• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

judendom

Recension av tv-serie: Unorthodox – helt underbar

3 april, 2020 by Rosemari Södergren

Unorthodox
Betyg 4
Miniserie i fyra avsnitt på Netflix

Denna miniserie har hyllats runt om i världen och det är välförtjänt. Det är en av de bästa miniserierna i år i alla fall.

Huvudpersonen är nittonåriga Ester, Esty kallad, som växt upp i en strängt ortodox-judiskt kvarter, Williamsburg, i New York. Hon har gifts bort i ett arrangerat äktenskap och lever enligt gruppens rigida regler. Denna ortodoxa inriktning av judendom gör stor skillnad på män och kvinnor. Männen får utbildning (främst inom deras religiösa inriktning) medan kvinnornas uppgift är att föda många barn. Gruppen har tagit på sig ansvar för att ställa till rätta att så många judar dödades av nazisterna och i andra förföljelser.

Esty får nog av detta regelfyllda liv en dag och rymmer till Berlin där hennes mamma bor. Hennes mamma har lämnat den strikta gruppen och dess gemenskap, hon anses syndig och förtappad.

Serien har många kvaliteter. Vi får en inblick i livet i denna speciella ortodoxa grupp och kan delvis förstå varför det är svårt för någon att lämna en sådan gemenskap, även om jag tänker att för många av oss som är uppväxta i ett så sekulariserat land som Sverige kan ha svårt att se något positivt i det livet. Det är inte speciellt snällt skildrat heller, fast ändå känns det något så när ärligt.

Livet i Berlin och den frihet som finns där är inte helt lätt att anpassa sig till heller för Etsy. Serien skildrar människornas karaktär till stor del ärligt och trovärdigt och den är varm och helt underbar.

Serien bygger på författaren Deborah Feldmans memoarer, men följer inte memoarerna strikt. Dagens Nyheters recensent skriver: Ett litet feministiskt mästerverk som berättar en livsbejakande, originell och hjärtskärande historia om kvinnlig frigörelse mot fonden av ultraortodoxt liv i Brooklyn.

Det är mycket bra uttryckt.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: judendom, Netflix, Recension, Recension av tv-serie, Religioner

Filmrecension: Olydnad – bildmässigt helt mästerlig

2 juli, 2018 by Rosemari Södergren

Olydnad
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 juli 2018
Regissör: Sebastián Lelio

En vacker film om att slitas mellan sin förankring i en kultur och att acceptera sig själv. I centrum för filmen står Ronit som är en framgångsrik fotograf i New York med rötter i judisk ortodoxi. Mitt i ett fotouppdrag får hon ett telefonsamtal från den lokala synagogan som berättar att hennes pappa dött. Hon tar flyget till London, där hennes pappa var rabbin i en judisk församling. Han dog dessutom mitt i en predikan han höll i synagogan där han talade om de tre varelser Gud skapat: änglar, djur och människor. Änglar är Guds ord förkroppsligade och de kan bara göra gott, djur kan bara göra vad deras instinkt säger medan människor står mittemellan och är de enda som har fri vilja att välja. Där har vi filmens tema på ett väldigt vackert sätt framfört.

Vår frihet att välja: vad gör vi av den? Och har vi frihet? Olydnad bygger på en roman av Naomi Alderman (Disobedience) och handlar om personlig frihet i förhållande till religiös övertygelse.

Ronit dyker upp på likvakan för sin far och blir lite stelt mottagen av alla. Hon tas emot av sin barndomsvän Dovid, som blev som en son för hennes far som lärt upp honom till rabbin. Det visar sig att Dovid är gift med Ronits bästa väninna, Esti. De tre, Ronit, Esti och Dovid, var oskiljaktiga vänner när de var små. Vi anar att något inte stämmer. Allteftersom förstår vi att Ronit gav sig av på grund av något som upprör människorna i den judiskt ortodoxa gruppen.

I judisk ortodoxi har män sina uppgifter och kvinnor sina. Kvinnorna sitter på en särskilt läktare i synagogan och får inte delta aktivt med att läsa ur toran eller andra heliga texter under gudstjänsten. Kvinnors uppgift i livet är att gifta sig med en judisk man och föda honom barn.

