• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Phoenician Scheme – fantasilöst navelskådande

29 maj, 2025 by Elis Holmström

The Phoenician Scheme
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 maj 2025
Regi Wes Anderson

Då Wes Anderson fick frågan om vad han ansåg om Donald Trumps vansinnesidé att införa pennalistiska tullar på alla filmer som spelats in utanför USA, fick vi ett svar som mer eller mindre summerar Andersons filmskapande de senaste åren: flamsigt, fnissigt och förvirrat där hopen av journalister som samlats alla instämde med forcerade skratt.

För det har sannerligen inte varit någon dans på rosor för den bejublade regissören från Texas. Sedan den hyllade The Grand Budapest Hotel, som fyller otroliga elva år 2025, har Anderson bjudit på en hop tafatta och rent menlösa projekt som mer och mer börjar avslöja hans oerhörda brister som regissör. Ordet auteur är något som gärna används frekvent då profilerade regissörer gör entré på anrika filmfestivaler eller prisceremonier. Det är också en kontroversiell term då filmskapande – tillskillnad mot måleri, är ett arbete som innefattar flertalet personer som vässat och förfinat sitt hantverk. Det är exempelvis svårt att föreställa sig George Lucas framgångar utan kompositören John Williams, den lika geniala konceptdesignern Ralph McQuarrie samt ljuddesignern Ben Burtt.

Anderson är en av de moderna filmmakare som associeras med denna prestigefyllda stämpel. Att han besitter en unik visuell stil har det inte rått någon tvekan om sedan The Royal Tenenbaums. Hans komposition och scenografi är fortfarande närmast unik och det råder ingen tvekan om vem som står bakom filmer som The Life Aquatic eller Fantastic Mr. Fox.

Men vid sidan av den patenterande estetiken har Andersons filmer också manus och personregi som är i det närmaste plågsamma. Det är smattrande nonsensdialog, karaktärer som beter sig bisarrt utan anledning och en överhängande känsla av självgodhet.
Andra regissörer med en mycket säregen stil brukar dock regissera och producera sina verk med en behaglig självsäkerhet, där de olika signumen kan presenteras utan ansträngning. Vår egen Roy Andersson eller Terrence Malick har båda återkommande element i sina verk men dessa presenteras utan minsta pretention.

Wes Anderson har istället blivit besatt av sin egen självbild och regisserar inte längre med självkänsla. Istället känns allting som ren desperation där Anderson febrilt försöker pricka av de självklara ingredienserna som måste vara med för att hans film ska kunna stämplas som ett verk han kan sätta sitt namn på.

Detta leder till att hela The Phoenician Scheme känns löjligt tuktad, stel och framförallt livlös. Det finns ingen som helst inspiration eller entusiasm, allt är gjort efter en mall där målet är att uppfylla ett fåtal krav så att projektet kan utmärka sig som en typisk Wes Anderson-produktion. Alla scener ter sig därmed som rent industriella och helt befriade från någon som helst genuin kreativitet. Det är som att se ett utslitet gammalt rockband som river av gamla hits med död blick och vars nya material bara är transportsträckor till låtar som skapades i en bättre och mer vital period.

Till och med det visuella känns sömnigt och inte det minsta inspirerat. Det liknar istället ett lapptäcke där Anderson saxat valfria segment ur tidigare – och bättre, filmer och nu återanvänder dem. Och där andra regissörer försöker utveckla sitt filmskapande är Wes Anderson totalt ovillig att göra några som helst förändringar, han är istället fast besluten om att några som helst innovationer – eller ens försök till dem, är lika farligt som att inhalera klorgas. Detta gör att filmen känns repetitiv och feg, allting följer menlöst tjatiga mallar och Anderson är totalt likgiltig inför att försöka attrahera eller entusiasmera en ny publik, detta är en predikan till en redan hängiven kör, alla andra ombes bryskt lämna salongen.

Inte ens den magiska ensemblen kan bidra med något vidare ljus, Benicio Del Toro och Mia Threapleton kraxar och utbyter fåniga repliker. Rupert Friend sitter ned på en stol och Bill Murray dyker upp med lösskägg hämtat från någon övergiven julkalender. Och då har vi inte ens diskuterat filmens manus och berättelse som är en gränslös soppa som saknar all form av disciplin och vision, något som gör det hela urbota tråkigt.

