London

22 år gammal är Tom Odell redan en av Storbritanniens mest spännande nykomlingar. Han upptäcktes av artisten och numera skivbolagsägaren Lilly Allen. I slutet av förra året gav han ut sin debut-EP Songs from Another Love och sedan dess har han som först manliga musiker vunnit BRITs Critics’ Choice Award samt nominerats till inflytelserika BBC Sound of 2013. Den 24 juni ges debutalbumet Long Way Down ut och Kulturbloggen fick möta upp den hyllade singer/songwritern i samband med att han besökte Sverige för ett showcase på Obaren i Stockholm.

Vad har det betytt för dig att vinna BRITs Critics’ Choice Award?

Tom: Det som är bra med de här prisutdelningarna är att de hjälper ny musik att komma fram. Det känns som att allmänheten vill höra ny musik. Folk vill höra nya band och nya låtar hela tiden. Att vinna Critics Choice Award har hjälpt mig att nå ut till folk som annars inte hade hört min musik och för det är jag extremt tacksam.

När började du skriva egen musik?

Tom: Jag har alltid känt mig dragen till musik. Jag skrev min första låt när jag var tolv, tretton år och har egentligen aldrig slutat sedan dess.

Vilka ämnen brukar inspirera dig till att skriva låtar?

Tom: Mitt låtskrivande är väldigt självbiografiskt, jag blir inspirerad av erfarenheter ur det dagliga livet. Jag tror starkt på att du själv måste ha varit med om sakerna du skriver om. Det blir mer kraftfullt och känslomässigt eftersom du vet hur det känns. Så vanligtvis handlar låtarna om saker som händer mig runt tiden jag skriver dem.

Kan du berätta lite om själva låtskrivarprocessen?

Tom: De börjar alltid med en tanke – någonting jag gått runt och funderat över – och sedan utvecklas det därifrån. Kanske är det en melodi jag hör i huvudet, då sätter jag mig ner vid pianot så kommer en idé därifrån. Av någon anledning skriver jag för det mesta låtar på natten, kanske eftersom det är tystare då. Sedan fortsätter jag skriva, ibland tar det tio minuter, men ibland kan det ta flera månader att göra färdigt en låt. Det är alltid annorlunda.

Hur länge har du spelat piano? Spelar du några andra instrument också?

Tom: Jag har spelat piano sedan jag var sju år. Jag spelar gitarr också, fast jag är inte särskilt bra på gitarr. Eftersom vi turnerar så mycket nuföriden kommer jag ofta på mig själv med en gitarr i handen. En gitarr är ju betydligt enklare att bära runt på än ett piano, så numera skriver jag lite på gitarren också.

Hold Me är ju lite tyngre än resten av dina låtar, kan du berätta om hur den låten kom till?

Tom: Jag var i studion med en vän till mig, han spelade trummor och jag spelade piano. Den kom till där och då. Den låten är en av mina råare låtar och den handlar om känslan när du först träffar en person. Den enklaste av känslor.

De flesta av dina låtar har en ganska melankolisk känsla, vad tror du det beror på?

Tom: Det är en intressant fråga och jag kan egentligen inte själv förklara vad det beror på. Melankoli är en underlig känsla eftersom den inte nödvändigtvis är sorgsen, eller hur? Det är bara en djup känsla. Jag försöker bara skriva den mest övertygande och känsloladdade musiken jag kan. Jag vill att folk ska känna starkt om sakerna jag sjunger om. Jag vill inte att musiken ska vara passiv, kanske är det där melankolin kommer ifrån.

Under våren släpper du ditt debutalbum Long Way Down. Kan du berätta var titeln kommer ifrån?

Tom: Det är den sista låten på albumet. När jag hade spelat in den kändes det som att den summerade många av känslorna på albumet, så det kändes bara rätt att döpa albumet efter den låten. Vid den tidpunkten kändes det självklart.

På vilka sätt skiljer sig albumet från Songs from Another Love?

Tom: Mitt band har fått ta lite mer plats. Hela albumet spelades in live i ett enda rum under en och en halv månads tid. Det är fortfarande mycket harmonier och piano, men albumet är definitivt råare och grövre än Songs from Another Love som kretsade kring slutet på ett förhållande. Nu handlar det även om början på ett förhållande och vad som händer när du är i ett förhållande. Vad om kan gå fel och vad som kan gå rätt. Det handlar om en större mix av känslor än Songs from Another Love som handlade om att försöka komma över någon. Det är fortfarande avskalat på samma sätt – de enda instrumenten som används är piano, trummor, gitarr och bas – jag använder inga synthar och jag hoppas folk kan höra det. Jag vill att de ska höra råheten. Att vi inte använder autotune eller programmerade beats. Jag vill att det ska kännas äkta och mänskligt. Låta det ha sina brister. Att det inte behöver låta perfekt. Jag vill att musiken ska reflektera texterna som handlar om att livet inte är perfekt. Att man måste kämpa ibland.

Lilly Allen har jämfört dig med David Bowie och du har själv nämnt Hunky Dory som en influens. Vad är det du gillar med Hunky Dory?

Tom: Jag vet inte, för mig är det definitivt ett av de bästa albumen som släppts. Bowie är en otrolig textförfattare och låtarna på det albumet har alltid stått ut. Jag lyssnade mycket på albumet i tonåren och det har alltid varit en favorit. Även hans nya album visar vilken fantastisk artist han är. Jag är glad att han fortfarande gör musik. Han är fortfarande en väldigt inspirerande musiker.

Vad tycker du om livet i London efter att ha bott i Brighton och Chichester?

Tom: Jag älskar det, London har ett så rikt kulturliv. Utbudet av konst och musik är enormt. Med allt som händer hela tiden så är det en inspirerande värld att befinna sig i. En stor del av albumet är inspirerat av att bo i en stad som London.