• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Holy Fuck – skrämmande och ärlig dokumentär om en farlig tantra-sekt

28 december, 2024 by Rosemari Södergren

Holy Fuck
Betyg 4
Avsnitt 1 premiär 12 december 2024 på SVT Play
Serien är skapad av Malin Engerdahl och Åsa Blanck

En skrämmande och mycket ärlig dokumentärserie i tre avsnitt med människor som tagit sig ur en destruktiv tantra-sekt berättar om vad de upplevt. Ledaren för sekten TNT, The New Tantra, har allt det som brukar definiera en kultledare i en farlig grupp. Huvudbudskapet i sekten var sex. Sex skulle befria dem och göra dem upplysta. Med i blandningen tillkom att ledaren ansåg sig vara Jesus som kommit tillbaka. Stor ekonomisk profit till ledaren ingick också. Det kostade massor att vara med på kurserna. Smart nog var dessa workshops, kurser, i många nivåer. Det finns alltid en ny nivå att betala dyrt för att delta. Till detta tillkom den totala lydnaden. Alla medlemmars huvuduppgift var att tjäna ledaren på alla möjliga sätt, sexuellt förstås och med allt annat. Ledaren använde droger och uppmanade dem alla att röka på. Hans budskap handlade om att hans elever skulle kriga mot sitt ego och kunna ta emot kritik. Men honom fick ingen kritisera. Ovanpå allt detta hotar ledaren dokumentärfilmarna med att stämma dem för förtal.

En av de som berättar om sekten och hoppat av är Beatrice Karinsdotter som har skrivit boken Vilsna själars paradis: mina år i tantrasektens innersta krets. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av den boken. En av bokens styrkor är att Beatrice Karinsdotter tydligt förklarar och gör det begripligt hur hon och flera andra överhuvudtaget lockades in i denna tantrasekt. Det gör denna tv-serie också. Speciellt i första avsnittet är det flera som berättar vad som lockade in dem. Filmarna av dokumentären har gjort ett fantastiskt arbete med att få så många avhoppare att ärligt berätta om sin tid i sekten och hur deras ögon sedan öppnades och de lämnade den.

Det som gör att de flesta dras dit är sex och att de blir lovade att få en fri inställning till sex som gör dem lyckliga och att de samtidigt blir andligt upplysta. Alla kurser är dyra. Sedan, ju mer en medlem kommer in i sekten handlar det om droger och att dyrka och lyda ledaren som säger sig vara Jesus som kommit tillbaka. Tantraledaren undervisar alla om att de måste släppa sina egon men verkar själv ha det största egot.

I serien finns många filmklipp och ljudupptagningar som gjorts från kurser och andra sammanhang där ledaren uttalar sig. Det är dock först i tredje och sista avsnittet som det riktigt kommer fram hur dyra kurserna är och det också blir tydligt hur utstuderat det är från ledaren.

Alla de avhoppare som berättar har sin bakgrund, sin historia till varför de drogs in i det och hur de fick mod att hoppa av. Gemensamt är att de som drogs in sekten upplevde ledaren som extremt karismatisk. En av de som berättar är Erik som är son till Ulf Adelsohn som varit landshövding i Stockholm och en av Sveriges mest kända moderatpolitiker. Det är intressant hur tantrasektens ledare pushade på för att få träffa Eriks pappa som hade viktiga kontakter. I en intervju berättar Ulf Adelsohn att han inte alls upplevde ledaren som behaglig eller karismatisk.

De som gick med upplevde ledaren som cool och de fick stort självförtroende av att vara med där, att finnas med i cirkeln runt den alla häftigaste och mest trollbindande ledaren. De som knyts tätare till ledaren upplever att de är med i något stort som ska förändra världen. De njuter av att just de har fått sin ögon öppnade för den bästa vägen för världen. Och som i alla förrädiska sekter måste de lämna sina vanliga liv och till och lämna sitt namn. De får ett nytt namn av ledaren. Allt som beskrivs är sådant som finns med i alla rapporter om hur det går till i sekter som är farliga och destruktiva och som förstör människor.

