• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Family Time – ett mästerverk med enastående balans mellan ljus och mörker

12 december, 2024 by Rosemari Södergren

Family Time
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 december 2024
Regi Tia Kouvo

Ett litet mästerverk till film. På ytan verkar det som om det inte händer så mycket men under ytan bubblar det av spännande unika individer. Under ytan skildras utmaningar som vi möter i livet, livslögner och om konsten att lura sig själv och vår längtar efter kärlek och hur svårt det kan vara att verkligen säga vad man känner och tänker. Regissören Tia Kouvo debuterar med detta träffsäkra familjedrama som i all sin enkelhet skildrar livet och det mänskliga. Jag tror alla på något sätt känner igen sig själv i åtminstone någon av filmens scener.

I filmens första del får vi följa familjens julfirande på ett landligt skogsnära hus i Finland. Tre generationer firar jul tillsammans. Systrarna Susanna och Helena firar jul med sina familjer hos föräldrarna. Det är jul i Finland med mycket snö och bastubad och till julmiddag serverar morotslådor och kållådor och mycket potatis. Mormor är jultomten men när morfar blivit alltför full förstår han utdelningen av julklappar.

Det finns många roliga och oväntade scener. Morfar dricker för mycket. Sjukdomen alkoholism är svår, säger mormor. Barnbarnen ser till att morfar få gå och sova när det är dags för julmiddag. ”Han förstör julstämningen”, menar de yngsta barnbarnen. I en scen försöker Hilla, ett av barnbarnen, tala förstånd med morfar.

– Varför dricker du? undrar hon.
– Vuxenfrågor, svarar morfar.

Svaret bubblar under ytan i en kort stund i en annan scen. Men bara för den som kan se de små detaljerna.

Nu handlar filmen om så mycket mer än om alkoholism. Regissören har lyckats få in så många olika delar av livets olika utmaningar och olika människor på ett naturligt sätt.

I enkla scener berättas så mycket. Som när Risto, gift med den ena systerns, Susanna, går ut en stund för att ringa upp sin mamma på julafton. Av samtalet förstår vi att Ristos mamma firar jul ensam. Att Risto helt enkelt måste följa med till fruns föräldrar. Att det inte finns något val för honom i den relationen.

I filmens andra del får vi följa med de olika familjemedlemmarna ut i deras vardag efter jul. Där kommer fördjupningen och vi får veta mer om de olika personerna. Nu inför jul släpps de massor av filmer med jultema. Visserligen utspelas den första delen i Family Time under jul men det är mer en släktskildring på annat sätt. Filmen balanserar mycket bra mellan de lättsamma och det mer sorgliga. Det är ingen mörk film men ändå ingen förljugen glättig ”Happy Meal” och långt ifrån förutsägbar. Ett mästerverk med enastående balans mellan ljus och mörker

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Lovande jazzkvintett rör sig i olika riktningar – Brick Notes på Nefertiti

11 december, 2024 by Mats Hallberg

8/12 2024

Nefertiti i Göteborg

Veckorna före jul kan det vara kärvt för arrangörer att locka folk sugna på nya band, inte minst en söndagskväll. Uppskattar att 20-30 personer tog sig till den anrika jazzklubben för att en grupp som bildades på Musikhögskolan (Artisten) i Göteborg. Blev lite rörd av en ung kvinna som råkade komma till entrén/ garderoben samtidigt när undertecknad meddelade att jag hade bjudits in av Brick Notes. Hon visste att det skulle bli konsert men hade ingen koll alls, var beredd att chansa. Hade inte för egen del vidtagit så mycket mer av förberedelser, endast läst mig till sättning och beskrivning av musiken. Var bara ett eller möjligen två namn jag direkt kunde identifiera. Denna sammankomst passade in i kalendern, även om jag parallellt i första set nervöst höll mig a jour med ställningen i målrika London-derbyt i PL. Jag satt bra längs väggen med en drink. Och efteråt kändes det motiverat att berömma den ljudansvarige för akustiken.