The Phoenician Scheme är ett skandalöst och fantasilöst navelskådande som är mer angelägen om att framstå märkvärdig än att faktiskt vara en dräglig filmupplevelse. Detta är mer eller mindre allting.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Wes Anderson

Möte mellan norsk orgeljazzgrupp och BBB fräscht återskapat live – Mölnlycke Storband med Staffan William-Olsson & Simon Jonsson på Contrast

29 maj, 2025 by Mats Hallberg

26/5 2025

Contrast Public House i Göteborg

Jag har, om inte följt noggrant, så lyssnat regelbundet på Bohuslän Big Band i över trettio år och äger ett antal cd:s (de flesta recensionsex). Har framför allt dokumenterat en del av deras projekt i recensioner senaste decenniet. En av alla deras skivutgivningar jag saknat vetskap om är ett alster anno 1994 som var ett samarbete mellan norska orgeljazz-gruppen The Real Thing och BBB, ett storband med världsrykte. De elva spåren på The Perfect Match är komponerade av medlemmar ur jazzgruppen från Oslo. Deras tredje skiva menar Staffan William-Olsson är kvartettens stoltaste stund i studio. Hörde dem för övrigt för drygt tjugo år sedan på Nef. Vi får på Contrast veta av göteborgaren som flyttade till Oslo 1986 och blev medlem efter att ha lirat i Hawk On Flight, att gruppen var upplöst i tio år efter att deras saxofonist omkom i tsunamin. Ett band William-Olsson bildade i Norge 2005 är Sharp 9, ett svängigt ministorband.

Genom gitarristen fick unge organisten Simon Jonsson och Mölnlycke Storband tillgång till magnifika arrangemang skrivna av Tom Kubis, också storbandsledare och saxofonist/ flöjtist från Los Angeles. Jonsson och det mer än skapliga storband vars 50-års jubileum skedde i min närvaro härom året hade konsert med låtarna på egen hand förra månaden på hemmaplan. Nu var det dags för stjärnan på jazzig elgitarr att göra dem sällskap. Värt att skjuta in att första åren i Norge var han medlem i ett hårdrockband som nådde kommersiell framgång och turnerade i USA.

Eftersom 65-åringen var med på originalet introducerades givetvis materialet av honom. Med presentationer och paus pågick konserten i över en och halv timme, varför jag drar slutsatsen att vissa solon broderas ut extra.. Konkurrensen vad beträffar spännande livemusik är mördande i regionen. Lyckligtvis var den rektangulära lokalen där Göteborg Jazz Orchestra (GJO) höll till i flera år ganska välfylld. På plats fanns även ljudexperten Tomas Ferngren, garanten för att akustiken i långt ifrån idealiska rummet skulle bli bästa tänkbara. Tyvärr led William-Olsson lite grann av rundgång plus att basen hamnade för långt bak i mixen. Störde inte jättemycket, även om det påverkade en smula.

Om lokala storbandet ska sägas att jag funnit det befogat att recensera några av alla samarbeten som försiggått. Man ingick i ett svep från Falkenbergs Jazzdagar när männen frontades av två kvinnliga vokalister, recenserade julshow under ledning av Peter Asplund som innehöll flera strålande artister på sång, skrev om första gången äkta paret Lars Danielsson & Cecilie Norby stod på scen med MSB och om den gången Anna Kruse kom från Köpenhamn för att lansera sina Edit Södergran-tonsättningar i storbandstappning.

Att MSB åtnjuter förtroende efter att ha uppnått respektingivande nivå är förstås ett resultat av mångas hängivna arbete. Dock, störst enskild betydelse har big band-veteranen Johnny Olsson (också en av grundarna av GJO) haft, hans kunnande, driv och kontaktnät i branschen. Senaste åren driver andra krafter hans gärning vidare. I ensemblespelet på Contrast finns sådan precision och styrka – vad jag i brist på bättre termen brukar kalla ”klipp” – att jag häpnar över orkesterns unisona kraft. Låter mäktigare än jag någonsin hört tidigare, vilket borde ge dem berättigad boost. Att majoriteten av solon inte kan mäta sig med solister hos proffsen i GJO eller BBB ligger i sakens natur.

