Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

barnlitteratur

Bokrecension: Pandornas dal

by

Pandornas dal
Författare: Eric Ericson och Susanna Wallstén
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789188629456
Förlag: Orosdi-Back

Vem älskar inte pandor? Pandor är väldigt söta djur och vi är nog många som upprörts över hur de är utrotningshotade när bambun försvinner. Jag minns den stora ledsna pandan jag sett i en bur i London Zoo.

Jag blev oerhört intresserad när jag hörde om en barnbok om pandor, Pandornas dal”. Boken är tänkt vända sig till nio- till tolvåringar och den är en slags spänningsroman.

I centrum för handlingen står pandan Albert som är en agent i organisationen Fraction de Panda som kämpar för att förbättra tillvaron för pandor. Nu är han ute på sitt livs viktigaste uppdrag att upprätta ett eget samhälle för pandor på en isolerad ö.

Boken har en del roliga fantasifulla inslag. Pandorna rör sig ute bland människor och eftersom människor inte vill glo på andra personer så upptäcker människorna inte att de är pandor.

Albert och hans panda.kollegor och de människor som också stöder deras kamp möter förstås på motgångar av olika slag: i form av dubbelspel och människornas försök att stoppa dem. Albert och hans kollegor jagas av nitiska poliser, österrikiska jägmästare, utsvultna hundar och blodtörstiga babenbergare.

Boken har sina intressanta delar, bäst är just de som lockar fantasin, som tanken på att pandor skulle kunna gå omkring bland oss människor.

Däremot tycker jag boken av och till är för mycket lärobok, den pekar finger lite för övertydligt ibland, ja det blir rätt trist emellanåt att läsa. Berättelsen har som syfta att belysa viktiga frågor som global uppvärmning, hållbarhet och etik. Det blir för övertydligt emellanåt, på bekostnad av utrymmet för fantasin. Det är som att författarna inte litar på att läsarna själva kan dra konsekvenser och tänka själva.

Grattis Jacqueline Woodson till Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2018

by

Jacqueline Woodson. Foto: Marty Umans.

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2018 går till den amerikanska författaren Jacqueline Woodson.

Ett pressmeddelande berättar:
Jacqueline Woodson är en amerikansk författare, född 1963 och bosatt i Brooklyn. Hennes författarskap omfattar drygt trettio titlar; från romaner till lyrik och bilderböcker. Jacqueline Woodson skriver ofta om ungdomar i gränslandet mellan barndom och vuxenliv. En av hennes mest hyllade böcker är den flerfaldigt prisbelönade självbiografin Brown Girl Dreaming (2014).

Juryns motivering lyder:
”Jacqueline Woodson låter oss möta unga människor som kämpar för att hantera sin utsatthet och finna en plats där tillvaron kan få fäste. På ett närmast tyngdlöst språk skriver hon fram berättelser med en djup och sammansatt klang. Jacqueline Woodson fångar en unik poetisk ton i en vardag som delas mellan sorg och hopp.”

Mästerliga personbeskrivningar och djup förståelse för ungas tankar och känslor är hennes signum. Böckerna är skrivna i jagform och perspektivet är oftast kvinnligt. Rasism, segregation, ekonomiska orättvisor, social utsatthet, fördomar och sexuell identitet är återkommande teman. Hon skriver framförallt för ungdomar men även för vuxna och barn. Hennes böcker har översatts till ett tiotal språk och i januari i år utnämndes hon till nationell läsambassadör i USA (National Ambassador for Young People’s Literature), ett uppdrag på två år.

“It’s important to hold up mirrors for kids to see their experience is legitimate. Too often those mirrors aren’t there for them.” /Jacqueline Woodson

Jacqueline Woodson debuterade som författare 1990 med Last Summer with Maizon, första delen i en trilogi om vänskapen mellan två flickor. Samma år utkom The Dear One, en berättelse om tonårsgraviditet. After Tupac and D Foster (2008)är en berättelse om meningen med allt, frihet och insikter om att allt inte är som det ser ut på ytan. Kärlek i form av den drabbande passionen skildras i If you Come Softly (1998). I Beneath a Meth Moon (2012) måste den femtonåriga huvudpersonen konfronteras med sina mörka minnen för att gå vidare och bli fri från sitt drogmissbruk.

Självbiografin Brown Girl Dreaming (2014) har bland annat belönats med det prestigefyllda litteraturpriset National Book Award. I diktform skildrar hon sin egen uppväxt, i först South Carolina och sedan New York, men synliggör också den afroamerikanska historien. Hon växte upp under 1960- och 70-talen, en tid som i USA präglades av medborgarrättsmanifestationer, polisbrutalitet och våld. De detaljerade miljö- och karaktärsbeskrivningarna tydliggör klyftorna i samhället och visar skillnaden mellan olika grupper.

Hennes senaste roman Another Brooklyn utkom 2016 (nominerad till National Book Award) och skildrar både fascinationen och utmaningen i att som ung tjej växa upp i 1970-talets Brooklyn.