Tv-serien är välgjord och det är starkt att få så många att öppna sig och berätta. Vad jag saknar, men som inte heller behöver vara seriens uppgift utan skulle vara ett bra uppslag för en annan ny serie är skildringar av hur människor lyckas ta sig ur destruktiva sekter. I denna serie får vi möta några som hoppar av och också att de valt lite olika vägar.
Erik har hittat en ny andlig ledare, en ny guru, som dock verkar vara mer sund än tantrasektens ledare.

Jag har valt att inte namnge tantrasektens ledare eftersom han hotar med att dra tv-seriens skapare inför rätt för förtal. Det är otäckt med sådana hot. Jag återberättar vad serien berättar. Men man vet aldrig om han skulle stämma också den som skriver en recension av serien och namnger honom.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Destruktiv sekt, Holy Fuck, Tantrasekt, The New Tantra, TNT

Meditativa tillstånd förändras alltför subtilt – Our Time av Trygve Seim/ Frode Halti

28 december, 2024 by Mats Hallberg

Trygve Seim – Frode Halti

Our Time

3

Inspelad i Himmelfarthskirche München juni 2023

Producent: Manfed Eicher

ECM (Naxos)

Releasedatum: 13/9 2024

Sättningen i denna norska duo är alt- eller sopransax som möter toner från dragspel trakterad av Frode Halti. Norrmännens samarbete startade 2000 när Halti kom med i en stor ensemble ledd av saxofonisten. De har samarbetat på flera plattor tidigare varav en på duo 2008. Att jag kom att intressera mig för Our Time beror på en förfrågan för ett par månader sedan, om att recensera avslutande konserten på en turné med Trygve Seim Quartet. Den ägde rum i Kungsbacka och inbjudan resulterade i en text i uppskattande ordalag. Måste erkänna att Seim och hans medmusiker hade befunnit sig utanför mitt kretslopp. Han har varit exceptionell flitig och ofta befunnit sig i studio, vilket renderat i två dussin utgåvor i eget namn på främst ECM. Därutöver har han rollen som sideman hos Jacob Young, Sinikka Langeland, Iro Haarla, Arild Andersen, Mats Eilertsen, Manu Katché med flera och som del av The Source och Sangam Ensemble. Accordionisten å sin sida debuterade på ECM 2002 med tolkningar av nordiska kompositörer tillsammans med stråkkvartett. Vidare har Halti gett ut Passing Images och ett album med musik skriven för honom av två danskar likt en historisk polyfoni.

Trots att jag var inställd på att det skulle låta annorlunda på denna skiva med sitt svävande sound, jämfört med pulserande energin och lyriska avbrotten på konserten i Kungsbacka, medges att skillnaden är drastisk. Jag lyssnade först lite förstrött inför uppdraget i Hallands nordligaste stad för att nu i julhelgen suga åt mig varje ton i hörlurar. Musiken som tycks skräddarsydd åt ECM sägs bäras fram av en sorts förundran, fräsch kreativitet. Vidare betonas hur fragil, fri och dynamisk den utformats. Även när traditionella stycken framförs, tolkas de genom att endast fragment behålls i deras improvisationer.

Albumet rymmer hela fyra improvisationer utan titel lagda i nummerordning och komponerade av dem tillsammans. Inventioner utefter egen design utforskas i varje stycke baserat på improvisatorisk grund. Vidare hörs en försynt arabisk tango, två fanfarer och en elegi signerad Seim. Halti tillhandahåller öppningsstycket Du, mi tid. Dessutom ingår en snutt av Stravinskij, traditionell folksång från norra Indien samt vacker vaggsång från Ukraina arrangerad av duon plus Ruth Potter.

foto Hubert Klotzeck (spegelvänt)

