• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Barnkultur

Don Quijote på arabiska – integration på teaterscen

25 februari, 2019 by Martin Moberg

(Don Quijote på Ronneby folkteater – Riksteatern i samarbete med Arabiska Teatern)

Under gårdagskvällen begav jag mig till Ronneby folkteater, för att se Arabiska teaterns turnerande föreställning ”Don Quijote”. Baserat på Miquel de Cervantes välkända bok från tidigt 1600-tal om en fattig spansk adelsman som förläser sig på ärofyllda riddarromaner och därför drar ut i världen för att upprätthålla romanernas ideal av vad en riddare är. Med på den minst sagt äventyrliga färden är Don Quijotes väpnare, bonden Sancho Panza och tjänarinnan Cecilia – de två sistnämnda gör flera tappra men resultatlösa försök att få Don Quijote att inse att någon riddare är han inte.

(Skådespelarna Helen Al-Janabi som Cecilia, Ibraheem Manaem som Don Quijote och Yazan Alqaq som Sancho Panza)

Den sista planen var emellertid snillrik och rolig, en duell med Vita månens riddare om Dulcineas gunst nog torde väl göra susen. Det är till största delen mest barn i publiken, som har sina rötter i bl a Syrien och dialogen på scen är på arabiska. Men för de av oss som inte förstår arabiska, fanns en textremsa uppe vid scenen på svenska så man hängde enkelt med i det som sades.

Och skrattsalvorna de blev många, när vi fick följa med på Don Quijotes irrfärder genom det spanska landskapet. Där bl a drygt 30-talet enorma jättar får sig en rejäl omgång, att de sedan egentligen är helt vanliga väderkvarnar ja det verkar inte sjunka in hos Don Quijote.

Men roligt och dråpligt blir det. Och skådespelarna vandrade ut ibland publiken så där befann man sig med ens mitt i föreställningen som varade drygt en timme och där och då fick man uppleva vad integration innebär rent konkret.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: arabiska, Barnkultur, Don Quijote, Kultur, Riksteatern, Ronneby, Ronneby folkteater, Scen, Teaterrecension

Teaterkritik: LasseMajas detektivbyrå på Dramaten – en medioker historia

21 oktober, 2018 by Redaktionen

LasseMaja och Hamletmysteriet
Av: Jonna Nordenskiöld i samarbete med Martin Widmark
Regi: Jonna Nordenskiöld
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Helena Willis
Peruk och mask: Peter Westerberg, Linda Hyllengren
Ljusdesign: Johan Sundén
Urpremiär 20 oktober, Dramaten, Stora scenen
Rekommenderas från 7 år. Uppsättningen åker ut på Sverigeturné hösten 2019

LasseMajas detektivbyrå är en barnboksserie skriven av Martin Widmark och illustrerad av Helena Willis. Böckerna riktar sig till barn i åldrarna 7-9 år och hittills har tjugosex böcker i serien givits ut. Det har också gjorts en Julkalender som grundar sig på böckerna i SVT 2006.

LasseMaja-serien handlar om flickan Maja och pojken Lasse som bor i den lilla staden Valleby. De brinner för mysterier och har startat en detektivbyrå. De får ofta hjälpa polismästaren med särskilt svåra fall.

När nu Lassemaja också intar den svenska teaterns nationalscen är förväntningarna höga. Särskilt hos den yngre publiken. Jag går på premiären, på Dramatens stora scen, med två förväntansfulla flickor i den förväntade målgruppen.

Den första akten är till vår besvikelse medioker. Det mesta är slätstruket och fantasilöst. Den unga publiken är inte engagerad. Inte den vuxna heller. Jag kommer på mig själv med att fundera på köplistan till morgondagens middag. Det saknas spänning, stämning, humor och karaktärer som utmärker sig. Aktens enda skrattsalva lockas fram av en tappad polismästarbyxa.

