Av William Shakespeare
Regi och översättning: Kristina Hagström-Ståhl
Scenograf: Tobias Hagström-Ståhl
Ljus. Tobias Hagström-Ståhl och Susanna Hedin
Kostym och mask: Jenny Ljungberg
Ljud: Tova Östman
Musik: Mikael Sundin
Koreograf/ rörelseinstruktör: Mike Gamble
Medverkande: Karin De Frumerie, Johan Holmberg, Jessica Liedberg, Victoria Dyrstad, Johan Gry, Ylva Olaison, Johan Hafezi, Eline Höyer och Mikael Sundin (musiker)
Premiär 19/4
Spelas på Stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 1/6 2024
Senast pjäsernas pjäs med sin drygt fyrahundraåriga historia kunde beskådas i Göteborg skedde det på Folkteatern 2015 (recenserades här) då dansare integrerades med skådespelare i en fängslande uppsättning. Sedan dess har tre stora produktioner gjorts i Stockholm, varav den härom året i vår huvudstads Stadsteater har en central ingrediens gemensamt med Kristina Hagström-Ståhls version. Syftar förstås på att i bägge uppsättningar agerar en kvinna ut Hamlets hämndbegär som ju resulterar i en allom bekant eskalering av vansinne och dödligt våld. Erinrar mig det intryck Ingmar Bergmans renodlade bearbetning gjorde med Peter Stormare i huvudrollen teve-överföring sent 80-tal. Göteborgs Stadsteater spelade Hamlat både på 70-talet och på 90-talet, eftersom det ju Ingår i uppdraget att med jämna mellanrum göra klassiker relevanta.
Från perioden när jag studerade i England för att därpå fortsätta med språkstudierna på hemmaplan, minns jag tio föreläsningar om pjäsen av professor Frykman (har kvar en pocketutgåva av manus plus kommentarer), en texttrogen uppsättning av dedikerade studenter vars repliker ibland förstärktes med salivsträngar, ett knippe andra Shakespeare-pjäser sedda i hans hemland samt att jag på rundresa besökte Stratford Upon Avon. Glömd detaljkunskap såväl som förhandsintresse fanns således. Har däremot svårt att se vilken ingång Kristina Hagström-Ståhl haft i sitt mastodontprojekt. Vad vill hon betona? Är inte lika förvissad som en kollega att tolkningen fungerar som fredsappell. Varför en nyöversättning? Även om intervjuer skulle ge ledtrådar och kanske till och med svar, saknas regissörens avsikt. 2019 gjorde Hagström-Ståhl som är forskare och undervisar en fyndig uppsättning av Antigone på Göteborgs Stadsteater.
I klassiska tragedier svävar inte publiken i ovisshet. Ingen recensent behöver därför vara rädd för anklagelsen att spoila. De flesta som kommer se uppsättningen känner till Hamlets mission: att hämnas sin farbrors dåd och sin mamma Gertruds svek och att han i sitt raseri tar miste och dräper Polonius. Vidare att Ofelia fördöms och förtärs av olycklig kärlek samt att krig utkämpas i pjäsens periferi. Hagström-Ståhl leker med fiktionen. Många känner nog också till det faktum att i Shakespeares gruvliga drama faller det på Horatios lott, att berätta om hur samtliga rollfigurer dör. Egensinnigt och uppfriskande grepp att på Göteborgs Stadsteater låta personer leva, återuppstå eller gå igen i fler fall än Hamlets far. Pjäsernas pjäs platsar i en diskussion om skrupulösa individer som inte skyr några medel att nå makten och hämndspiralers konsekvenser. Blir en uppmaning om besinning genom att skildra hur förskräckligt illa det kan gå när motsatt läge råder. Frestande att jämföra med vad ett otroligt destruktivt samhällsfenomen som polarisering, en spegling av dagens Sverige, kan leda till.
Filmens beroende av rutinerade klippare underskattas alltför ofta. Kanske är dramaturgen i bästa fall en motsvarighet inom scenkonst. En helaftonsföreställning, alldeles särskilt om den innehåller många monologer överlag framförda på ålderdomlig blankvers, behöver ha en lämplig rytm. Ett förhållande som inte kan nog understrykas. När jag såg tv-dokumentären om Lars Noréns spektakulära första regijobb på Folkteatern, märkte jag att jag varit alldeles för välvilligt inställd till första akten av Orestien. Han befarade själv obalans i tempot, vilket också inträffade. Det överskuggande problemet med Kristina Hagström-Ståhls Hamlet är att hon inte bemödat sig tillräckligt om rätt rytm. Det brister i mixen av fördjupningar och rappa replikväxlingar jämte dramatiska incidenter. Direkt efter paus noteras ett flertal scener på varandra med föredömlig skärpa. Men tyvärr varar inte kvalitetshöjningen avseende rytm. Trots att jag såg fram emot uppsättningen var den emellanåt sövande. Tar emot att skriva detta, men just bristen på energi kännetecknade premiären.