Musiken är extremt esoterisk, icke invigda gör sig knappast besvär. Produktionen fordrar fokuserade lyssnare vilka bör vara både mycket öppensinnade och ha massvis med tålamod. Egenskaperna underlättar väsentligt. Spetsar man öronen noteras skiftningar av det finstilta slaget. Växlingar emellan sakralt sound och sekulära inslag binder samman albumet. Att olika typer av meditativa tillstånd uppnås kan inte nog understrykas. Är du ute efter att fylla på förrådet av dylika utsträckta toner, kanske du anser att jag är för njugg i bedömningen. Det rör sig om svävande kammarmusik fångad i kyrkorummet snarare än kammarjazz. Kan nog upplevas som en nästan transcendentalt präglad upplevelse med ofta ganska vaga skiftningar i olika riktning. Att dragspelet ytterst sällan tillför förväntad rytmik gör att det för ofta blir lite stillastående. En annan brist är att klangfärgen har en oproportionerligt stor dos diskant.

Eftersom man ”utsätts för” två lika seriösa som lysande instrumentalister på ett lätt identifierbar etikett kan inte kvalitén förnekas. Hittar höjdpunkterna i vilsamma, väldigt vackra vaggsången där dragspelet sägs trippa på tå för sopransaxens ulliga fraser. Samspelet på de två fanfarerna ser jag också som två toppnoteringar tillsammans med suggestiva temat i den sista improvisationen (försvinner tyvärr i utvikningar i för hög grad) samt de sorgesamt uttänjda stråken i finalen över sex minuter. Känns mycket logiskt sätt att knyta ihop säcken med denna gripande elegi.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Recension av tv-serie: Squid Game 2 – Gick luften ur regissör och manusförfattare?

26 december, 2024 by Rosemari Södergren

Squid Game 2
Betyg 2
Premiär på Netflix 26 december 2024
Regi Hwang Dong-hyuk

Årets besvikelse. De första sex avsnitten är värda högre betyg men det sjunde och sista sänker denna säsong totalt.

Gick luften ur regissör och manusförfattare? Hade de för många trådar, för många olika karaktärers berättelser, för att kunna få till ett slut? Flera av seriens berättelser hänger fortfarande kvar i luften och fick inte det minsta avslut. Den som i förväg upphaussade säsong två av Squid Game består av sju avsnitt och det sjunde var säsongens sista och ett av de slarvigaste avslut jag sett i en serie.

Så kom den då, den av så många över hela världen efterlängtade andra säsongen av fenomenet Squid Game. Sydkorea är på många sätt i ropet nu. Många gillar K-pop, Sydkorea har haft flera filmsuccéer på sista sida och Han Kang fick Nobelpriset i litteratur 2024. Men man måste inte köpa allt i en framgångssaga. Squid Game 2 kan vi lägga till handlingarna och glömma. Blodet sprutar i och för sig extremt mycket men det är ju sådan Squid Game är.

De första två, kanske tre-fyra avsnitten, håller bra kvalitet, till och med alla sex för avslutande nummer är engagerande och spännande att se men sedan tappar den totalt och framför allt är det alldeles för spretigt, för många trådar som hänger i luften och slutet verkar vara ihopsytt i all hafs, för att få till ett slut överhuvudtaget.

Att Lee Jung-jae återkommer som Seong Gi-hun och deltar i spelen igen, det syns på den trailer Netflix skickat ut långt före seriepremiären. Seong Gi-hun vann Squid Game då han tävlade första gången och blev stenrik. Men han blev inte lycklig. Han ser sin enorma förmögenhet som blodspengar.