Föreställningen tar sig dock i kragen i andra akten. Scenografin tar för sig mer och skapar en magisk stämning och skådespelarna har hittat den försvunna passionen.

Kvällens stjärna är den beska tanten – arga Barbro – som tar oss med storm med sina tantfasoner och mustiga utspel.

Föreställningen består av många sångnummer men kvaliteten på dessa är medelmåttig. Sång- och musikinslagen får en stark etta i betyg av mitt sällskap.

Men totalupplevelsen uppskattas ändå av tjejerna. En fyra i slutbetyg blir det trots allt. Det som uppskattas är den fina teatermiljön och själva handlingen i pjäsen. Den är spännande och lätt att förstå. Även om föreställningen från och till är förvirrande, med trist dekor och stelbenta teaterprestationer, så har vi ändå en rolig stund.

Medverkande:
Maja – Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Lasse – David Arnesen
Prästen – David Book
Barbro – Hulda Lind Jóhannsdóttir
Dino – Eric Stern
Sara Bernard – Jennie Silfverhjelm
Polismästaren- Kalle Westerdahl

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Barnkultur, Barnteater, Dramaten, Recension, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Goodbye Christopher Robin

23 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Goodbye Christopher Robin
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 maj 2018

Det var länge sedan en film satte sig så djupt. Filmen handlar om hur böckerna om Nalle Puh kom till, om författaren A.A. Milne och hans son som är förebilden/inspirationen till böckernas gestalt Christopher Robin. Jag blev så skakad och ledsen över hur utsatta barn är när föräldrarna inte kan ge dem kärlek och omsorg.

Christopher Robin kallades av sin familj för Billy. Hans pappa Alan Alexander Milne, av familj och vänner kallad Blue, var soldat under första världskriget och kom hem med vad som idag kallas Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Vid plötsliga smällar blir han starkt påverkad, går in i ångestattacker. Billys mamma Daphne skildras i filmen som en fruktansvärt narcissistisk personlighet. Hon vägrar att ta till sig sin son med kärlek. Pojken får vistas den mesta tiden av sin barndom med en barnsköterska, som han blir fäst vid än sina föräldrar.

Alan Alexander Milne, Blue, försörjde familjen genom att skriva komedier. Det verkar ha gått bra för honom, de bor bra och umgås med fint folk i London. Men det ör för svårt för Blue att bo i London och de flyttar ut på den engelska landsbygden. Daphne hatar att bo på landet och när Blue dessutom verkar ha fått skrivkramp och inte få så mycket skrivet lämnar hon både maken och sonen för att ägna sig åt nöjesliv i London.

Det är hemskt att de hur föräldrarna är fångade i sin själviskhet och hur sonen får ty sig till barnsköterskan. Sorgligt nog har vi sett sådana skildringar tidigare. Det gör att den delen av filmen visserligen är bra – det är en lång rad duktiga brittiska skådespelare i alla roller – men ändå är det inget som griper på djupet. Men sedan, när Blue och sonen genom lek har hittat Nalle Puh och hans vänner och böckerna kommer till, då kommer Daphne tillbaka. Nu ser hon ju att framgången och pengarna kommer. Nu börjar filmens starkaste del när vi får se hur Billys barndom helt tas bort från honom.

Att en berättelse som är så fylld av värme och hopp, så fylld av mänsklighet, kommit till under så hemska förhållanden, det säger något om kulturens och skapandets förhållande till verkligheten. En bok fylld med hopp behöver inte vara skapad av en människa som sprider hopp.

Verklighetens Christopher Robin lär ha vägrat hela sitt liv att ta emot den enorma förmögenhet som böckerna han inspirerat till dragit in. Han försörjde sig och sin fru genom att driva en liten bokhandel i Devon.

Filmen går bara upp på en biograf i Stockholm, Rigoletto. Det tycker jag är lite konstigt. Nalle Puh är trots allt en av världens stora barnboksklassiker och filmen borde tilltala en större publik.

