• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: En genial Hamlet på Elverket

28 september, 2025 by Ingegerd Rönnberg


Gustav Lindh. I bakgrunden: Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Shanti Roney, Mustafa Al-Mashhadani och Anna Björk i Hamlet

Hamlet – The death of theatre
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Maja Kall
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvádottir
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Mimmi Lindell
Medverkande Gustav Lindh, Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Anna Björk, Mustafa Al-Mashhadani, Shanti Roney, Nemanja Stojanovic, Sten-Johan Hedman m fl
Premiär på Elverket, Dramaten 27 september 2025

Relevant, attraktiv och häpnadsväckande! Mattias Anderssons fria tolkning av Hamlet är mästerlig. Unga människors existentiella frågor och raseri i en värld som styrs av banditer och rövarpack och krigets vanvett sätts i fokus. ” Ur led är tiden. Kan vi försöka vrida den rätt igen? Vågar vi och kan vi?” är ödesfrågan som Ofelia ställer.

En väl sammansvetsad ensemble som spelar på topp får dramat att gnistra av liv och vilja. Det är ett härligt flow i handlingen och stundtals tillåts befriande nog publiken andas ut i komiska partier. En snillrik scenografin betonar att spelplatsen är viktig. Scenrummet får en underbar sakral ton och understryker att teatern är en av de få platser där det förs meningsfulla samtal idag. Detta är ett mycket värdigt avslut för Elverket som Dramaten av ekonomiska skäl tvingas ge upp som teaterscen.

I centrum för Hamlet finns en blodfärgad tron där makten befaller, festar sanslöst och obekymrat ägnar sig åt hobbys som att golfa. Under den vilar ett hav av krigets okända offer. Unga män som varit beredda, eller tvingats ut, att slåss för eller försvara sitt land. I fonden finns en gammeldags djupröd sammetsridå som flirtar med forna tiders teater och från taket sänks en magnifik kristallkrona ned.

Shakespeares 400 år gamla text är likt en diamant och det går en bro från den tiden fylld av blodiga maktstrider till vårt våldsamma nu med krig där tiotusentals unga människor dör på slagfälten och civila dödas som vore de helt försumbara spelpjäser. Folkmord! är ett utrop som hörs.

Liksom alla regissörer som tagit sig an denna pjäsernas pjäs har Mattias Andersson naturligtvis velat göra ett eget avtryck på den. Att spela dramat precis som det skrevs och framfördes på den tiden vore ju rent musealt påpekar han i en intervju på Dramatens hemsida.

Med varsam hand har han slipat och vänt på denna ädelsten. Rensat i intrigen, lagt till egen text, plockat bort roller som känns irrelevanta och gett Ofelia och drottningmodern Gertrud mer repliker och förstärkt deras funktion. Blankversen har han behållit blandad med vardagligt språk och han låter dramats bevingade ord sväva upp mot en himmelsk höjd där kanske gud finns.

Elegant har Mattias Andersson också flätat in en trotsig men i grunden inte jätteoptimistisk syn på kulturens ställning i dagens samhälle och speciellt teatern då. Han har därför gett sin Hamlettolkning den dubbeltydiga underrubriken The death of theatre

I centrum av dramat är självfallet den närmast ikoniska prins Hamlet. En ung man som plågas av tankar om hämndbegär mot farbrodern. Denne Claudius har kallblodigt mördat hans far, gift sig med hans mor och lever nu som kung i sitt eget sagorike. Samtidigt delar han ut befallningar som får folk att underdånigt darra och följa hans minsta vink.

Hamlet vet inte vad han ska göra av sitt liv. Han både tyngs och frestas av det arv han har att förvalta och kanske älskar han den vackra Ofelia – om nu kärlek alls är meningsfull frågar han sig. Hamlet vågar inte lita på ens sin bäste vän Horatio och visar ibland en dryg, hård sida. Han är beredd att döda, och skjuter av misstag Ofelias far Polonius. Samtidigt går han i självmordstankar.