Konserten inleds med Cute (N. Hefti), en pigg, lite slick klassiker som tagits med i programmet. Den följs upp av första låten från skivsamarbetet. The Message utmärks av härligt klös i blåssektionerna och solo på tenorsax, Ljuvliga arret tas om hand på bästa sätt, orkestern från Mölnlycke bevisar verkligen att de är på tårna. Apropå sammansättning kan man förstås hoppas på att såväl kvinnor som yngre begåvningar ska upptäckas eller söka sig till dem.

Inför Big Deal skriven av organisten i Real Thing avslöjar stjärninstrumentalisten att gungande melodin har uppenbara likheter med Ångbåtsblues, vilket onekligen stämmer. I detta krängande sväng riffas det friskt. Vi får både trum- och altsaxsolo och inte minst ett alldeles ypperligt outro. Gästande gitarristen upplyser om att Last Train har honom själv som upphovsman. Balladen rymmer trombon-intro och William-Olssons elegant utbroderade ackordföljd som backas upp snyggt av storbandet. Kompositionen tillhör definitivt en av konsertens krön. Musikern som i decennier varit en mentor för en musiklärare och amatörmusiker i publiken, håller ångan uppe. Leder dem in ytterligare ett verk signerat honom själv. Spark är en snabb sak med skarpa konturer. Förutom fingerfärdigt lir kännetecknas kompositionen av features från tvärflöjt och trumpet. Ännu en höjdpunkt inträffar före paus i Wes Montgomery- influerad dänga signerad Staffan som satt som en smäck. Här strösslas med blå toner. Efter glänsande spel med läckra licks hamnar fokus äntligen på Simon Jonsson. Njuter av dessa minuter i framkant med fräckt framsvepande harmonik av den unge mannen, vars orgeljazztrio med Ossian Ward och Tobias jag berömt i recension.

Innan jag berättar vad som hände efter paus ska kopplingen till Jojje Wadenius nämnas. Tog chansen att presentera mig och fick samtala med Staffan William-Olsson (som jag träffade och lyssnade på live senast hösten 2023) ett par gången under detta trevliga evenemang. I två låtar förknippar jag riffande och rytmiskt nynnande i teman med Wadenius stil, vilket påtalas från min sida. Visar sig att jag träffar mitt i prick enär gitarristerna båda boende i Oslo haft ett band tillsammans i närtid ( i varje fall spelat tillsammans). Kuriöst nog var ju senaste skivrecensionen från mig en utförlig genomgång av Livet är mer än bara musik som både är skiva och föreställning av ”Jojje” ,som jag som hastigast träffade på Valand härom året. Än mer slumpens skönhet infinner sig när jag talar om att min första konsert på egen hand i Scandinavium var Blood, Sweat & Tears hösten 1972 presenterade av min morbror, vilket meddelas Staffan då han berättat om ett solo av ”Jojje” han tog intryck av på deras New Blood. Döm om min förvåning när jag reda på att han som tolvåring var på samma konsert. Och i likhet med den äldre och än mer berömda kollegan etableras publikkontakt genom ypperlig teknik, utan att den blir till något självändamål.

Första iakttagelsen i andra set handlar om hur förbluffande tajt det låter. MSB som repade med gäster på eftermiddagen är inne i andra andningen och för projektet externt rekryterade Simon och Staffan visar var skåpet ska stå. Mästerlig kontroll noteras initialt när rytmsektionen – Chris Martinsson bakom trummorna och Tobias Sundgren vid basen som alltid utstrålar spelglädje och närvaro – ackompanjerar dem lyhört. Av solon utförda av orkestermedlemmar utses David Yngvessons till aftonens utropstecken följt av Dan Warvne, båda trumpetare. Play The Whole Thing lanseras som en slow blues färgad av anlitad hammond-organist som utmanas av glidande tromboner. Blir ånyo förtjust i hur inspirerat storbandet svarar på Simons luftiga eskapader. Tre låtar vilka avrundade en mycket lyckad, dynamisk tilldragelse var Is It Me, A Briefcase of the Blues samt som extranummer Scratch My Back. Ösigt, rytmiskt superbt markerad förstnämnda titel gör mig så upphetsad att den tilldelas två guldstjärnor och kompositionen som följer inbjuder till taktfast handklapp. I finalen tar sannerligen storbandet och deras gästande solister ut svängarna.

