Under gårdagskvällen begav jag mig till Ronneby folkteater, för att se Arabiska teaterns turnerande föreställning ”Don Quijote”. Baserat på Miquel de Cervantes välkända bok från tidigt 1600-tal om en fattig spansk adelsman som förläser sig på ärofyllda riddarromaner och därför drar ut i världen för att upprätthålla romanernas ideal av vad en riddare är. Med på den minst sagt äventyrliga färden är Don Quijotes väpnare, bonden Sancho Panza och tjänarinnan Cecilia – de två sistnämnda gör flera tappra men resultatlösa försök att få Don Quijote att inse att någon riddare är han inte.
Den sista planen var emellertid snillrik och rolig, en duell med Vita månens riddare om Dulcineas gunst nog torde väl göra susen. Det är till största delen mest barn i publiken, som har sina rötter i bl a Syrien och dialogen på scen är på arabiska. Men för de av oss som inte förstår arabiska, fanns en textremsa uppe vid scenen på svenska så man hängde enkelt med i det som sades.
Och skrattsalvorna de blev många, när vi fick följa med på Don Quijotes irrfärder genom det spanska landskapet. Där bl a drygt 30-talet enorma jättar får sig en rejäl omgång, att de sedan egentligen är helt vanliga väderkvarnar ja det verkar inte sjunka in hos Don Quijote.
Men roligt och dråpligt blir det. Och skådespelarna vandrade ut ibland publiken så där befann man sig med ens mitt i föreställningen som varade drygt en timme och där och då fick man uppleva vad integration innebär rent konkret.
När nu Lassemaja också intar den svenska teaterns nationalscen är förväntningarna höga. Särskilt hos den yngre publiken. Jag går på premiären, på Dramatens stora scen, med två förväntansfulla flickor i den förväntade målgruppen.
Det är hemskt att de hur föräldrarna är fångade i sin själviskhet och hur sonen får ty sig till barnsköterskan. Sorgligt nog har vi sett sådana skildringar tidigare. Det gör att den delen av filmen visserligen är bra – det är en lång rad duktiga brittiska skådespelare i alla roller – men ändå är det inget som griper på djupet. Men sedan, när Blue och sonen genom lek har hittat Nalle Puh och hans vänner och böckerna kommer till, då kommer Daphne tillbaka. Nu ser hon ju att framgången och pengarna kommer. Nu börjar filmens starkaste del när vi får se hur Billys barndom helt tas bort från honom.