Hamlet är en rejäl utmaning för en skådespelare. Gustav Lindh är ett suveränt val i titelrollen. Han gör en fantastisk gestaltning som även är fysiskt krävande. Med vild frenesi bankar han ut sin förtvivlan mot scenrummets vägg, bröstar sig likt en blivande despot och befaller Ofelia att försvinna från hans åsyn/gå i kloster så han får lugn i sitt sinne. När han dödat faller han ner i galenskap. Vansinnet skildras på ett anmärkningsvärt sätt som om han blivit upp och nedvänd av kaoset i världen och i sitt inre.

Claudius spelas skickligt med en till synes charmerande yta och ett mörkt obevekligt inre av Shanti Roney. Med en nonchalant handviftning beordrar han sina underhuggare att forsla undan liken och fortsätter sedan sitt lättjefulla liv. Shanti Roney lyfter varje scen han medverkar i och lockar även fram leenden hos publiken med sin trashiga klädsel och när han klumpigt golfar glatt uppmuntrad av drottningen som sysslolös sitter och ser på.

Gizem Erdogan gestaltar Ofelia med osedvanlig stolthet och resning, inledningsvis klädd i en vackert böljande klänning som ger en aning om vad som kommer att bli hennes öde. Hon är beredd att likt sin bror Laertes – utmärkt spelad av Nemanja Stojanovic – ge sig ut och strida. Något hennes far Polonius skrattar förlöjligande åt och säger att som kvinna kan hon självfallet inte göra det. Hon är djupt upprörd över hur Hamlet, ja alla män, behandlar henne och vill bryta sig fri. Om hon alls älskar Hamlet är tveksamt.

Thomas Hanzon ger skärpa och trovärdighet åt Polonius som försöker avråda sonen för att ge sig ut i kriget ” Det finns inget hjältemodigt i det” säger han. Polonius låter sig hunsas av Claudius och under ett av dennes påhitt – att bakom en skärm spionera på Hamlet och Ofelia- blir han av misstag skjuten. Anna Björk spelar Gertrud som ett vekt rö av följsamhet mot sin man, men också som en moder full av kärlek och förtvivlan över sin sons utveckling och missmod. Hon passar utmärkt för rollen.

Slutet är kolmörkt och samtidigt ett skri om att låta förnuftet och människokärlek råda för att kunna finna vägen till en ljusare framtid. Jag rekommenderar Hamlet till alla med dess budskap” Aldrig mer krig” och för att den är ett bevis på hur angelägen och vass teater kan vara. För närvarande är samtliga föreställningar slutsålda men hör av er till Dramaten så kanske det förhoppningsvis kan bli fler speldatum.

Föreställningens längd gör att man verkligen sugs in i dramat. Min enda anmärkning är att det är lite segt med tre timmar och tjugo minuter med bara en paus.

Att Hamlet är den sista föreställning som kommer att spelas på Elverket är sorgligt. Detta Dramatenannex har varit ett härligt forum för modern och experimentell teater. Jag minns exempelvis fantastiska The Black rider i regi av Rickard Günther och med en formidabel Staffan Göthe i huvudrollen som invigde denna scen. Samt geniala och otäcka Det blodiga parlamentet i regi av Stein Winge och isande klara Woyzeck i regi av Stefan Larsson som var konstnärlig ledare en tid och även ledde intressanta samtal med skådespelare här.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Elverket, Hamlet, Scenkoknst, Shakespeare, Teaterkritik.