Arkiverad under: Musik, Recension

Oemotståndligt snortajt fusionfyrverkeri med funkigt sväng – Hiromi´s Sonicwonder på Storan

27 maj, 2025 by Mats Hallberg

25/5 2025

Stora Teatern i Göteborg

Kom mig inte för att försöka ta anteckningar i mörkret när jag från femte rad fascinerad följde utvecklingen på scen under en och en halv timme en söndagskväll. Därför borde denna recension ha goda förutsättningar att bli väsentligt kortare än mina texter brukar bli. Till saken hör att min ansökan om recensionsbiljett var en impuls grundad i en wow-upplevelse på Ystad Jazzfestival 2017. Närmare bestämt en oförglömlig konsert på duo med Hiromi Uehara från Japan på flygel tillsammans med Edgar Castaneda från Colombia på harpa.

46-årige klaviaturspelaren och kompositören var ett underbarn som studerade på Berklee för Ahmad Jamal och under tiden som student erhöll ett skivkontrakt. Hon har släppt fjorton studioalbum, varav några under namnet The Trio Project tillsammans med Simon Philips och Anthony Jackson. Som medlem i band under ledning av Stanley Clarke har hon erhållit en Grammy. Man kan lätt förstå varför Hiromi med sin energiska utstrålning och anmärkningsvärda kreativitet blivit en publikdragande attraktion på jazzfestivaler runt om i världen. Enligt producent på Stora Teatern hade man jobbat länge för att få till en spelning med hennes kvartett. Stämningen på välfyllda, vackra Storan var påtagligt hjärtligt på den konsert som genomfördes utan paus och med minst två extranummer efter stående ovationer.

Hiromi´s Sonicwonder har på kort tid gett ut två plattor vilka båda komponerats och producerats av kvinnan vars musikaliska sällskap är tre minst sagt duktiga instrumentalister. De är prisade Adam O´Farrill från Brooklyn på trumpet och pedalboard som spelat med bland andra Mary Halvorson, trumslagaren Gene Coye från Chicago vars meritlista imponerar (eget band jämte samarbeten med bland andra Larry Carlton, SEAL, Richard Bona, Robben Ford, Stanley Clarke, Terence Blanchard, Pharoah Sanders och fått Grammy som medlem i storband.) samt Hadrian Feraud från Frankrike på elbas, vars öde beseglades vid tolv års ålder efter att ha blivit förhäxad av postumt utgiven liveplatta med Jaco Pastorious. Fransmannens cv innefattar soloalbum, producent-uppdrag och samarbeten med storheter som John McLaughlin, Chick Corea, Bireli Lagrene och Lee Ritenour. Med tanke på respektive meritlista kan tyckas att jag borde känt till dem, fast får erkänna att de var nya ansikten.

Med öronproppar instoppade var ljudet tillfredsställande, starkt utan att befinna sig på smärtsamt hög volym. Att basen aldrig tog över vilket annars är mer regel än undantag på fusionorienterade konserter ska framhållas. Varje instrument kom till sin rätt vilket förtjänar att påpekas. Hiromi presenterade merparten av sina kompositioner, men jag lyckades sällan lägga titlar på minnet. Charmigt nog hade tangenternas trollkarl lärt sig skapligt uttal av ”tack så mycket”.

Efteråt är jag avgjort mer nöjd än den rutinerade livemusik-konsument jag kommer i samspråk med när denne frågar hur det gick för mig. Min analys handlar om att det var osedvanligt mycket sväng i upphetsande funkfusionskepnad. Slås av att soundet genomgående inte alls var lika originellt som den fabulösa konserten på duo i Ystad. Påminner istället om svänget som definierade Brecker Brothers, Word of Mouth och ibland kan det kopplas ihop med Yellow Jackets eller Weather Report, även om trumpetare inte ingår i dessa stilbildande formationer. Hon skiljer sig dock från sina influenser genom att införliva exotiska klanger från hemlandet vid flera tillfällen på sluttampen vilket förhöjer behållningen. Det originella består dels i att det är en kvinna från Japan som skrivit den musik som så virtuost och sömlöst framförs, dels att virtuost drivna kvartetten överlag ägnar sig åt att stretcha raka beats stundtals övergående i uppbrutna rytmer. Efteråt träffar jag den i jazzkretsar djupt respekterade Tommy Kotter ( personlig favorit) som satt längst fram med en pianoelev. Han förtäljde mig en reflektion han gjort. Aldrig tidigare hade han nämligen lyssnat på konsert så späckad på toner.

