• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Girls

Skivrecension: Christopher Owens – Chrissybaby Forever

18 juni, 2015 by Jonatan Södergren

owens

Artist: Christopher Owens
Titel: Chrissybaby Forever
Betyg: 3

Ur saknade San Francisco-bandet Girls aska har frontmannen Christopher Owens hunnit släppa två soloalbum; 2013 års nedtonade Lysandre som kretsade kring ett återkommande meloditema, och förra årets country-präglade album A New Testament. Tidigare under våren delade han med sig av den medryckande singeln Selfish Feelings och lät meddela att ett nytt album var på väg. Plötsligt fanns ett helt album (på hela sexton låtar!) uppladdat på hand Bandcamp-sida.

Jämfört med de två tidigare soloalbumen är Chrissybaby Forever en välkommen återgång till Girls sound. Ekot av gitarrerna i deras tveklöst kändaste låt, Lust for Life, återkommer på flera av låtarna här. I en intervju med Stereogum beskriver han det själv som ett “back-to-basics-album,” och med tanke på att Owens alltid har varit en rätt simpel låtskrivare, som även när han tagit upp tyngre och mörkare ämnen (i Inside Out sjunger han till exempel “I’m not an antichrist, I just can’t fake belief”) gjort det med en slags tröstande ton som snarare fått dig att se på tillvaron från ett lite positivare perspektiv, säger det påståendet en hel del.

Det märks också att albumet tillkommit extremt snabbt, utan krusiduller. Kreativiteten slog väl bara till. Bortsett från några bakgrundssångerskor har Owens spelat in det mesta själv tillsammans med producenten J.J. Wiesler. Antagligen har han inte brytt sig om att censurera sig själv heller, för samtidigt som Chrissybaby Forever innehåller några av hans hittills starkaste sololåtar så känns helheten som hans ojämnaste soloplatta. Fast samtidigt finns det en charm över det, och jag är faktiskt mest bara glad över att han återgått till att börja skriva låtar i den här stilen igen. Förhoppningsvis släpper Christopher Owens ett nytt album nästa år igen.

Bästa spår: Heroine (Hot Nothing on You), Selfish Feelings

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Chrissybaby Forever, Christopher Owens, Girls, San Francisco

Titta: Christopher Owens – To Take Care of Myself Again

3 juni, 2015 by Redaktionen

owens

Efter att ha chocksläppt sitt tredje soloalbum, Chrissybaby Forever, via sin Bandcamp förra veckan har den tidigare Girls-frontmannen Christopher Owens nu delat med sig av en musikvideo till spåret To Take Care of Myself Again. Videon består av klipp han själv spelat in i sin hemstad San Francisco.

Du kan se musikvideon till To Take Care of Myself Again här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Christopher Owens, Girls, To Take Care of Myself Again

Tobias Jesso Jr: “Jag tror inte att jag är typen som kommer att imponera på folk”

13 februari, 2015 by Jonatan Södergren

jessojr

2012 stod Jesso inför ett vägval. Som basist, bland annat åt popsångerskan Melissa Cavatti och som medlem i den The Killers-influerade gruppen The Sessions, hade han kämpat sig fram som musiker i Los Angeles med måttlig framgång. Hans visum var på väg att gå ut och han letade efter en anledning att stanna. Istället blev han påkörd av en bil när han var ute och cyklade. Dagen därpå fick han reda på att hans mamma diagnosticerats med cancer. Bruten, men inte slagen återvände han hem till Vancouver för att ta ett jobb på en flyttfirma, samtidigt som han på sin systers piano skrev de låtar som utgör hans debutalbum Goon som släpps senare i mars.

Hur kände du när du flyttade hem till Vancouver igen?

– Det kändes som att jag hade studsat runt en del, jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville bara ha lite trygghet i mitt liv. Jag återvände till Vancouver och tänkte att jag behövde ett jobb jag skulle kunna ha en lång tid framöver. Så jag tog ett jobb på min kompis flyttfirma. Musik tänkte jag bara ha som en hobby, något jag skulle kunna lära mina framtida barn.

Varför flyttade du till Los Angeles från första början?

– Jag blev erbjuden att kompa en popartist, så jag tackade ja och de flyttade ner mig till Los Angeles, sedan blev det bara att jag stannade kvar när jobbet var klart.

Bor du fortfarande kvar i Vancouver?

– Jag flyttade precis till Los Angeles igen!