Högläsning viktig start i livslånga lärandet

by

(foto: Mattias Mattisson, Sydöstran)
(foto: Mattias Mattisson, Sydöstran)

Läste en artikel i Sydöstran imorse om att klass 5B på Musikugglan i Karlskrona, denna vecka är ute och läser högt för barn i förskolan samt första och andra klass. Ett bra initiativ eftersom det genom högläsning blir lättare att knäcka läs och skrivkoden vilket i sin tur underlättar skolgången väsentligt. Det viktigaste så som jag ser det, är att det gynnar läsförståelsen – en vital del i ett källkritiskt tänkande.

I tider av ett snabbt strömmande mediaflöde i sociala medier, är det allt viktigare att idka källkritik. Det för att i sin tur kunna syna texter noggrant. Bl a vem som är källa och vad syftet är med texten, som ofta har publicerats enbart digitalt, det innan det delas vidare mm. Böckerna som eleverna i 5B läser från, är desamma som de själva i förskoleålder hade som favoriter. Bra initiativ sålunda 🙂

Välskriven vardagsmagi i Flickan vid glastornet

by

Titel: Flickan vid glastornet (9-12 år)
Författare: Erika Vallin
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag
Utgiven: 201208
ISBN: 978-91-32-16051-6

Flickan vid glastornet av Erika Vallin är den första delen i trilogin Speglarnas hemlighet. Boken handlar om tolvåriga Asrin, som bor hos sin farmor på Odengatan i Stockholm efter att föräldrarna försvunnit i en mystisk olycka. När hon börjar en ny skola och blir medlem i ”Stockholms magiska mattesällskap”, blir hon medveten om att det finns något annat bortom verklighetens gränser. En bok som tillhört hennes mor dyker upp på nattduksbordet, och hon börjar se speglar på ett nytt sätt. Tillsammans med sina vänner Lima och Max bestämmer sig Asrin för att hitta sambanden – det kan inte vara en tillfällighet att så många underliga händelser äger rum samtidigt.

Innan jag drogs in i intrigen, så tänkte jag mycket på språket: Hur skulle författaren klara av att balansera ungdomarnas dialog med en beskrivande berättarröst? Känns det någon gång krystat? Till en början var jag skeptisk till farmoderns sätt att tilltala sitt barnbarn med ”kompis”, men efterhand som jag förstod att detta var en del av karaktärsbeskrivningen och eftersom det användes konsekvent, så accepterade jag det. Överlag finns en god balans mellan berättarens mer litterära uttryck och dialogernas lättsammare nutidssvenska, även om dialogerna i vissa fall skulle behöva stramas åt något och jag ibland irriterade mig på de uppstyckade meningarna.

Jag funderade också på hur miljöerna skulle te sig för någon som aldrig har varit i Stockholm. Som Stockholmsbo kan jag inte veta om berättaren tar läsarens kännedom för given, eftersom jag kunde se de flesta miljöer framför mig såsom de ser ut i verkligheten. Däremot reagerade jag aldrig över att berättaren var överpedagogisk gentemot läsaren, utan beskrivningarna kändes naturliga. Den vackra kartan på omslagets insida är också en god hjälp för läsaren utanför Stockholm. Vid vissa tillfällen märkte jag hur detaljerna i beskrivningen suddades ut och realismen övergick i sagomiljö (exempelvis vid huset på Djurgården och slottet i Frankrike, vilka jag tvivlar på finns i verkligheten).

Sagan är mycket närvarande i berättelsen, bland annat i form av mer eller mindre uppenbara blinkningar till andra, liknande texter, såsom exempelvis Alice i spegellandet, Harry Potter och Maria Gripes De vita skuggorna i skogen. För mig som har läst dem, är de roliga detaljer, och för en mer ovan läsare är de bra boktips. Det sistnämnda exemplet är det som ligger närmast stämningen i Flickan vid glastornet på så sätt att huvudpersonerna blir varse en undflyende känsla av att det finns någonting mer, om man bara förmår se bakom eller under vardagens vanlighet.

Kanske hör de ibland något förutsägbara karaktärerna också till sagans idévärld. Max är oftast den som ställer till det, och Lima påminner i sin präktighet om Hermione i Harry Potter-serien. Däremot är de vuxna, och huvudpersonen, mer komplexa. Beskrivningen av Asrins humörsvängningar får mig att känna igen min tonåriga önskan om att vara speciell. Kanske är allt det jobbiga egentligen ett tecken på att magin är på väg in i ens liv…? Utvecklingen från barn till vuxen skildras känsligt av Vallin: Osäkerheten kring den första kärleken och vuxenvärldens oförmåga att inkludera och ta ungdomarna på allvar; hur fel det kan bli när man inte pratar med varandra om det som är viktigt.