Förutom flygel trakterar den charmerande stjärnan klädd i färggrann klänning två elektroniska instrument. Tippar på att synt modell mini KORG placerats ovanpå pianot medan det keyboard som står bredvid synes vara av märket Nord/ Clavia. Oerhört skickligt växlas emellan dessa enheter. Frapperande ofta låter hon var sin hand samtidigt spela på två olika klaviaturer. Förbluffas över att kvartetten lirar med makalös precision utan noter, verkar räcka med att de som memorerat in melodierna ibland tittar på hennes rörelseschema eller att de direkt fångar upp fortsättningen på varje intro.

Av titlar minns jag Pendulum inspelad i både i vokal och instrumental version. Framförs här solo i första extranummer på flygel, en väldigt vacker och suggestivt upplagd slinga. Sprillans färska albumets inledning XYZ är en bitvis härligt uppsluppen hetsig låt. En medryckande låt tycks vara deras hit och hör jag rätt återkommer den i extraavdelningen. Har för att en spännande komposition som hette Polaris. Mest tid ägnas åt en svit i fyra delar som fått samma gemensamma titel som skivan Out There. De är indelade i Takin´Off – Strolling – Orion samt The Quest. O´Farrill sysslade mest med att framställa utsträckta svepande fraser. Han besatt skärpa och var tekniskt briljant, men emellanåt kunde jag sakna nyanser och emotionellt djup. Min vän, den vane konsertbesökaren, ansåg att denne musiker i omgångar blev för dominant. En ståndpunkt jag inte delar fullt ut.

Rytmsektion var utsökt, såg till att beat och intensitet skiftade elegant, på det sätt Hiromi avsett. Bortsett från hennes solostycke hade också de ett par features, solon och stimulerande internt samspel. Minst ett basintro förekom och kvartettens kompositör hade en handfull intron. Hennes innovativa förmåga förför och man noterar hur hon leende befinner sig glädjestrålande i nuet. Men för att vara en konsert som i någon mening tillhör vidsträckt jazzgenre, ska betonas att Hiromi inte hade lagt in längre sekvenser för solon. Är glad att jag erbjöds möjligheten att bevaka denna högkvalitativa tillställning fylld av energi, passion och tilltalande spännvidd och hög svängfaktor. Om den ledande tidningen missade att recensera framstår det som desto viktigare att jag som visserligen får kallas novis vad gäller Hiromi och hennes nya projekt, ändå ansträngde mig för att subjektivt dokumentera.

ps Nu blev texten till slut lite längre än jag hade för avsikt. Håll till godo!

Arkiverad under: Musik, Recension

Gripande låtar i dödens närhet – Livet är mer än bara musik av Georg Wadenius

23 maj, 2025 by Mats Hallberg

Georg Wadenius

Livet är mer än bara musik

4

Inspelad i Stable Studios och Newtone Studios i Oslo

Producent: Georg Wadenius

G Wadenius Produktion (egen utgivning)

Releasedatum: 3/5 2025

Georg Jojje Wadenius fyllde alldeles nyligen åttio år. Sett ett nytaget foto på honom tillsammans med två andra giganter av samma årgång vilka råkar vara instrumentkollegor, nämligen Kenny Håkansson och Janne Schaffer. Den sist nämnde var ju en av stjärnorna på Slottet i SVT härförleden och hans memoarer finns i en bokhylla Sverige har väl förspänt med garvade gitarrhjältar. Tänker på sådana som min favorit Bengan Blomgren, Ulf Wakenius, Göran Söllscher, Mats Bergström, Gustav Lundgren, Lars Halapi och Staffan Astner. Listan kan kompletteras med andra tungviktare som Staffan William-Olsson, Anders Chico Lindvall, Erik Söderlind, Gothenburg Combo ( Hansson/ Hansy) och Yngwie Malmsteen har en bländande teknik som inneburit att han valts in i Swedish Music Hall of Fame.

