Squid Game
Betyg 4
Premiär på Netflix 17 september
Skapare Dong-hyuk Hwang
Medverkande Lee Jung-jae, Greg Chu, Stephen Fu

Som en sydkoreansk Hungespelen, med blod och naket som självklara element, där barnlekar görs om till mordisk teater med livet som insats.
Det är offer för systemet, utsatta skuldsatta och desperata. De är människor i nöd som gör allt som står i deras makt för att göra sig skuldfria. Notera: Absolut allt, något som utnyttjas till fullo av maskerade män i rött. Huvudpersonen Seong Gi-hun har skulder upp till knäna och som frånskild pappa med en tioårig dotter kämpar han för fullt med att få vardagen att gå runt.
Minsta chans till arbete tjabblar han bort och de få kronor han lyckas skrapa ihop går oavkortat till giriga våldsamma män i kostym som inte tvekar att höja skuldräntan för en desperat arbetslös utan rättigheter eller makt att förändra ett hopplöst läge. De är alla slavar under kapitalismens klor. Seong ser bara mörker på sin väg framåt, tills en dag då en inbjudan skjuts under dörrfarstun. Det blir början på ett mastigt äventyr, en lek på blodigt allvar där ens smarthet och styrka sätts på prov.
Med Squid Game ser vi hur icke-amerikanska serier idag från ingenstans kan via portaler som Netflix segla upp och bli de största hitar. Just nu ligger Squid Game på topp 1 på Netflix lista över mest sedda serier/filmer på streamingsajten. Det är inte svårt att förstå fascinationen. Spoiler-varning! Att ta etablerade Hungerspelet-konceptet där män och kvinnor tävlar mot varandra och låta barnlekar få vara det centrala stoffet är i sig ett mycket smart upplägg. Psykologin och de moraliska dilemman som uppstår. Band som binds för att sedan fullständigt krossas, kniven som ständigt huggs i ryggen på bästa vännen. Fängslande är Dong hyuk-Hwangs Bläckfiskspel, hans motsvarighet till den amerikanska Hungerspelen. Men Squid Game står stadigt på egna ben och överraskar ständigt i sitt berättande . Det är oförutsägbart, snyggt och mystiskt. Seriens politiska dimension som utgår från klass, pengar och ekonomiska hierarkier ger extra tyngd till berättelsen.
Lee Jung-jae som vår huvudman Seong är utmärkt i rollen. Han kan konsten att spela på mannens desperation och vilsenhet. Möjligen är karaktären i sin utformning väl änglalik och klipsk mot övriga i gänget. Oh Young-soo gestaltar med bravur Ill Nam, den gamle mannen. Ill Nam som spelar på sin sista vers vågar satsa allt då han inte har något att förlora. Hans rädsla och bräcklighet syns i varje sekvens där Oh Young-soos skapelse närvarar.
Jag hänförs av Bläckfiskens luriga spel ända fram till sluttampen. Förutsägbar och fantasilös är slutknorren på denna saga. Men det förtar inte den upplevelse som är Squid Game, årets stora TV-händelse. Trotsa dina fördomar om sydkoreansk vålds-romanisticism och galenpanna-tendenser och sträckse alla nio avsnitt redan ikväll. Tro mig – du kommer inte att ångra dig.
Petter Stjernstedt