Recension

Teaterkritik: En midsommarnattsdröm på Kulturhuset stadsteatern – magiskt, vilt, sprakande fantasi och samhällsfrågor mellan raderna

24 april, 2024 by Rosemari Södergren

En midsommarnattsdröm
Av William Shakespeare
Regi och bearbetning Melody Parker
Översättning Göran O Eriksson
Scenografi, kostym och mask Fredrik Floen
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 19 april 2024
Föreställning som recenseras 23 april 2024
Medverkande Carlos Romero Cruz, Sofia Papadimitriou Ledarp, Emil Hedayat, Paula Sundberg, Karin Li Körsbärsdal, Manuela Gotskozik Bjelke, Bahador Foladi, Leif Andrée, Angelika Prick, Pablo Leiva Wenger.

Magiskt, galet, vilt, fantasifullt och en sprakande kostymfest – en drömlik fantasi med spår från dagens värld under ytan. Med Melodi Parker som regissör och Fredrik Benke Rydman som koreograf blir uppsättningen av Shakespeares En midsommarnattsdröm något alldeles extra. Givetvis är scenograf och ljud och ljus också lika viktiga till denna enastående föreställning. Jag är säker på att Shakespeare själv skulle ställt sig upp och gett stående ovationer för denna hejdundrande roliga och färgsprakande upplevelse.

Teseus, hertig av Aten har kommit hem från kriget och tagit med sig en Hippolyta (Hippolyte), amasonernas drottning som han tagit som krigsbyte. Nu ska Teseus gifta sig med sitt krigsbyte. Han ska fira bröllop ståtligt och storartat. Till bröllopsfesten har han bjudit till en tävling: den som gör ett teaterföreställning som han gillar uppskattar allra mest ska få ett fint pris. Samtidigt pågår ungdomarnas olyckliga och trassliga kärlekshistorier. Några ungdomar är på väg in i djupa skogen för att reda upp allt trassligt och hitta någon utväg. Men i skogen härskar älvor och magiska krafter som vill lägga sig i människornas liv och bekymmer. Framför allt är det den figuren Puck (underbart spelad Leif Andrée), liksom älvkungen och älvdrottningen Oberon och Titania som lägger kärleksdroger i ungdomarnas ögon och ställer till med spektakel på massor av olika sätt.

Handlingen bygger på flera olika myter, både från antiken och äldre engelska legender och skrifter. Det är en fantastisk berättelse som satts upp runt om i världen och i Sverige många gånger. Och som tål att sättas upp igen och igen. Det finns så mycket att hämta ur den.

Den är underhållande och rolig och har en lång rad duktiga skådespelare. Leif Andrée som Puck är helt underbar, han är naturlig och klurig, helt rätt i den rollen.

Den som vill se en helaftons-föreställning som både är oerhört underhållande, elegant, mystisk och samtidigt under ytan säger något om människors karaktär. Javisst är det överdrivet på scen men ändå finns det något högst mänskligt i hur alla kan gå vilse i sina känslor.

Ambitiös debut av avancerad sångerska och låtskrivare sticker ut – Mod av Anna-Maria Nordström

23 april, 2024 by Mats Hallberg

Anna-Maria Nordström

Mod

Inspelad i Svenska Grammofonstudion Göteborg januari 2023

Varva Records

60:13

Releasedatum: 19/4 2024

Kan meddela att jag träffat Anna-Maria Nordström. Nappade på att recensera efter att hört henne och hennes handplockade band på Utopia. Då framfördes merparten av dessa låtar varvade med standards. Haft förmånen att höra anmärkningsvärt många glänsande sångerskor för första gången på just Utopia i Majorna. Konserten gjorde definitivt ett positivt intryck, trots att jag emellanåt fann den bländande sångstilen säregen Till saken hör att jag vet med mig att jag är mer mottaglig live.

Artisten påpekar att hon investerat sitt hjärta i debutalbumet vars röda träd är hennes röst, hennes berättelser på svenska och noggranna arr också signerade Nordström. Fröet till de elva låtarna på Mod var upptäckten av demoinspelningar gjorda i USA för drygt tjugo år sedan. På så vis uppstod inspiration till att skriva mer och arrangemang av ett flertal av låtarna för fyra blås tog vid. Den eminenta kvartetten består av maken Pelle Nilsson på tenor- och i minst en låt sopransax, Magnus Sjölander på altsaxofon, Jakob Sollerman på trombon samt trumpetaren Jonathan Kronevik. Sättningen i övrigt: Per Johansson på piano och rhodes, Martin Olsson på elbas och den för mig obekante Johan Jansson bakom trumsetet.