Minnet sviktar när det gäller att erinra sig alla scener jag sett Jojje spela på. Spontant omfattar uppräkningen platser som Scandinavium, Liseberg, Hwitan i Falkenberg, Kronhuset i Göteborg, Stenhammarsalen, Nefertiti cirka tre gånger, Valand, Kungstorget minst två gånger med mera. Än besvärligare är det att kunna säga hur många skivor jag har där han medverkar. Försök har gjorts av honom själv och andra att sammanställa en komplett förteckning, komplicerat när den är så osannolikt omfattande, tillika meriterande. Efter genombrott här hemma i grupperna Made In Sweden, Solar Plexus, barnskivan Godá Godá och några år som studiomusiker hos främst Metronome är han ihågkommen för sin medverkan på skivor med framför allt Pugh. Dessutom spelat in med exempelvis Cornelis, Bernt Staf, Björn J:son Lindh och Merit Hemmingson. Hans redan då imponerande cv till att Blood, Sweat & Tears värvade honom. Såg deras nye medlem på Scandinavium hösten 1972. I mitten av 90-talet återvände Jojje till Skandinavien för gott. Om bara några samarbeten från USA ska lyftas fram kan nämnas att ha ingått i husbandet hos Saturday Night Live, turnerat med Steely Dan, gjort avtryck på plattor med Luther Vandross, Roberta Flack, Aretha Franklin, Diana Ross och Donald Fagen. Äger somliga av dessa inspelningar på vinyl liksom plattan i eget namn från 1978 och en cd med Cleo-bandet (recenserades 2017).

Jojje Wadenius norska fru dog i cancer för ett par år sedan. Nya egenproducerade albumet är en hyllning till henne och låtarna ingår i en föreställning som blivit en sorts bokslut. Att livet innehåller både glädje och sorg är hans berättelse ett bevis på. Förvisso sagolikt framgångsrik karriär men också smärtan i att förlora sin kära hustru och vara med på dödsbädden. Hans elva låtar har fått tio texter av Lotta Olsson, DN-medarbetare och litteraturkritiker med inriktning på barn och ungdom. I egenskap av änka delar hon som framgår av texterna likartade erfarenheter. De har samarbetat tidigare och skrivit revy tillsammans. Jojje spelar förutom gitarrer, bas och keyboard och står för sången. Pianist i föreställningen och på skivan är Lotta Hasselquist Nilsson, änka efter Stefan Nilsson vars plågsamt eskalerande sjukdomsförlopp och död i ALS Tom Alandh enormt berörande skildrat i två dokumentärer. Övriga medverkande på Livet är mer än bara musik heter Pete Abbott (trummor på två låtar), Torsten Lofthus (trummor på tre låtar) och uppbackande röster är Ida Helena Brynyldsen och Guro Marstad.

foto Niklas Gran (från Valand 2023)

Gungande melodi med titeln Vårt tunga svenska bagage inleder. I detta bluesiga smått upphetsande äventyr riffas det piggt i dur, vilket får lyssnaren att baxna då vad som beskrivs är en livskris, fast i en sorglustig anda. Inramningen vänds till sin motsats i visan som följer. Psalmlika Nu är jag en av dom är oerhört gripande. Lotta Hasselquist Nilssons subtila och ändå klart utstakade pianospel bär fram orden. Ibland märks att Wadenius sällan frontar som vokalist. Dock, i detta sammanhang när vad som sjungs betyder mer än någonsin, övertygar han med sin tydlighet, sin stämma. Man blir tagen av hans och Lotta Olssons erfarenheter, förmågan att teckna besvärliga tillstånd i kombination med ljusglimtar och tacksamhet. De blottar sig vilket medför att en emotionell tyngd uppstår med musiken som en tröst i sig. Elektrisk och nylonsträngad(?) gitarr blir till nyanserade uttrycksmedel, fullt jämförbara med verbal skärpa och kloka personliga formuleringar. Målet har varit att bibehålla ursprungliga idéer, inte krångla till harmoniken. Jojje hävdar angående sin teknik i en nyss gjord intervju i DN, att fingrarna var snabbare för femtio år sedan, fast det kompenseras av vad rutin bidrar till i form av överväganden i inriktning på solon.