Det var rätt svårt att ge betyg. Filmen är bra, skickliga karaktärsskådespelare och den berättar om flera saker och går inte att skaka av sig – men samtidigt är det flera delar som är rätt klichéartat skildrat, så jag tvekade mellan betyg 3 och betyg 4 – men lät den starka känslan som filmer ger avgöra.

I rollerna:
Domhnall Gleeson som A. A. Milne
Margot Robbie som Daphne de Sélincourt, A. A. Milnes fru
Kelly Macdonald som Olive/Nou, Christopher Robins barnsköterska
Will Tilston som Christopher Robin Milne som barn
Alex Lawther som Christopher Robin Milne som ung man

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Barnkultur, Filmrecension, Recension, Scen

Grattis Jacqueline Woodson till Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2018

27 mars, 2018 by Redaktionen

Jacqueline Woodson. Foto: Marty Umans.

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2018 går till den amerikanska författaren Jacqueline Woodson.

Ett pressmeddelande berättar:
Jacqueline Woodson är en amerikansk författare, född 1963 och bosatt i Brooklyn. Hennes författarskap omfattar drygt trettio titlar; från romaner till lyrik och bilderböcker. Jacqueline Woodson skriver ofta om ungdomar i gränslandet mellan barndom och vuxenliv. En av hennes mest hyllade böcker är den flerfaldigt prisbelönade självbiografin Brown Girl Dreaming (2014).

Juryns motivering lyder:
”Jacqueline Woodson låter oss möta unga människor som kämpar för att hantera sin utsatthet och finna en plats där tillvaron kan få fäste. På ett närmast tyngdlöst språk skriver hon fram berättelser med en djup och sammansatt klang. Jacqueline Woodson fångar en unik poetisk ton i en vardag som delas mellan sorg och hopp.”

Mästerliga personbeskrivningar och djup förståelse för ungas tankar och känslor är hennes signum. Böckerna är skrivna i jagform och perspektivet är oftast kvinnligt. Rasism, segregation, ekonomiska orättvisor, social utsatthet, fördomar och sexuell identitet är återkommande teman. Hon skriver framförallt för ungdomar men även för vuxna och barn. Hennes böcker har översatts till ett tiotal språk och i januari i år utnämndes hon till nationell läsambassadör i USA (National Ambassador for Young People’s Literature), ett uppdrag på två år.

“It’s important to hold up mirrors for kids to see their experience is legitimate. Too often those mirrors aren’t there for them.” /Jacqueline Woodson

Jacqueline Woodson debuterade som författare 1990 med Last Summer with Maizon, första delen i en trilogi om vänskapen mellan två flickor. Samma år utkom The Dear One, en berättelse om tonårsgraviditet. After Tupac and D Foster (2008)är en berättelse om meningen med allt, frihet och insikter om att allt inte är som det ser ut på ytan. Kärlek i form av den drabbande passionen skildras i If you Come Softly (1998). I Beneath a Meth Moon (2012) måste den femtonåriga huvudpersonen konfronteras med sina mörka minnen för att gå vidare och bli fri från sitt drogmissbruk.

Självbiografin Brown Girl Dreaming (2014) har bland annat belönats med det prestigefyllda litteraturpriset National Book Award. I diktform skildrar hon sin egen uppväxt, i först South Carolina och sedan New York, men synliggör också den afroamerikanska historien. Hon växte upp under 1960- och 70-talen, en tid som i USA präglades av medborgarrättsmanifestationer, polisbrutalitet och våld. De detaljerade miljö- och karaktärsbeskrivningarna tydliggör klyftorna i samhället och visar skillnaden mellan olika grupper.