Brick Notes, vars repertoar utgörs av original skrivna av någon av deras medlemmar, består av Johan Nordin på piano och keyboard, på scenens andra flank huserar trumslagaren Manfred Josefsson, frontar på blås gör Kasper Wennberg på altsax & tvärflöjt jämte Samuel Knutsson på trumpet & flygelhorn, ryggraden som skymtar bakom dem heter Amanda Törngren och spelar kontrabas. Gruppen anser att de präglas av ett stark sound framtaget genom skickligt spel där tunga grooves möter vackra melodier. Kaxig definition man tillräckligt ofta kan påstå har viss täckning, vilket gör dem intressanta. Vi uppmanas att följa dem på instagram (roliga inlägg där musikerna bjuder på sig själva) plus facebook och får veta av deras kvinnliga basist att man lirade på samma scen redan för fem år sedan.

Brick Notes ep Önskebrunn finns på Spotify. Sedan den släpptes har fler låtar komponerats, varav somliga beräknas komma som singlar. Ser fram emot att de går in i studio med en extern producent vars rutinerade öron kan sortera bland deras spretande influenser, ge vägledning och i passager skarpare konturer. Att enbart förlita sig på original vars titlar presenteras på Nef av respektive upphovsperson framstår som ett alltför djärvt tilltag. Man hade tjänat på att tolka ett par standards eller covers, eftersom de är inne och nosar på groove, beatbaserade harmonier och enligt dem själva inte drar sig för att krydda med metal-tendenser.

Rytmiskt angenäm inledning varvas upp successivt, catchigt driv i temat noteras. Mest framträdande instrumentalister är Nordin vid flygeln jämte rytmläggare Josefsson ( Mumriq). Efter två skapliga låtar tänder det verkligen till i en lika kul som intrikat hyllning till Toys ”R” Us. En pling-plong-melodi med leksakspiano och pådrivande basgång medför ett förändrat sound. Låter vitalt och i mellanrum uppstär ett slags halv-spräck. Efter en lång konstpaus hamnar trummönster i framkant vilka övergår i uppbruten harmonik. Detta ”utbrott” följjs av enlyrisk hållen ballad döpt till Havsdjup komponerad av Samuel Knutsson. Sista låten före paus lanserar ånyo ny färdriktning. Begeistrad publik tar emot ett rakt, framvällande beat. Amanda Törngrens klara stämma tar ton i Strangers vars fräcka riff från blåset blir en extra dimension. Låten har ett anmärkningsvärt abrupt slut, vilket skapar en kul effekt.

Märker att jag nästan helt försummat att nämna duon på blås. I första set musiceras kontrollerat och kompetent utan att lämna bestående avtryck. Efter paus märks lyckligtvis att de blivit varma i kläderna och tar för sig i features med allt större självförtroende. i deras kickstart byter Wennberg ut altsaxen mot tvärflöjt. Man fläskar på med höjd bas, medryckande trum-beat och funkigt keyboard med en tillsats av elektronik. Imponeras av hur det fraseras på trumpet och rytmsektionens drivande häng. Antar att soundet ska spegla referensen de anger till metal. i min bok liknar deras fräna attack snarare Red Hot Chili Peppers även om sättningen skiljer sig åt.

På balladen Aurora får vi ånyo njuta av Törngrens sång i en melodi av deras klaviaturspelare som fått bandets kvinnliga medlem gråtfärdig. En infallsrik låt av deras träblåsare innehåller eleganta vändningar men saknar tyvärr titel. Kompositionen Fenomen har ett intro på flöjt. Vad beträffar solistiska insatser blev det konsertens clou, fick mig att associera till ikonen J:son Lindh och i viss mån Hörselmat när övriga i bandet förenades med solisten. Duktige pianisten Johan Nordin (har tydligen bildat egen kvintett vid sidan om) vågar sig på att sjunga ut på en framtida singel betitlad Carry On, vilket fungerar nöjaktigt. Slås av av temats stegrande marsch-tempo. Extra numret hänför genom sina flera lager. Lanseras som ett paradnummer för Brick Notes.

Ångrar inte att jag försakade fotbollstittande, istället tog mig till den klassiska jazzklubb som invigdes för drygt fyrtiosex år sedan genom två konserter med Thad Jones/ Mel Lewis Orchestra. Den dagen var jag med under deras andra konsert, vilket jag nyligen berättade för Dick Oattes. Ska bli intressant att iaktta hur denna Musikhögskolekonstellation utvecklas.

