Visst kan man dansa efter Auschwitz: Fragment ur Göteborgs judiska historia
Författare: Karin Brygger
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188383303
Förlag: Bokförlaget korpen
För mig har Förintelsen något fiktivt över sig. Jag har besökt Auschwitz, läst det som skolgången föreskriver, lyssnat på överlevare, tagit del av bild- och ljudmaterial i form av både autentiska och spelade skepnader, försökt förstå. Ändå känns det avlägset. Mitt antagande har varit att de få generationerna mellan mig och 40-talet ändå varit ett tillräckligt tidsligt avstånd för att göra det alltför mycket historia, inte tillräckligt mycket insikt. Det slår mig när jag läser Visst kan man dansa efter Auschwitz av Karin Brygger att jag förbisett något: det rent fysiska avståndet mellan Sverige och Tyskland eller Polen. Få spår av Förintelsen står att finna i Sverige eller för den delen Göteborg. Men de finns.
Ingen europé kommer undan eller undslipper det arv 1900-talet efterlämnade. Även om vi är medvetna om att en uppdelning av historien i sekler är en bekvämlighetsgärning, är det ändå så vi vill förstå det förgångna. I centrala Göteborg står Gustav II Adolf och pekar nedåt – här skall det ligga – och skansarna Lejonet och Kronan påminner oss om stadens ursprungliga militärstrategiska funktion. Det finns lämningar som vittnar om något ännu äldre, men det en utsocknes besökare lägger märke till är just det övertydliga: statyerna, byggnaderna, de stela hamnkranarna, de gamla arbetarkvarteren som idag är belamrade med caféer, några små detaljhandlare och ett tappert antikvariat.
Brygger reflekterar tidigt i boken kring varför vissa saker lyfts fram och koms ihåg medan andra lämnas vind för våg och endast lever som minnen. Dessa traderas mellan en minskande skara människor – om det så är släkter eller akademiker. Den här boken utgör ett försök att bevara det den stora berättelsen inte förtäljer och undertiteln Fragment ur Göteborgs judiska historia vittnar om ansatsen. Den är en utvidgning av de artiklar hon tidigare skrivit för GP.
Boken är en skärva av Göteborgs judiska historia, nedstänkt med en droppe blod från kontinenten. Ofrånkomligen är det därmed även en inblick i Göteborgs framväxt. Vi var många som mötte upp NMR när de marscherade 2017. Lite visste jag emellertid om stadens judiska historia. Det var en kraftmätning på en större arena, men det är i det lilla vi får hjälp att knyta an och förankra. Som boende i Göteborg blir läsningen kanske extra intressant. Att Andra långgatan har så djupa judiska spår visste jag inte. Jag visste inte ens att här fanns en synagoga! Den gamla judiska begravningsplatsen vid Svingeln åker jag förbi närapå varje dag där den ligger inklämd mellan spårvagnsrälsar, busskurer och vägarbeten. Det ser lite sorgligt och ovärdigt ut.
Boken sträcker sig ibland bortom stadsgränsen. Exempelvis berör Brygger hur Marstrand för judar under historien fungerat som inreseportal till Sverige. Hon har vävt samman en text som är lättillgänglig och intressant. Följer man trådarna – exempelvis den om konstnären Lisskulla Brenner eller den mer kände Primo Levi – så öppnas det för nya perspektiv. Framför allt fastnar jag för hur personligt hållen den är. Jag menar, hur ofta får vi ta del av familjerecept på keskakor! Boken har ett rikt och överlag väl utvalt bildmaterial som kompletterar och levandegör.
Kanske borde den här boken följa med ut till Göteborgs-hushållen när broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ändå i dagarna skickas ut. Och om man kan dansa efter Auschwitz? Det överlåter jag till någon som inte är dansant som en nykter container att svara på.