Anna-Maria Nordström
Mod
3
Inspelad i Svenska Grammofonstudion Göteborg januari 2023
Varva Records
60:13
Releasedatum: 19/4 2024
Kan meddela att jag träffat Anna-Maria Nordström. Nappade på att recensera efter att hört henne och hennes handplockade band på Utopia. Då framfördes merparten av dessa låtar varvade med standards. Haft förmånen att höra anmärkningsvärt många glänsande sångerskor för första gången på just Utopia i Majorna. Konserten gjorde definitivt ett positivt intryck, trots att jag emellanåt fann den bländande sångstilen säregen Till saken hör att jag vet med mig att jag är mer mottaglig live.
Artisten påpekar att hon investerat sitt hjärta i debutalbumet vars röda träd är hennes röst, hennes berättelser på svenska och noggranna arr också signerade Nordström. Fröet till de elva låtarna på Mod var upptäckten av demoinspelningar gjorda i USA för drygt tjugo år sedan. På så vis uppstod inspiration till att skriva mer och arrangemang av ett flertal av låtarna för fyra blås tog vid. Den eminenta kvartetten består av maken Pelle Nilsson på tenor- och i minst en låt sopransax, Magnus Sjölander på altsaxofon, Jakob Sollerman på trombon samt trumpetaren Jonathan Kronevik. Sättningen i övrigt: Per Johansson på piano och rhodes, Martin Olsson på elbas och den för mig obekante Johan Jansson bakom trumsetet.
Till vardags ägnar sig artisten med rötter i Skellefteå åt att vara musiklärare på gymnasium i Göteborg. Hon har varit körledare och dirigent för Pite Gospel och behållit kontakten med genren efter flytten till Göteborg. Dessutom frontat storband, körat bakom Jill Johnsson, Stefan Andersson och Tomas Andersson Wij. På hennes cv märks därtill medverkan i kör i flera större tv-produktioner. Vi får således möta en rutinerad tillika välutbildad person med meriterande examen från Berklee i Boston i bagaget.
Vi kastas in i ett skeende, ett intensivt tillstånd. Tenorsaxofon skissar febrigt fram atmosfären, åtföljs av expansivt pianospel, diskret pumpande bas och flexibelt trummande. Ovanpå integreras låtskrivarens ordlösa röst. Äventyrlig inledning ger oss förutsättningarna. Man undrar vad som komma skall. Nordströms bakgrund i gospel kan mer än förnimmas. Erfarenheten av det utlevande stilidealet införlivar hon i en jazzigt beatbaserad miljö.
Röstens omfång imponerar. Antar att tillräcklig förmåga finns för att vara fullvärdig romans- och operettvokalist och givetvis att greja sångsättet som musikaler inbjuder till. Jag klickar dock inte riktigt med en udda teknik vars betoningar avviker från gängse mönster. Blir stundtals en större utmaning än jag föreställt mig att följa med i somliga melodier och uppfatta texter, vilket är främsta skälet till mitt 3+ betyg. Varken på hemsida eller i pressrelease anges förebilder för en extraordinär kapacitet som kan låta som en korsning mellan Norma Winstone och Alice Babs. På en påkostad debut tycks hon vilja pröva vingarna med konstmusikalisk approach i avancerade bågar. Införseln av högtflygande vokala bedrifter i en jazzigt beatbaserad miljö blir en smula egendomlig. Förvisso ett tecken på den egenskap albumet fått sin titel av.
Mod består definitivt av en intressant kompott av uttryck, vars instrumentala insatser förtjänar lovord. Ska man krasst värdera uppskattar jag dem i högre utsträckning än artistens avancerade röstbehandling. Martin Olssons otroligt smidiga spel på elbas genomsyrar hela albumet. Denne stadige musiker ges en härligt framskjuten position, är van vid att utgöra flexibel rytmsektion tillsammans med den duktige och lika genreöverskridande Johan Jansson. Klaviatursnillet Per Johansson tycks vara något av en drömrekrytering för profilerade sångerskor. Gläds förstås därtill åt vad den kompetenta blåssektionen har för sig, såväl i sofistikerat ensemblespel som i lödiga eller känsliga solon.
Skivan med en timmas speltid rymmer många fasetter. Uppskattar i en låt ett sökande, marsch-liknande sound. Fäster mig vid texten på Hur. Händelserika The Otherside präglas av samtrimmad rytmsektion och anslaget på rhodes jämte inspirerade blåsare; alldeles särskilt Jonathan Kroneviks fraser. I en ömsint ballad bidrar samtliga helhjärtat, med huvudpersonen i spetsen. En avslappnad anda alstras i en skön sak vars melodi utvecklas av Magnus Sjölanders altsax och därpå av kanadensiske gitarrstjärnan Matthew Stevens (hört på Gmlstn Jazzfestival). En komposition utmärker sig genom att låta som en bedårande rip off på Steely Dan, i komplex visa om att sakna sin pappa. Instrumentala Wally´s förför med raffinerade blåsarr och dess rytmiska underlag. Hänförs av sublima introt på piano i Början plus fortsättningen med säker sång och makens elegant utförda solo på sopransax. Finalen levereras utan vokal stämma, istället mjukt svävande harmonik med feature från Jakon Sollermans trombon.