Marillion på Trägår’n i Göteborg 28/7-2012

Marillion
Trägår’n Göteborg 28 juli 2012
Längd: 2 timmar
Betyg: 4

Bara omkring 1000 besökare tog chansen att se legendariska Marillion på den intima Trägår’n i Göteborg. Det gjorde att stämningen redan från början var skönt gemytlig och personlig även om det gärna hade fått vara lite mer hett och tätt nedanför scenen. Bandet turnerar just nu med två olika låtlistor som de varvar med på de olika spelningarna. Den ena låtlistan är mer hitbaserad medan den andra består av lite mer udda låtval. Den här kvällen i Göteborg fick vi den mer udda låtlistan, vilket uppenbart uppskattades av den musikintresserade publiken.

Marillion är ett oerhört begåvat band med grymt skickliga musiker. Det är en fröjd att höra och uppleva den perfektion som präglar bandet, samtidigt som det finns en personlig charm och trivsam glimt i samspelet mellan musikerna och publiken. Det gör att stämningen blir väldigt vardaglig. Det känns som att vara inbjudna i musikanternas vardagsrum och ta del av en chosefri jamsession.

Sångaren Steve Hogarth har en stark och spännande personlighet. Hela hans framträdande är teatraliskt, utagerande och underhållande. Inledningsvis upplevdes det nästan lite ansträngt, som ett överspel, från hans sida. Men det vändes snabbt till något sympatiskt, glädjande och inbjudande. Det finns en riktigt skön charm i hans agerande. Att han dessutom sjunger mycket bra, trots en lätt förkylning, gör att eventuell överansträngning i framträdandet, är lätt att överse med.

De fyra instrumentalisterna är oerhört skickliga på sina instrument. Gitarristen Steve Rothery är en snillrik ekvilibrist på sitt instrument. Han kommunicerar dessutom med publiken på ett intressant sätt med blinkningar och huvudvridningar, vilket gör att vi hela tiden känner att vi är med i hans värld under de timmar konserten pågår. Basisten Pete Trewavas hanterar sin bas på ett sätt som gör att den som ser och känner honom spela, lätt inser att bas förmodligen är världens coolaste instrument. Den som tror att bas är ett kompinstrument, borde ta sig tid att lyssna in hur det här progressiva bandets basist hanterar instrumentet. Det hela blir inte sämre av att han dessutom, likt Geddy Lee i Rush, spelar någon sorts keyboard med fötterna. Rytmsektionen kompletteras med Ian Mosley på trummor. En säker batterist med exakthet i känsla, ger bandet den trygghet som behövs när taktbyten, skiften och variationer ska genomföras. Men störst i bandet är ändå keyboardisten Mark Kelly. Som en domptör av lejon, tronar han bakom, men en liten bit över, bandet. Därifrån styr och ställer han med arrangemangen, urvalet av låtar och sättningarnas framföranden.

Ska man kritisera något så är det möjligen så att sångarens val att själv spela en del instrument, känns ganska onödigt. Han är inte på samma nivå som de andra när det kommer till att hantera sina musikaliska verktyg. Den vackra vita gitarren och den underliga lilla bärbara synthmojängen, blir i sammanhanget attiraljer som visas upp för sin egen coolhetsfaktor, och inte för spelemannens kunnande i nämnda instrument. Det är en petitess men ändock något som band av den här kalibern lika gärna kunde låta bli.

Bäst: Vid sidan av låtmaterialet, lättnaden över att slippa långa, tragglande solon.
Sämst: Att det var så lite folk i publiken.

Låtarna:
The Invisible Man
Cover My Eyes (Pain and Heaven)
Slàinte Mhath
Fantastic Place
You’re Gone
King
Afraid of Sunlight
The Great Escape
Estonia
Power
Neverland
Extranummer:
Easter
Ocean Cloud

 

 

Text: Erik Laakso. Foto: Maria Åman.