Arkiverad under: Musik, Recension

Lysande prestationer från huvudrollsinnehavare i sedelärande saga – Pinocchio på Göteborgs Stadsteater

10 december, 2024 by Mats Hallberg

foton Ola kjelbye

Av Carlo Collodi

Översättning: Sisela Lindnlom

Dramatisering: Peter Dupont Weiss och Katrine Wiedeman

Regi. Katrine Wiedemann

Scenografi och kostymdesign: Maja Ravn

Koreografi: Lidia Vos

Maskdesign: Jessica Cederholm

Ljusdesign: Joakim Brink

Ljuddesign: Dan Andersson

Musikkonsult: Stephan Bomberg

I rollerna: Odin Romanus, Kjartan Hansen, Anna Bjelkerud, Anna Harling, Ashkan Ghods, Eline Höyer, Marta Andersson-Larsson och Simon Rajala

Premiär på Stora scen Göteborgs Stadsteater 6/12 2024

spelas till och med 22/2

Fröjdas varje gång jag stöter på intelligenta manus för scen, en faktor vars vikt inte kan nog understrykas. För att lyckas gäller att undvika både övertydliga schabloner och att slå in öppna dörrar, utan att för den skull frestas till att överraska genom att bli alltför gåtfull. Den avvägningen upprätthölls med bravur i Skål för livet, delvis i kusliga Nattvak samt överlag i bearbetningen av Gatsby, för att lyfta fram tre exempel från Stadsteatern innevarande säsong.

Beträffande adapteringen av Pinocchio – den världsberömda sagan först publicerad som följetong i Italien 1881 – utvecklas den till en stimulerande fallstudie. Sprattlande trädockan med egen vilja vars dröm om frihet utgör intrigen. Och det manus två rutinerade sextitalister från Köpenhamn förlagt till en ospecificerad samtid, tar sin smarta utgångspunkt i en diskussion om för- och nackdelar att sträva mot att bli människa. Vilka ofrånkomliga plikter har människor? Vilka möjligheter finns för oss att tillfredsställa våra behov, att få utvecklas och roa sig? Pinocchio slits emellan att göra rätt för sig genom att vara flitig i skolan och hjälpa andra och lusten att dra ut på äventyr. Blir ett lättlurat byte för andras listiga övertalning.

Jämfört med övriga uppsättningar på stora scen under spelåret är scenografin tämligen spartansk. Till mest spektakulärt inslag utses tveklöst bilen som värvar soldater. I öppningsscenen möter vi Geppetto och hans skapelse framför en vägg av masonit. Vad han ritar på väggen förvandlas för honom till föremål och personer att ta hänsyn till. När dockmakaren först visar upp sitt verk framställt av pinjeträ, blir jag från trettonde raden osäker på om det tillhör rekvisitan eller verkligen är en gänglig, ung skådespelare med skor och kortbyxor. Visar sig omgående att figuren med sina spastiska lemmar som släpas runt förkroppsligas på ett suveränt sätt av Odin Romanus. På kort tid gör han därmed sin andra huvudroll på Stadsteatern. Att Romanus galant fixar att utföra de rörelser koreografen utarbetat resulterar i fysisk teater av magisk magnitud. Och symbiosen med Kjartan Hansen hanteras fullkomligt strålande. Han som snarast skildras som dissident än reparatör av sin sprattlande konstruktion, har ett förhållande till dockan med mänskliga egenskaper som vore han den son Geppetto aldrig fick.

En alldeles utmärkt fungerande ensemble, åtta till antalet, åskådliggör denna allegoriska berättelse. Bortsett från den fantastiskt animerade gestaltningen av Romanus har resten av kollektivet många roller att hålla reda på, vilket görs utan svackor. Den danska meriterade regissören infriar mer initierade recensenters förväntningar på Wiedemanns kunnande i visuellt och fysiskt utformad scenkonst. På Malmö Stadsteater förenade hon föga förvånande teater med cirkus i Ett drömspel.

Uppsättningen genomsyras naturligt nog av en anstrykning av upproriskhet, vars otyglade kraft kapitaliseras av krigshetsare. I landet där sagan utspelas rustas för krig. Pinocchio går från illa omtyckt plugghäst till att överge hemmet och bli värvad. Ashkan Ghods som Volpino och sedermera rekryt agerar budbärare. Lockar med friluftsliv, mättande måltider, sportdryck och överhuvudtaget grabbig gemenskap. Mussolini apostroferas. Dessutom alluderar hårda befälhavare på Rysslands anfallskrig mot Ukraina, som en tydligt markerad protest. Det varnas för höga ljud i andra akten varför öronproppar rekommenderas. Jag följde rådet även om det inte var extremt.. Höga smällarna symboliserar detonerande bomber. Kjartan Hansen tar sig med ackuratess an flera av dessa osympatiska biroller. Detta för Göteborgspubliken nya ansikte har en flerspråkig bakgrund, ingår i ensemblen på Århus Teater och är medgrundare till ett internationellt teaterkompani.