I Hollywood sjunger du om en person som först försöker lyckas, men i slutändan tror att han ska dö i Hollywood. Handlar den om dina egna erfarenheter av Los Angeles?

– Yeah, jag menar, det var delvis så jag kände. Hollywood är en konstig plats. Många hopp och drömmar kommer dit, många av dem klarar sig inte ut. Så jag var rädd att det kanske skulle vara jag.

Brukar dina låtar vara självbiografiska?

– Jag skriver om personliga saker. Vet inte om jag medvetet försöker skriva självbiografiskt, vissa låtar har jag ju bara hittat på. True Love handlar om en man och en kvinna. Vilka är de? Där berättar jag bara en historia. Men för det mesta när du skriver texter, så är det lättast att skriva om dig själv.

När började du skriva din egen musik?

– I high school. Jag köpte en gitarr från en av mina lärare. Och jag hade spelat saxofon när jag var yngre. Men jag köpte en gitarr och började skriva egna låtar när jag var tolv.

Kan du berätta om dina tidigare musikaliska projekt? Var det svårt att skriva så direkta låtar för det här albumet?

– Jag har bara spelat i band eftersom jag inte velat sjunga. Från folk-inspirerade till pop-inspirerade band. När jag sedan bestämde mig för att göra allt själv med ett piano var allt nytt. Det var nytt att sjunga, nytt att spela piano, och nytt att skriva alla texter. Allt som hände var nytt för mig, men det var riktigt uppfriskande. Jag kunde göra exakt vad jag ville!

Vad uppmuntrade dig till att bli sångare?

– Haha, jag är ingen sångare. Kanske är jag låtskrivare, sedan är jag miljoner andra saker innan jag är en sångare. Det var bara något jag gjorde. Jag trodde inte att så många skulle höra det. Kanske mina vänner, kanske skulle jag kunna visa min framtida familj att jag laddat upp en låt på YouTube. Något i den stilen. Det här var jag inte beredd på. Så jag störde mig inte på att det var min röst. När jag tänker på min röst i musikindustrin stör det mig, eftersom jag inte är en bra sångare, men när jag bara sjunger för min egen skull gör det ingen skillnad. Då är det bara min röst.

Just a Dream var den första låten du skrev när du kom tillbaka till Vancouver, eller hur? Hur kom den låten till? Försökte du medvetet skriva en låt eller kom den bara av sig själv?

– Det stämmer. Jag vaknade upp från en dröm där jag hade en fru och en 1 dag gammal bebis. Och apokalypsen var på väg. Jag åkte till jobbet den dagen och berättade för min kompis som ägde flyttfirman om drömmen. Hela idéen fascinerade mig. Var det min framtida fru jag hade sett? Jag kände inte igen henne. Jag försökte gå igenom drömmen i mitt huvud. Vad hette bebisen? Jag minns inte. Det kändes så levande, men vad hette bebisen? Och vad sade jag till den? När jag tänkte ”vad sade jag till bebisen i drömmen?”, började jag tänka ”vad skulle jag säga till min unge om jag faktiskt hade en?”. Hur säger du till en 1 dag gammal bebis att den ska dö? När jag skrev låten hade jag refrängen och melodin, och började bara sjunga ”yesterday I had a baby / now she’s one day old and she looks just like her old lady”.

Låten har en 70-tals-/singer-songwriterkänsla. Satte den tonen för de efterföljande låtarna?

– Jag lyssnade inte på 70-talsmusik, kanske gillade jag bara ackorden eftersom det var vad som kom naturligt när jag lärde mig spela piano. Jag kände till Randy Newman, men de andra jag jämförts med visste jag inte vilka de var. 70-talet var inget jag strävade efter. Jag ville bara skriva en låt och det var vad som kom ut. När jag väl började lyssna på 70-talsmusik så föll de andra låtarna in i det, men då hade jag redan skrivit en del. Mycket av albumet hade jag skrivit innan jag ens kom att tänka på att stilen var lite 70-tal.

Hade du några särskilda influenser i åtanke när du skrev albumet?

– Självklart visste jag att det skulle vara lite Randy Newman över det, eftersom det bara var jag och ett piano. Medan jag skrev demos skickade JR musik. Han skickade Todd Rundgren, Biff Rose, och massa sådant.

Hur kom du i kontakt med JR White? Var du själv ett fan av Girls?

– Jag skickade ett e-mail. Girls hade precis splittrats och jag skrev något i stil med ”det kommer att ordna sig, kompis”. Han svarade och bad mig ringa honom, vilket jag gjorde, och det var nog det bästa som någonsin hänt mig.