Till vardags ägnar sig artisten med rötter i Skellefteå åt att vara musiklärare på gymnasium i Göteborg. Hon har varit körledare och dirigent för Pite Gospel och behållit kontakten med genren efter flytten till Göteborg. Dessutom frontat storband, körat bakom Jill Johnsson, Stefan Andersson och Tomas Andersson Wij. På hennes cv märks därtill medverkan i kör i flera större tv-produktioner. Vi får således möta en rutinerad tillika välutbildad person med meriterande examen från Berklee i Boston i bagaget.

Vi kastas in i ett skeende, ett intensivt tillstånd. Tenorsaxofon skissar febrigt fram atmosfären, åtföljs av expansivt pianospel, diskret pumpande bas och flexibelt trummande. Ovanpå integreras låtskrivarens ordlösa röst. Äventyrlig inledning ger oss förutsättningarna. Man undrar vad som komma skall. Nordströms bakgrund i gospel kan mer än förnimmas. Erfarenheten av det utlevande stilidealet införlivar hon i en jazzigt beatbaserad miljö.

Röstens omfång imponerar. Antar att tillräcklig förmåga finns för att vara fullvärdig romans- och operettvokalist och givetvis att greja sångsättet som musikaler inbjuder till. Jag klickar dock inte riktigt med en udda teknik vars betoningar avviker från gängse mönster. Blir stundtals en större utmaning än jag föreställt mig att följa med i somliga melodier och uppfatta texter, vilket är främsta skälet till mitt 3+ betyg. Varken på hemsida eller i pressrelease anges förebilder för en extraordinär kapacitet som kan låta som en korsning mellan Norma Winstone och Alice Babs. På en påkostad debut tycks hon vilja pröva vingarna med konstmusikalisk approach i avancerade bågar. Införseln av högtflygande vokala bedrifter i en jazzigt beatbaserad miljö blir en smula egendomlig. Förvisso ett tecken på den egenskap albumet fått sin titel av.

foto Erik Lindahl – från spelningen på Utopia där jag var på plats

Mod består definitivt av en intressant kompott av uttryck, vars instrumentala insatser förtjänar lovord. Ska man krasst värdera uppskattar jag dem i högre utsträckning än artistens avancerade röstbehandling. Martin Olssons otroligt smidiga spel på elbas genomsyrar hela albumet. Denne stadige musiker ges en härligt framskjuten position, är van vid att utgöra flexibel rytmsektion tillsammans med den duktige och lika genreöverskridande Johan Jansson. Klaviatursnillet Per Johansson tycks vara något av en drömrekrytering för profilerade sångerskor. Gläds förstås därtill åt vad den kompetenta blåssektionen har för sig, såväl i sofistikerat ensemblespel som i lödiga eller känsliga solon.

Skivan med en timmas speltid rymmer många fasetter. Uppskattar i en låt ett sökande, marsch-liknande sound. Fäster mig vid texten på Hur. Händelserika The Otherside präglas av samtrimmad rytmsektion och anslaget på rhodes jämte inspirerade blåsare; alldeles särskilt Jonathan Kroneviks fraser. I en ömsint ballad bidrar samtliga helhjärtat, med huvudpersonen i spetsen. En avslappnad anda alstras i en skön sak vars melodi utvecklas av Magnus Sjölanders altsax och därpå av kanadensiske gitarrstjärnan Matthew Stevens (hört på Gmlstn Jazzfestival). En komposition utmärker sig genom att låta som en bedårande rip off på Steely Dan, i komplex visa om att sakna sin pappa. Instrumentala Wally´s förför med raffinerade blåsarr och dess rytmiska underlag. Hänförs av sublima introt på piano i Början plus fortsättningen med säker sång och makens elegant utförda solo på sopransax. Finalen levereras utan vokal stämma, istället mjukt svävande harmonik med feature från Jakon Sollermans trombon.

Filmrecension: Fyra döttrar – en fruktansvärd, omskakade skildring av kvinnors förtryck av kvinnor

23 april, 2024 by Rosemari Södergren

Fyra döttrar
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Kaouther Ben Hania

En fruktansvärd, omskakande berättelse om hur kvinnor kan vara kvinnors värsta fiender. Vi får följa Olfa, en mor i Tunisien, och hennes döttrar som berättar om sina liv, om hur de två äldsta av fyra systrar, 15 och 16 år gamla, gav sig av till IS för att de blivit fundamentalistiska islamister och ville ge sitt stöd till detta våldsamma kalifat.

