• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Israel Palestina på svensk tv 1958-1989 – gediget, imponerande men viktiga aspekter saknas

4 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Israel Palestina på svensk tv 1958-1989
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 oktober 2024
Regi Göran Hugo Olsson

Ett imponerande material som ger en inblick och viss förståelse för den tragiska och långvariga konflikten i och kring Israel. Regissören Göran Hugo Olsson har lett ett arbete med att ur ett gigantiskt material klippa ihop tre och en halv timme av vad som visats i Sveriges Television under åren 1958 till 1989 om konflikten mellan Israel och Palestina.

Det som visas på TV är självklart inte vad som hänt – det är bara en del av vad som redovisats. Det får vi inte glömma bort. Detta gedigna arbete ger en grund för att förstå men är långt ifrån hela berättelsen. Den 4 september 1956 startade den första svenska kanalen med sina reguljära TV-sändningar. Att denna samling av material därför startar med material från 1958 är ganska naturligt. Urvalet avslutas med murens fall plus en extra epilog från 1993 då Osloavtalet för fred skrevs under i Washington, med den amerikanska presidenten Bill Clinton stående mellan Yassir Arafat som undertecknare för PLO och Yitzhak Rabin som undertecknare för Israel.

Denna tre och en halv timme långa film insyn i vad som utspelats och som Svenska Dagbladet skriver så skriver vinnlägger regissören sig om att inte skriva tittaren på näsan.

Jag notera att inslagen från den första tiden var mer positiv för Israel och terrorn från Palestina terrorgrupper visades oftare medan i den senare delen av denna långa film förklaras inte alls vilka terrordåd och grymheter som Palestina grupper låg bakom – det är som att i en rapport från idag hoppa över den hemska 7 oktober-attacken av Hamas 2023 som satte igång de nya striderna. Jag tror att denna skillnad i hur inslagen förmedlas säger något om hur människor i Sverige ser på konflikten, att inställningen till Israel förändrats och att palestinierna fått mer sympatier. Själv blir jag ledsen över att människor kan bli så blinda för den ena sidans våld. Våldet och hatet är stort på båda sidor och på båda sidor finns också humana människor som ser förbi hatet. Mycket skrämmande är dock att se hur palestinska terrorgrupper använder barn och lär dem kriga. Det borde västvärlden och FN reagera över.

Efter andra världskriget, då Nazi-Tyskland tagit död på sex miljoner judar fick de förföljda judarna löfte om en fristad i sitt ursprungliga land. Men Storbritannien ligger bakom en stor skandal. I arkivklipp får vi se hur judiska båtflyktingar stoppades av brittiska armén. Trots att nazisterna var besegrade.

Materialet som visas är gediget men det finns flera viktiga aspekter som inte alls tas upp. Jag funderar på om det beror på att Sveriges Television aldrig tagit upp det eller om det är Göran Hugo Olsson som inte anser det väsentligt.

Starten för att judarna fick återvända till Israel för att bygga upp sitt land beror delvis på nazisternas fruktansvärda massmord som i sin tur var en följd av ett hat mot judar som var spritt i västvärlden. Orsaken till att judarna var spridda över hela världen beror på att deras land varit ockuperat om och om igen. På Jesu tid var det ockuperat av romarna och senare av muslimska arméer som jagat iväg dem. Palestinierna som bodde där är ett resultat av de ockupationer som tvingat iväg judar. Detta tas inte upp alls. Ja det är en svår fråga: från vilket tid ska ett folk anses ha rätt till ett område?

Något som inte heller tas upp: kvinnornas situation. Den stora majoriteten av palestinier är muslimer och deras fråga stöds av omgivande arabstater som till stor del är muslimska med Iran som teokratiskt styrd muslimsk stat i centrum. Det betyder att Israel är den enda staten i hela konfliktområdet där kvinnor är jämställda med män och inte lyder under lagar som säger att kvinnor måste dölja sitt ansikte. Det är något som går igen i de flesta reportage i de flesta sammanhang att det aldrig nämns att kvinnor inte är fullvärdiga med män. Inte ens Förenta Nationerna bryr sig om det utan godkänner medlemsländer där halva befolkningen inte är likställd med den andra halvan. Det finns en stor blindhet för detta. I hela världen.