Utöver White har även Patrick Carney, från The Black Keys, och Ariel Rechtshaid, som är känd för sitt arbete med artister som Sky Ferreira och Blood Orange, varit med och producerat skivan. Hur var det att jobba med olika producenter?

– Det var otroligt! Jag älskar producenter eftersom de har ett så annorlunda synsätt på allt. Det var fantastiskt att hoppa runt, de var alla så olika. Var och en var bra på sitt eget sätt. Och det är skumt, producenter har någonting gemensamt. Jag kan inte sätta fingret på vad, det har jag inte lyckats klura ut än, men något är det. Jag har börjat tänka ”den där snubben är säkert producent”, så säger de ”hey, jag är producent”. Det är något med dem. De har en annorlunda personlighet än låtskrivare. Låtskrivare är ofta korta. Jag är två meter så jag kanske egentligen inte är en artist. Man ska inte hårdra, men det är roligt att så många stora låtskrivare är så små människor!

Kan du ge något exempel på vad de olika producenterna bidrog med?

– JR var mitt musikaliska uppvaknande. Jag har själv inga galna influenser, känner inte till massa band, och är ingen samlare som gräver efter sällsynta skivor. Jag har inte lyssnat på bra musik sedan jag var liten. Allt det är hans förtjänst. Jisses, vad han blev paff när jag inte kände till Biff Rose! Han lärde mig allt om vilken musik jag borde lyssna på. Pat Carney lärde mig det mesta om musikbranschen, han är otroligt smart och kan en massa, så han kunde jag alltid fråga om råd. Ariel visade hur professionell en kan vara. Det måste ha tagit två timmar att spela in Without You.

Albumet gästas även av Danielle Haim.

– Hon är min Honey Boo Boo. Jag älskar henne.

Hur fick du henne att vara med på albumet?

– Jag frågade inte ens, det bara blev så. Men jag är glad att hon är med. Hon är ihop med Ariel. Jag älskar alla Haim-tjejerna. De är som familj för mig nu!

Hur skulle du beskriva dina spelningar? Jag upplever många av dina låtar som intima, hur gör du för att det ska bli en mer kollektiv upplevelse live?

– Vet inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag ser inte mig själv som en performer. Men det är väl upp till folk om de vill komma på mina spelningar. Jag tror inte att jag är typen som kommer att imponera på folk med mina uppträdanden. Men gillar du mina demos är chansen stor att du också kommer gilla mina liveframträdanden, för jag kommer mer eller mindre återskapa mina demos.

True Love var med på vår lista över förra årets bästa låtar. Kan du berätta något kring hur den låten skrevs?

– Det är en av de enda låtarna jag försökt skriva om någon annan än mig själv. Jag ville skriva om ett förhållande. Vad finns det att säga mer… jag kan berätta en anekdot om hur jag skrev Hollywood istället.

Please do!

– Hollywood skrevs som ett soundtrack till en Scarlett Johansson-musikvideo. Jag spelade till den, så demon är exakt lika lång som Falling Down; Tom Waits-låten hon gör en cover på. Och hon har en musikvideo till den. Om du spelar demoversionen av Hollywood över den så märker du hur allt faller på plats.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Girls, Goon, Haim, Hollywood, JR White, Los Angeles, Tobias Jesso Jr., Vancouver

Lyssna: Christopher Owens – America

11 november, 2014 by Jonatan Södergren

owens

Den tidigare Girls-sångaren Christopher Owens andra soloalbum A New Testament släpptes för lite mer än en månad sedan. Nu har han delat med sig av en ny låt. America, — en folklåt med plockande akustiska gitarrer — handlar precis som albumspåret Stephen om den San Francisco-baserade låtskrivarens livshistoria, hans uppväxte med Children of God, och när han vid sexton års ålder flyttade tillbaka hem till USA.

Lyssna på America här nedan:

Arkiverad under: Scen Taggad som: America, Christopher Owens, Girls

Christopher Owens: “Så fort du tror dig ha livet utklurat inser du att så inte är fallet”

1 oktober, 2014 by Jonatan Södergren

christopherowens

Efter förra årets Lysandre, som kretsade kring ett visst koncept och ett meloditema som återkom i olika arrangemang genom albumet, är Christopher Owens andra soloalbum A New Testament en återgång till det som gjorde Girls till ett av det senaste decenniets mest intressanta indieband. Så här lät det när Kulturbloggen ringde upp den San Francisco-baserade låtskrivaren.