Fäster mig vid den lyckliga, enkla refräng som upprepas i en expanderande melodi som fått titeln En hög med brev och ljus. Växlingarna i temperament belyses storartat genom övergången till Lika varm efter instrumentala juvelen Kärleksmorgon skriven för tjugo år sedan och spelad på hustruns begravning. Så elegant avmätt lirat! Här får lyssnaren vistas i ett väldigt vackert universum. Njuter av reflekterande samspel på duo: akustisk gitarr – flygel. Rör vid mig litet fördjupar själva temat genom att konkretisera kärleksförklaringen till bortgångna makan. På baksidan av svarta cd:omslaget står i rött ”Till Brit”.

Skulle tro att texterna skapats efter långa samtal emellan samarbetspartners utifrån bådas passionerade förhållande till sina respektive, vars relation döden grymt ändat. Graden av närhet kulminerar i Vi sá att bara döden. Vill påstå att låten är den mest självutlämnande som den internationellt tungt meriterade gitarristen framfört. Snacka om att naket förmedla vad många gått igenom av ofattbar och svårhanterlig förlust. Finalen som fått titeln Släck du kännetecknas av ett snyggt utarbetat arr, varsamt inramat av elektronik. Både tassande sound och tilltal gör visan ofantligt stark. En naturlig reaktion är en klump i magen. Förstår de som fällt tårar när de hört kompositionen live. Rösten och kompet når hjärtat direkt. Att Jojje i intervju berättat att han live får kämpa för att hålla tårar borta i delar av materialet understryker kraften i låtarna.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Fängslande riktningsförskjutning innehåller mästerverk – Rigmor på svenska med Rigmor Gustafsson

22 maj, 2025 by Mats Hallberg

Rigmor Gustafsson

Rigmor på svenska

4

Inspelad och mixad på Atlantis Studio i Stockholm

Producent: Rigmor Gustafsson (exekutiv producent: Josef Kallerdahl)

HOOB Records

Releasedatum: 11/4 2025

Har recenserat jazzsångerskan och låtskrivaren Rigmor Gustafsson flera gånger. Med undantag för förra plattan Come Home (recenserades i OJ) har det rört sig om bedömningar och dokumentation av prestationer live. Har definitivt närvarat vid ett tvåsiffrigt antal av hennes konserter, vilka har spänt från pianotrio till storband och orkester. I höst kommer det bli turné på duo med gitarristen Erik Söderlind. Och ödmjuka kvinnan från Värmland som fått medalj av kungen, Jazzkannan och Grammis, varit adjungerad professor, tillhört prestigefyllda skivbolaget ACT i över tjugo år och räknas som en av Europas främsta har intervjuats och recenserats av andra i här i K-bloggen.

När jag kikar på förteckningen över hennes katalog visar det sig att jag inte har jättebra koll. Minst två tributer har gjorts. Dels en skiva med kompositioner förknippade med Dionne Warwick (hörde tolkningar live på Nef 2005), dels ett album bestående av kompositioner av Michel Legrand. Äger Live At Mosebacke, recensions-skivan Come Home samt samlingen Signature Edition 6 – signerad dubbel-cd köpt efter konsert i Kungsbacka. Det har sjungits enstaka gånger på svenska tidigare, både live och i studio, fast nu är det premiär vad gäller ett helt album med sång på svenska. Samarbetet med pianisten Jonas Östholm och kontrabasisten Martin Höper uppstod 2014 cirka. Trumslagaren Chris Montgomery anslöt något senare. Denna pianotrio utgör albumets enda musiker. Enda övriga instrument är en tamburin på ett spår trakterad av ljudtekniker Niklas Lindström. Kan flikas in att musikerna är välkända i mina kretsar och jag har njutit av deras bedrifter i flera skilda sammanhang, live och på skiva.