Hennes senaste roman Another Brooklyn utkom 2016 (nominerad till National Book Award) och skildrar både fascinationen och utmaningen i att som ung tjej växa upp i 1970-talets Brooklyn.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Litteratur och konst, Toppnytt Taggad som: Alma-priset, Barnkultur, Barnlitteratur, Bok, Litteraturpris, Ungdomslitteratur, USA

Äntligen, Ronja Rövardotter som anime – i SVT från Studio Ghibli

2 februari, 2016 by Rosemari Södergren

ronja_anime

Den japanska animeproducenten Studio Ghibli, har skapat flera nationella succéer som ”Min granne Totoro”, ”Kikis expressbud” och ”Spirited Away”. Nu har Gorō Miyazaki, son till grundaren av animestudion och en av Japans mest framgångsrika filmskapare, Hayao Miyazaki, fått tillåtelse av Astrid Lindgrens arvtagare att göra en tv-serie av Ronja Rövardotter.

1984 sändes vårt svenska nationalhelgon Astrid Lindgrens berättelse Ronja Rövardotter på svensk tv i regi avTage Danielsson, med Hanna Zetterberg som Ronja, Lena Nyman som Lovis och Allan Edwall som Skalle-Per. Den tecknade japanska versionen premiärsändes i Japan hösten 2014 och har nu kommit till Sveriges Television, till barnkanalen.

Den svenska versionen är väl mer eller mindre legendarisk här. Jag tycker den japanska versionen, som innehåller 26 avsnitt, fungerar bra. Det blir en spännande blandning av den svenska berättelsen med mystiska varelser som vildvittror och rumpnissar. Det märks att det är en anime från just Studio Ghibli. Rövarna har många attribut som påminner om karaktärer ur den japanska samurajhistorien, med fattiga bönder och samurajer. Samtidigt finns den vackra berättelsen av Astrid Lindgren kvar som grund.

Det berättas i medier om att Hayao Miyazaki, grundaren av Studio Ghibli, redan på 1970-talet försökte övertala Astrid Lindgren att få rättigheterna att spela in en version av Pippi Långstrump. Han fick hela tiden nej. Nu har hans son istället fått rättigheterna att göra en version av Rönja Rövardotter, också det en stark ung flicka.

Musiken är kanske seriens sämsta del, den är väldigt typisk japansk anime och kunde varit till vilken anime som helst. Men utöver det tycker jag sammanblandning av Astrid Lindgrens saga och japansk anime blev en spännande mix.

Svenska Dagbladets recensent gav serien betyg 4 av 6 och menar att serien blir som bäst efter ett par avsnitt när Birk och Ronja träffas. Innan dess tar Ronjas pappa, rövarhövdingen Matiis lite för stor plats.
Av den anledningen tar det fyra avsnitt innan serien kommer igång på riktigt i och med BirkS och Ronjas hoppduell över helvetesgapet. Och inte förrän i avsnitt 10, då Ronja fastnar med foten i rumpnissarnas tak, börjar den kännas på allvar. Scenen när vildvittran sliter och drar i hennes hår för att få med henne till sina systrar är en sådan som kräver föräldranärvaro i tv-soffan.

Ronja Rövardotter hade premiär i Barnkanalen lördagen den 30 januari, 20:00, och finns förstås att se på SVT Play ett tag framöver.

Arkiverad under: Scen Taggad som: Anime, Astrid Lindgren, barnkanalen, Barnkultur, Ronja Rövardotter

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

The Legend of Ochi Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

I höst, 2025, släpper[ingenting] ett … Läs mer om Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Anders Boson Jazz … Läs mer om Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Titel: Tre äpplen föll från … Läs mer om Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

8/5 2025 Kungsbacka Teater Hade … Läs mer om Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

Årets festivalbild, tecknad av Ditte … Läs mer om Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

– Målet är att alla besökare, inte minst … Läs mer om I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Manus och sångtexter: Steven Sater … Läs mer om Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Den 22 & 23 maj 2025 kommer Annika … Läs mer om Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

THE HERDS i Lagos, Nigeria den 19 april … Läs mer om Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

Titel: Vi är inte … Läs mer om Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

7/5 2025 Dergårdsteatern i … Läs mer om Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in