Lyckligtvis fanns flera ljusglimtar. Sitter man högt upp på parkett har man hela scenen i blickfånget inramad av halvcirkelns innerväggar. Vridscenen används flitigt. Tjänstgör likt ett tittskåp med utskurna interiörer. Vi tittar in hos kungen och drottningen, hos Polonius och hans Ofelia och runt omkring härjar huvudpersonen i Karin De Frumeries ynglinga-gestalt. Scenografin tillhör definitivt uppsättningens förtjänster. Plus ska därtill utdelas till musiken. Kompositören och musikern Mikael Sundin anlitas här för femte gången av regissören. Uppskattar vad han tillför med sitt John Dowland-liknande sound, fräcka rytmtillverkningen och den förinspelade musiken. Flera av skådespelarna bistår raffinerat med framtagandet av klanger. I ena hörnet står ett piano som märkligt nog nästan inte spelas på alls. Disiga ljussättningen är också värd stort beröm genom hur den drar oss in i intrigen.
Borde vid det här laget ha värderat ensemblens insatser. Men innan det sker kan inte nyöversättningen lämnas därhän. En uppenbar reflektion är att den är pepprad med kraftuttryck. Hamlets tilltagande förvirring och okontrollerbara ilska åskådliggörs med en strid ström av svärord, framforsande haranger. Moderniseringen av språket bryter fram stötvis, skär sig i somliga sekvenser. Tennis och pajkastning nämns. Ofelia brister ut i en nästan-rim om unga kåta män. Avgjort mest komik uppstår när Johan Gry som dödgrävare ger Hamlet svar på tal på mustigt bred göteborgska. Pjäsen mår bra av sådana stilbrott, sådana ventiler i ett drama obevekligt på väg mot sin undergång. Åtskilliga sentenser och ordspråk kan prickas av i monologer. är man inte inläst hajar man till ibland när de levereras med finess. Vidare är det både underhållande och upplysande att ta del av Hamlets instruktioner till skådespelarna. Karin De Frumerie levererar dessa råd avmätt med elegans.
Bör rimligen vara en utmaning att ge sig på Hamlet. Ensemblen gör verkligen inte bort sig, utan tacklar duktigt sina uppgifter. Man äger skiftande tonfall och förmåga att artikulera, vilket ibland påverkar hörbarheten i ofta tvetydiga monologer. Karin De Frumerie har på några år gått från Brecht, Beatles, Sofokles och stum roll i samtidsdrama till att förkroppsliga Monica Z och nu Hamlet. Och mycket mer därtill förstås. Den före detta elitgymnasten har flera huvudroller i bagaget. Att en medelålders kvinna dundrar på med bett i replikerna som den vedergällande Shakespeare-skapelsen ger en fascinerande dimension, ett spännande perspektiv. En imponerande insats, inte minst i krävande monologer, även om hon glänste än mer i Monicas vals.
Johan Holmberg känns igen på sin resonerande stil. Förmår att vara precis lagom pösig, fast kanske aningen entonig. Victoria Dyrstad omfamnar i vanlig ordning sina rollfigurer med ett vädjande tilltal som berör. Och hennes hjärtskärande gestaltning av Ofelia sker med väl avvägd hormonnivå. Behärskar som alltid att exemplariskt nå ut med sina repliker. Jessica Liedberg (flitigt förekommande i tv-serier och filmer) i rollen som Gertrude hamnar lite i skymundan, fast prestationen i sig är oklanderlig. Johan Gry mejslar omsorgsfullt fram vitala porträtt. Dessutom tar han som framgått chansen att agera med kvick komik på stadens dialekt. Johan Hafezi är lika stabil som kunnat förutses i fyra biroller. Sist men inte minst måste övriga kvinnorna i ensemblen lyftas fram. Eline Höyer (också fyra biroller) och i än högre grad Ylva Olaison gör avtryck som Rosencrantz respektive Horatio. Osäker på hur unikt det är att kunniga kvinnor spelar dessa roller. Ser till att bete sig komiskt manhaftigt. Visst fanns en hel del att glädja sig åt. Men summa summarum lämnade jag Stadsteatern otillfredsställd.