Regi och bearbetning av manus rymmer så pass många lager att det kan vara värt att se om pjäsen. Katrine Wiedemann menar att figuren med den efter upprepade lögner allt längre näsan, kännetecknas av mod och rebelliska drag. Förvisso kan uppror vara nödvändiga. Men pjäsens instinktivt handlande hjälte upptäcker att krig i sig inte är något ädelt, utan en spiral av förödande destruktivitet.. En nyckelreplik kretsar kring hur karismatiska ledare förför arga unga män med sitt enkla budskap. Så oerhört mycket lidande som hade undvikits om inte denna manipulativa förmåga existerat hos despoter. Vem kan Pinocchio ivrig att förkovra sig lita på?

I sin ambition att bli människa kan han inte bara sticka ut. Måste också enligt regissören passa in, ett dilemma sociala varelser ständigt måste hantera. Sorg och smärta sägs utgöra ett slags grundbult för ett gott hjärta och samvete, lär sig Pinocchio under sina dramatiska upplevelser. Parallellt skildras sköra statsbildningar som en grogrund för moralisk uppluckring och förtryck.

Ska inte sträcka mig så långt att jag påstår att det blir rörigt, men det är väldigt många roller att hålla i sär som svischar förbi. Visst hade det underlättat med en lathund. Alternativet är som sagt att komma tillbaka, eller att i förväg se långfilmen från 2019. Har läst mig till att Marta Andersson-Larsson spelar den blå fe som ger dockan liv. Under sina vådliga äventyr sammanstrålar de vid olika tillfällen. Hennes spastiska marionett-liknande kroppsspråk och flickaktiga tonfall gör henne till en minnesvärd gestalt. Garvade Anna Bjelkerud har hand om fem små roller och framstår som mest konturskarp som lärare. Också Eline Höyer har mycket att bestyra, utstrålar auktoritet.

Fast de porträtt vilka rymmer överlägset flest detaljer och mest väsentliga repliker görs av firma Ashkan Ghods & Anna Harling (den senare ingående i ensemblen hos Backa). Deras luriga gamänger med sitt tajta samspel, bidrar i högsta grad till den uppfriskande punkiga estetik en kollega noterat. Duon har sammantaget lika många arbetsuppgifter som tidigare uppräknade skådespelare. En lyckad uppsättning med smart manus och alldeles utsökt skådespeleri toppat av duon gestaltandes Gappetto och Pinocchio.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Bokrecension: Emily Wildes encyklopedi över älvornas liv – en perfekt julklappsbok

9 december, 2024 by Rosemari Södergren

Emily Wildes encyklopedi över älvornas liv
Författare Heather Fawcett
Serie Emily Wilde (del 1)
Utgivningsdatum 2024-11-20
Förlag Bokförlaget Polaris
Översättare Sofi Rydell
Medarbetare Drmanovski, Vera (form)
ISBN 9789180663335

Tänk dig en bok där du njuter av varje mening. Det var länge sedan jag öppnade en sådan fascinerande berättelse, skriven med sådan glädje till ord och uttryck och av en författare med en sådan enastående förmåga att fängsla mig som läsare. Det är en berättelse som sprakar av fantasi och som drar in mig i denna magiska värld med älvor och oknytt.

Berättelsen utspelas i början av 1900-talet. Forskaren Emily Wilde som har vigt sitt liv och sin karriär åt att förstå och kartlägga älviska väsen runt om i världen och blivit en av de främsta experterna i ämnet vid universitetet Cambridge. Hon har nu anlänt till Hrafnsvik, en vindpinad lite byn i det kalla och ogästvänliga Ljosland, en del i nordligaste Norge. Stugan där hon ska bo är karg och vindhärjad.

Emily må vara en av de duktigaste forskarna men när det gäller att vara social och knyta kontakt med människor är hon trög och vet inte hur hon ska bete sig.

Hon har begett sig till detta ogästvänliga, snöiga vinterland för att kunna skildra ett hemlighetsfullt älvfolk som gäckat forskare i många år. En vetenskaplig artikel om De dolda skulle inte bara vara en fjäder i Emilys akademiska hatt utan även den sista pusselbiten i den encyklopedi som hon arbetat med under flera års tid.

