24/10 2024
Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)
Hörde 2019 israelisk-amerikanske gitarristen Oz Noy på Nalen med en mycket renommerad rytmsektion. Syftar på trumslagaren Dennis Chambers och elbasisten Jimmy Haslip. Att jag attraherades av och ville närvara på konserten berodde till stor del på deras medverkan, vilket kan ses som en parallell till när jag under pandemin skrev om ett av Carl Verheyens lyckosamma besök i Kungsbacka. Denne högt rankade gitarrist delade nämligen scen med Alphonso Johnson och Chad Wackerman. Den först nämnde ikoniske Jaco Pastorius föregångare i Weather Report medan den andre musikern var ordinarie trumslagare hos Frank Zappa på 80-talet och spelade med Alan Holdsworth på Nef (jag var där). Inte utan att starstruck-känslor for igenom när jag träffade dem.
För att återgå till Oz Noy kände jag under relaterad tidpunkt (Sthlm Jazzfestival 2019) bara vagt till vad strängbändaren uträttat och då noterat vilka stjärnor som kompat honom på omkring tio studioalbum. Häpnadsväckande vilket genombrott han fått sedan ankomsten till New York med uppdrag hos bland andra Harry Belafonte, Cyndi Lauper, Michael Buble, Don Henley, The Allman Brothers, Bill Evans, The Gil Evans Orchestra och Dweezil Zappa för att nämna ett koppel av tungviktare. Idag ses han som en av förgrundsgestalterna inom genreöverskridande fusion.
Ha överseende med att en riklig dos droppande av namn inte kunnat undvikas. Och jag är inte klar. Mannen som vunnit flera läsaromröstningar i tidskriften Guitar Player backas under sin omfattande turné upp av ovan nämnde Jimmy Haslip (en av grundarna till Yellow Jackets som kunde ses med Jeff Lorber i samma byggnad härom året) tillsammans med Anton Fig med meriter från såväl Joe Bonamassa och Kiss, Att han numera associeras med den sminkade klassiska enheten, fick till följd att ett antal hårdrock-fans fanns på plats bland den skapligt stora publiken. Min vän vars foto syns överst träffade trummisen efteråt och påminde honom om ett möte i new York för trettio år sedan då Fig förekom i en akustisk jazzkontext.
Det musiceras i två set, varav avdelningen före paus blev den kortare på cirka trekvart. Fäster mig vid en ljudbild som måste betecknas som fördelaktig i och med att den sofistikerat mixar en gnutta skitigt (distortion) sound med rent ljud. Min randanmärkning handlar om om att basgångar borde hörts ett snäpp högre i registret. I denna konsert hamnade den fantastiske Haslip oförtjänt aningen i skymundan, trots två solon och lysande insatser i luftigare partier. Noy använder delay, reverb och sina pedaler omdömesgillt. I början låter det med inkopplade effektboxar som om keyboard ingår i sättningen. Dylika svävande slingor tränger igenom.
Efter inledande takter sätts ett stadigt groove vars inramning kvarstår när Oy börjar brodera på sitt trixigt, kännetecknande vis. Blir hårdkörning ett tag i en anda som inte kopierar, men påminner om Jeff Becks ton från 70-talet. Kompet är minst sagt solitt uppvisande en fabulöst spänst och trummisens tajming imponerar kolossalt. Andra låten är en nedtonad shuffle avöst av originell, konstnärlig bravad när Fever omtolkas. I denna höjdpunkt med sin inbyggda laddning ges Fig ansenligt utrymme. Formeln utvidgas med jam-betonad passage, psykedelisk passage och struttigt virtuoseri i Boom Ba Boom från senaste studioplattan. I nämnda låt med rullande reverb-sound firar Fig triumfer genom tillverkandet av uppbrutna rytmer. Emellanåt slås man av uppenbara Hendrix-influenser. Kombinationen av licks/ räkor och läckert riffande gör den mogna, genomgående manliga publiken upprymd.
Efter paus knockas vi direkt av härligt sväng och ekvilibristiskt riffande. Fäblessen för aviga takter refererar en musikkunnig man i arrangerande förening till jazzpionjären Thelonius Monk (har spelat in minst en av dennes klassiska kompositioner). I några introduktioner upplyses om repertoaren som visar sig vara en väl vald blandning av original, covers och radikalt omstöpta standards. Jag gillar absoluta merparten av trions framförande och under konserten uppstår en mängd associationer. Dristar mig dock till att offentliggöra en invändning. Stundtals ter sig den skicklige instrumentalisten introvert, förefaller måla in sig i ett hörn. Lyckligtvis tar han sig därifrån, antar spännande utmaningar låtmässigt och har dessutom som framgått den goda smaken att omge sig med synnerligen högkvalificerade medarbetare.
Gläds åt ett skönt bluesigt gung med avancerade räkor. Talas om för oss att man lirat titelspåret från Snapdragon jämte Groovin´Grant, tillägnad instrumentkollegan Grant Green fast Oy menar att melodin mer minner om Wes Montgomery. Därpå aviseras medley från ännu ej släppt album innehållandes standards och covers. I detta sjok levereras inledningsvis aftonens andra solo från min favorit på bas, vilket inträffar när det spelas extremt långsamt på låg volym. Hänförs av stillsamma klanger!
I ett skede i denna glimrande avdelning kan hävdas att ett tillstånd av heavy-blues orgasm uppstår varpå Noy slår om och gasar maximalt i ett hisnande fyrverkeri där han går i clinch med supertaggad rytmläggare. Ett spännande psykedeliskt avsnitt tar vid. Avslöjas att Noy & oerhört följsamma partners satt sin prägel på kända alster som Giant Steps Billie´s Bounce, Donna Lee, Third Stone From The Sun samt Cissy Strut. Ursprungliga kompositörerna heter John Coltrane, Charlie Parker, Jimi Hendrix och i sista fallet gemensam skapelse av The Meters. New Orleans-funkiga alstret sist i detta ombytliga medley blev konsertens clou. Därefter framförs vad som blivit gitarristens största hit med ett tekniskt klurigt solo som studeras på musikutbildningar. Syftar på Twice In A While från 2009, vars komplexitet han tar sig igenom utan synbara problem.
Trion är inte nödbedd, gör ett extranummer som utmärks av minst sagt attraktivt riffande. Ozz Noy uttrycker tillfredställelse med konsertens förlopp och jämför med en föregående kämpig konsert. Sympatiske mannen ställer sig efter konsertens till förfogande för signering och möte med fans. När en av fusionscenens hetaste gitarrister senaste tio-femton åren med en sådan här dynamisk rytmsektion låter som mest delikat erinrar han i omgångar om kollegor som Scott Henderson, Steve Vai, Mike Stern och till och med sedan länge avlidna hjältarna Rory Gallagher och Stevie Ray Vaughan. Bättre betyg kan ju inte delas ut.