Fulländat program som Lunchteater – G. Fröding med Lars Magnus Larsson & Tommy Kotter

27 september, 2025 by Mats Hallberg

vecka 39 2025 (23-26/9 )

Lunchteatern – Göteborgs Stadsteater

Jag såg den timslånga föreställningen dagen efter premiär, som för övrigt sammanföll med födelsedag för den tekniskt ansvarige på Lunchteatern. Lars Magnus Larsson är skådespelare, textleverantör och sångare. Jag såg honom på scen redan för cirka femtio år sedan med gruppen Text & Musik på Burgårdens gymnasium. I större delen av sin karriär har han tillhört Folkteaterns fasta ensemble och parallellt gjort roller i filmer och tv-serier. På meritlistan finns också samarbeten med bland andra Teater Bauer, Tofta, Alfonshuset och Mölndalsrevyn. Tidigare i år framträdde han med egna visor och standards uppbackad av Tommy Kotter trio på Utopia. Jag var där, uppskattade vad de gjorde och påminde om när jag bokade Larsson som sångare, gitarrist och ombud för Folkteatern; till ett kulturprogram 2008 för SEKO-distriktets representantskap. Förvisso uppväxt i Piteå föddes Lars Magnus Larsson 1951 i Karlstad.

Den några år yngre pianisten Tommy Kotter upptäcktes troligtvis på 80-talet. Har utdelat högsta betyg till soloskiva, njutit av hans trio ett antal gånger, hört när han lirat med storband och varit sideman i smågrupper och på flera skivor. Kotters yrkesverksamma bas har varit musiklinjen på Hvitfeldtska Gymnasiet. Kopplingen till Frödings Värmland består i att han gått på Ingesund.

Bägge odlade skägg för att göra audition till en film, en film med nu inspelad med dem i rollistan och på den vägen är det. Framhöll för Lars Magnus Larsson efteråt att detta måste ses som bland det bästa han någonsin gjort. Inte ovanligt att Frödings skaldekonst lanseras, att den tonsätts och framförs eller animerat deklameras. Strövtåg i hembygden med Mando Diao röstades fram som tidernas bästa låt Svensktoppen, samma visa som Rigmor Gustafsson sjöng på första svenska albumet. Osäker på om jag live hört Gunde Johansson, däremot säker på att jag ett par gånger sett Göran Fristorp vars Fröding-platta med celebert komp finns i hemmet. Nu sällar sig Larsson & Kotter till de främsta Fröding-uttolkarna i Stig Torstenssons efterföljd, genom att leverera ett knippe av hans ”hits” med oerhörd auktoritet.

Föreställningen G. Fröding ger ett representativt tvärsnitt av denne champion till rimsmed plus att väsentliga biografiska upplysningar portioneras ut med säker hand. Den sorglustiga tonen sätts omgående. Kotter debuterar nämligen i en kort dramatisk roll. Iförd läkarrock tar han reda på statusen på Frödings hjärta, rekommenderar att han som misskötte sin hälsa ska ta det lugnt med spriten. Fantastiskt fyndigt att scenen återkommer på slutet, vilket på så vis knyter ihop säcken för en med tiden skäggig och instabil individ som blev femtio år. Och vi upplyses om döden och hans sista vilja. Publiken lyssnar andäktigt, ingen tvekan om att programmet blir mycket omtyckt av den mogna publiken.

Obegripligt att han mot alla odds, under de premisser Larsson redogör för, lyckades bli en av de allra främsta. Han var också journalist, kritiker och prosaist. Minns att jag i gymnasiet valde att presentera Frödings gärning och att jag tio-tolv år senare (troligen under min tid på Göteborgs Auktionsverk) införskaffade Samlade dikter jämte Efterskörd, inbundna i två volymer vardera och utgivna 1910. Av dessa samlingar framgår att det inte bara skrevs diktsamlingar utan också berättelser (som regel med anknytning till Värmland) och essäistik, något vi får prov på.