Lokalbefolkningen är kärv och inte särskilt förtjust i älvor eller andra magiska varelser. En del älvor är elaka och rövar bort människobarn. Så när Emily inte är särskilt social och lokalbefolkningen inte förtjust i älvor får hon inte mycket hjälp.

Mitt i allt detta krångliga dyker en kollega och konkurrent upp Wendell Bambleby, som vill att de ska samarbeta i forskningen. Wendell Bambleby är social, pratsam, har lätt att få kontakt med folk och blir lätt omtyckt. Emily är inte alls glad över att han dyker upp. Dessutom misstänker hon att han tänker stjäla en del av h hennes forskningsresultat.

Emily Wildes encyklopedi över älvornas liv är första delen i serien om Emily. Denna första roman gick inte att slita sig ifrån så jag ser fram emot nära del. Det är bra språk, väl beskrivet. Det känns som att jag är där och jag känner de kalla vindarna och den blöta snön och dammet som virvlat i huset. Jag ser de magiska varelserna i mitt inre. Författaren skriver fängslande och livfullt.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Udda fine dining koncept inramar uppgörelser vars gränslöshet stundtals övergår i parodi – Bobby Fischer bor i Pasadena på Folkteatern

8 december, 2024 by Mats Hallberg

foton Mats Bäcker

Av Lars Norén

Regi: Frida Röhl

Scenograf & kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Backman

Maskdesign: Suz Åberg

Musikaliskt koncept: Joel Igor Hammad Magnusson

I rollerna: Pelle Grytt, Maria Hedborg, Karin Lycke och Ludvig Stynsberg

Premiär 30/11 2024 på Lilla scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 11/1

Är med om ett sceniskt event, en helhetsupplevelse som alstrar ett spektrum av svårdefinierade känslor. Känslor av utsatthet och oförutsägbarhet, fast också behagliga emotioner av njutbar karaktär. De uppstår under ett klassiskt Norén-drama de luxe vars Östermalmsfamiljs groteska sönderfall får mig att häpna och förläget le om vartannat åt den becksvarta humorn. Är det mitt perspektiv som förändrats eller har regissör Frida Röhl i samarbete med erfarne dramaturgen Magnus Lindman lagt in en glidning i tonen, jämfört med urpremiären för drygt trettio år sedan? Observera att det är föreställningen 5/12 som recenseras, eftersom jag var upptagen av premiär kvällen före och inte fick plats på uppsättningens premiär.

Apropå det inferno och den ångest vi förknippar med en typisk Norén-jul berättade en av hans döttrar i P1 gångna veckan om en helt annan upplevd verklighet. Upplyste då lyssnarna om att fadern skrev uppemot 150(!) pjäser, varav många hittills förblivit ospelade. Jag inventerade hans verkförteckning nyligen i samband med premiär på Göteborgs Dramatiska Teater. Kom då fram till att jag sett cirka femton dramer, live eller på teve. En av dessa var teve-versionen av Bobby Fischer bor i Pasadena från 1990 med Lena Nyman och Stefan Sauk som de vuxna, vingklippta barnen. Cirka femton pjäser plus att ha beskådat ett par pjäser av andra som han regisserat får väl anses vara tillräckligt för att ha en god inblick i dennes estetik. Och som fördjupning inför intervjun jag fick i uppdrag att göra av LO-tidningen 2009 användes förstås En dramatikers dagbok. För den som vill läsa mer om intervjun och mina andra korta möten med Sveriges i nutid främsta kulturexport efter Bergman hänvisas till recensionen av hans skilsmässopjäs Om kärlek på Göteborgs Dramatiska Teater (publicerad här 29/10 i år).

Föreställningen sker i samarbete med restaurang FOLK som huserar i samma lokaler närmast entrén. Serveringspersonalen, fem till antalet, namnges på hemsidan och i det program med inlagda kort och meny vi får när vi lämnar Lilla scen efter att ha vistats där i över tre timmar (lyckligtvis finns en möjlighet att gå på toaletten). Inte fullkomligt uppenbart, men de tre akterna inklusive prolog och epilog ska enligt uppgift anspela på faserna i ett parti schack.