Ett Seong Gi-hun är med i en ny omgång betyder att han träffar en mängd olika människoöden. Det är en av serien grundpelare och det tema som seriens utforskar starkt. De utsatta, som blivit fattiga och barskrapade av en mängd olika orsaker har hamnat hos giriga lånehajar. Samma koncept som i säsong ett, egentligen. För att hitta en utväg ur sina hopplösa situationer griper de halmstrået som arrangörerna av spelet erbjuder. I bakgrunden finns stenrika personer som njuter av att betrakta spelet. Att de fattiga sugs ut är ett fenomen som finns också i Sverige fast kanske inte med lika dödlig utgång i vårt samhälle. I Squid Games Sydkorea har de fattiga och utsatta tvingats gå till lånehajar som tar skyhöga räntor. Det är egentligen likadant i vårt samhälle. Den som är fattig kan inte få lån för att få näsan över vattenytan med bra villkor i Sverige heller. De lån som den fattige erbjuds är gärna med 40 procent ränta eller liknande vansinnigheter medan den rike kan få lån snabbt som en blinkning och med låg ränta. Ja låneinstituten och bankerna är företag med vinstintresse och har inget engagemang för att hjälpa människor. De är moraliskt sett likadana som de lånehajar de utsatta i Squid Game hamnat i klorna på. Egentligen.

Utöver samma tema om de fattigas utsatthet tillkommer Seong Gi-huns mål att stoppa spelen en gång för alla. De dyker upp några medhjälpare till honom som har samma mål. Tillsammans med ytterligare några andra karaktärer skulle den andra säsongen kunnat vara ett fullträff. Men istället blir det en avslut som både jag och många andra fans känner inte ens är ett avslut.

Fast nu har det avslöjats att denna säsong egentligen är en halv säsong och en ny del, en säsong tre, kommer 2025. Det kommer fram i bland annat Reddit:
Squid Game creator says season 2 finale is going to leave fans ”upset”
From what it looks like, season 2 is definitely telling half of the story
During the comedy show, Lee also announced that the show would be back with another season and unveiled its release date. He shared that Squid Game Season 3 will return to the OTT platform in 2025.

Så säsong 2 är egentligen säsong 2a och nästa säsong, 3, borde heta säsong 2b. Så detta är alltså en recension av en halv säsong, egentligen.

Säsong ett däremot fick betyg 4 av Kulturbloggen

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Netflix, Squid Game, Sydkorea, tv-spel

Framodlad låtskrivarådra utförd med högsta standard – Grand Jubilee av Richard Lindgren

22 december, 2024 by Mats Hallberg

Richard Lindgren

Grand Jubilee

5

Inspelad i Studio Klappland Malmö

Producent: Christopher Olsson Segerberg (ljudtekniker tillsammans med Ale William Sjöström)

Rootsy Music

Releasedatum: 24/1 2024

Fram tills alldeles nyligen var Richard Lindgren bara ett namn jag vagt hört talas om, absolut inte skam å sägandes någon jag hade koll på. Upptäckte honom eftersom han gästade Bjurman Band på S/S Marieholm (”Bluesbåten”) under två kvällar. Ola Bjurman sammanfördes med den produktive skåningen genom en gemensam vän. Jag var där för att njuta av det namnkunniga eminenta bandet som främst lirar covers från USA i en Dylansk tradition. Dokumenterade genom att publicera en betraktelse på facebook inklusive ett collage av foton. Extra lockbete utgjorde the one and only Bengan Blomgren, med potential att göra en salig. Man kompletterade med smått legendariska vikarier. I ett tungt gäng fanns sångarna på scen i två fylliga set tillsammans med nämnda gitarr-fenomen, Nikke Ström sittande på sin basförstärkare, Hasse Olsson på hammondorgel samt Åke ”Sunken” Sundqvist bakom trummorna.

Råkade slumpa sig så att jag tackade för giget, presenterade mig och fick Lindgrens senaste cd; den jag hänförd nu lyssnat på. Trots att Grand Jubilee är femtonde(!) plattan medger sångaren och låtskrivaren att han aldrig fått något definitivt genombrott. Istället har han lyckats jobbat upp en trogen publik i Italien. Inget ont om hajpade Jesper Lindell som jag såg härom året på ett nästan fullsatt Konserthus i Göteborg när Magnus Carlsson gästade. Men i min värld rankas Lindgren högre.

