de med att festa tillsammans med en grupp yngre officerare. Hela tiden pratar de om Moskva, sin barndomsstad, dit det vill flytta. Moskva är platsen som ska ge dem möjlighet att infria sina drömmar. Där ska de bli lyckliga. Men de reser aldrig och livet fortsätter ute på landsbygden och gården förfaller och deras bror som hade så lysande utsikter gifter sig med en lycksökerska som tar över allt mer av gården.

De tre systrarna har sina drömmar, sina utmaningar och problem men vi får också följa flera andra karaktärer som träder fram och vi får en insikt i deras livslögner och deras drömmar. Som oftast med Tjechovs dramer är det många karaktärer som på olika sätt  belyser och fördjupar dramats tema. Alla dessa dialoger och oförmåga att verkligen nå varandra upprepas i olika variationer skulle kunna bli segt eftersom föreställningen är mer än tre timmar. Men musik av bland annat Lou Reed och David Bowie ger en krydda som intensifierar handlingen. Jag bara dras in i allt som händer och allt som sägs.

En extra dimension till föreställning är att den utspelas i Ryssland, vid tiden före den revolution som mynnade ut i skapandet av Sovjetunionen. Vi får några förklaringar till vad som präglat tankar och kultur i detta stora land.


Regissören svarar på frågan varför han valt att sätta upp just Tre systrar:
– Jag har en sådan ovanligt fin ensemble som nästan ber om att man ska sätta upp den. Det är i grunden en skådespelarpjäs med fantastiska roller för bra skådespelare. En storartad berättelse som är rolig, laddad och känns relevant.

Det är bara att hålla med. Ensemblen består av en lång rad duktiga skådespelare som var och en är perfekt i sin roll. De stora projektionerna av samling kring middagsbordet, trädgården, stadens gator med mera fungerar väldigt bra istället för att stapla scenografi på scenen och istället ge utrymme åt skådespelarna. Det ekar av avståndet mellan de olika karaktärerna som kan stå på var sin sida av den stora scenen. De har också fått kläder i färger som berättar om deras karaktär. Allt är in i minsta detalj perfekt sammansatt.

Huvudhandlingen, huvudspåret, kretsar kring de tre systrarna från den jordägande överklassen som i hög fart är på väg att bli utfattig och måste börja försörja och sälja godset men där finns andra spår som också är mycket intressanta, tjänstekvinnan som blir utkastad när hon är åttio år och har tjänat godset i många, många år av den ingifta uppkomlingen som tar mer och mer makt. Föreställningen mejslar fram
konflikten mellan överklass och underklass, stad och landsbygd.

En annan dimension som bubblar under ytan på Tre systrar är vad vi känner inför framtiden. Julia Adler, forskare vid Institutet för framtidsstudier, skriver på Kulturhuset stadsteatern hemsida:
-I Tre systrar säger överste Versjinin att lyckan är något som bara våra efterkommande kan hoppas på. Har en mening någonsin känts mer otidsenlig? Vid förra sekelskiftet, då pjäsen skrevs, bar den samlade mänsklighetens morgondag på en enorm potential. Men tanken att det i framtiden ligger något hoppfullt går inte ihop med dagens tidsanda.


Det är fantastisk, lysande, enastående föreställning som är alltigenom välgjord. Magnifika skådespelare, favoritmusiken, projektionerna, dräkterna, färgerna, avståndet mellan karaktärerna på scenen – allt talar till oss på olika sätt och sätter igång många tankar och funderingar och känslor.

Anton Tjechov
Den ryske författaren och dramatikern Anton Tjechov (1860-1904) räknas till en av historiens främsta. Pjäsen Tre systrar är en av hans fyra odödliga klassiker tillsammans med Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården. Tjechov inledde sin karriär med att skriva korta humoristiska historier i skämtpress vilka snabbt blev populära tack vare hans sinne för detaljer och pricksäkra beskrivningar av människors känslor och tankar. Senare övergick han till att skriva seriös dramatik, med varierad framgång, tills han gjorde succé med relationsdramat Måsen.

Eirik Stubø
Den norske regissören Eirik Stubø har tidigare satt upp hyllade versioner av Anton Tjechovs Onkel Vanja och Körsbärsträdgården på Stadsteatern. Han har även regisserat Lars Noréns pjäser Tiden är vårt hem och Stillheten samt Vincenzo Bellinis opera Norma på Folkoperan. Eirik Stubø har varit teaterchef på både Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten.