Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Gästskribenter

Anna Troberg: Jag undrar varför helt unika kulturskatter inte skyddas

by


I förra veckan var jag på IFLA:s (International Federation of Library Associations) årliga världskongress i Helsingfors. Mitt budskap till de hundratals bibliotekarier som samlats där var enkelt: ”Ta inte skit från bokförlagen! Ta inte skit från politikerna! Ni är den verkliga rikedomens väktare. Ni kan förändra världen. May the force be with you.” (Det kan ni för övrig se på video här cirka 34-ish minuter in i videon.)

Just nu bombarderas nämligen biblioteken av skit från både bokförlag och politiker. Bokförlagen anser att biblioteken förstör bokmarknaden genom att, chock horror, låna ut böcker gratis, medan politikerna tror att man kan bedriva en meningsfull biblioteksverksamhet på luft och ett glatt humör. Båda antagandena är naturligtvis fel, men de är icke desto mindre en otrevlig verklighet som våra bibliotek behöver tackla varje dag.

Andra som ropar för döva politikeröron är Riksantikvarieämbetet. Förra året skrev den dåvarande riksantikvarien, Inger Lilliequist, en debattartikel i SvD om hur det numera är tämligen riskfritt att förstöra våra gemensamma fornminnen. Varken politiker eller rättsväsende tycks anse att just denna del av kulturarvet är skyddsvärd. Själv undrar jag mest varför helt unika kulturskatter inte skyddas, medan man tillsätter tre specialåklagare och en taskforce om femton man för att se till att ingen fildelar topplistekultur som är ungefär lika utrotningshotad som vildkaniner på Gotland.

Ovanpå allt detta meddelade nyligen moderaternas skolpolitiska talesperson, Tomas Tobé, att det där med estetiska utbildningar är ett föga produktivt aber som man gör bäst i att dra ner på. Uttalandet är ganska typiskt för moderaternas generella syn på kultur. Man bryr sig om topplistekulturen för att den lätt omsätts till pengar. Att den kräver någons sorts grundläggande kulturell infrastuktur för att alls uppstå verkar vara ett steg för långt att tänka.

Kultur föder kultur. Om man väljer att strunta i biblioteken, om man skiter i att våra gemensamma fornminnen går förlorade och stryper barns och ungdomars möjlighet att möta och själva skapa kultur på och utanför nätet, så får vi nog också leva med det faktum att framtiden kommer att blicka tillbaka på vår tid som en mörk kulturell medeltid där generellt ointresse, bestsellerism och repression tilläts sätta agendan för kulturen.

Bara det senaste året har jag skrivit om detta otaliga gånger på mina bloggar. Jag har skrivit om det i Norran, SvD Kultur, Aftonbladet och Göteborgsposten. Jag kommer att fortsätta att skriva om det tills någon lyssnar eller tills jag trillar av pinnen.

Kultur är nämligen ingen lyx man bara ska få unna sig om man har tid och pengar. Kultur är mycket mer än så och när politikerna trasar sönder den kulturella infrastrukturen, så trasar de sönder en viktig del av det fundament som hela samhället vilar på. Jag kan inte låta bli att undra var alla de som brukar rycka ut för att rädda kulturen från oss hemska pirater är när kulturen angrips på riktigt? Jag vet då inte, men jag har noterat att de inte tycks ha något emot att lämna över den lite mer oglamorösa kampen för biblioteken, fornminnena och den nya generationens kulturskapare till oss. Är det månne för att de är lite för gamla och trötta och vill spara de krafter de har kvar till slutkampen om de heliga topplistorna?

Text: Anna Troberg

Anna Troberg är författare och partiledare för Piratpartiet. Hon bloggar även på annatroberg.com och på Nyheter 24. Hon har tidigare varit bokförlagschef och har bland annat skrivit romanen “Chefer från helvetet” (W&W, 2007) under pseudonymen Rosetta Sten. Följ henne på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Tidigare texter här på kulturbloggen:
”Den motvilliga självbiografin”
”Den svenska kulturdebatten är ganska ofta ’gäsp’”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Marillion på Trägår’n i Göteborg 28/7-2012

by

Marillion bjöd på stor underhållning

Marillion
Trägår’n Göteborg 28 juli 2012
Längd: 2 timmar
Betyg: 4

Bara omkring 1000 besökare tog chansen att se legendariska Marillion på den intima Trägår’n i Göteborg. Det gjorde att stämningen redan från början var skönt gemytlig och personlig även om det gärna hade fått vara lite mer hett och tätt nedanför scenen. Bandet turnerar just nu med två olika låtlistor som de varvar med på de olika spelningarna. Den ena låtlistan är mer hitbaserad medan den andra består av lite mer udda låtval. Den här kvällen i Göteborg fick vi den mer udda låtlistan, vilket uppenbart uppskattades av den musikintresserade publiken.

Marillion är ett oerhört begåvat band med grymt skickliga musiker. Det är en fröjd att höra och uppleva den perfektion som präglar bandet, samtidigt som det finns en personlig charm och trivsam glimt i samspelet mellan musikerna och publiken. Det gör att stämningen blir väldigt vardaglig. Det känns som att vara inbjudna i musikanternas vardagsrum och ta del av en chosefri jamsession.

Steve Hogarth, sångare i Marillion.

Sångaren Steve Hogarth har en stark och spännande personlighet. Hela hans framträdande är teatraliskt, utagerande och underhållande. Inledningsvis upplevdes det nästan lite ansträngt, som ett överspel, från hans sida. Men det vändes snabbt till något sympatiskt, glädjande och inbjudande. Det finns en riktigt skön charm i hans agerande. Att han dessutom sjunger mycket bra, trots en lätt förkylning, gör att eventuell överansträngning i framträdandet, är lätt att överse med.

Steve Rothery trakterar sina många gitarrer med ypperlig skicklighet.

De fyra instrumentalisterna är oerhört skickliga på sina instrument. Gitarristen Steve Rothery är en snillrik ekvilibrist på sitt instrument. Han kommunicerar dessutom med publiken på ett intressant sätt med blinkningar och huvudvridningar, vilket gör att vi hela tiden känner att vi är med i hans värld under de timmar konserten pågår. Basisten Pete Trewavas hanterar sin bas på ett sätt som gör att den som ser och känner honom spela, lätt inser att bas förmodligen är världens coolaste instrument. Den som tror att bas är ett kompinstrument, borde ta sig tid att lyssna in hur det här progressiva bandets basist hanterar instrumentet. Det hela blir inte sämre av att han dessutom, likt Geddy Lee i Rush, spelar någon sorts keyboard med fötterna. Rytmsektionen kompletteras med Ian Mosley på trummor. En säker batterist med exakthet i känsla, ger bandet den trygghet som behövs när taktbyten, skiften och variationer ska genomföras. Men störst i bandet är ändå keyboardisten Mark Kelly. Som en domptör av lejon, tronar han bakom, men en liten bit över, bandet. Därifrån styr och ställer han med arrangemangen, urvalet av låtar och sättningarnas framföranden.

Ska man kritisera något så är det möjligen så att sångarens val att själv spela en del instrument, känns ganska onödigt. Han är inte på samma nivå som de andra när det kommer till att hantera sina musikaliska verktyg. Den vackra vita gitarren och den underliga lilla bärbara synthmojängen, blir i sammanhanget attiraljer som visas upp för sin egen coolhetsfaktor, och inte för spelemannens kunnande i nämnda instrument. Det är en petitess men ändock något som band av den här kalibern lika gärna kunde låta bli.

Bäst: Vid sidan av låtmaterialet, lättnaden över att slippa långa, tragglande solon.
Sämst: Att det var så lite folk i publiken.

Mark Kelly och Pete Trewavas

Låtarna:
The Invisible Man
Cover My Eyes (Pain and Heaven)
Slàinte Mhath
Fantastic Place
You’re Gone
King
Afraid of Sunlight
The Great Escape
Estonia
Power
Neverland
Extranummer:
Easter
Ocean Cloud

 

 

Text: Erik Laakso. Foto: Maria Åman.

Arkiverad under: Scen

Karin Linder om Kulturarvslyftet: Regeringen förlorar sig i orimliga siffermål

by

Känslan av att få rätt kan ibland vara tillfreds- ställande men lika ofta enbart ledsam. När det gäller regeringens stora satsning på Kulturarvslyf- tet i budgetpropositionen 2011 har de flesta av de problem DIK förutspådde slagit in.

