Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Avey Tare

Animal Collective på Debaser Medis

by

Animal Collective, Debaser Medis
14 november 2012
Betyg: 3

Animal Collective bildades 1999 i Baltimore. På första skivan Spirit They’re Gone, Spirit They’ve Vanished var David “Avey Tare” Portner och Noah “Panda Bear” Lennox de enda medlemmarna, men det experimentella djurkollektivet fick snabbt tillväxt i form av barndomsvännerna Josh “Deakin” Gibb och Brian “Gelogist” Weitz. Sedan dess har de, förvisso i lite varierande konstellationer, fortsatt göra lika banbrytande som lekfull musik i hisnande hastighet.

Fast det var först 2009 – när Merriweather Post Pavilion landade i alla välsorterade skivhyllor – som det stora genombrottet kom. Kritikerkåren tävlade om vem som kunde älska albumet mest. När bandet i höstas följde upp Merriweather Post Pavilions otroliga framgångar med sin nionde fullängdare Centipede Hz var förväntningarna minst sagt enorma. Trots att Centipede Hz faktiskt var ett delvis rätt lysande album möttes den av blandad kritik. Det var precis samma förväntningar som spökade när Animal Collective intog Debaser Medis i Stockholm för den andra av tre Sverige-spelningar i år.

Bandet hade inte sparat på rekvisitan. Scenen såg ut som en gigantisk flinande mun med uppblåsbara blinkande tänder och en projektor som spelade upp olika filmklipp parallellt med musiken. På håll såg det riktigt spektakulärt ut.

På tal om förväntningar. Den utsålda lokalen kokade redan när bandet klev på och Panda Bear, från sin trumstol i ena hörnet av scenen, började sjunga de första tonerna i inledande Rosie Oh. Fast det var först när Avey Tare (som hade färgat håret blått) med sin karaktäristiskt skrikiga röst började stamma “let-let-let-let go” i Today’s Supernatural som publiken kom igång på riktigt.

Centipede Hz markerar ju även gitarristen Josh “Deakin” Gibbs återkomst till bandet efter fem års frånvaro. I konsertens tredje låt Wide Eyed är det just han som står för sånginsatsen. Kritikerna hävdar att hans lite mörkare röst är för anonym jämfört med Avey och Panda Bears stämmor, men jag skulle snarare säga att den kommer som en skön kontrast. Wide Eyed med sina nästintill psykotiska vibbar tillhör faktiskt de starkare låtarna på Centipede Hz. Ikväll är den extra viktig eftersom den föregår de lite mer trallvänliga och sockersöta singlarna Applesauce och Honeycomb (som släpptes tidigare i år och av någon outgrundlig anledning inte kom med på Centipede Hz).

Men nu börjar konserten spåra ur. Lion in a Coma och Sleigh Bells-vibbarna i Moonjock funkar, men därefter flummar de ut i för många – och framför allt alldeles för långa – forcerade partier som saknar tydliga melodier. Det är även nu det märks att de fokuserar lite väl mycket på nya skivan. Jag kan förstå att de tycker det är viktigt att hela tiden fortsätta utvecklas – det är ju det som alltid kännetecknat Animal Collective – men för att bryta mönstret och få lite fart hade de till exempel kunnat klämma in Strawberry Jam-singeln Fireworks. Eller varför inte det briljanta spåret What Would I Want Sky? Sky från Fall Be Kind-EP:n? De har ju så mycket material att välja och vraka ur. Det skulle kunna bli så mycket bättre, nu lämnar de helhetsmässigt snarare ett rätt ojämnt avtryck.

De hämtar sig dock i de två sista låtarna av ordinarie set – Brother Sport och Peacebone – vilket även märks på publikens reaktioner. Så stämningen är återigen på topp när Animal Collective återvänder för extranumren som bland annat bjuder på bandets största hit My Girls.

I kvällens sista låt Amanita kokar Debaser till den grad att brandlarmet går, men ingen bryr sig om att utrymma lokalen. Inte förrän bandet har lämnat scenen och lamporna tänds. För även om Animal Collective turnerar rätt flitigt lär det dröja ett par år innan vi får se dem i Sverige igen. Och även om de kanske inte riktigt levde upp till mina förväntningar var spelningen långtifrån en besvikelse.

Följande låtar spelades:

Rosie Oh
Today’s Supernatural
Wide Eyed
Applesauce
Honeycomb
Lion in a Coma
Moonjock
Pulleys
New Town Burnout
Monkeyriches
Brother Sport
Peacebone

Extranummer:

Cobwebs
My Girls
Amanita

Foto: Jonatan Södergren

Skivrecension: Animal Collective – Centipede Hz

by

Artist: Animal Collective
Titel: Centipede Hz
Betyg: 4

Närmare fyra år efter Merriweather Post Pavilion och det stora genombrottet är djurkollektivet från Baltimore där medlemmarna kallar sig själva för Panda Bear, Avey Tare, Deakin och Geologist tillbaka med ett av årets mest emotsedda album. På Centipede Hz, som är deras nionde fullängdare, återvänder Animal Collective till sina rötter. Efter den dagdrömmande och på sitt sätt ambienta ljudbilden som präglade stora delar av Merriweather Post Pavilion tycks gruppen på Centipede Hz ha gått tillbaka till de mer råa och intensiva hoppen från idé till idé.