Det visas många filmklipp från flyktingläger för palestinierna i arabstaterna. Men ingen ställer frågan varför palestinska flyktingar inte tas emot och inte tas om hand av omgivande arabstater. Det är en stor skam. Min slutsats är att jag tror att araberna menar att Israel ska ta hand om palestinierna. Men under tiden måste väl palestinierna ändå få leva människovärdigt. Det är som om Sverige skulle låta flyktingar bo i stora läger i åratal tills deras länder blir trygga igen istället för att flyktingar får en möjlighet att komma in i samhället. Arabstaterna beter sig skamligt i denna fråga.

En del av materialet i denna film är exklusivt, till exempel har reportage med Yasser Arafat och intervjuer med Israels utrikesminister Abba Eban under ett Sverigebesök inte visats sedan det sändes.

Filmen ger mycket att tänka på och mycket att diskutera. Jag hoppas att många, många ser den och att den ger en fördjupad bild av vad som händer och att det kan påverka världen till att ge stöd för fred.

Filmen är också en minnenas kavalkad. För mig som växte upp med dessa inslag i TV satte det igång många minnen att se Olof Palme, Henry Kissinger, Yitzhak Rabin och Yassir Arafat och kända journalister som Arne Weise, Eva Remaeus och Bo Holmström.

Jag har sett filmen i sin helhet. Jag tycker inte det spelar så stor roll om man ser den som en långfilm eller ser den uppdelad. En del biografer delas upp visningen på två dagar och på SVT kommer den att sändas i tolv avsnitt sommaren 2025.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritiki, Filmrecension, Israel, Mellanöstern, Palestina

Teaterkritik: Den starkare på Strindbergs Intima Teater – en riktigt rolig roliga timmen fast med allvar i botten

4 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Per Bolkert

Den starkare
Av och med Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson
Regi och bearbetning Anna Pettersson
Ljud och ljus Gustave Lund
Kostymstöd Lotta Borgman
Koreografiöga Catharina Allvin
Premiär på Strindbergs Intima Teater 3 oktober 2024

Den roligaste timmer på länge. Föreställningen gick svindlande fort, alldeles för snabbt. En timme kändes kort och jag skulle gärna vara kvar och se föreställningen fortsätta en timme till. Men det finns något mästerligt i att kunna skapa något som aldrig upplevs för långt. Bara mästare kan skapa något som inte är utdraget. En applåd för Den starkare. Vitsig, rolig, dråplig och med en del att tänka på och prata om och vrida på.

Förställningen är uppbyggd i två delar som startar som en glittrig revy där också publiken deltar genom att rösta på olika frågor. Den andra delen är en kort version med det väsentligaste ur en text av August Strindberg, överförd till vår tid.

Allt hålls ihop av de två stiliga, glamorösa och erfarna skådespelarna Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson. De är generösa och som födda på scen, så naturliga. Jag tror att ingen föreställning av Den starkare kommer att vara helt lik den andra. Som jag nämnt ställer Ica och Gunilla frågor till publiken och jag misstänker att dessa frågor kan förändras lite efter varje föreställning. Iwa och Gunilla besitter säker förmågan att improvisera så föreställningen blir levande och delvis kan anpassas efter publiken.

Ute blåste höstvindar. Det var på flera sätt att komma in i värmen på Strindbergs intima Teater. Första delen av föreställningen utgick från 1970-talet. Det var en tid där många unga ville förändra världen och trodde att det var möjligt. Det var en tid då regler kring relationer luckrades upp och många upplevde en frihet. Fast hur blev det och hur fria blev människorna? En del bodde i kollektiv och trodde att det var en väg för att förändra världen.Visst tas det upp på ett humoristiskt sätt men det rymmer också mycket allvar.

​Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson har båda uppnått åldern för pension och de tog också upp tankar kring död. Gunilla berättar om när hon hade ett mindre jobb i filminspelning där hon spelade död och låstes in i en kista i en begravningsbil. Skrämmande och obehagligt. Det var ett av flera små berättelser som jag känner ger mycket att tänka på. Jag tänker att det allra bästa sättet att se denna föreställning är att vara några som ser den tillsammans och samlas efteråt, äter en middag tillsammans och pratar om minnen och tankar som föreställningen sätter igång.

