23/2 2014
Unity i Göteborg
Skulle ha befunnit mig på teaterpremiär hos frigrupp, men hade missat anteckna detta i almanackan. Åkte istället halvannan timme senare bussen hemifrån till hållplats Domkyrkan. Kände till de två svenska musikerna i trion, dock ej den engelsman som frontade på specialdesignad, vinröd italiensk gitarr. Hade i förväg endast lyssnat på en kortare livesekvens på Youtube. Hann i tid till sena kvällskonserten. Blev hänvisad till ett bord längst in bredvid scenen. Fick omgående sällskap av flera unga musiker, varav ett par instrumentkollegor till huvudattraktionen. ”monstergitarrist” och ”bag” blev de kärnfulla omdömen som fälldes av grabbarna. Musikern de gick igång på heter Tom Ollendorff, är från London och har på kort släppt minst tre skivor, turnerat med trio särskilt i UK och Spanien, agerat sideman hos andra och är dessutom gästhandledare vid flera skolor; bland annat på det Royal College of Music varifrån han själv examinerades. På turnén i Europa lanseras senaste albumet Open House där saxofonisten Ben Wendel medverkar. Turnén genomförs med kontrabasisten Viktor Nyberg som spelat en hel del live med Ollendorff och bakom trummorna sitter den ofattbart aktive Jonas Bäckman. Tycks mig som om jag prickat in allra flesta tillfällen då basisten bosatt i Paris och batteristen boende i Stockholm befunnit sig på publikt uppdrag i Göteborg.
Anmärkningsvärt att konserten pågående i uppskattningsvis 70 minuter ges utan stöd av noter. Visste som sagt inte vem gitarristen var. Lyckligtvis bar mitt spontana infall frukt. Nu vet jag lite mer, efter att ha läst på hemsida, lyssnat ett par gånger på utsökta hantverket på sprillans färska cd:n Solo ( fyra standards + två egna kompositioner) inspelad i en kyrka i Notting Hill och en pratstund efteråt med den sympatiske och mångsidige gitarristen. Betedde mig förvisso lite osmart genom att droppa gitarrhjältar jag skådat på scener vilka gjort djupa intryck på mig. Några av namnen verkar tillhöra de han influerats av. Nyberg upplyser om att Gilad Hekselman är den mest uppenbara influensen. Svenska rytmsektionen lägger efter konserten till att Ollendorff behärskar legatospel som få andra, att också i virtuosa avdelningar kan man haka tag i urskiljbar melodisk linje, att han som kontrast till flyhänta manövrar gärna ägnar sig åt etyder samt framhåller en skönjbar folkloristisk touch.
Smeksam start med klangfullt dröjande intro. När rytmsektionen fyller i stegras successivt energin, vars intensitet Bäckman påtagligt bidrar till. Låten visar sig heta Three Bridges och är tillägnad Skottlands huvudstad. I nästa lät, en snabbfotad sak signerad Charlie Parker, bär det sannerligen iväg. Raska tempot övergår en stund i pregnant basfeature. Fäster mig vid hur sömlöst ackord levereras från en ny stjärna i vardande som förlitar sig till sitt instruments klang och matchande förstärkare. Spelar utan pedaler, svajarm eller andra effekter, bortsett från loop-apparatur i konsertens slutskede. Verkar stimuleras särskilt av Bäckmans frejdiga och inkännande spelstil, som antingen lockar fram ekvilibristisk konversation eller lyhört understödjer i reflekterande alster. Trion behärskar definitivt konsten att växla emellan tekniskt uppdrivet sound och stillsamt framflytande kompositioner. Uppskattar expansiva dynamiken i exempelvis en vacker ballad, som om jag hörde rätt var en tonsättning av dikt skriven av kvinnlig poet.
Mitt i konserten registreras idealisk sammansmältning av solist och rytmsektion kryddat av smidiga licks. I outro på åsyftad låt läggs snyggt en doft av latin in. Virtuosens stil låter i mina öron som vore den påverkad av storheter som Scofield, Frisell, Coryell och Doug Raney. Missade att fråga i vilken mån dessa haft betydelse för hans utveckling. I mina anteckningar betonas att den kaskad-offensive Bäckman är en attraktion i sig, oftast som en integrerad, skicklig dynamo.
En exceptionellt stillsam ballad, självfallet med vispar, förmedlar en vibe av John Williams berömda soundtrack till känslobomb från omvälvande Deer Hunter. Fridfulla stämningen övergår i uppsluppet bossa-stuk där nästa basfeature infaller. Urläcker prestation av Viktor Nyberg! Melodier i medium-tempo lämpar sig utmärkt för Ollendorffs eleganta riffande, också för att etablera uppfinningsrika dialoger med rytmtillverkaren vars fötter och överarmar jag ser ihärdigt sysselsatta på två meters håll. En längre komposition döpt till Istanbul introduceras, ett lagom intrikat stycke med finurliga bågar. Bäckman står för aftonens kanske svettigaste synkande bravad. Och låtskrivaren använder lika diskret som oväntat loopar. Underhållande lek med ljudbilden! Fragment av folklore hade högst njutbart införlivats.
Tom Ollendorff påtalar hur upplivad han känner sig över publikens mottagande och sina duktiga medmusiker. Extranumret vetter åt Al Di Meola-style. Vi bjuds på uppvisning av en Londonbo tillsammans med svensk ryggrad. Extraordinär motorik, chops, densitet och sväng! Vad som i övrigt verkligen föll mig i smaken var deras klangliga kontraster. Blev som framgått så positivt överraskad att det absolut var värt åtskilliga timmar av skrivande på datorn.