Filmen är en semi-dokumentär. Olfa är mor till fyra döttrar. Hennes två äldsta döttrar stack när de var 15 och 16 år gamla. De gick med i IS och gifta sig med IS-krigare. Olfa och hennes två yngre döttrar är redo att berätta om sina liv och vad som hänt för filmskaparen Kaouther Ben Hania. För att kunna spela in berättelsen får två skådespelerskor ta på sig rollerna som de två äldre systrarna. Olfa och de två yngre ska spela sig själv med undantag för de scener som är allra mest känsliga för Olfa, då träder regissören själv in i rollen som Olfa. I några scenen finns män med som också gestaltas av skådespelare.

Olfa var tuff som liten. Hennes mamma bodde ensam med henne och hennes systrar och det gjorde att män ofta kom och försökte ta sig in till dem. Olfa klädde sig därför som man/pojke och hindrade män att komma in. När Olfa själv gifte sig vägrade hon ställa upp på att ha sex med mannen och gifts bort med. Istället slog hon honom så han blödde och hon torkade blodet från hans ansikte med bröllops-sängens lakan för att kunna visa upp blodet som bevis på att hon var oskuld.

Att en så tuff kvinna sedan blev värsta förtryckaren mot sina döttrar är jobbigt att se. Det ger också en förklaring till hur och varför kvinnoförtrycket i länder som Tunisien, Dubai, Iran, Afganistan och Saudiarabien med flera länder kan fortsätta. Kvinnor kan vara minst lika hårda mot andra kvinnor som män för att upprätthålla hedersregler och kvinnoförtryck.

Helt klart ser vi på denna film med olika ögon beroende på vem vi är. Från filmbolaget beskrivs filmen så här: En intim resa fylld av hopp, uppror, våld och systerskap som ifrågasätter själva grunden för våra livsstrukturer.

Berättelsen är intim, vi kommer väldigt nära Olfa och hennes döttrar. Hopp? Nja, det är mer tvärtom. När kvinnor kan göra så mot varandra: hur kan då kvinnor bli fria? Våld – ja Olfa är våldsam och slår sina döttrar friskt. Systerskap? Ja men är det positivt när systrar drar iväg med varandra till IS?

Vad som också är obehagligt är inte bara det fysiska våldet som är nära hela tiden utan också det psykiska, att framför allt mamman men ibland också döttrarna, kallar varandra för horor och slynor. Det är otäckt hur totalt hjärn-tvättade de är av det kvinnoförtryckande patriarkatet. Läskigt är också att de inte tycks förstå vad IS faktiskt stod för, eller står för. IS finns fortfarande, fast inte med lika stor makt som när de hade kalifatet. IS begick folkmord gentemot yazidier och hade flickor som slavar och dödade många i sitt skräckvälde. Att gå med i IS och stödja den rörelsen är att hjälpa en grym terrororganisation, det går inte att komma ifrån.

Jag förstår egentligen inte hur Olfa går med på att berätta och visa upp sitt liv. Hon bör ju vara fullt medveten om att hon är ett stort skäl till döttrarnas beslut att bli islamister. Rahma, den av döttrarna som blev mest hardcore islamist, var ett tag gothare, sminkade sig med svart och hade färgat håret och träffat killar. Olfa piskade henne för att få henne att sluta med det. Ja hon piskade henne, riktigt hårt och mycket.

Det är rätt svårt att ens ta till sig att en kvinna som Olfa, som när hon gifte sig vägrade ställa upp upp på att ha sex med sin man på bröllopsnatten, själv blev värsta förtryckaren av sina fyra döttrar. När hon så småningom ändå skilde sig från sin man mötte hon en ny man som gjorde sexuella övergrepp på hennes döttrar som fortfarande var barn och de vågade inte ens berätta det för sin mamma. Hur etiskt är det att låta henne visa upp sig på detta sätt? Jag vet inte. Det tangerar vid någon gräns, känner jag.

Det är hemskt att se hur beroende mamman och de fyra döttrarna är av varandra, trots att de egentligen förstör livet för varandra. Det går inte att ta in. Det är en tragisk skildring av medberoende.

