• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

London

Här är låtlistan och videoklipp från Kate Bushs comeback

27 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

katebush

Tisdagen den 26 augusti gjorde Kate Bush den första av tjugogtvå spelningar på Eventim Apollo i London. Det var hennes första spelning på trettiofem år, så det var många vilda gissningar kring vad hon skulle spela. Nedan ser du svaret:

Lily
Hounds Of Love
Joanni
Top of the City
Running Up That Hill
King of the Mountain

The Ninth Wave

And Dream of Sheep
Under Ice
Waking the Witch
Watching You Without Me
Jig of Life
Hello Earth
The Morning Fog

A Sky Of Honey

Prelude
Prologue
An Architect’s Dream
The Painter’s Link
Sunset
Aerial Tal
Somewhere in Between
Nocturn
Aerial

Among Angels
Cloudbursting

Spelningen fick högsta betyg av The Guardian som skriver:

“Over the course of nearly three hours, Kate Bush’s first gig for 35 years variously features dancers in lifejackets attacking the stage with axes and chainsaws; a giant machine that hovers above the auditorium, belching out dry ice and shining spotlights on the audience; giant paper aeroplanes; a surprisingly lengthy rumination on sausages, vast billowing sheets manipulated to represent waves, Bush’s 16-year-old son Bertie – clad as a 19th-century artist – telling a wooden mannequin to ‘piss off’ and the singer herself being borne through the audience by dancers clad in costumes based on fish skeletons.”

Trots att det rådde mobilförbud lyckades någon spela in Among Angels och Cloudbusting:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Before the Dawn, Eventim Apollo, Kate Bush, London

Titta: Kate Bush i ny dokumentär på BBC

23 augusti, 2014 by Jonatan Södergren

bush

Tisdagen den 26 augusti intar Kate Bush scenen på Eventim Apollo i London för den första av en serie konserter som sträcker sig ända in i oktober. Det blir hennes första liveframträdanden på trettiofem år.

BBC 4 har spelat in en ny dokumentärfilm som behandlar såväl hennes karriär som hennes inflytande på andra artister. Den timmeslånga dokumentären heter Running Up That Hill och gästas bland annat av St. Vincent, Natasha Khan från Bat for Lashes och Peter Gabriel.

Du kan se dokumentären här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bat for Lashes, Kate Bush, London, Peter Gabriel, St Vincent

Kulturbloggen möter Tom Odell

25 mars, 2013 by Jonatan Södergren

tomodell

22 år gammal är Tom Odell redan en av Storbritanniens mest spännande nykomlingar. Han upptäcktes av artisten och numera skivbolagsägaren Lilly Allen. I slutet av förra året gav han ut sin debut-EP Songs from Another Love och sedan dess har han som först manliga musiker vunnit BRITs Critics’ Choice Award samt nominerats till inflytelserika BBC Sound of 2013. Den 24 juni ges debutalbumet Long Way Down ut och Kulturbloggen fick möta upp den hyllade singer/songwritern i samband med att han besökte Sverige för ett showcase på Obaren i Stockholm.

Vad har det betytt för dig att vinna BRITs Critics’ Choice Award?

Tom: Det som är bra med de här prisutdelningarna är att de hjälper ny musik att komma fram. Det känns som att allmänheten vill höra ny musik. Folk vill höra nya band och nya låtar hela tiden. Att vinna Critics Choice Award har hjälpt mig att nå ut till folk som annars inte hade hört min musik och för det är jag extremt tacksam.

När började du skriva egen musik?

Tom: Jag har alltid känt mig dragen till musik. Jag skrev min första låt när jag var tolv, tretton år och har egentligen aldrig slutat sedan dess.

Vilka ämnen brukar inspirera dig till att skriva låtar?

Tom: Mitt låtskrivande är väldigt självbiografiskt, jag blir inspirerad av erfarenheter ur det dagliga livet. Jag tror starkt på att du själv måste ha varit med om sakerna du skriver om. Det blir mer kraftfullt och känslomässigt eftersom du vet hur det känns. Så vanligtvis handlar låtarna om saker som händer mig runt tiden jag skriver dem.

Kan du berätta lite om själva låtskrivarprocessen?

Tom: De börjar alltid med en tanke – någonting jag gått runt och funderat över – och sedan utvecklas det därifrån. Kanske är det en melodi jag hör i huvudet, då sätter jag mig ner vid pianot så kommer en idé därifrån. Av någon anledning skriver jag för det mesta låtar på natten, kanske eftersom det är tystare då. Sedan fortsätter jag skriva, ibland tar det tio minuter, men ibland kan det ta flera månader att göra färdigt en låt. Det är alltid annorlunda.