Låt mig börja med att kommentera de musikaliska inslagen eftersom de lätt kommer i skymundan för ordvrängarens geniala formuleringar. Visste inte att Kotter kunde få ton ur ett blåsinstrument. I en visa har han hör och häpna dammat av sin klarinett. I ett par tonsättningar spelar Larsson akustisk gitarr. Något han kan och fint att ackompanjerandet kompletteras, även om ljudet inte når ut inledningsvis. I ett av paradnumren Det förskräckliga levernet på caféet är gitarren huvudinstrument med klarinett som fin utfyllnad. Vad beträffar det eminenta pianospelet ringade jag in några insatser som särskilt stack ut. Tänker på introt I Ungdomen, sättet att brodera ut melodin på Strövtåg i hembygden, de tre verserna som allsång på Det var dans bort i vägen i finalen samt det boppiga fenomenala sticket i En kärleksvisa.

Vad av allt Lars Magnus Larsson sjöng och deklamerade var extra minnesvärt i en tillställning där höjdpunkterna duggade tätt? Vill lyfta fram hur Lelle Karl -Johan levererades på dialekt, egen tonsättning av sorglustig dikt, kraften i pulveriserandet av dubbelmoral i Våran prost, framförandet av humoristisk historia på vers, visan om ”det förskräckliga levernet på caféet”, imitationen av tre gummors konversation, hur förträffligt melodin och texten om förlust och svunna goda tider framhävs i Strövtåg i hembygden samt det obevekliga tungsinnet i En ghasel.

I en föreställning lätt att omfamna som därför helhjärtat rekommenderas gjordes ytterligare observationer. Bland annat att Lars Magnus Larsson förklarade värmländskans egenart, talade om hur musikaliskt Fröding som hade att brås på skrev, vilket gjort det tacksamt för villiga tonsättare. Noterade som framgått att bitterljuva anstrykningen genomsyrade föreställningen. Fröding hade ju inte bara ordet i sin makt utan en genomskådande blick. Skådespelaren och sångaren tar sin dramatiska begåvning och rutin i anspråk på ett alldeles lysande vis. Flera sånger/ dikters framföranden renderar i varma applåder. Vi fick verkligen lära känna personen bakom en omistlig del av vår litteraturhistoria och dennes tragiska levnads bana.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: One Battle After Another – snillrikt hantverk

26 september, 2025 by Elis Holmström

One Battle After Another
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi Paul Thomas Anderson

Även med de sedvanliga superlativ och himmelska hyllningar som ofta ackompanjerat filmer signerade Paul Thomas Anderson har hysterin och vördnaden inför One Battle After Another, varit i en klass för sig. En av de sista kvarvarande filmtidningarna Empire har exempelvis kategoriserat filmen som en omedelbar klassiker, liknande lovord har haglat sedan de initiala pressvisningarna.

De regissörer som idag klassas som auteurer, det bästa mediet har att erbjuda, brukar ibland göra en film som bryter mot signum och mallar. Ett sådant exempel är den mästerliga No Country For Old Men av bröderna Coen, en film som drog aningen mer åt det breda och kommersiella genom att introducera rena actionmoment, något som fick regissörerna att kategorisera filmen som deras första – och kanske enda, riktiga actionfilm. Andra regissörer som vanligtvis inte rör sig i action-territorium visar sig vara närmast geniala utövare av genren, där bland andra Sam Mendes gång på gång visat sig vara en actionregissör av första klass med Road To Perdition och senare Skyfall.

One Battle After Another är Andersons stund att försöka bredda sitt filmskapande, tona ner de mer svårsmälta elementen och fokusera lite mer på adrenalin och spektakel istället för bibliska associationer och funderingar. Detta leder till flera moment som är både egensinniga och djupt imponerande. Framförallt är Andersons jordnära och analoga estetik närmast unik för en film där eldstrider och biljakter förekommer. Hans fortsatta användande av 35 millimeters film skapar ett traditionellt men också glåmigt utseende som går som handen i handsken med filmens grymma och hopplösa dystopi. Sättet en rad sekvenser har komponerats visuellt är rafflande, framförallt genom ytterst säregna kameravinklar.