Filmen talar till känslor och är mörk. Kanske kan den vara en ögonöppnare för människor som inte förstår vilket förtryck det ligger i religioner där kvinnor inte får vara som de är utan måste bära klädsel som döljer deras ansikten och kroppsformer. Sådana regler för kläder för alltid med sig regler som låser in kvinnor och tar ifrån dem de mänskliga rättigheter som både män och kvinnor borde ha. Det finns inga religiösa sammanhang där kvinnor har strikta regler om sina kläder där kvinnor är jämställda med män. Denna film är en omskakande skildring från en verklighet som många kvinnor lever i.

Gediget hantverk scenografiskt fulländat men ack så trögflytande – Hamlet på Göteborgs Stadsteater

22 april, 2024 by Mats Hallberg

Av William Shakespeare

Regi och översättning: Kristina Hagström-Ståhl

Scenograf: Tobias Hagström-Ståhl

Ljus. Tobias Hagström-Ståhl och Susanna Hedin

Kostym och mask: Jenny Ljungberg

Ljud: Tova Östman

Musik: Mikael Sundin

Koreograf/ rörelseinstruktör: Mike Gamble

Medverkande: Karin De Frumerie, Johan Holmberg, Jessica Liedberg, Victoria Dyrstad, Johan Gry, Ylva Olaison, Johan Hafezi, Eline Höyer och Mikael Sundin (musiker)

Premiär 19/4

Spelas på Stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 1/6 2024

Senast pjäsernas pjäs med sin drygt fyrahundraåriga historia kunde beskådas i Göteborg skedde det på Folkteatern 2015 (recenserades här) då dansare integrerades med skådespelare i en fängslande uppsättning. Sedan dess har tre stora produktioner gjorts i Stockholm, varav den härom året i vår huvudstads Stadsteater har en central ingrediens gemensamt med Kristina Hagström-Ståhls version. Syftar förstås på att i bägge uppsättningar agerar en kvinna ut Hamlets hämndbegär som ju resulterar i en allom bekant eskalering av vansinne och dödligt våld. Erinrar mig det intryck Ingmar Bergmans renodlade bearbetning gjorde med Peter Stormare i huvudrollen teve-överföring sent 80-tal. Göteborgs Stadsteater spelade Hamlat både på 70-talet och på 90-talet, eftersom det ju Ingår i uppdraget att med jämna mellanrum göra klassiker relevanta.

Från perioden när jag studerade i England för att därpå fortsätta med språkstudierna på hemmaplan, minns jag tio föreläsningar om pjäsen av professor Frykman (har kvar en pocketutgåva av manus plus kommentarer), en texttrogen uppsättning av dedikerade studenter vars repliker ibland förstärktes med salivsträngar, ett knippe andra Shakespeare-pjäser sedda i hans hemland samt att jag på rundresa besökte Stratford Upon Avon. Glömd detaljkunskap såväl som förhandsintresse fanns således. Har däremot svårt att se vilken ingång Kristina Hagström-Ståhl haft i sitt mastodontprojekt. Vad vill hon betona? Är inte lika förvissad som en kollega att tolkningen fungerar som fredsappell. Varför en nyöversättning? Även om intervjuer skulle ge ledtrådar och kanske till och med svar, saknas regissörens avsikt. 2019 gjorde Hagström-Ståhl som är forskare och undervisar en fyndig uppsättning av Antigone på Göteborgs Stadsteater.

I klassiska tragedier svävar inte publiken i ovisshet. Ingen recensent behöver därför vara rädd för anklagelsen att spoila. De flesta som kommer se uppsättningen känner till Hamlets mission: att hämnas sin farbrors dåd och sin mamma Gertruds svek och att han i sitt raseri tar miste och dräper Polonius. Vidare att Ofelia fördöms och förtärs av olycklig kärlek samt att krig utkämpas i pjäsens periferi. Hagström-Ståhl leker med fiktionen. Många känner nog också till det faktum att i Shakespeares gruvliga drama faller det på Horatios lott, att berätta om hur samtliga rollfigurer dör. Egensinnigt och uppfriskande grepp att på Göteborgs Stadsteater låta personer leva, återuppstå eller gå igen i fler fall än Hamlets far. Pjäsernas pjäs platsar i en diskussion om skrupulösa individer som inte skyr några medel att nå makten och hämndspiralers konsekvenser. Blir en uppmaning om besinning genom att skildra hur förskräckligt illa det kan gå när motsatt läge råder. Frestande att jämföra med vad ett otroligt destruktivt samhällsfenomen som polarisering, en spegling av dagens Sverige, kan leda till.