Den starkare är rolig. Mycket rolig. Den är komisk, underfundig men med mycket allvar i botten.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: 1970-talet, Strindbergs Intima Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Magiskt samarbete bortom kategorier – Leszek Moz´dzér/Lars Danielsson i Lerum

3 oktober, 2024 by Mats Hallberg

Foton Christer Åkerlund

29/9 2024

Dergårdsteatern i Lerum (arrangör: Musik I Lerum / Knutpunkt)

Ingen överdrift att påstå att Lars Danielsson, vars huvudinstrument är kontrabasen, tillhör Europas mest respekterade musiker, bandledare och kompositörer. Han verkar huvudsakligen genreöverskridande med utrymme för improvisation, men skriver också för orkestrar. Då Danielsson under en lång period var baserad i Göteborgs-trakten kunde jag lära känna hans anmärkningsvärda kapacitet live, oftast var den i olika grad jazzrelaterad. Och senaste decenniet har den jämnårige mannen setts åtskilliga gånger på olika scener i landet, varav några tillfällen utmynnat i uppskattande recensioner.

Med den tretton år yngre polske pianisten Leszek Mo´zd´zer förhåller det sig annorlunda. Närmade mig konserten på uppstuds. Tidigare erfarenhet inskränker sig till Jazzfestivalen i Ystad när han bildade trio med sin svenske vän och en slagverkare från Israel. Även om de spelade akustiskt minns jag stämningen de spred som elektrisk. Trion har gjort flera skivor medan den polsk-svenska duon släppt två album, varav ett återutgavs häromåret med extra material. Komponerande (mest filmmusik) flerfaldigt prisade pianist och producent har släppt ett dussin album i eget namn och Lars mer än det dubbla. I bagaget finns också en mängd framgångsrika samarbeten. För basisten/ cellistens vidkommande ska särskilt framhållas det med hustrun, sångerskan och låtskrivaren Cecilie Norby. Vad beträffa pianisten som specialstuderat Chopin bör samarbetet med soundtrack-kompositören Zbigniew Preisner lyftas fram.

Att bli inbjuden för att dokumentera är förstås en stor förmån verkligen värd tågresan med byte. Kom direkt från Bokmässan via middagsrast på krogen. Kände mig ändå ganska pigg trots att jag varit på livemusik sex kvällar på raken. Konserten hade trevligt nog samlat skapligt med publik vilket kan ha berott på att duon besökt Dergårdsteatern tidigare då de spelades in av Jazzradion. För optimal ljudåtergivning hade man på den turné vars sista anhalt blev Lerum, med sig egen ljudtekniker från Polen. Konserten genomfördes i två set med möjlighet till fika och förtäring serverad av volontärer.

De två första styckena är identiska med de spår som ligger först på duons debut från 2007. Noterar diskret inkännande öppning i Praying med en återkommande rytmisk figur. Vi hör till att börja med triss i melodier signerade Lars Danielsson, exempelvis hans suggestivt intrikata hit Pasodoble. Och så när som på enstaka undantag får vi musik komponerad av antingen smålänningen eller mannen bördig från Gdansk. Tror mig ha hört ett par av Lars kompositioner tidigare, bör i så fall ha varit med hans Libretto eller med ovan nämnda trio. I brist på bättre definition kan vad de delikat hänger sig åt kallas expansivt anlagd kammarmusik, stundtals med romantisk touch. Njuter av perfekt balans diskant – bas i en ordning där Leszek genomgående anför medan Lars fyller i.

I Leszeks Incognitor använder basisten stråke för första gången. När så sker brukas ibland elektronik i form av boxar vilka diskret framställer sfäriskt sound. Stycket utvecklas till ett av konsertens betagande krön. Kanske missvisande att säga att barfota-pianisten preparerar flygeln. Men han laborerar stundtals med soundet,, dämpar strängars klang med handdukar eller framhäver perkussiva inslag.

Enligt presentatören Qlaez Wennberg är Leszek Mo´zd´zer en av Polens främsta pianister, ett omdöme ingen på konserten har anledning att ifrågasätta. Den tekniskt fulländade musikern försätter oss i omgångar i trance-liknande tillstånd. Duon kombinerar sitt expressiva utforskande med obeskrivligt vackra passager. Polacken som inte försitter tillfället att skoja om hur omöjligt det är att uttala hans namn, är inte bara excentriskt lagd utan fullblodsromantiker. Lars beskriver känslan inför en gemensam turné som vore han ett barn på julafton. Hans första basintro levereras strax före paus. När temat utbroderas i ekvilibristiskt samspel försätts publiken i ett sällsynt behagligt tillstånd. Melodin alstrar magi!

