
Richard Lindgren
Grand Jubilee
5
Inspelad i Studio Klappland Malmö
Producent: Christopher Olsson Segerberg (ljudtekniker tillsammans med Ale William Sjöström)
Rootsy Music
Releasedatum: 24/1 2024
Fram tills alldeles nyligen var Richard Lindgren bara ett namn jag vagt hört talas om, absolut inte skam å sägandes någon jag hade koll på. Upptäckte honom eftersom han gästade Bjurman Band på S/S Marieholm (”Bluesbåten”) under två kvällar. Ola Bjurman sammanfördes med den produktive skåningen genom en gemensam vän. Jag var där för att njuta av det namnkunniga eminenta bandet som främst lirar covers från USA i en Dylansk tradition. Dokumenterade genom att publicera en betraktelse på facebook inklusive ett collage av foton. Extra lockbete utgjorde the one and only Bengan Blomgren, med potential att göra en salig. Man kompletterade med smått legendariska vikarier. I ett tungt gäng fanns sångarna på scen i två fylliga set tillsammans med nämnda gitarr-fenomen, Nikke Ström sittande på sin basförstärkare, Hasse Olsson på hammondorgel samt Åke ”Sunken” Sundqvist bakom trummorna.
Råkade slumpa sig så att jag tackade för giget, presenterade mig och fick Lindgrens senaste cd; den jag hänförd nu lyssnat på. Trots att Grand Jubilee är femtonde(!) plattan medger sångaren och låtskrivaren att han aldrig fått något definitivt genombrott. Istället har han lyckats jobbat upp en trogen publik i Italien. Inget ont om hajpade Jesper Lindell som jag såg härom året på ett nästan fullsatt Konserthus i Göteborg när Magnus Carlsson gästade. Men i min värld rankas Lindgren högre.
Efter ett fyra år långt uppehåll har han gått in i studio med sitt liveband. Av nio alster är det två han fått assistans på. Musiken till Empire In Ruins har skrivits av Jon Eriksson medan albumets producent är medkompositör till The Miserable Landlord. Under uppehållet har massvis med låtar skapats och tid ägnats åt att hitta ett nytt band för att som en enhet optimalt spegla ett nytt sound. Skivbolaget menar att melodierna är täta och genomsyras av mörker, fast stråk av svart humor och optimism kan skönjas. Jämfört med tidigare är det enligt uppgift mer rock och mindre folk-touch. Lätt att instämma i att musiken bärs fram av en tyngd och svärta hos en i grunden romantiker. Och förträffliga medarbetare tar verkligen chansen att färga extensiva låtar.

Med ett undantag spelas akustisk gitarr av artisten. På Building Rainbows sitter han vid pianot där enda övriga tillförsel till melodin kommer från cellist Per Tidstrand. Ljudtekniker Ale William Sjöström har mycket att bestyra också rent musikaliskt. Hörs på elbas, moog/ synthesizers och rhodes. Hans kompanjon Christoffer Olsson Segerberg spelar trummor och percussion. Tim Carlstedt trakterar pedal steel. I övrigt figurerar en radda gitarrister: Joakim Svensson, Pontus Snibb, Mikael Dannevaern Fridh, Rasmus Ehrnborn, Martin Nobel samt på slide gitarr Mattias Malm. Ehrnborn spelar på ett spår e-bow, på ett annat akustiskt och dessutom slide, orgel och synt. Magnus Nörrenberg färgar på hammond b3 och munspel. Klaviaturen på rhodes bemästras också av Oscar Johansson. Ukulele trakteras i enstaka låt av Francesco Montesanti. Avdelningen blåsare är även den omfattande. På Argentenian Shoes medverkar på trumpet och trombon Björn Edqvist, Och på titellåten hörs jazztrumpetaren Björn Ingelstam (träffat honom på Unity), trombonisten Göran Abelli samt på sopransax Jens Haack. På The Miserable Landlord broderas melodin ut av nämnda saxofonist jämte trumpetaren Peter Zimmy. Kompletterar vokala inslag gör Maria Backe, Andi Almqvist och Joakim Mellberg. Har förhoppningsvis listat samtliga i detta välljudande kollektiv.
Slås av hur albumet skiljer sig från hans otyglade och samtidigt oerhört koncentrerade live-persona, på en all star- spelning en ur publiken på min fb-sida bedömde som fantastisk. Jag instämmer! Anslaget på Grand Jubilee drabbar direkt. Ett ödesmättat allvar uppstår vars innerlighet går raka vägen till hjärtat. Hur kan det komma sig att hans gärning inte är spridd i vidare kretsar? Starka öppningsspåret med fem gitarrister inklusive pedal steel låter som ett eko av mystiken på Robbie Robertsons (legendariske låtskrivaren finns på repertoaren på S/S Marieholm) solodebut. Avlöses av vacker, vemodig americana med uttrycksfullt feature av Tim Carlstedt. Refräng och melodi har drag av Helpless (N. Young), dock mer återhållsamt och med ljusare sinnelag. Lindgrens röst markerar trovärdighet, ibland sipprar en smårosslande charm igenom. Kan påminna om Tom Waits, Tom Petty, Van Morrison och Peter Case. Stämman övertygar, har patina och personlighet.