Hur länge har du spelat piano? Spelar du några andra instrument också?

Tom: Jag har spelat piano sedan jag var sju år. Jag spelar gitarr också, fast jag är inte särskilt bra på gitarr. Eftersom vi turnerar så mycket nuföriden kommer jag ofta på mig själv med en gitarr i handen. En gitarr är ju betydligt enklare att bära runt på än ett piano, så numera skriver jag lite på gitarren också.

Hold Me är ju lite tyngre än resten av dina låtar, kan du berätta om hur den låten kom till?

Tom: Jag var i studion med en vän till mig, han spelade trummor och jag spelade piano. Den kom till där och då. Den låten är en av mina råare låtar och den handlar om känslan när du först träffar en person. Den enklaste av känslor.

De flesta av dina låtar har en ganska melankolisk känsla, vad tror du det beror på?

Tom: Det är en intressant fråga och jag kan egentligen inte själv förklara vad det beror på. Melankoli är en underlig känsla eftersom den inte nödvändigtvis är sorgsen, eller hur? Det är bara en djup känsla. Jag försöker bara skriva den mest övertygande och känsloladdade musiken jag kan. Jag vill att folk ska känna starkt om sakerna jag sjunger om. Jag vill inte att musiken ska vara passiv, kanske är det där melankolin kommer ifrån.

Under våren släpper du ditt debutalbum Long Way Down. Kan du berätta var titeln kommer ifrån?

Tom: Det är den sista låten på albumet. När jag hade spelat in den kändes det som att den summerade många av känslorna på albumet, så det kändes bara rätt att döpa albumet efter den låten. Vid den tidpunkten kändes det självklart.

På vilka sätt skiljer sig albumet från Songs from Another Love?

Tom: Mitt band har fått ta lite mer plats. Hela albumet spelades in live i ett enda rum under en och en halv månads tid. Det är fortfarande mycket harmonier och piano, men albumet är definitivt råare och grövre än Songs from Another Love som kretsade kring slutet på ett förhållande. Nu handlar det även om början på ett förhållande och vad som händer när du är i ett förhållande. Vad om kan gå fel och vad som kan gå rätt. Det handlar om en större mix av känslor än Songs from Another Love som handlade om att försöka komma över någon. Det är fortfarande avskalat på samma sätt – de enda instrumenten som används är piano, trummor, gitarr och bas – jag använder inga synthar och jag hoppas folk kan höra det. Jag vill att de ska höra råheten. Att vi inte använder autotune eller programmerade beats. Jag vill att det ska kännas äkta och mänskligt. Låta det ha sina brister. Att det inte behöver låta perfekt. Jag vill att musiken ska reflektera texterna som handlar om att livet inte är perfekt. Att man måste kämpa ibland.

Lilly Allen har jämfört dig med David Bowie och du har själv nämnt Hunky Dory som en influens. Vad är det du gillar med Hunky Dory?

Tom: Jag vet inte, för mig är det definitivt ett av de bästa albumen som släppts. Bowie är en otrolig textförfattare och låtarna på det albumet har alltid stått ut. Jag lyssnade mycket på albumet i tonåren och det har alltid varit en favorit. Även hans nya album visar vilken fantastisk artist han är. Jag är glad att han fortfarande gör musik. Han är fortfarande en väldigt inspirerande musiker.

Vad tycker du om livet i London efter att ha bott i Brighton och Chichester?

Tom: Jag älskar det, London har ett så rikt kulturliv. Utbudet av konst och musik är enormt. Med allt som händer hela tiden så är det en inspirerande värld att befinna sig i. En stor del av albumet är inspirerat av att bo i en stad som London.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Another Love, BBC Sound of 2013, BRIT Awards, Hold Me, London, Long Way Down, Sony Music, Tom Odell

My Bloody Valentine på Hammersmith Apollo

15 mars, 2013 by Jonatan Södergren

mbv

My Bloody Valentine, Hammersmith Apollo
13 mars 2013
Betyg: 4+

Ett My Bloody Valentine i högform intog för andra kvällen i rad ett utsålt Hammersmith Apollo i London. I bagaget hade de sitt första album på tjugotvå år.

Återföreningsturnén som bland annat hade vägarna förbi Way Out West 2009 blev ju en triumf, mycket tack vare deras tidlösa bakkatalog i allmänhet och 1991 års mästerverk Loveless i synnerhet, men nu har de faktiskt någonting att bevisa. Sedan de tidigare i år fick sin hemsida att krascha i och med släppet av sitt tredje album så har bitarna börjat falla på plats och faktum är att de tre låtarna som spelas från m b v smälter ihop förvånansvärt logiskt med resten av låtarna som spelas under kvällen.