Ska poängteras att båda är framstående kompositörer med exceptionellt melodiskt sinne vilket givetvis är en formidabel plusfaktor. Efter paus blir det fler intron på kontrabas och Lars tar upp den som ligger på scen och väntar att bli spelad på. Man kickar igång sprudlande och hoppingivande med Tarantella, titeln liktydigt med en italiensk folkdans. Därefter viker man av i drömsk riktning genom Eja mitt hjärta (trad), abstraktionsnivån höjs ett tag. Det är spännande musik med intrikata förlopp vilka ibland genererar ett hypnotiskt tillstånd. Ibland uppstår en visuell laddning, märks att Leszek skrivit för film och eftersom jag fått veta vad som spelas kan upplysas om att komposition av Komeda finns med på repertoaren. Stycket i fråga är en kuslig vaggvisa från Rosemary´s Baby.

Ett bassolo förebådar en underbart rogivande ballad vars elegant utkristalliserade outro hänför. Ett stycke i sista fasen svävar filmiskt iväg med feature genom pizzicato på cellon. Lars Danielssons Suffering blir ytterligare en höjdpunkt. Extranumret sprider skönhet på ett sätt som gör försök till formuleringar futtigt famlande. Vilket emotionellt tryck! Musiken hugger högst angenämt tag i en i en komposition jag misstog för ett soundtrack-mästerverk. Visade sig vara basistens egen hit Liberetto. En konsert vi som var där sannolikt kommer bära med oss som ett ljuvt minne för tid och evighet.

foto undertecknad

Bilder i övrigt: fotograf Christer Åkerlund

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Bokrecension: Gräshoppans år av Terry Hayes – spännande, engagerande och går inte att slita sig från

2 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Gräshoppans år
Författare Terry Hayes
Utgivningsdatum 2024-08-13
Förlag Bazar Förlag
Översättare Öyvind Vågen
Originaltitel The Year of the Locust
ISBN 9789180067522

En thriller på 754 sidor som bara inte går att slita sig ifrån. Den är spännande och väldigt smart berättat. Helt fantastisk. Jag är säker på att denna agent-thriller kommer att bli en tv-serie. Att göra en film på den skulle vara att fuska bort de kluriga och överraskande vändningarna i berättelsen. Så bra skrivet, med sådant flyt och det märks att författaren känner till sitt område. Denna spionroman är nästan 800 sidor och det märks att författaren gjort gedigen research, både kring hur det går till bakom kulisserna i agenternas värld men också när det handlar om teknik och forskning.

Terry Hayes hade en världssuccé med sin förra spionroman, Jag är Pilgrimen. När den kom 2013 blev den en global storsäljare och såldes till 32 länder. Gräshoppans år är hans andra roman men Terry Hayes är långt ifrån nybörjare som skribent. Han är före detta journalist och manusförfattare. Han har bland annat skrivit manus till Road Warrior/Mad Max 2, Mad Max bortom Thunderdome, Lugnt vatten, Payback, From Hell och Vertikal Limit. Det märks att han kan konsten att skriva så jag som läser ser bilder inom mig.

I Gräshoppans år tar författaren med oss till skrämmande miljöer där hänsynslösa terrorister härskar. Huvudpersonen Kane är agent för CIA och är en av de bästa på att ta sig in i områden som både är förbjudna och nästan omöjliga för en utomstående att ta sig till. Bokförlaget beskriver Kane så här:
Kane är spion för CIA och har en enda uppgift: att ta sig in, göra vad som krävs och sedan ta sig ut igen – till vilket pris som helst. Han vet när han måste fly, när han måste gömma sig – och när han måste skjuta.

Vi får följa med när han tar sig in ogästvänliga områden där Iran gränsar till Afganistan och Pakistan. Det är så väl beskrivet att det känns som att jag är med där och tar mig fram med Kane i de snåriga buskagen och höga bergen där terrorister kan ligga i bakhåll. Till detta farliga område måste Kane ta sig för att träffa en man som har hemliga uppgifter om planer på ett terrordåd som ska bli ännu mer drabbande, dödligare och tragiskt än elfte september-attacken mot World Trade Center i New York.