Filmens beroende av rutinerade klippare underskattas alltför ofta. Kanske är dramaturgen i bästa fall en motsvarighet inom scenkonst. En helaftonsföreställning, alldeles särskilt om den innehåller många monologer överlag framförda på ålderdomlig blankvers, behöver ha en lämplig rytm. Ett förhållande som inte kan nog understrykas. När jag såg tv-dokumentären om Lars Noréns spektakulära första regijobb på Folkteatern, märkte jag att jag varit alldeles för välvilligt inställd till första akten av Orestien. Han befarade själv obalans i tempot, vilket också inträffade. Det överskuggande problemet med Kristina Hagström-Ståhls Hamlet är att hon inte bemödat sig tillräckligt om rätt rytm. Det brister i mixen av fördjupningar och rappa replikväxlingar jämte dramatiska incidenter. Direkt efter paus noteras ett flertal scener på varandra med föredömlig skärpa. Men tyvärr varar inte kvalitetshöjningen avseende rytm. Trots att jag såg fram emot uppsättningen var den emellanåt sövande. Tar emot att skriva detta, men just bristen på energi kännetecknade premiären.

Lyckligtvis fanns flera ljusglimtar. Sitter man högt upp på parkett har man hela scenen i blickfånget inramad av halvcirkelns innerväggar. Vridscenen används flitigt. Tjänstgör likt ett tittskåp med utskurna interiörer. Vi tittar in hos kungen och drottningen, hos Polonius och hans Ofelia och runt omkring härjar huvudpersonen i Karin De Frumeries ynglinga-gestalt. Scenografin tillhör definitivt uppsättningens förtjänster. Plus ska därtill utdelas till musiken. Kompositören och musikern Mikael Sundin anlitas här för femte gången av regissören. Uppskattar vad han tillför med sitt John Dowland-liknande sound, fräcka rytmtillverkningen och den förinspelade musiken. Flera av skådespelarna bistår raffinerat med framtagandet av klanger. I ena hörnet står ett piano som märkligt nog nästan inte spelas på alls. Disiga ljussättningen är också värd stort beröm genom hur den drar oss in i intrigen.

Borde vid det här laget ha värderat ensemblens insatser. Men innan det sker kan inte nyöversättningen lämnas därhän. En uppenbar reflektion är att den är pepprad med kraftuttryck. Hamlets tilltagande förvirring och okontrollerbara ilska åskådliggörs med en strid ström av svärord, framforsande haranger. Moderniseringen av språket bryter fram stötvis, skär sig i somliga sekvenser. Tennis och pajkastning nämns. Ofelia brister ut i en nästan-rim om unga kåta män. Avgjort mest komik uppstår när Johan Gry som dödgrävare ger Hamlet svar på tal på mustigt bred göteborgska. Pjäsen mår bra av sådana stilbrott, sådana ventiler i ett drama obevekligt på väg mot sin undergång. Åtskilliga sentenser och ordspråk kan prickas av i monologer. är man inte inläst hajar man till ibland när de levereras med finess. Vidare är det både underhållande och upplysande att ta del av Hamlets instruktioner till skådespelarna. Karin De Frumerie levererar dessa råd avmätt med elegans.

Bör rimligen vara en utmaning att ge sig på Hamlet. Ensemblen gör verkligen inte bort sig, utan tacklar duktigt sina uppgifter. Man äger skiftande tonfall och förmåga att artikulera, vilket ibland påverkar hörbarheten i ofta tvetydiga monologer. Karin De Frumerie har på några år gått från Brecht, Beatles, Sofokles och stum roll i samtidsdrama till att förkroppsliga Monica Z och nu Hamlet. Och mycket mer därtill förstås. Den före detta elitgymnasten har flera huvudroller i bagaget. Att en medelålders kvinna dundrar på med bett i replikerna som den vedergällande Shakespeare-skapelsen ger en fascinerande dimension, ett spännande perspektiv. En imponerande insats, inte minst i krävande monologer, även om hon glänste än mer i Monicas vals.

Johan Holmberg känns igen på sin resonerande stil. Förmår att vara precis lagom pösig, fast kanske aningen entonig. Victoria Dyrstad omfamnar i vanlig ordning sina rollfigurer med ett vädjande tilltal som berör. Och hennes hjärtskärande gestaltning av Ofelia sker med väl avvägd hormonnivå. Behärskar som alltid att exemplariskt nå ut med sina repliker. Jessica Liedberg (flitigt förekommande i tv-serier och filmer) i rollen som Gertrude hamnar lite i skymundan, fast prestationen i sig är oklanderlig. Johan Gry mejslar omsorgsfullt fram vitala porträtt. Dessutom tar han som framgått chansen att agera med kvick komik på stadens dialekt. Johan Hafezi är lika stabil som kunnat förutses i fyra biroller. Sist men inte minst måste övriga kvinnorna i ensemblen lyftas fram. Eline Höyer (också fyra biroller) och i än högre grad Ylva Olaison gör avtryck som Rosencrantz respektive Horatio. Osäker på hur unikt det är att kunniga kvinnor spelar dessa roller. Ser till att bete sig komiskt manhaftigt. Visst fanns en hel del att glädja sig åt. Men summa summarum lämnade jag Stadsteatern otillfredsställd.