Skivans första spår Moonjock inleds lekfullt och surrealistiskt med orden “this is the news” följt av radiosignaler och en nedräkning “seven, six, five, four, three, two, one, one, one, one” innan Sleigh Bells-rockigt effektdränkta gitarrer kickar in. Låten mynnar sedan ut i en kakofoni av olika delar och partier – att få grepp om låtstrukturen känns som i sedvanlig Animal Collective-ordning som en nästintill hopplös uppgift. Både Moonjack och efterföljande Today’s Supernatural känns som mer naturliga uppföljare till Strawberry Jam än vad någon låt på hela Merriweather Post Pavilion gjorde.

På skivans tredje spår Rosie Oh tar Panda Bear välkommet – all variation är välkommen då Centipede Hz om något kan anklagas för att vara just aningen repetitiv – över mikrofonen för en stund. Under Applesauce sjunger Avey Tare melodiskt och lättsmält om att “äta mango och känna sig som en honungskaka”. Det är en söt och utstickande liten pärla som fram emot slutet blir mer progressiv och mynnar ut i ett psykedeliskt crescendo. På Wide Eyed sjunger Deakins (som återvänt efter att inte ha medverkat på Merriweather Post Pavilion) mystiskt och med ökande grad av desperation om sin rädsla för förändring. Låten dränks sedan i science fiction-fixering när Deakins röst slukas av loopade radiovågor. Kvar blir ett hånfullt skratt som kanske kommer från munnen som pryder skivans omslag.

I mitt tycke är Centipede Hz en mer än duglig skiva som möjligtvis faller på de skyhöga förväntningarna som – om sanningen ska fram – byggts upp till orimliga proportioner. Självklart toppar de inte Merriweather Post Pavilion. Som helhet är Centipede Hz å ena sidan betydligt mer enhetlig än sin föregångare. Det känns som att alla låtarna mer eller mindre är uppbyggda av samma skrot och korn. Samtidigt består varje låt av flera ihopsmälta idéer, så visst finns det gott om variation. Men det krävs en del lyssningar för att du ska kunna uppskatta skivan till fullo. Kanske hade de vunnit på att även haft med antingen Honeycomb eller Gotham som gavs ut som dubbel A-sida tidigare under året. Att de inte kom med beror kanske på att Centipede Hz redan sträcker sig över 55 minuter vilket gör det till deras längsta skiva sedan debuten Spirit They’re Gone, Spirit They’ve Vanished.

Bästa spår: Moonjock, Today’s Supernatural, Wide Eyed

Girls, Washed Out och Ariel Pink bland våra favoriter från veckan som gått

by

Aloha kära musikälskare. Vi på Kulturbloggen tänkte introducera en ny följetong där vi varje vecka presenterar tio låtar du helt enkelt inte får missa. Tio musikvideos vi stirrat oss blinda på den senaste tiden. Den här veckan lyfter vi fram musikaliska godbitar i form av Girls, Washed Out och Ariel Pink.

1. Girls – Honey Bunny

2. Washed Out – Amor Fati

Du kan se den här.

3. Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Witch Hunt Suite for World War III

4. The Big Pink – Stay Gold

5. Lana Del Rey – Blue Jeans

6. Florence and the Machine – Shake It Out

7. Kurt Vile – The Creature

8. Avey Tare – Oliver Twist

9. Male Bonding – Tame the Sun

10. Asobi Seksu – Perfectly Crystal

Asobi Seksu – Perfectly Crystal [OFFICIAL MUSIC VIDEO] from Polyvinyl Record Co. on Vimeo.

Skivrecension: Avey Tare – Down There

by

Avey Tare – Down There
Dave Porter från Animal Collective har nu släppt sin första soloskiva under artistnamnet Avey Tare.
Down There är inte lika lätttilgänglig som Animal Collectives senaste skiva och riktar sig istället till mer etablerade fans av genren.
Öppningsspåret skapar en riktigt mörk atmosfär som resten av skivan till en viss grad fortsätter att bygga på. Ljudspåren är atmosfäriska, ganska djupa, och sångarens röst blandar in i bakgrundsmusiken och låter som ännu ett instrument, snarare än som sång.
Man kan inte säga att det finns någon riktig genomslagskraft i låtarna, då de går in i varandra hela skivan igenom, och de tenderar att variera ganska lite. Musiken låter stundom som angenäm bakgrundsmusik, stundom som hopblandad gegga av olika ljud och effekter, vilket kan ge ett ganska platt intryck. Men då och då rycker den upp sig och lägger in ett nytt, fräscht sound över det gamla, så man tröttnar inte alltför snabbt på skivan som helhet.

Avey Tare – Lucky 1

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,