Med höstproppen presenterade Lena Adelsohn- Liljeroth Kulturarvslyftet som en stor satsning för kulturen. Kulturministern var stolt och nöjd över att 800 miljoner skulle lyfta kulturarvssektorn och menade att det var fullt rimligt att redan år 2012 sysselsätta 1 200 personer.
Vi var ganska många som inte gjorde den be- dömningen och inte heller jublade.
Mycket enkelt uttryckt beror det på att Kultur- arvslyftet inte är en satsning på kulturen utan ett sätt för regeringen att sysselsätta människor med funktionshinder och som inte arbetat under de senaste åren. Det är en hedervärd ambition som det finns anledning att vara stolt över. Men reger- ingen slarvar med grunden för den stoltheten och förlorar sig i orimliga siffermål på allt för kort tid. Man tappar den mänskliga aspekten i Kulturarvs- lyftet i ivern att hyfsa siffror för arbetsmarknads- departementet.
Museer och arkiv har en lång erfarenhet av kortvariga satsningar med arbetsmarknadsme- del. De flesta institutioner arbetar projektbaserat, det finns alltid mer som behöver göras och fler föremål eller arkivalier som behöver tas om hand. Kort ansökningstid för att få projektstöd är egent- ligen inget problem för institutionerna. Det flesta chefer har alltför många förslag i sina byrålådor. Detta vet kulturminstern, ja praktiskt taget alla de senaste kulturministrarna har vetat det, och därför är det tacksamt att sätta in arbetsmark- nadsåtgärder för just kulturarvet. Det går fort att få igång projekt. Regeringen verkar handlings- kraftig, arbetslösheten sjunker och vi räddar lite kulturarv på kuppen.
Men den här gången ser det ut att gå trögt. Det beror troligen på faktorer som omständlig ansökningsprocedur, osäker finansiering, tidsbrist med mera, allt det som vi varnade för. Men det beror också på att chefer för museer och arkiv har som uppgift att styra sina verksamheter. Ett jobb som kräver längre planering än ett år och bättre framförhållning vad gäller kompetens och budget än vad kortsiktiga arbetsmarknadsåtgärder kan erbjuda. Tar man sitt chefsjobb på allvar är verk- samheten i fokus.
Det siktet borde även kulturministern ta.

Handelsminister Ewa Björling har tagit fram en strategi för kulturella och kreativa näringar där kommunikation ingår som en av hörnstenar- na. Hon har som mål att öka exporten av kreativa näringar med 50 procent under fem år och satsar 50 miljoner kronor per år för att nå dit. Dessutom lovar hon en årligt återkommande vecka med fokus på kommunikation.

Det är utmärkt med en kommunikationsvecka. I Sverige omsätter branschen 35 miljarder per år. Vi har hög kompetens inom alla former av kom- munikation och potentialen för att öka exporten inom branschen är hög. Samtidigt måste en vecka som satsar på att lyfta fram kommunikation inkludera alla insatser som räknas in i begrep- pet. Myndigheters kommunikationsansvar är lika viktigt som säljande insatser.
En regering som satsar på kommunikation som exportvara måste se till att medborgarnas integritet och informationskompetens värnas. Där borde Sveriges urgamla offentlighetsprincip lyftas fram och sättas under lupp. Tanken bakom of- fentlighetsprincipen är att skapa god grogrund för demokrati och granskning av makten. Även till detta behövs kommunikationskompetens.

 

 

Karin Linder är förbundsordförande för DIK –- akademikerfacket för kultur och kommunikation.
Karin är konsthistoriker och sinolog med inriktning på asiatisk keramik. Hon har medverkat i ett flertal böcker i ämnet och producerat ett tjugotal utställningar på Östasiatiska Museet, Gustavsbergs Porslinsmuseum och Nationalmuseum. Som ordförande för DIK har hon främst synts i debatter kring humanioras ställning i samhället samt den digitala samtiden.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Karin Linder? Läs den här.

Tidigare gästinlägg av Karin Linder:
Lagen om datalagring – ett stort misslyckande
E-boken är pinsamt underutnyttjad
Karin Linder, ordförande i DIK: Krångliga regler hindrar publicering

Mer om kulturarvslyftet i Kulturbloggen.

 

Här har vi på Kulturbloggen skrivit tidgare om Kulturarvet.

Röda Berget har också skrivit om vilket fiasko kulturarvslyftet är liksom Martin Moberg och Annika Högberg och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Boktips: Antologin ”Landet som sprängdes”

by

”Landet som sprängdes är namnet” på Föreningen Arbetarskrivares 8:e antologi. Boken släpptes den 14 juni i samband med ABF:s hundraårsjubileum.