Gustafsson tycker om att producera sina alster, vilket här skett i samarbete med Josef Kallerdahl, en produktiv och mångsidig basist som samtidigt är med och driver HOOB Records. Inte utan att man är nyfiken på hur artisten gått till väga för att ta beslut om vilka elva favoriter som i slutändan kvalificerade sig till att hamna på albumet. Här finns en bred palett av genrer. Från visor av och med Cornelis och tonsättningar av Birger Sjöberg och Fröding över akustisk Lundell och majestätisk Eva Dahlgren till schlager-doftande ballad av Lasse Berghagen och standards i översättning av Anders Lundin. Några av originalen har jag – Akustiska Diamanter av Ulf Lundell från Tolv sånger, den i perioder överexponerade Vem tänder stjärnorna av Eva Dahlgren från En blekt blondins hjärta (såg releasekonsert i Lisebergshallen) och två visor av Cornelis Vreeswijk från Poem, ballader och lite blues. I de lägena gör man klokt i att försöka frigöra sig från hur man vant sig vid hur de låter.

Rigmor har genom årens lopp med framgång hämtat åtskilliga slitstarka låtar utanför jazzen i kvalitativ populärmusik, bortom standards och eget material. Att uppnå oängslig ärlighet genomsyrad av spontanitet har varit målsättningen med senaste projektet. Hon höll sig öppen för nya idéer, nya influenser. På hennes hemsida uttrycks förhoppningen att närvaron och glädjen i musiken ska kännas, vilket uppfylls. Man har inte strävat efter perfektion, utan mot det äkta utan filter.

pressfoto Thron Ullberg

Har hört henne sjunga på svenska live enstaka gånger. Här slås jag av att hennes värmländska dialekt ibland skiner igenom, vilket är en lika kuriös som charmig detalj. Detta är artisten medveten om och har accepterat som en naturlig egenskap. Vokalt görs somliga covers och versioner utan krusiduller medan andra bearbetas efter eget konstnärligt kynne. Och i minst en av de standards Anders Lundin bidragit med svensk text till blir det karaktäristisk scatsång. Samtliga elva titlar skrudas i mer eller mindre jazzig outfit. Saknar uppgift om vem som arrangerat för detta format. Kan det vara artisten själv månntro?

I jämförelse med Lundell och Mando Diao vars tonsättning av delar ur diktcykeln Strövtåg i hembygden tagits med (utsedd i omröstning till bästa Svensktopps-låt genom tiderna och innehar rekordet över längst tid på listan), gör den strålande sångerskan mer av texters valörer. Är ju utrustad med helt annat omfång, diktion och överlägsna stämband. Just ovan nämnda verser av Fröding tillhör albumets mästerverk. Visjazziga omdaningen hade säkerligen gjort Värmlandspoeten stolt.

Jazziga svänget Jonas Östholm och Chris Montgomery broderar ut, eggade av huvudpersonens stretchande, går nära nog till överdrift i Birger Sjöbergs älskade visa Den första gång jag såg dig skriven under det glada 20-tal som kommit att kallas jazzåldern. När jag är inne på marginella skavanker vill jag sätta frågetecken kring aningen banal Lasse Berghagen-schlager, vars vispspel från Montgomery förvisso är ett plus. Och ställer mig hittills något tveksam till Nostalgi, ett original av Gustafsson som fått text på svenska av Sofia Pettersson. Nu är det slut på eventuella invändningar.

Rytmsektionen briljerar i Det finns ju faktiskt telefon ( B. Nilsson / C. Vreeswijk). Deras uppsluppenhet matchas föga förvånande av sångstjärnan vars känsla för rytmik måste betecknas som exceptionell. Ur Mig hände det nyss signerad Anders Lundin vars standard i original heter It Could Happen To You uppstiger sprudlande be bop. Pianotrion ges sannerligen utrymme att visa vad de förmår koka ihop. Cornelis snärtigt sugande dänga vecklar ut sig till ytterligare ett mästerverk på skivan. Titeln är Huvudlösen för aftonen. Snacka om blå toner som det svänger om när Östholm vid flygeln och frontande uttolkare befinner sig i zonen. Rigmor på svenska avrundas med ett behagligt anslag i en översättning av Cole Porters Everytime We Say Goodbye, vars svenska titel av Anders Lundin fått bli Varje gång du går. Martin Höper som lite i skym undan agerar sammanhållande kitt på kontrabas träder här fram i feature med sin stråke.

Bör understrykas att jag aldrig varit ens nära att tröttna på Rigmor Gustafssons formidabla förmåga och hennes osvikliga begåvning för exakt moderering av output. I det att hon plockar från allehanda genrer påminner hon om Viktoria Tolstoy, med skillnaden att den senare numera undviker att sjunga på svenska.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in