Efter ett fyra år långt uppehåll har han gått in i studio med sitt liveband. Av nio alster är det två han fått assistans på. Musiken till Empire In Ruins har skrivits av Jon Eriksson medan albumets producent är medkompositör till The Miserable Landlord. Under uppehållet har massvis med låtar skapats och tid ägnats åt att hitta ett nytt band för att som en enhet optimalt spegla ett nytt sound. Skivbolaget menar att melodierna är täta och genomsyras av mörker, fast stråk av svart humor och optimism kan skönjas. Jämfört med tidigare är det enligt uppgift mer rock och mindre folk-touch. Lätt att instämma i att musiken bärs fram av en tyngd och svärta hos en i grunden romantiker. Och förträffliga medarbetare tar verkligen chansen att färga extensiva låtar.

pressfoto Peter Carlsson

Med ett undantag spelas akustisk gitarr av artisten. På Building Rainbows sitter han vid pianot där enda övriga tillförsel till melodin kommer från cellist Per Tidstrand. Ljudtekniker Ale William Sjöström har mycket att bestyra också rent musikaliskt. Hörs på elbas, moog/ synthesizers och rhodes. Hans kompanjon Christoffer Olsson Segerberg spelar trummor och percussion. Tim Carlstedt trakterar pedal steel. I övrigt figurerar en radda gitarrister: Joakim Svensson, Pontus Snibb, Mikael Dannevaern Fridh, Rasmus Ehrnborn, Martin Nobel samt på slide gitarr Mattias Malm. Ehrnborn spelar på ett spår e-bow, på ett annat akustiskt och dessutom slide, orgel och synt. Magnus Nörrenberg färgar på hammond b3 och munspel. Klaviaturen på rhodes bemästras också av Oscar Johansson. Ukulele trakteras i enstaka låt av Francesco Montesanti. Avdelningen blåsare är även den omfattande. På Argentenian Shoes medverkar på trumpet och trombon Björn Edqvist, Och på titellåten hörs jazztrumpetaren Björn Ingelstam (träffat honom på Unity), trombonisten Göran Abelli samt på sopransax Jens Haack. På The Miserable Landlord broderas melodin ut av nämnda saxofonist jämte trumpetaren Peter Zimmy. Kompletterar vokala inslag gör Maria Backe, Andi Almqvist och Joakim Mellberg. Har förhoppningsvis listat samtliga i detta välljudande kollektiv.

Slås av hur albumet skiljer sig från hans otyglade och samtidigt oerhört koncentrerade live-persona, på en all star- spelning en ur publiken på min fb-sida bedömde som fantastisk. Jag instämmer! Anslaget på Grand Jubilee drabbar direkt. Ett ödesmättat allvar uppstår vars innerlighet går raka vägen till hjärtat. Hur kan det komma sig att hans gärning inte är spridd i vidare kretsar? Starka öppningsspåret med fem gitarrister inklusive pedal steel låter som ett eko av mystiken på Robbie Robertsons (legendariske låtskrivaren finns på repertoaren på S/S Marieholm) solodebut. Avlöses av vacker, vemodig americana med uttrycksfullt feature av Tim Carlstedt. Refräng och melodi har drag av Helpless (N. Young), dock mer återhållsamt och med ljusare sinnelag. Lindgrens röst markerar trovärdighet, ibland sipprar en smårosslande charm igenom. Kan påminna om Tom Waits, Tom Petty, Van Morrison och Peter Case. Stämman övertygar, har patina och personlighet.

pressfoto Peter Carlsson

Det enda att möjligen erinra mot på ett helgjutet album handlar om estetiken. Flera melodier ger upphov till uppenbara referenser, betraktar den sympatiske mannen som en mycket slipad eklektiker. Har emellertid inga som helst svårigheter med att överse för en lite osjälvständig hållning. De engelska texterna ger ett autentiskt intryck. Utan att ha studerat medföljande texthäfte hävdas att vad de berättar och förmedlar passar kontexten. Vad han och den lyhörda skaran medarbetare uträttar är otroligt smakfullt och välproducerat.