Tillbaka till det omgivande koncept publiken betalar extra för. Jag prioriterar krogbesök högt, lagt mer pengar på den exklusiva vanan än de allra flesta med motsvarande ekonomi. Men mig veterligen har jag aldrig varit på någon som har en stjärna i Guide Michelin. Vid varje föreställning serveras avsmakningsmeny komponerad av kocken Gustav Knutsson från Restaurang Bhoga till uppemot fyrtio personer, vilka indelas i tre grupper. Knutsson sägs till och med ha tolkat manus. De dryckesansvariga heter Lars Olsson och Nicolas Perez medan kockarna som tillreder maten på scen är Jesper Jacobsson och Hannes Persson. Under desserten som avnjuts efter att skådespelarna tagit emot applådtack och Maria Hedborg förklarar hur allt avrundas, frågar jag nyfiket en av kockarna hur det känns att bli betraktad, i egna pauser stå bortvänd från det hiskeliga drama som utspelas ett par meter ifrån honom.

Kristallglas fick vi dricka ur, däremot inga bestick. Tur att det fanns servetter och avställningsbord för oss som inte satt vid enda stora träbordet. Det blev lite ociviliserat kladdigt och smuligt. Tappade räkningen på hur många gånger vi fick skålar och fat med lyxmat. Kom efteråt på hur effektfullt det var att vi svävade i ovisshet om vad som åts, i bjärt kontrast till hur benägna dyra krogar är att tala om exakt varje ingrediens som serveras. Eventuella allergier, alkohol eller ej och val mellan vegetariskt och animalisk kost var enda faktorer kända på förhand. Tajmingen i serveringen inklusive mentala iskylan tillhör konceptet, liksom ljussättning, scenografi och musik.

Hur det smakade? Gott på ett sätt som ofta skulle tillfredsställa en gourmet, även om vissa smaker var överdrivet starka. Ett undantag var en tämligen vidrig, grumlig buljong. Ville man chocka smaklökarna i paritet med hur familjemedlemmar bildligt talat sliter varandra i stycken? Vill påstå att nivån på dryck inte var lika prisvärd som på den kulinariska avdelningen. Över tvåhundra kronor för alkoholfritt alternativ framstår som ett överpris. Vid närmare eftertanke ska betonas att nivån på maten var mycket förmånlig. Hade sannolikt kostat långt mer än det dubbla om menyn hade intagits på Michelin-krogen. Tyvärr börjar detta event inte något vidare för min del. Exkluderades från välkomstskål med draja i foajén, fick istället i motsats till Expressens recensent hålla till godo med smaklös juice. Behövde svälja ”bitterheten”, skaka den av mig för att bli positivt inställd till en oviss fortsättning.

Gradängen är borttagen. Publiken sitter längs tre väggar vilka avskärmas av vinröda draperier. I sista akten får ett par åskådare sätta sig i den soffa som tidigare utgjort centrum för dramatiken, de skrämmande uppgörelser som äger rum i fashionabel våning på Östermalm. Konflikterna får nytt bränsle efter att de fyra familjemedlemmarna varit på teater och sett Lång dags färd mot natt. Loftet ovanför kockarnas arbetsplats har regissör Röhl tagit i anspråk för att markera att familjens sovrum är belägna en trappa upp. Ljussättningen är effektfull, gulaktigt sken eller halvskuggig.

För ovanlighets skull för att vara Norén finns ingen jazz med i föreställningen. Däremot har Folkteaterns huskomponist och oftast anlitade musiker Joel Igor Hammad Magnusson sammanställt kongenial pianomusik av reflekterande karaktär. I scenen på bilden ovan har den alkoholiserade lärarinnan Ellen (Karin Lycke) bestämt sig för att vid midnatt på maxvolym gå loss till ikonisk disco-dänga. Samma låt (I Will Survive) återkommer för övrigt som en slags sorgsen final, i en avskalad, utsökt dröjande version av nämnde kompositör och Mariam Wallentin.