När Kane lyckas ta sig in i området visar sig uppgiften vara om möjligt ännu svårare att genomföra och han möter också en av världens farligaste män, redo att förgöra hela västvärlden. Detta låter kanske ganska svart och vitt, som en berättelse om de godas kamp mot de onda. Men berättelsen innehåller mycket, mycket mer och för oss med på en resa inte bara till Mellanöstern och till CIAs huvudkontor i USA. Vi får följa med på en fascinerande och oerhört tankeväckande thriller om livet, om tiden, om vad som är värt att leva för. Gräshoppans år är spännande, engagerande, sätter igång många funderingar och det går inte att slita sig när jag börjar läsa. Och den har några riktigt oväntade vändningar.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Gräshoppans år, Spionroman, Spionromaner, Terry Hayes

Förtrollande spännvidd i gestaltad historielektion – Kung Byxlös med Görel Crona på Göteborgs Stadsteater

2 oktober, 2024 by Mats Hallberg

Text: Margareta Skantze

Regi och skådespelare: Görel Crona

Ljuddesigner: Gabriel Crona

Teknik: Arctur Hernández

Lunchteater vecka 39 2024

Kan märkligt nog inte erinra mig ha sett Görel Crona i aktion live. Därför får det betecknas som en extraordinär händelse när det nu skedde i en av de sprakande uppsättningar hon uppträder med. Fick till och med en pratstund med skådespelaren och regissören efteråt, vars hemsida berättar att musicerande och manusskrivande kompletterar hennes konstnärliga uttryck. Jag associerar Crona främst med kvinnliga huvudrollen i Apelsinmannen, prisade tv-filmen i två delar om den unga Birgitta Stenbergs äventyrliga liv. Även om breda genombrottet kom genom långvarig medverkan i Varuhuset, vill jag lyfta fram tv-serien Den täta elden jämte filmen Komplett galen i regi av Cronas dåvarande make. Efter fem givande år på Dramaten blev hon frilans, bildade produktionsbolag.

Idag föredras intima scener, fast Crona gärna återvänder till Lunchteatern vid Götaplatsen där hon tacksam tar emot publikens varma respons. Kunde bevittna hur åtskilliga damer passade på att strö välförtjänt beröm över den rutinerade skådespelerskan. Några ansåg att Kung Byxlös varit det bästa de sett på Lunchteatern. Inte utan att jag själv blev en aning starstruck när stimulerande samtal oväntat uppstod. Hade önskat att jag varit bättre förberedd och hoppas få se henne göra Selmas samlade vrede nästa gång. Framgångsreceptet utgår från en sällsam scennärvaro besläktad med den hos en otyglad Lena Nyman, en jämförelse 65-åringen bekräftar att hon brukar få höra.

foto Arctur Hernández

Monologen hålls av Drottning Margareta (1353-1412). Hon som tidvis regerade över hela Norden lägger ut texten, ger oss i Görel Cronas imposanta skepnad sin uppfattning om bedrifter och motstånd, strategier och utmaningar. Det är en fullständigt osannolik biografi som förmedlas i minst sagt animerad anda. Huruvida drottningens mål var dynasti eller varaktig fred mellan grannländer är tydligen något historiker debatterat och hon påstås ha gynnat Danmark. Argumentationen inskriven i manus av Margareta Skantze är hur som helst kolossalt övertygande, från sluga dottern till den avskydde Valdemar Atterdag och en jämförelsevis blek skugga till mor (drottning Helvig av Slesvig). Den enormt engagerande texten rymmer såväl feministisk kamp som sorgen över en tronarvinges död och återkommande utfall mot fienden Albrekt av Mecklenburg; han som gav henne öknamnet Kung byxlös.

För att gestalta ett förunderligt livsöde som gjort outplånligt avtryck har Crona tillgång till adekvat scenografi, omsorgsfull ljussättning samt passande musik gjord av sonen Gabriel. Monologens delikata ”soundtrack” bör harangeras särskilt. Tre betydelsefulla vitala komponenter vilka bidrar till att suga in publiken i ett berättande av närmast hypnotisk karaktär, den förmågan besitter den lyskraftiga aktören från Stockholm.

Några nyckelrepliker: ”Lärt mig att krig är odugligt som politiskt instrument” / Riktar sig till sin nyfödde son: ”Vi ska bygga en ny värld där alla kan äta sig mätta”. Och som epilog kliver aktören ur sin roll genom att i vanlig samtalston upplysa om hur och när den porträtterade regenten dör. Uppsättningen har drag av performance över sig. Imiterandet av danska och andra röster, de häpnadsväckande skiftningarna i tonfall, precisa betoningar, pauser, hållningen, utstuderade gester, attacklusta och reflektion. Crona rör sig ledigt från gällaste upphetsning till den mest subtila viskningen. Knepen ur verktygslådan alstrar på egen hand scenisk magi. Mina förhoppningar infriades!

OBS Bilderna undertecknad och Stadsteaterns teknikansvarige tagit är inte från föreställningen, utan Görel Crona poserar på gemensamt initiativ efteråt.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Sida 185
  • Sida 186
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in