Och rent ljudmässigt är detta verk en triumf, vilket konstateras efter nattlig lyssning i utmärkta hörlurar. Berörs av emotionella påslaget och omsorgen om detaljer. Det flödat av känslor och en ton av uppriktighet, omvandlas så gott som aldrig till klichéer.. Att resultatet blivit så lysande kan förmodligen till viss del tillskrivas producenten. Hans betydelsefulla roll ska inte underskattas. Vad beträffar artisten själv kan man knappt tro att det är samma person som jag fick en pratstund med för några veckor sedan.

Richard Lindgren och Hasse Olsson på S/S Marieholm 30/11

Suggestivt framglidande Lament From A Reservoir är ett av otal strålande exempel på hur ypperligt ansvaret för melodin fördelats mellan gitarrister och klaviaturspelare. På andra alster adderas på ett naturligt sätt riff från blås, andra stränginstrument, munspel och cello. Hade fler titlar än No More Colors varit lika händelsefattiga skulle jag inte kunnat motivera fullpoängaren, men det blir nu en marginell invändning. Vad som lanseras därefter är nämligen i flera fall mästerverk. Raffinerat ändrar albumet skepnad, sinnesstämning byts ut. Ibland blir det överraskande frejdigt med stompiga refränger drivna framåt av tjusiga blåsarrangemang eller snyggt ljudande hammondorgel b3, ibland hämtar artist och musiker ur sitt inre i en dynamisk samverkan som omsluter. En lunkande ballad i barmiljö placerad i New Orleans leder tanken till Dr John och Tom Waits. Hovrande fraser från blåset får mig samtidigt att associera till avskalat, urbant tonspråk hos Lou Reed.

Musiken andas i sofistikerade arr, smarta skiften av temperament och i eleganta features som sveper fram. Lindgrens låtar sätts i rörelse av hans eggande tilltal. Långsamt ringlande A Walk In The Dark dyker djupt ner i tillvaron. Trots ett dystert budskap en låt att bli uppslukad av. Avlöses av lika gripande skildring i Building Rainvows. Vilken fabulös fallenhet för äkta vemod som demonstreras av artist och musiker. I sång ackompanjerad på piano och cello, så diskret att den kanske inte lämpar sig live, associeras till Tom Waits atypiska framtoning på soundtracket till One From The Heart. Blir tagen av vad som skulle kunna kategoriseras som en fristående trilogi lagd sist. Den sätter nästan tårdrypande känslor i svang. Finalen med feature från en ebow är fantastisk, fylld med atmosfär. Hoppfulla takterna och körens prägling när The miserable Landlord tonar ut sprider lycka. Inte utan att man undrar om detta är Richard Lindgrens magnum opus, vilket är min uppfattning som novis. Och vilken nivå håller då tidigare utgivning med tanke på hur förstklassigt Grand Jubilee låter? Näppeligen någon innovatör. Övertygar ändå kolossalt genom att så formfulländat behärska hantverket.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Wallace & Gromit – Hämden har vingar – äntligen en ny långfilm om detta underbara par

21 december, 2024 by Rosemari Södergren

Wallace & Gromit – Hämden har vingar
Betyg 4
Global premiär på Netflix 3 januari 2025
Regi Nick Park and Merlin Crossingham
Originaltitel: Wallace & Gromit: Vengeance Most Fowl

Underbara Wallace och Gromit är tillbaka. Det var ett par år sedan en långfilm med Wallace och Gromit kom, Varkaninens förbannelse som gick upp på bio 20025.

Den här gången för lergubben och den ständige uppfinnaren Wallace och hans kloka hund Gromit möta utmaningen av AI. Är AI, artificiell intelligens som byggs in i robotar, hjälpredor som gör livet lättare eller kan de bli våra fiender när en ondsint programmering tar över?

En riktig familjefilm, precis som en sådan ska vara: underhållande, spännande, engagerande för barnen och samtidigt ger den en del att tänka på för den vuxne. Denna nya långfilm med Wallace och Gromit är helt underbar: äventyrlig, komisk, varm, välgjord, rafflande.