35 författare beskriver i bokens 250 sidor hur vårt land håller på att sprängas sönder av orättvisor och ökande klyftor. Människan står i fokus i dessa berättelser. Kvinnor, män, barn. Gamla som unga av kött och blod, som döljs bakom statistik, arbetslöshetssiffror minskade sjuktal och tillväxttal. Vi som skriver är människor mitt i verkligheten. Vi beskriver vår egen situation och vi beskriver människor som vi möter i landet som sprängdes.

Vid boksläppsseminariet talade bland annat Föreningen Arbetarskrivares ordförande Åke Johansson. Han knöt an till den aktuella debatten om klasshat och klassamhället och sa: ”Vi kan tala om för statsministern att klasskillnaderna finns. I ljuset av den verklighet som vi ser är vår roll av oerhört stor betydelse. Antologin Landet som sprängdes och den tidigare som heter Skarpt läge är en bild av samhället.”
Många av författarna i boken är etablerade, som Jenny Wrangborg, Kristian Lundberg, Aino Trosell, Torgny Karnstedt, Maria Hamberg och David Ericsson, för att nämna några, medan andra är hittills opublicerade.
Min egen berättelse Brevet, har fått sin inspiration i mitt arbete på fackförbundet SEKO där jag dagligen träffar medlemmar som drabbats av de rigida sjukförsäkringsreglerna. Jag vill skildra människorna bakom siffror som stolt talar om hur många som blivit ”friska” och begrepp som ”arbetsförmåga på den reguljära arbetsmarknaden”.

Landet som sprängdes består av litterära alster om den tid vi lever i. Dessa tar sig olika form som dikter, serieteckningar och noveller. Verkligheten som skildras är inte särskilt ljus. Antologin är bok med svartaste svärta, med dräpande humor. Men den inger också, om man så vill, en gnutta hopp om framtiden. Så jag avslutar med att citera Kristian Lundbergs sista rader i novellen Arbetarskrivare, som inleder boken:
”Jag är ändå alltid försatt i en situation av vanmakt och kanske är det arbetarskrivarens egentliga uppdrag – att göra vanmakten en smula mänsklig och därför möjlig att identifiera. Det som får ett namn kan förändras. Revolutionen måste börja där, med att vi reser oss upp.”

Text: Eva Gustafsson

Mer om boken på hemsidan för Arbetarskrivare

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

My name is Derek and I am a Fish

by

”This is no place for children!” Fish står på yttersta scenkanten på Sweden Rock-scenen och ropar högt. Det här är ingen plats för barn. Temat för konserten handlar om den grymma värld vi människor skapat och hur hopplösheten breder ut sig. Avslutningen på låten Fugazi fångar in vad mycket handlar om för Fish, sångaren och poeten från Skottland:

Where are the prophets, where are the visionaries,
where are the poets, to breach the dawn of the sentimental mercenary.




Fish och bandet på Rock Stage


Jag frågar Fish när jag träffar honom senare på kvällen om han vill utveckla sina tankar om vart världen är på väg och vad man kan göra åt saker. Han svarar:


– Det är svårt att inte tvivla på hur världen ska kunna förbättras när man ser hur det ser ut. Jag har min position som musiker och jag försöker berätta om det jag ser och det jag hör. Många står på scen och har en möjlighet men gör ingenting med sin chans. Jag vill vara en röst för förändring och förbättring. Jag var på Kuba och det fanns mycket som var bra där, men det fanns också massor som var riktigt dåligt. Men även här i väst har vi tappat omsorgen om varandra.


Jag frågar om han kallar sig socialist.


– Jag har alltid varit socialist. Om man ser hur världen är beskaffad så kan jag inte vara något annat. Jag bryr mig om människor. Det är därför jag aldrig varit med i något band som Mötley Crüe. Jag har aldrig gillat det egoistiska, giriga och kapitalistiska systemet. Jag har alltid varit politisk med mina texter. De andra i Marillion var inte förtjusta i det. Men jag ser en värld och jag talar om den eftersom jag kan.


Har du kvar dina fans från tiden med Marillion?