I mångt och mycket känns One Battle After Another som en mer förfinad och slipad version av den film Ari Aster ville skapa med Eddington. En cynisk, vass och svidande kritik av det moderna samhället där självupptagenhet, rasism och förakt mot främmande kulturer numera fått en central roll – inte bara i Trumps mardröms USA, utan också i andra delar av västvärlden. Men tillskillnad mot Aster, som visade upp en närmast patetisk feghet då det kom till att försöka skapa falsk ekvivalens mellan Black Lives Matter-demonstrationer och vitmakt-rörelser, har Anderson en helt annan klarhet och övertygelse vad gäller att fördöma och häckla rasism, farliga maktstrukturer och en militariserad polis.

Detta presenteras bäst genom Sean Penn som gör en av sina mest obehagliga men också underhållande rolltolkningar som en skrattretande svag och ynklig karriärist vars slutmål är lika ytligt som menlöst. Tillsammans med den avskalade estetiken skapas en film som ofta känns hotfull och ger genuint horribla associationer med den kollaps av demokratin som vi dagligen kan bevittna i USA. Filmens speltid på nästan tre timmar rör sig också förvånansvärt snabbt och Anderson lyckas undvika att fastna i navelskådande som varit fallet i filmer som The Master och praktfiaskot Inherent Vice.

Fler gånger känns det som om en tronarvinge till There Will Be Blood är på ingång, för här finns sekvenser och stunder som utan tvekan kan räknas till Andersons bästa, scener då komik, samhällskritik och rödglöd intensitet samverkar för något stort. Men samtidigt är filmen också full av plågsamma felskär och misstag som ständigt kväver möjligheterna till att förklaras som fantastisk. Startsträckan som pågår länge känns undermålig vad gäller att skapa någotsånär seriösa porträtt av nyckelpersonerna, framförallt den roll Teyana Taylor tilldelats känns som ett smärre skämt och en renodlad karikatyr. Leonardo DiCaprio har också bjudit på mer inspirerat och minnesvärt agerande än vad vi ser här, det är kapabelt och kompetent men långtifrån de häpnadsväckande höjder som DiCaprio erbjudit genom sin karriär.

Men mer än något annat än Radiohead-gitarristen Jonny Greenwoods musik i det närmaste grotesk. De vassa, ilande och obekväma slingorna som var rent magiska i There Will Be Blood är nu så utstuderat fantasilösa och påträngande att flera scener förvrids och vanställs. Detta blir än mer uppenbart i sekvenser då Greenwoods horribla oljud inte torterar dramatiken. Musiken är så pass distraherande att flera scener blir ofrivilligt komiska och ter sig som oseriösa. Nog för att Anderson alltid velat nyttja nattsvart galghumor, men resultatet vi får då Greenwoods hamrande piano ständigt invaderar blir endast genant.

Det blir aldrig någon bred triumf där finsmakare och de breda massorna kan njuta av ett fläckfritt mästerverk signerat Paul Thomas Anderson, men det politiska modet samt det många gånger om snillrika hantverket gör det värt att uthärda de många felen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: De flyktade – finstämt kammarspel med vacker musik som tröst

26 september, 2025 by Pernilla Wiechel


Rysk flicka med puderdosa, 1928 © Lotte Laserstein / Bildupphovsrätt 2025

De flyktade
Av Teater Stella
Scen Judiska museet
Regi, idé och bearbetning Franciska Löfgren
Kostym Malin Alm
Musikansvarig Sofia Berg-Böhm
Medverkande Anna Lyons, Sofia Berg-Böhm
Premiär 25 september 2025

Det är Teater Stella som bjudit in till musikteater i en synnerligen autentisk miljö: Synagogan i Judiska museet på Själagårdsgatan i Gamla stan. Det är första gången lokalen används för teater och temat för kvällen är judiska kvinnors erfarenheter. Synagogan användes mellan åren 1795 och 1870 och i år är det 250 år sedan den första judiska församlingen öppnades i Stockholm.