Publiken sysselsatt med att äta och ”skölja ner” vad de inmundigat betraktar en minst sagt krisande familj på några meters avstånd. Ytterst osannolikt att familjeterapi skulle rädda dem. De består av egenföretagaren Carl (Pelle Grytt) vars bevakningsfirma blivit uppköpt av amerikaner. Alltmer desperat försöker han vädja till maka och barn att skärpa sig, sträva efter normalitet. (Han får höra att han avskyr förändringar.) Men förgäves då destruktiva krafter i omlopp inte kan stävjas. Dominanta modern (Maria Hedborg) delar ett flertal drag med Mary Tyrone i den plågsamma pjäs de nyss bevittnat. Vilken skuld hon har i sina barns trasiga psyken är smärtpunkten Bobby Fischer bor i Pasadena roterar kring. Ellen är en periodare som kämpar med att behålla sin lärartjänst. Dricker för att glömma sedan hennes barn dog och hennes förhållande gick i kras för att känna sig värd något. Hon har en gripande utläggning om socialt arv. Provkartan av dysfunktionella beteenden toppas av den tillfälligt hemmaboende sonen (Ludvig Stynsberg). En oberäkneligt labil autist utan konsekvenstänk vars maniska frågor frestar på omgivningen. Flera i familjen anklagas för oviljan/ oförmågan att svara. Som en kulmen berättar han själv bakgrunden till pjäsens titel utan att gå in på forna världsmästarens border line personlighet.

Undanglidande fadern som strävar förgäves efter att familjens representanter ska bete sig respektfullt mot varandra, inpräntar att han försöker göra sitt bästa, ett förhållningssätt också mamman intalar sig att hon praktiseras, fast barnen direkt hugger på dylika kommentarer. Hon som vill hålla sig a jour med vad som händer. I längden får jag som framskymtat enorma problem att ta berättelsen och hur den marinerats med giftpilar på allvar. Det slår över i pastisch, eller rent av parodi. Som ett hopkok på Linje Lusta, Vem är rädd för Virgina Woolf?, Harold Pinter och Tennesse Williams, Se dig om vrede, givetvis Lång dags färd mot natt och snarlika infernon i andra dramer av Lars Norén. Medan somliga scener drabbar med furiös kraft genom att vara på pricken, blir de sammantagna till alltför orimliga och därmed oproportionerliga projektionsytor. Påminner om när musikalartister överbetonar genom att waila.

Ludvig Stynsberg gjorde sin praktik i Bröderna Mozart på Folkteatern tidigare i år. Trots att studierna pågår gör han redan nu avtryck i en tacksam roll. Pelle Grytt har medverkat i ett drygt halvdussin uppsättningar på Folkteatern som jag recenserat plus i en avstickare till Backa Teater. Han ingick i det begåvade team under Erik Holmströms ledning som gjorde dockteater och i en större ensemble roade oss under pandemin med helt olika sätt att tackla Don Quijote, i en genialiskt innovativ och snabb process. Maktlös betraktar hans rollfigur hur elakheter haglar omkring honom, brusar utan framgång upp ett par gånger. En durkdriven skådespelare som övertygat hos Teater Galeasen får i denna uppsättning överlåta de mest intensiva monologerna till övriga i ensemblen. Både han och Maria Hedborg har gjort en rad roller i film och för teve.

I mångt och mycket är pjäsen en rasande konflikthärd, en envig emellan dotter och föräldrar. Ett antal av mamma Gunnels repliker sårar när hon i vredesmod försvarar sig, blickar tillbaka. Olösta trauman kommer upp till ytan. Hos Hedborg som jag i första hand associerar med Backa, roller i Fucking Åmål och Gösta Berlings saga på SVT Drama, utkristalliseras ett tonfall publiken förmodligen kommer bära med sig. Mixen av hävdelsebegär och uppriktig förtvivlan gör definitivt avtryck.

Frilansaren Karin Lycke tycks utrustad med en särskild sorts kvalitet, vars nerviga utstrålning kan bli nära nog kuslig att beskåda. Det är som om ingen hinna existerar emellan skådespelaren och rollen, något som dramatikern troligen kände till. Ända sedan genombrottet i Breaking The Waves verkar hon typecastas till att porträttera individer plågade av demoner, befinnande sig på gränsen till att gå sönder. Har sett henne i minnesvärda gestaltningar hos fria grupper (inte minst Göteborgs Dramatiska), Tofta Sommarteater och hos Stadsteatern och Folkteatern. I den pjäs vars titel hämtats från Ellens broder och dennes idol, överräcker Lycke till oss ett kolossalt starkt porträtt. Man begriper inte varifrån den enormt uppbådade energin kommer. Trots berättigade hyllningen hade regissören tjänat på vrida ner utfallen några steg ibland. Uppsättningen tappar emellanåt trovärdighet på grundval av hur attackerna skoningslöst iscensätts..

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 162
  • Sida 163
  • Sida 164
  • Sida 165
  • Sida 166
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in