Det enda att möjligen erinra mot på ett helgjutet album handlar om estetiken. Flera melodier ger upphov till uppenbara referenser, betraktar den sympatiske mannen som en mycket slipad eklektiker. Har emellertid inga som helst svårigheter med att överse för en lite osjälvständig hållning. De engelska texterna ger ett autentiskt intryck. Utan att ha studerat medföljande texthäfte hävdas att vad de berättar och förmedlar passar kontexten. Vad han och den lyhörda skaran medarbetare uträttar är otroligt smakfullt och välproducerat.
Och rent ljudmässigt är detta verk en triumf, vilket konstateras efter nattlig lyssning i utmärkta hörlurar. Berörs av emotionella påslaget och omsorgen om detaljer. Det flödat av känslor och en ton av uppriktighet, omvandlas så gott som aldrig till klichéer.. Att resultatet blivit så lysande kan förmodligen till viss del tillskrivas producenten. Hans betydelsefulla roll ska inte underskattas. Vad beträffar artisten själv kan man knappt tro att det är samma person som jag fick en pratstund med för några veckor sedan.

Suggestivt framglidande Lament From A Reservoir är ett av otal strålande exempel på hur ypperligt ansvaret för melodin fördelats mellan gitarrister och klaviaturspelare. På andra alster adderas på ett naturligt sätt riff från blås, andra stränginstrument, munspel och cello. Hade fler titlar än No More Colors varit lika händelsefattiga skulle jag inte kunnat motivera fullpoängaren, men det blir nu en marginell invändning. Vad som lanseras därefter är nämligen i flera fall mästerverk. Raffinerat ändrar albumet skepnad, sinnesstämning byts ut. Ibland blir det överraskande frejdigt med stompiga refränger drivna framåt av tjusiga blåsarrangemang eller snyggt ljudande hammondorgel b3, ibland hämtar artist och musiker ur sitt inre i en dynamisk samverkan som omsluter. En lunkande ballad i barmiljö placerad i New Orleans leder tanken till Dr John och Tom Waits. Hovrande fraser från blåset får mig samtidigt att associera till avskalat, urbant tonspråk hos Lou Reed.
Musiken andas i sofistikerade arr, smarta skiften av temperament och i eleganta features som sveper fram. Lindgrens låtar sätts i rörelse av hans eggande tilltal. Långsamt ringlande A Walk In The Dark dyker djupt ner i tillvaron. Trots ett dystert budskap en låt att bli uppslukad av. Avlöses av lika gripande skildring i Building Rainvows. Vilken fabulös fallenhet för äkta vemod som demonstreras av artist och musiker. I sång ackompanjerad på piano och cello, så diskret att den kanske inte lämpar sig live, associeras till Tom Waits atypiska framtoning på soundtracket till One From The Heart. Blir tagen av vad som skulle kunna kategoriseras som en fristående trilogi lagd sist. Den sätter nästan tårdrypande känslor i svang. Finalen med feature från en ebow är fantastisk, fylld med atmosfär. Hoppfulla takterna och körens prägling när The miserable Landlord tonar ut sprider lycka. Inte utan att man undrar om detta är Richard Lindgrens magnum opus, vilket är min uppfattning som novis. Och vilken nivå håller då tidigare utgivning med tanke på hur förstklassigt Grand Jubilee låter? Näppeligen någon innovatör. Övertygar ändå kolossalt genom att så formfulländat behärska hantverket.