Att Teater Stella specialitet är lyriska kammarspel med fokus på publiken, känns spännande. I kväll har två texter av tysk-judiska författare vävts samman, varav den ena är Bertolt Brechts Den judiska hustrun. Den andra är Karin Boldemanns Vitblomma, i Eva Gröndahls bearbetning. Brecht text ingår i samlingen Tredje rikets fruktan och elände från 1938 där han skildrar Nazityskland inverkan i människors liv. I texten skildras en hustru som lämnar sin icke-judiska make för att inte vara ett hinder i hans liv och karriär. Texten Vitblomma följer också en judisk kvinnas liv med en icke-judisk man.

Regissören och de två skådespelarna möts här för första gången. Skådespelerskan Anna Lyons har tidigare bland annat arbetat för Riksteatern och Stockholms Stadsteater och har fått extra uppskattning för monologen Bitterfittan vid Uppsala Stadsteater. Sofia Berg-Böhm är närmast i tid känd från samarbetet med Georg Riedel i produktionen Jiddischland – där bland annat sånger för barn framfördes på jiddisch. Skådespelerskan Franciska Löfgren har bland annat arbetat vid Dramaten och i filmproduktioner men är här regissör.

Det är en ändamålsenligt undangömd plats för en synagoga, tänker jag, när jag närmar mig entrén för museet. Inuti, där själva synagogan ligger en våning upp, är det vackert upplyst. Det ljusa trägolvet, pelarna varemellan scenen tar plats – de många förseglade höga fönstren och takhöjden bildar en fin rumslighet. Läktaren där de flesta slår sig ner är bra placerad. Men jag knallar upp till kvinnornas balkong, längst bak nära taket – med tanke på kvällens tema. Viss om att säkerhetsvakten har synat allas väskor känns den lilla skaran besökare lagom stor och harmonisk.

På scenen agerar de två kvinnorna ensamma, men en xylofon som Berg-Böhm främst hanterar ger emellanåt stöd till sånger och utgör musikinslag. Rekvisita i form av en resväska, en päls och några stolar tas in i spelet. Först gestaltas den ena texten, sedan den andra. De mycket vackra sångerna som inflikas, skapar mer stämning än är i centrum. De framförs på mjukaste mest välartikulerade jiddisch. Handlingen tydliggörs i monologer, emellanåt dialoger på svenska.

Det är två ganska välbärgade gifta kvinnors livsberättelser och vittnesmål vi får höra. Första kvinnan (gestaltad av Lyon) har fyra barn, och lever med svärmor och svägerskor – som inte har judiska rötter – i någon slags gemenskap. Kvinnan i den andra berättelsen (gestaltad av Berg- Böhm) lever ensam med sin man som är läkare. Paret har tjänare. I båda familjerna skär raslagarna in från yttervärlden – vilket slår an olika hos familjemedlemmarna. Omvärldens orättvisor och människosyn blir svårare och svårare att mota undan.

En stor behållning av hela föreställningen kommer mot slutet när en avgörande konfrontation verkligen griper tag. Kvinnan ber om ärlighet, uppriktighet. Hon ber sin man se henne i ögonen innan hon ska ge sig av. Men han kan inte, kör ett spel, pratar strunt, pratar bort stunden. Luften blir tjock i teaterlokalen. Här känns vår samtids förhalanden och tystnader igen. En brist på etik och verklig agens ekar in i vår tid.

