”This is no place for children!” Fish står på yttersta scenkanten på Sweden Rock-scenen och ropar högt. Det här är ingen plats för barn. Temat för konserten handlar om den grymma värld vi människor skapat och hur hopplösheten breder ut sig. Avslutningen på låten Fugazi fångar in vad mycket handlar om för Fish, sångaren och poeten från Skottland:
Where are the prophets, where are the visionaries,
where are the poets, to breach the dawn of the sentimental mercenary.
Fish och bandet på Rock Stage
Jag frågar Fish när jag träffar honom senare på kvällen om han vill utveckla sina tankar om vart världen är på väg och vad man kan göra åt saker. Han svarar:
– Det är svårt att inte tvivla på hur världen ska kunna förbättras när man ser hur det ser ut. Jag har min position som musiker och jag försöker berätta om det jag ser och det jag hör. Många står på scen och har en möjlighet men gör ingenting med sin chans. Jag vill vara en röst för förändring och förbättring. Jag var på Kuba och det fanns mycket som var bra där, men det fanns också massor som var riktigt dåligt. Men även här i väst har vi tappat omsorgen om varandra.
Jag frågar om han kallar sig socialist.
– Jag har alltid varit socialist. Om man ser hur världen är beskaffad så kan jag inte vara något annat. Jag bryr mig om människor. Det är därför jag aldrig varit med i något band som Mötley Crüe. Jag har aldrig gillat det egoistiska, giriga och kapitalistiska systemet. Jag har alltid varit politisk med mina texter. De andra i Marillion var inte förtjusta i det. Men jag ser en värld och jag talar om den eftersom jag kan.
Har du kvar dina fans från tiden med Marillion?
Fish sjunger bättre än någonsin
– Jag har förlorat många fans från den tiden. Men jag är den jag är och jag gör det jag gör. Jag har aldrig suktat efter en Maserati eller en ö i grekiska övärlden. Jag har aldrig ansett att jag måste anpassa mig, ljuga, förvrida mitt huvud. Jag var aldrig intresserad av att bli kommersiell, vi blev det av misstag med Keyleigh, men vi var inte ute efter berömmelsen. Vi skulle inte vara 80-talets Genesis. Vi borde ha varit 80-talet the Who. Många av de låtar jag hade med på mina första soloalbum, var låtar som skrevs för Marillion. Men de andra blev sugna på berömmelse. På att slå i USA. Jag var aldrig ute efter det kommersiella. Marillion är inte Keyleigh. Marillion var Incubus, Forgotten Sons och Incommudicado.
Har du kontakt med de andra från Marillion?
– Vi håller fred med varann. De gör det de gör och jag gör det jag gör. Det har gått väldigt lång tid och vi gör helt olika saker. Men många vill att jag ska spela Keyleigh när jag ger konserter men det är inte relevant.
Jag säger att det enda som skulle göra Keyleigh relevant kanske vore att spela hela Misplaced Childhood. Fish svarar:
– Jag skulle vilja göra teater eller film av det albumet. Det vore ett fantastiskt sätt att få berätta hela historien kring Misplaced. Jag älskar film, berättelsen. Alla mina låtar är visuella och går att se i bilder. Det är en del av poängen med dem. Jag har varit i Polen och jobbat lite med en tänkbar dokumentär, det är så roligt att jobba med film och kameror.
Är du intresserad av att skriva böcker, noveller och ge ut dikter?
– Jag är mer intresserad av det dramatiska och genomföra det som musik, film och skådespel. Jag älskar drama. I mina låtar återkommer figurer som berättar historierna. Jag tycker om att dramatisera.
Jag går vidare med en fråga om hans röst eftersom han haft röstproblem ett tag, men nu sjöng bättre än någonsin.
An obscure scottish poet
– När jag sjöng med Marillion och senare, sjöng jag sämre. Mer ansträngt. Fel anspänning. Nu har jag lärt mig sjunga med djup och avslappning. Det känns bättre och det låter bättre. Jag skulle vilja sjunga blues. Jag älskar blues så det är en väg jag kommer pröva mig fram på. Men jag vet inte när nästa skiva kommer. Jag gör inte det här för pengar. Kanske i september, kanske senare. Jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag gör det här för att det är roligt och för att jag tycker om det.
– Vi är människor, allihop. Det är grunden. Ingen är märkvärdigare än någon annan. Just nu håller vi på bygga om hemma och det kommer hantverkare. De är fantastiska. De lägger kakel och jag beundrar deras arbete. De snickrar och gör ett underbart jobb. Jag kan inte dra rör och jag kan inte mura. Men vi alla är bara människor. Det är det enda som betyder något. Men jag har haft tur. Jag föddes med en förmåga att berätta historier och sjunga om dem. Det är vad jag kan och jag är tacksam för det. Men jag hatar rockstjärneattityden. Jag vill bara vara en person. Det är det jag är.
Många rockstjärnor gör sig ouppnåeliga, hur ser du på det?
– Min flickvän ringde mig när jag satt här och drack ett glas vitt vin. Jag kände direkt att jag ville hem. Ville byta ut det här festivalområdet mot att få sitta intill henne och vara med henne. Jag vill dra iväg och dyka tillsammans med henne. Jag är en person, inte en rockstjärna.
Hur kändes det att spela här på Sweden Rock?
– Jag var rädd. Eller snarare orolig. Många skulle stå där ute och ha förväntningar. Skulle rösten hålla. De ville att jag skulle sjunga Keyleigh. Jag vill inte bli bedömd så och jag kan bara gå ut och vara mig själv och göra det jag gör. Men det var roligt. Mycket folk. Mer folk i publiken än jag förväntat mig.
Vi sitter i Gibsons buss inne på backstageområdet och har fått låna bussen en kvart för att göra intervjun. Efter 35 minuter avbryter personalen inne i bussen och börjar tycka att vi ska avrunda. Jag ber om ursäkt för att jag tagit upp så mycket av Dereks tid men till min glädje säger han att han gärna skulle snacka ännu mer för han har riktigt trevligt. Det hade jag också gärna gjort. Men det får bli nästa gång.