Fish sjunger bättre än någonsin


– Jag har förlorat många fans från den tiden. Men jag är den jag är och jag gör det jag gör. Jag har aldrig suktat efter en Maserati eller en ö i grekiska övärlden. Jag har aldrig ansett att jag måste anpassa mig, ljuga, förvrida mitt huvud. Jag var aldrig intresserad av att bli kommersiell, vi blev det av misstag med Keyleigh, men vi var inte ute efter berömmelsen. Vi skulle inte vara 80-talets Genesis. Vi borde ha varit 80-talet the Who. Många av de låtar jag hade med på mina första soloalbum, var låtar som skrevs för Marillion. Men de andra blev sugna på berömmelse. På att slå i USA. Jag var aldrig ute efter det kommersiella. Marillion är inte Keyleigh. Marillion var Incubus, Forgotten Sons och Incommudicado.


Har du kontakt med de andra från Marillion?


– Vi håller fred med varann. De gör det de gör och jag gör det jag gör. Det har gått väldigt lång tid och vi gör helt olika saker. Men många vill att jag ska spela Keyleigh när jag ger konserter men det är inte relevant.


Jag säger att det enda som skulle göra Keyleigh relevant kanske vore att spela hela Misplaced Childhood. Fish svarar:


– Jag skulle vilja göra teater eller film av det albumet. Det vore ett fantastiskt sätt att få berätta hela historien kring Misplaced.  Jag älskar film, berättelsen. Alla mina låtar är visuella och går att se i bilder. Det är en del av poängen med dem. Jag har varit i Polen och jobbat lite med en tänkbar dokumentär, det är så roligt att jobba med film och kameror.


Är du intresserad av att skriva böcker, noveller och ge ut dikter?


– Jag är mer intresserad av det dramatiska och genomföra det som musik, film och skådespel. Jag älskar drama. I mina låtar återkommer figurer som berättar historierna. Jag tycker om att dramatisera.


Jag går vidare med en fråga om hans röst eftersom han haft röstproblem ett tag, men nu sjöng bättre än någonsin.


An obscure scottish poet


– När jag sjöng med Marillion och senare, sjöng jag sämre. Mer ansträngt. Fel anspänning. Nu har jag lärt mig sjunga med djup och avslappning. Det känns bättre och det låter bättre. Jag skulle vilja sjunga blues. Jag älskar blues så det är en väg jag kommer pröva mig fram på. Men jag vet inte när nästa skiva kommer. Jag gör inte det här för pengar. Kanske i september, kanske senare. Jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag gör det här för att det är roligt och för att jag tycker om det.


– Vi är människor, allihop. Det är grunden. Ingen är märkvärdigare än någon annan. Just nu håller vi på bygga om hemma och det kommer hantverkare. De är fantastiska. De lägger kakel och jag beundrar deras arbete. De snickrar och gör ett underbart jobb. Jag kan inte dra rör och jag kan inte mura. Men vi alla är bara människor. Det är det enda som betyder något. Men jag har haft tur. Jag föddes med en förmåga att berätta historier och sjunga om dem. Det är vad jag kan och jag är tacksam för det. Men jag hatar rockstjärneattityden. Jag vill bara vara en person. Det är det jag är.


Många rockstjärnor gör sig ouppnåeliga, hur ser du på det?


– Min flickvän ringde mig när jag satt här och drack ett glas vitt vin. Jag kände direkt att jag ville hem. Ville byta ut det här festivalområdet mot att få sitta intill henne och vara med henne. Jag vill dra iväg och dyka tillsammans med henne. Jag är en person, inte en rockstjärna.


Hur kändes det att spela här på Sweden Rock?


– Jag var rädd. Eller snarare orolig. Många skulle stå där ute och ha förväntningar. Skulle rösten hålla. De ville att jag skulle sjunga Keyleigh. Jag vill inte bli bedömd så och jag kan bara gå ut och vara mig själv och göra det jag gör. Men det var roligt. Mycket folk. Mer folk i publiken än jag förväntat mig.


 


Vi sitter i Gibsons buss inne på backstageområdet och har fått låna bussen en kvart för att göra intervjun. Efter 35 minuter avbryter personalen inne i bussen och börjar tycka att vi ska avrunda. Jag ber om ursäkt för att jag tagit upp så mycket av Dereks tid men till min glädje säger han att han gärna skulle snacka ännu mer för han har riktigt trevligt. Det hade jag också gärna gjort. Men det får bli nästa gång.


Stor glädje bak i bussen


Intervjuare: Erik Laakso