Dune Part Two
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 februari 2024
Regi Denis Villeneuve
Där satt den! Denis Villeneuve lyckas äntligen tillföra en länge saknad lekfullhet som regissör. Uppföljaren till Dune är bättre på precis alla sätt och vis, det är tveklöst Villeneuves bästa film hittills.
Denis Villeneuve har länge varit oerhört skicklig vad gäller att presentera visuellt slående filmer, det kan dock ha att göra med att flera projekt har skett i samarbete med den eminente och helt gränslöst skicklige Roger Deakins, som kan kategoriseras som en av historiens bästa filmfotografer. Men även projekten utan Deakins har varit en njutning att beskåda. Dock har Villeneuve, i alla fall för egen del, aldrig kunnat leva upp till samma höga nivå vad gäller det narrativa eller emotionella. Filmer som Arrival och Blade Runner 2049 har känts som rena uppvisningar i trasigt berättade, dessutom har Villeneuve alltid haft en viss kyla och brist på passion i sina projekt, något som gjort att det känts omöjligt att fullt omfamna dem. Men ibland visar det sig regissörer kan nå ny potential, kraft och inspiration genom att knäppa upp skjortan, slänga iväg slipsen och sluta med att bibehålla ett sken av svårmod och pseudo-intellektualism.
Precis som när Sam Mendes fick göra actionfilm med Road To Perdition och sedan den mästerliga James Bond-filmen Skyfall, visade det sig att det fanns ytterligare en dimension till dennes filmskapande. Allt som krävdes var ett projekt som tillät en aningen mer lättsam hållning som Dune Part Two för Villeneuve. I en rad uttalanden har Denis Villeneuve talat om hur Dune Part Two är en avsevärt bättre film än den första. Och det är sannerligen inget ihåligt pr-snack. Den första filmen kändes som ett första steg, en prototyp för något större, mer intensivt och framförallt engagerande.
Likt de bästa av uppföljare åtgärdas bristerna, det som var ett lovande embryo blomstrar upp och blir en storslagen science fiction upplevelse. Uppföljare av hög kaliber tillåter också karaktärerna, och sina skådespelare, att växa. Även detta är märkbart, framförallt hos huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamet som under åren utvecklat en fantastisk scennärvaro där han blandar ungdomlighet med glödande intensitet.
Part Two har också mer spring i benen och ter sig lösare och ledigare. Borta är tvivlet och oron för att adaptera en av de mest inflytelserika science fiction romanerna någonsin. Nu verkar samtliga inblandade njuta och det är nästan rörande hur Villeneuve denna gång vågar bejaka sin inre nörd. De pojkaktiga inslagen presenteras denna gång med en behövlig glädje och barnslig entusiasm. Framförallt så tillåter sig Villeneuve att implementera hyllningar till en rad filmklassiker, exempelvis Apocalypse Now, som om den hade stylats i en förstklassig science fiction-svid. Detta leder till ett antal otroligt välgjorda actionscener som måhända inte briljerar i sin stridskoreografi, men som istället hänför med sin otroliga skala. Ännu en gång är det rymdskepp i samma storleksordning som ett tiotal IKEA-varuhus och en fascinerande – men samtidigt obehaglig, insekts-liknande design som genomsyrar allt. Istället för att kännas som en renodlad actionfilm blir det hela snarare ett gammeldags äventyr där miljöerna spelar en oerhört viktig roll. Precis som Christopher Nolans förmåga att transportera publiken till de mesta fantastiska platser och få dem att framstå trovärdiga – genom en märklig taktil kvalité, lyckas Villeneuve göra detsamma med sin uppföljare.
Precis som sist är filmen också visuellt slående. Greig Fraser som sakta men säkert blivit en av industrins mest spännande fotografer gör ännu en gång ett strålande jobb och lyckas att förmedla både närhet och makalös skala i en sällsynt snygg kombination. Sedan har vi också nytillskott på skådespelarfronten med Christopher Walken och Florence Pugh i rollerna som kejsare respektive dotter. Walkens insats kan knappast ses som något speciellt, men Pugh är fantastisk trots relativt lite speltid. Precis som Chalamet har Pugh en superb närvaro som gör hennes sekvenser elektriska.
Filmens final är också en fest där hela magasinet töms och ordet storslaget förekommer både en och annan gång för att beskriva vad som sker. Vad är det då som gör att Part Two inte når ett maxbetyg ? Olyckligtvis finns det brister i skådespelet även om det mestadels är solitt. Framförallt Zendaya är märkbart tam och saknar den behövliga kemin med Chalamet. Därefter har vi vår egen ’’ljuvligt talangfulla’’ Rebecca Fergusson som bjuder på ett skådespeleri som helt saknar livfullhet. Javier Bardems Stilgar förblir också ett frågetecken, där varken Villeneuve eller den spanske superaktören verkar förstå om karaktären är ett vandrande skämt eller ett viktigt tillägg till berättelsen. Utöver det går det inte att undkomma att Herberts berättelse är på gränsen till löjeväckande allvarlig. Mängden profetior och sammanbitna utläggningar om Messias går inte att svälja med hull och hår, något som gör ett antal sekvenser närmast skrattretande.
Dock är det svårt att vara alltför upprörd över dessa brister då Dune Part Two serverar en förstklassig science fiction upplevelse som förtjänar att kallas genuint episk.