En bit in i filmen förstår vi att Ronit och Esti varit förälskade i varandra men blivit upptäckta av Ronits far. Ronit gav sig av och återkom inte. Den judiska församlingen har svårt att förlåta henne att hon övergav sin pappa och inte höll kontakten med honom. I en minnesartikel om hennes pappa i tidningen står det till och med att han var barnlös. Så illa sedd är Ronit.

Esti var inte lika tuff som Ronit. Esti valde att stanna i församlingen, det är där hon är född och uppväxt, det är den miljö hon känner sig trygg i. Hon var kär i Ronit, men visste att hon inte kunde ha en förhållande med en annan kvinna och måste gifta sig med en man. Då var det tryggast att gifta sig med sin barndomsvän Dovid, då visste hon att det var en man hon tyckte om som vän i alla fall.

Filmen berättar detta så starkt. I det sekulariserade svenska samhället är det nog många som inte riktigt kan sätta sig in i hur svårt det kan vara att lämna en grupp. I gruppen finns tillhörighet, där finns trygghet. Att lämna och stå för sig själv kan vara ensamt.

Fotomässigt, bildmässigt, är Olydnad fantastiskt snyggt genomförd, helt mästerlig. Skådespelarna är skickliga och samspelta. Betyg 3 betyder att det är en bra film. Anledningen till att den inte får ännu högre beror på att den emellanåt var något för seg, lite för övertydlig – att filmskaparen inte tycks lita på publiken, att vi ska förstå.

”Olydnad” är Sebastián Lelios första engelskspråkiga film. Han föddes i Argentina med flyttade till Chile som tvååring. Hans förra film, En fantastisk kvinna, fick stor uppmärksamhet och var Chiles bidrag till Oscarskategorin bästa utländska film 2017 och fick flera priser på filmfestivaler. Han är en intressant regissör och hans nästa film är Gloria där han skrivit manus och regisserat och har Julianne Moore i en av rollerna

Skådespelare: Rachel McAdams, Rachel Weisz, Alessandro Nivola m fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, judendom, Recension, Religion, Scen

Bokrecension: Visst kan man dansa efter Auschwitz – Karin Brygger

24 maj, 2018 by Robert Salmela

Visst kan man dansa efter Auschwitz: Fragment ur Göteborgs judiska historia
Författare: Karin Brygger
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188383303
Förlag: Bokförlaget korpen

För mig har Förintelsen något fiktivt över sig. Jag har besökt Auschwitz, läst det som skolgången föreskriver, lyssnat på överlevare, tagit del av bild- och ljudmaterial i form av både autentiska och spelade skepnader, försökt förstå. Ändå känns det avlägset. Mitt antagande har varit att de få generationerna mellan mig och 40-talet ändå varit ett tillräckligt tidsligt avstånd för att göra det alltför mycket historia, inte tillräckligt mycket insikt. Det slår mig när jag läser Visst kan man dansa efter Auschwitz av Karin Brygger att jag förbisett något: det rent fysiska avståndet mellan Sverige och Tyskland eller Polen. Få spår av Förintelsen står att finna i Sverige eller för den delen Göteborg. Men de finns.

Ingen europé kommer undan eller undslipper det arv 1900-talet efterlämnade. Även om vi är medvetna om att en uppdelning av historien i sekler är en bekvämlighetsgärning, är det ändå så vi vill förstå det förgångna. I centrala Göteborg står Gustav II Adolf och pekar nedåt – här skall det ligga – och skansarna Lejonet och Kronan påminner oss om stadens ursprungliga militärstrategiska funktion. Det finns lämningar som vittnar om något ännu äldre, men det en utsocknes besökare lägger märke till är just det övertydliga: statyerna, byggnaderna, de stela hamnkranarna, de gamla arbetarkvarteren som idag är belamrade med caféer, några små detaljhandlare och ett tappert antikvariat.

Brygger reflekterar tidigt i boken kring varför vissa saker lyfts fram och koms ihåg medan andra lämnas vind för våg och endast lever som minnen. Dessa traderas mellan en minskande skara människor – om det så är släkter eller akademiker. Den här boken utgör ett försök att bevara det den stora berättelsen inte förtäljer och undertiteln Fragment ur Göteborgs judiska historia vittnar om ansatsen. Den är en utvidgning av de artiklar hon tidigare skrivit för GP.