Föreställningens format skulle lätt kunnat skalas upp och det skickliga skådespeleriet håller för en större publik. Men i den form den ges i synagogan skapas ett extra exklusivt tillfälle för eftertanke. Den är ett fint kammarspel där man får ta del av musikens roll som tröst, och det är inte illa.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Relay – bortom sunt förnuft och god smak

26 september, 2025 by Elis Holmström

Relay
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi David Mackenzie

Märkligt nog – sett till det chockartat låga betyget ovan, finns det ovanligt mycket goda saker att säga om Relay. Regissören David Mackenzie verkade efter Starred Up och Hell Or High Water på väg att nå ofattbara höjder som en stigande stjärna på filmhimmelen. Sedan följde ett antal ointressanta och bortglömda projekt, som Netflix-filmen Outlaw King och ett par bleka miniserier. Relay hade premiär redan 2024 på Toronto filmfestival förra hösten, men den årslänga väntan bleknar då filmens manuskript påstås ha legat i träda sedan 2019, och ständigt rankats högt på den så kallade Black List, en sorts sammanställning av populära manus som ännu inte fått äran att bli film.

Och nog finns här element som är värda att lyftas. För tillskillnad mot mer traditionella thrillers, som gärna lutar sig på action, vill Mackenzie istället kanalisera Francis Ford Coppolas, aningen förbisedda – men snillrika, Avlyssningen, där spionagets planering och långsamma procedurer blev minst lika spännande som en tickande bomb. I Relay finns samma typ av spänningsmoment där falska dokument, förklädnader och snillrikt logistiskt trixande blir minst lika nervpirrande som biljakter eller skottlossningar. Utöver det har Lily James också skärpt till sig vad gäller sin scennärvaro och bjuder på avsevärt mer pondus och inlevelse än brukligt, något som är av stor betydelse då hennes motspelare Riz Ahmed ofta förblir tyst och endast uttrycker sig med subtil ansiktsmimik gentemot publiken. Ingenting är särskilt extraordinärt men full dugligt – även underhållande, det är svårt att se hur saker och ting kan gå från solitt till fullkomligt haveri.

Men de positiva aspekterna spelar ingen som helst roll då filmen – i sitt slutgiltiga skede får för sig att den stabila uppbyggnaden är inte är vatten värd. Det som sker i den ’’stora finalen’’ går bortom sunt förnuft och god smak. Då verkar Mackenzie tro att det är bättre att vara ökänd än okänd, vad som spelas upp framför den ont anande publiken är en sorts artistisk avrättning där Mackenzie och manusförfattaren Justin Piasecki tvångsmatar sitt alster med cyanidkapslar. Ett dåligt avslut är sällan förödande nog att helt dränera från annars dugliga kvalitéer, men detta kan jämställas med en flygresa där allt går bra fram till landningen då planet störtdyker och möter ett hemskt, hemskt öde. Då spelar det ingen roll att maten och servicen varit av god kvalitet, detta är ett form av självsabotage som lämnar en fullkomligt mållös. Från att bygga sina scener minutiöst och noggrant börjar filmen också kasta sig mellan händelser och skeenden vilket skapar onödig förvirring. Det hela framstår mer och mer ofärdigt, närmast improviserat. Någonstans här blir det förståeligt varför manuskriptet legat undanstoppat och bortglömt i åratal, något – som med tanke på slutresultatet, borde fått fortsätta vara fallet och därmed förskona publikens sinnesfrid. Justin Piaseckis erfarenhet är lika obefintlig som närvaron av positiva superlativ gällande filmens avslutning. Piaseckis stora merit är att ha varit inblandad i författandet av det ’’grandiosa mästerverket’’ The Expendables 4…

Att Piasecki inte är någon arvtagare till Harold Pinter må vara en sak, men att David Mackenzie verkar ha satt på sig skygglappar och hypnotiserat sig själv till att tro att detta kan passera för något annat än en förolämpning av den allmänna intelligensen skapar historiskt huvudbry. För någonstans slutar det vara ett misstag och blir istället till en sorts allmän förnedring för alla inblandade och för publiken där kreatörerna utgår från att de skapar film för lyktstolpar utan kognitiva förmågor.

Relay är närmast historisk för hur en helt funktionell film kan förvandlas till en legendarisk katastrof, allt självförvållat och så pass inkompetent att alla involverade borde tvingas till att att ekonomiskt ersätta alla som tvingas uppleva detta kompletta hån.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in