Det realistiska samsas genomgående med det magiska i Flickan vid glastornet, men hur fungerar balansen? På ett individuellt plan är romanen för det mesta trovärdig, vilket jag redan skrivit. På det samhälleliga planet överväger sagan. Klasskillnader finns, men boken utspelar sig till största delen i Stockholms innerstad, på Djurgården och Östermalm – platser som inte direkt är kända för sin stora andel låginkomsttagare. Nu är det inte heller så att boken utger sig för att vara en socialrealistisk skildring av livet i förorten. Dessutom kan man säga att bara det faktum att de rika miljöerna och överflödet av god mat som andra har lagat beskrivs såpass ingående gör det tydligt att berättaren inte tar allt detta för givet. Sagotemat förstärks av att karaktärernas värld i viss mån är en drömvärld, och läsaren berörs: Jag blev till exempel under min läsning enormt sugen på ”knäckig äppelpaj med fluffig vaniljsås”…

Sammanfattningsvis vill jag rekommendera denna spännande berättelse, där intrigen inte är helt självklar. Illustrationerna bidrar till den varma och samtidigt småkusliga stämningen. Titeln kan vara svår att komma ihåg, eftersom det dröjer innan den flicka som nämns kommer in i handlingen, men boken är ett gediget hantverk och jag ser fram emot att läsa nästa del i trilogin!

Text: Frida Niblaeus

Bland prinsar och prinsessor – rapport från barnboksdebatt i riksdagen

by

Den 22 februari anordnade Folkpartiet liberalerna Bland prinsar och prinsessor – roller i Barnlitteraturen; kunskapsseminarium om medvetenhet om litteratur och läromedel för barn och ungdomar i Riksdagen. Vid seminariet diskuterades bland annat följande frågor:

Vilka bilder vill vi förmedla till barnen och vad leder de till?
Hur ser utbudet av litteratur i förskolan/skolan/biblioteken för barn ut?
Hur stor är medvetenheten på förlagen, lärarutbildningarna, förskolorna, skolorna och biblioteken kring frågor som rör jämställdhet, hbt, funktionshinder och styvfamiljer?
Hur stort är intresset för litteratur som belyser dessa frågeställningar?

Panelen bestod av chefen för Svenska Barnboksinstitutet Jan Hansson, professor emeritus i svenska Lena Kåreland (forskar om barnlitteratur), docenten i svenska med didaktisk inriktning vid SU Gunilla Molloy, koordinatorn för barn- och ungdomskulturfrågor vid Kulturrådet Lotta Brilioth Björnstad och VD:n för Olika förlag Karin Salmson.

Gruppledaren i utbildningsutskottet Tina Acketoft och vice ordföranden i kulturutskottet Christer Nylander inledde och de fem paneldeltagarna fick vardera tio minuter för sina anföranden. Därefter vidtog frågor och diskussion mellan panel och inbjuden publik från förlag, skolor, bibliotek med mera.

Det kollektiva samtalets betydelse betonades. Det spelar ingen roll om barnen får läsa hur många böcker som helst i skola och förskola om det inte följs av givande samtal kring det man läst. Detta kräver mycket av samtalsledaren, alltså läraren, varav följer att lärarutbildningen på området är oerhört viktig. Att öka lärarens kompetens att föra konstruktiva diskussioner kring begrepp som feminism och dylikt.

Den knepiga frågan om att inte bara välja vad som ska läsas utan också påverka det som skrivs togs upp. Huruvida den konstnärliga kvaliteten blir lidande om skrivandet inte sker fritt och dynamiskt utan dessutom ska vara pedagogiskt nyttigt. Det fanns olika uppfattningar kring betydelsen av värderingar kontra konstnärlig kvalitet. De flesta verkade dock överens om att värderingsbiten kan läggas till utan att behöva minska på kvaliteten.

Hur kan man arbeta medvetet med till exempel medieplanering? Ett problem är bland annat att flickor läser mycket mer än pojkar. Och hur ska man få pojkar att läsa mer? Traditionellt har pojkar haft huvudrollen i de flesta böcker men detta faktum har minskat under senare tid. Vill pojkar läsa böcker som handlar om flickor? Och hur kan man ge enskilda barn möjligheter, gruppen i sig kan verka cementerande. Hur hjälpa till att överskrida gränser? Även på strukturell nivå, till exempel konstruktion av genus.

Skolan har förutom utbildningsuppdraget ett demokratiuppdrag. Litteraturen kan vara ett verktyg för att förmedla värderingar och påverka attityder. Man bör arbeta konkret och aktivt för att öka medvetenheten kring jämställdhet, tolerans och mångfald. I litteraturen kan barnen få möjlighet att ta del av andra sätt att vara än det egna och att kunna acceptera detta.

Sammanfattningsvis framhölls vikten av tillgång till bra skol- och övriga bibliotek, förbättrad lärarutbildning och att reflektera mycket kring barn- och ungdomsbokslitteraturen.

Den som är intresserad av statistik kring barnlitteraturen kan gå in på SBI:s hemsida.

Text: Vivian Gustin

Foto: Melker Dahlstrand

Läs även andra bloggares åsikter om ,