Redan i inledande I Only Said står det klart att Kevin Shields, Bilinda Butcher och – kanske framför allt – de andra bandmedlemmarna inte tänker spara på krafterna. Det räcker att du tittar på Colm Ó Cíosóig bakom trummorna för att inse att så är fallet. De skapar en massiv ljudvägg – lika psykedelisk som trollbindande vacker – som tränger igenom allt i sin väg.

Precis som när Swans spelade på Debaser Slussen förra året så delas det ut gratis öronproppar innan spelningen och precis som Swans blir låtarna nästan transcendentala till följd av ljudvolymen. Skillnaden är att Kevin Shields gör det i popformat. I efterföljande When You Sleep går det knappt att urskilja den på skiva så lättsmälta melodislingan bakom de skramliga gitarrerna och ofta går det bara att ana vad Bilinda och Kevin sjunger. Symbiosen mellan de högljudda gitarrerna och de subtila melodierna är något många band efterhärmat men som i My Bloody Valentines fall kommer helt naturligt.

Som tredje låt spelas New You, den i särklass mest konventionella poplåten från m b v, och här är det basisten Debbie Googe som får stå i fokus. Den andra nya låten som spelas ikväll är Only Tomorrow och det är nog den låt som växer mest live, men det bästa sparas till sist. Några sekunder in i Soon har till exempel Hammersmith Apollo förvandlats till Hacienda och i Feed Me with Your Kiss väcks en mer aggressiv energi till liv som kulminerar i efterföljande You Made Me Realise. Låten mynnar som vanligt ut i ett tio minuter långt break av trippigt mörbultande gitarrer.

I avslutande Wonder 2, som även är sista spåret på nya skivan, lämnar Colm Ó Cíosóig trummorna och ställer sig mellan Kevin Shields och Bilinda för att även han spela gitarr. De lämnar scenen till förprogrammerade drum’n’bass-trummor och flygplansliknande flanger-effekter, det kanske inte är en lika ikonisk avslutning som You Made Me Realise men det är någonting nytt och det ska bli spännande att se hur den utvecklas med tiden.

Följande låtar spelades:

I Only Said
When You Sleep
New You
You Never Should
Honey Power
Cigarette in Your Bed
Only Tomorrow
Come in Alone
Only Shallow
Thorn
Nothing Much to Lose
To Here Knows When
Slow
Soon
Feed Me with Your Kiss
You Made Me Realise
Wonder 2

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hammersmith Apollo, London, m b v, My Bloody Valentine, only tomorrow

Skivrecension: Palma Violets – 180

24 februari, 2013 by Jonatan Södergren

palma

Artist: Palma Violets
Titel: 180
Betyg: 4

Efter att ha kapat scener runt om i hemstaden London fick den unga kvartetten i Palma Violets en stor fanbas innan de ens hunnit släppa sin första singel. Så när de förra året snappades upp av Rough Trade red de redan på en våg av förväntningar. De skulle bli ett nytt The Libertines, helt enkelt eftersom det var vad som behövdes. Det var ju just därför som Best of Friends knep förstaplatsen när NME utsåg 2012 års femtio bästa låtar.

På sitt debutalbum, som kort och gott heter 180, lyckas Palma Violets faktiskt överföra de där tidiga spelningarnas smittsamma entusiasm till albumformat. Musikaliskt vilar det delvis på samma grabbiga estetik och allsångsvänliga refränger som The Libertines, men det är även kryddat med orgel, Jim Morrison-sång och spontanitet. Som när det där indian-ropet kommer in i slutet av Step Up for the Cool Cats. Eller det charmiga avslutningsnumret 14 som efter att musiken ebbat ut övergår i en ny låt där Sam Fryer sjunger om en ny radiovänlig låt han precis skrivit och vill visa upp för världen. Ja, det är svårt att inte älska Palma Violets plötsliga infall. Deras debutalbum innehåller inte en trist sekund, de verkar snarare ständigt ha väldigt roligt tillsammans.

Bästa spår: Best of Friends, All the Garden Birds, 14

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: 180, All the Garden Birds, Best of Friends, London, Palma Violets

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 5
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

The Swedish Way Betyg … Läs mer om Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Längs Sveriges kuster görs en viktig del … Läs mer om Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Svenska Filminstitutet och … Läs mer om Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in