Teaterkritik: Blott ett annat namn för ljus – förförande vackert om förbjuden kärlek

20 april, 2024 by Rosemari Södergren

Blott ett annat namn för ljus
Manus och regi Felicia Ohly
Scenografi Emilia Bongilaj
Kostym Amanda Varhaugvik
Ljud Marius Varhaugvik
Koreografiöga Jonna Ljunggren
Ljus Gustave Lund
På scen Eddie Mio Larson
Premiär 19 april 2024 på Strindberg Intima Teater
Ett samarbete mellan Strindbergs Intima Teater och Donna Donna Teater.

En förförande, vacker föreställning om förbjuden kärlek. De vackraste kärleksberättelserna som berör allra mest har oftast en hel del svärta i sig. Handlingen utspelas 1911 då homosexuell kärlek var kriminell. Huvudpersonen Mikael är kvinna som klär sig som man och omgivningen tror att Mikael är man. En dag möter Mikael den unga kvinnan Ethel och blir stört-förälskad.

Feministbibiblioteket menar att novellen borde räknas till klassiker och skriver om novellen:
Ett sällsamt öde är en novell som ingår i boken Blott ett annat namn för ljus – tre texter av Frida Stéenhoff. Novellen har ett queer-tema och handlar om en kvinna som gör om sig till man och knycker åt sig några månader av lycka när han förlovar sig med sitt hjärtas kärlek.
En fantastisk novell från tidigt nittonhundratal och jag håller med det feministiska förlaget att det borde ha blivit en klassiker.

Berättelsen framförs av en skådespelare på scen, Eddie Mio Larson. Ibland har Eddie Mio Larson är Mikael och berättar om mötet och relationen med Ethel som en monolog, ibland har Mikael dialog med en röst som kommer ur högtalaren. Det är så bedövande vackert och känslofullt gestaltat på scen med en drömlik scenbild med stora skynken på golvet.

I inledningen kommer Eddie Mio Larson krypande och kravlande fram. Scenbilden talar till mer än vår logik. Det är suggestivt, drömlikt, gränserna mellan handlingen i en novell och dåtid och nutid suddas ut. Det är magiskt och djupt engagerande. Eddie Mio Larson har en sådan fenomenal scennärvaro. Eddie Mio Larson är helt enkelt lysande på scen.

Berättelsen sorteras in under queerhistoriens litteratur men jag tycker den har en kärna som kan tala till alla. Den skildrar den omöjliga kärleken mellan två kvinnor under 1900-talats början i Sverige men visst går det att se paralleller med andra kärleksrelationer som kan möta stort motstånd i samhället, förr och kanske ibland idag också, beroende på var i världen det utspelas.

I föreställningen handlar det om kön men det finns många hinder för kärlek. Hinder som klass och kultur, nationalitet, religion, ålder, sjukdomar med mera. Det som gör en relation omöjlig kan bero på de murar omgivningen bygger upp men lika mycket vad vi människor har en förmåga att bygga upp inom själva.

Jag fantiserar lite själv kring berättelsen om Mikael och Ethel när jag strövar hem efter föreställningen och tänker att se skulle kunna ha en chans, om de hade både vågar och ville. Om de flyttade någonstans till ett annat land där ingen kände dem. Men det hade krävt att de hade det modet och klarade frigöra sig från alla de kände. Ett svårt steg förstås. Det är hoppfullt att världen i många länder ändrats så kärlek mellan två kvinnor inte längre är brottslig. Fast det finns många länder där det fortfarande är olagligt och straffbart. Tänk bara Iran, Saudiarabien och de regioner där Hamas och andra islamistiska grupper bestämmer. Kärleken är fortfarande inte fri i världen.

Jag ger stående ovationer till hela produktioner och skådespelaren, allt samverkar så väl och talar till mig på flera nivåer. Det är vackert, det är sorgligt, det är starkt, det är tankeväckande, det skickligt in i minsta detalj.

Recension

Footer

Om oss