Boken är en skärva av Göteborgs judiska historia, nedstänkt med en droppe blod från kontinenten. Ofrånkomligen är det därmed även en inblick i Göteborgs framväxt. Vi var många som mötte upp NMR när de marscherade 2017. Lite visste jag emellertid om stadens judiska historia. Det var en kraftmätning på en större arena, men det är i det lilla vi får hjälp att knyta an och förankra. Som boende i Göteborg blir läsningen kanske extra intressant. Att Andra långgatan har så djupa judiska spår visste jag inte. Jag visste inte ens att här fanns en synagoga! Den gamla judiska begravningsplatsen vid Svingeln åker jag förbi närapå varje dag där den ligger inklämd mellan spårvagnsrälsar, busskurer och vägarbeten. Det ser lite sorgligt och ovärdigt ut.

Boken sträcker sig ibland bortom stadsgränsen. Exempelvis berör Brygger hur Marstrand för judar under historien fungerat som inreseportal till Sverige. Hon har vävt samman en text som är lättillgänglig och intressant. Följer man trådarna – exempelvis den om konstnären Lisskulla Brenner eller den mer kände Primo Levi – så öppnas det för nya perspektiv. Framför allt fastnar jag för hur personligt hållen den är. Jag menar, hur ofta får vi ta del av familjerecept på keskakor! Boken har ett rikt och överlag väl utvalt bildmaterial som kompletterar och levandegör.

Kanske borde den här boken följa med ut till Göteborgs-hushållen när broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ändå i dagarna skickas ut. Och om man kan dansa efter Auschwitz? Det överlåter jag till någon som inte är dansant som en nykter container att svara på.

 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, förintelsen, Göteborg, historia, judendom

Tre nya böcker inför Förintelsens minnesdag

22 januari, 2018 by Redaktionen

Den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som Auschwitz-Birkenau befriades 1945. Nu ger Natur och Kulutur ut en seriebok och två memoarer med överlevandes berättelser.

I Vi kommer snart hem igen skildrar Jessica Bab Bonde (text) och Peter Bergting (bild) i serieform sex personers vittnesmål om Förintelsen. De berättar vad hände dem och deras familjer, hur de överlevde – och vad de förlorade. Och om första mötet med Sverige. Vi kommer snart hem igen passar för barn i 11-årsåldern och uppåt.

Makarna Dina och Jovan Rajs överlevde andra världskriget och arbets- och koncentrationsläger, träffades efter kriget och flyttade så småningom från Jugoslavien till Linköping. I Att återvända till livet berättar de om att komma tillbaka: till sin hemstad, till allt som försvunnit, till livet. Efter krig och folkmord, död och förlust hittar de ett sätt att hålla ihop sin familj och sig själva.

Franska filmaren Marceline Loridan-Ivens memoarbok Och du kom inte tillbaka är författad som ett långt brev till hennes far. 1943, när hon var femton år, greps hon och fadern (modern och syskonen lyckades gömma sig) av fransk milis och via tre franska läger hamnade de till slut i Polen: fadern i Auschwitz, hon i Birkenau. Han lyckades smuggla till henne ett brev, en tomat och en lök. Sedan skildes de åt, och han försvann för alltid.

I mitten av april ger Natur och Kultur ut Hédi Frieds augustnominerade bok Frågor jag fått om Förintelsen i pocket.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Litteratur och konst, Toppnytt Taggad som: Bok, förintelsen, judendom, Kulturpolitik, Politik

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Van Morrison

Van Morrison har släppt första singeln … Läs mer om Lyssna: Van Morrison

Filmrecension: Erna i krig

Erna i krig Betyg 3 Svensk premiär - … Läs mer om Filmrecension: Erna i krig

Filmrecension: Raya och den sista draken

Raya och den sista draken Betyg … Läs mer om Filmrecension: Raya och den sista draken

Filmrecension: Rättfärdighetens ryttare – en underbar film värd en stor publik

Rättfärdighetens ryttare Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Rättfärdighetens ryttare – en underbar film värd en stor publik

Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa

Sällskapet för ofrivilliga … Läs mer om Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in