Wallace bor, tillsammans med sin hund Gromit, på 62 West Wallaby Street som ligger i en del av Wigan i Lancashire. Att Wallace tycker om att uppfinna, det vet alla som sett någon av kortfilmerna eller långfilmen. Han har uppfunnit en metod åt sig själv som tar honom ur sängen på morgon, placerar honom i ett skönt bad och sedan för honom vidare till frukostbordet där brödskivorna serveras nyrustade med marmelad. Allt sköts genom att Gromit får trycka på en knapp eller två.

Gromit däremot är lite trött på all teknik och söker sig gärna ut i trädgården för att få en fridfull stund där han kan sitta ned och njuta av grönskan och i lugn och klippa gräs eller ansa en häck eller bara njuta av blommorna. Wallace förstår inte att för Gromit är det helt underbart att få sitta där och göra saker i den takt han själv vill. Gromit har inget behov av att åstadkomma något stort arbete i trädgården. Det förstår Wallace inte alls utan skapar en tomte-robot åt Gromit. Roboten Norbot ser ut som en liten tomte och sätter igång och klipper häck och gräsmatta och jobbar i full fart i trädgården. Stackars Gromit förlorar sin enda lugna vrå.

Samtidigt sitter stortjuven Fjädern, Feathers McGraw, inlåst i fängelse på livstid för stöld en av blå jättediamant. Feathers McGraw är minst lika smart och påhittig som Wallace och i fängelser smider han planer för att försöka fly.

På polisstationen i Wigan i Lancashire planerar polischefen Mackintosh sin pension. Han är stolt över att tillsammans med Wallace kunnat gripa tjuven Feathers McGraw som stal en blå diamanten. Diamanten har polischefen tryggt inlåst i en liten skattkista, berättar han för den unga nya polisen, PC Mukherjee som verkar vara smartare än polischefen och smart nog att inte visa honom det. Ett sista uppdrag ska polischefen utföra innan han äntligen ska njuta av sin pension. Den blå diamanten ska visas på en utställning och han, polischefen, ska föra den dit och visa upp den.

Att allt inte blir som polischefen eller Wallace tänkt sig, det är inte svårt att lista ut. Och frågan är hur smart det är att använda sig av AI-robotar. Ja det blir både spännande och roligt och tankeväckande, precis som en bra familjefilm ska vara.

Filmerna om Wallace & Gromit har nått ut stort och fått en hel del priser. Den första kortfilmen, A Grand Day Out , nominerades till Oscar för bästa animerade kortfilm 1991. Kortfilmerna The Wrong Trousers och A Close Shave följde. Fullängdsfilmen The Curse of the Were-Rabbit släpptes 2005. De tre sistnämnda fick varsin Oscar.

Wikipedia berättar om tekniken Wallace & Gromit-filmerna är skapade med:
Wallace & Gromit – filmerna är inspelade med stop motion-animationsteknik. Efter detaljerad storyboarding, uppsättning och modellering av plasticine , spelas filmerna in en bildruta i taget och flyttar karaktärernas modeller något för att ge intrycket av rörelse i den slutliga filmen. Som är vanligt med andra animationstekniker, kan stop motion-animeringen i Wallace & Gromit duplicera bildrutor om det är lite rörelse, och i actionscener används ibland flera exponeringar per bildruta för att producera en falsk rörelseoskärpa . Eftersom en sekund film utgör 24 separata bildrutor, tar även en kort halvtimmesfilm som A Close Shave mycket tid att animera. Allmänna citat om animeringshastigheten för en Wallace & Gromit -film visar att inspelningshastigheten vanligtvis ligger på cirka 30 bilder per dag per animatör.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Familjefilm, Filmkritik, Filmrecension, Netlix, stop motion, Stop motion-animationsteknik, Wallace & Gromit

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Saltstigen Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

När jag skulle gå på pendeln för att ta … Läs mer om Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Vi genomför intervjun utomhus i solen … Läs mer om Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in