Den vilda roboten
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Chris Sanders
Ur en lång rad animerade succéer, som Lilo & Stitch och Draktränaren, från Dreamworks kommer nu ytterligare en animerad film – den här gången baserad på den bästsäljande romansviten om The Wild Robot med just den titeln. Då det är en barnfilm visas den här med svensk titel, undertext, tal och musiktolkning. Det är en vacker sång, även på svenska, som passar både melodiskt och textmässigt in i resten av filmen och dess teman om att finna mod, utvecklas och våga vara den man är – men också finnas där för varandra och både hjälpa och lyfta varandra istället för av elakhet klanka ner på andra för att de exempelvis inte är som de själva.
Det är en fin och vacker animation, dock med väldigt högt tempo – och det känns som den är gjord för en modern publik med kort attentionspan. Det är mycket jakter fram och tillbaka med få lugna stunder och pauser där varken robotar, djur eller publik kan andas. Men de finns, och de är välkomna. Men precis som tempot är högt som på sociala medier är filmens apokalyptiska framtoning av världen lik den doomscrolling många av oss ständigt möts utav. Den vilda roboten är uppspolad på en strand och utöver naturen finns ingen civilisation att finna – vilket senare understryks av både Golden Gate bron och städer under vatten. Roboten – en restprodukt av människan och vår förödande produktion som skadar naturen mer än bidrar till den – finner sig vilsen bland djuren och utan ägare eller familj. De har nämligen inget behov av människans uppfinningar och bekvämlighetssträvan utan klarar sig bra själva. Såklart. Hela dess funktion med AI och maskinlärning – som just nu utvecklas i rask takt och med visserligen fantastiskt resultat men också hög energiomsättning – är i fel kontext helt överflödig. Vilket också blir en fin kommentar om att en som person kan känna sig vilsen i livet och samtidigt känna sig ouppskattad utan att passa in – vilket kan tyda på att en bara är på fel plats och inte är undermålig som människa. Det finns således mycket att hämta i filmen både för vuxna och barn – filmen har nämligen mycket hjärta och fina saker att säga om familj, ibland skapad än bara organiskt framväxt, och tillhörighet. Tyvärr ges känslan av framstressade bilder och situationer att det sägs mer i ord än bilder och gester – vilket gör att känslan av att filmen har mer hjärta än själ.
Ändå är det en väldigt fin och rolig film. Mycket humor, både glättig och uppfostrande sådan – men också en hel del mörkare humor som kanske passar äldre bättre. Och när den vilda roboten möter en gås som ser den som mamma, och den växer upp i ”fel” kontext, får den både oväntad roll och vänner längs vägen. Samtidigt som den själv försöker hitta sin plats i världen med tillhörighet. Vilket är som vi många vet lättare sagt än gjort. Så när den stackars gåsen som växer upp med roboten senare kommer i kontakt med andra gäss är de väldigt otrevliga och direkt elaka mot den något udda gässlingen som inte riktigt passar in och är som ”alla andra”. Men senare lär den unga gåsen sig att flyga och får träffa en äldre fadersgestalt som bildligen tar den under sina vingar och släpper in den i värmen. Vilket senare blir någonting hela djurriket får lära sig om, att acceptera varandra och att hjälpa varandra istället för att stöta ut det de inte känner igen sig i, när den onaturligt hårda vintern som klimatkrisen skapat hotar att utrota dem alla. Vilket blir ytterligare en lektion för både unga och vuxna: att om vi ska överkomma framtidens utmaningar kan vi inte titta på ”vi och dom” utan hur vi tillsammans kan jobba mot en värld på branten mot undergång.
Den vilda roboten, bortkommen från sina tillverkare, blir tillslut uppjagad för att tas tillbaka igen – men får då understöd från de djur som tidigare försökt förstöra den. Läxan är lärd och det okända är inte längre skrämmande utan en del av samhörigheten, och det blir en fin illustration om natur mot industrialismen och hur den måste kämpa i självförsvar för överlevnad. Men tillslut inser roboten att den inte hör hemma där utan måste i ett sista självuppoffrande gest lämna sina nyfunna vänner och familj för att de inte ska drabbas vidare av robotar som med våld förstör för dem. Men det känslomässiga band som skapats mellan roboten och gåsen tar inte slut för det utan i en fin sista bild lägger de pannan mot varandra och utan ord berättar vikten av den familj de inte fötts till utan skapat själva längs livets resa. Det är rätt fint i en annars ganska ytlig gestaltning som annars mest berättar snarare än visar sina känslor. Men till slut görs det alltså rätt.