Förra gången jag intervjuade dig berättade du att du vill utforska ett nytt koncept för varje soloalbum. Hur kom du fram till konceptet på A New Testament?

– Jag har tänkt på att göra ett country-influerat album under en längre tid. Det första albumet jag gav ut solo kändes som något jag behövde få ur mig direkt, men efter det kände jag mig mer öppen. Vad kan jag göra? Vad skulle vara roligt? Jag bestämde mig för att ge mig på det här country-albumet. Det utvecklades lite under inspelningen, i slutändan smög det sig även in gospel och R&B, men konceptet var att se hur mycket country jag kunde göra utan att förlora alltför mycket av min egen stil.

Varifrån kommer ditt intresse för country?

– Jag bodde i Texas, i en liten stad som heter Amarillo i nio år. Det var massor av country där. Jag gick på några spelningar och det spelades på radion. Dessutom är country en väldigt etablerad genre. Är du musikintresserad har du antagligen åtminstone ett par country-skivor i din samling. Men anledning till att jag fastnade för genren är att den är så enkel och så ärlig. Som låtskrivare kände jag att det var något jag skulle kunna göra. De pratar om sina känslor på ett väldigt enkelt sätt. Nästan som pop med en stil för själva musiken.

Berätta om de andra musikerna som medverkar på albumet. Visst är det de som står bredvid dig på albumets omslag?

– Ja, det är personer jag jobbat med tidigare. I Girls var det så mycket som tjugo personer som var med i bandet vid olika tillfällen. Många var med en månad eller ett år och lämnade sedan. De hade sina egna saker de ville göra istället. Min tanke var att försöka jobba med några av dem igen, så jag fick kolla vilka som var tillgängliga. Som tur är ville flera av dem vara med på det här. Bortsett från mig är det sex tidigare Girls-medlemmar som är med på det här albumet. Det är en ny kille som spelar pedal steel på albumet. Jag träffade honom på en konsert förra året och vi började prata om country. Han är äldre och gillar traditionell country.

Hade du någon särskild instrumentation i åtanke innan du påbörjade inspelningen av albumet? Vilken inverkan hade de andra musikerna på albumets sound?

– Jag visste att jag ville ha med pedal steel, för så fort du hör det ljudet vet du att det är country. Sedan ville jag att vissa gitarrsolon skulle spelas på ett country-sätt. Mycket av country-soundet ligger i rytmen, i trummorna, så jag bad alla att ha det i åtanke. Men alla bidrog med sin karaktär och i slutändan har ju alla sin egen spelstil. Jag tror det gjorde albumet till någonting större än vad jag ens vågat hoppas på. På grund av gruppdynamiken blev det ett väldigt unikt album. Sättet tjejerna sjunger eller hur orgeln spelas gjorde att det gick från att bara vara country till country med något extra.

I mina öron låter A New Testament mer som en uppföljare till Father, Son, Holy Ghost än vad Lysandre gjorde. Vilka tycker du är skillnaderna mellan Lysandre och A New Testament? Var det något särskilt du försökte göra annorlunda som en reaktion på Lysandre?

– Jag håller med. Det är en återgång till vad som är normalt för mig. Vanligtvis när jag gör ett album kollar jag igenom en lista jag har över låtar jag skrivit genom åren och väljer ut den låten och den låten. Det är vad jag gjorde den här gången. Lysandre däremot är ett album som skrevs som en historia, där varje låt behövde berätta nästa kapitel i berättelsen, så de var tvungna att komma efter varandra i en speciell ordning. Det var unikt för mig och jag är fortfarande stolt över det albumet, men den här gången ville jag göra ett vanligt album. Det finns en koppling till Father, Son, Holy Ghost eftersom så många av musikerna från det albumet även är med den här gången och det hörs. Det är till och med samma producent.

Ett av albumspåren – Stephen – tar specifikt upp din brors död. Även din relation till din far är ett ämne som återkommer genom flera av låtarna på albumet. Att skriva om såpass personliga ämnen, hjälper det dig att bearbeta de tillhörande känslorna? Ser du musiken som ett sätt att läka sår?

– För mig är låtar ett sätt att prata om saker som är svåra att ta upp i en konversation. Min pappa och jag bor inte i samma stat så vi ses sällan, och eftersom jag inte växte upp med honom har vi inga djupa dialoger. Så när jag träffar honom vill jag inte spendera tiden med att älta det gamla, jag pratar hellre om nuet med honom. En låt är en plats där du kan reflektera över svåra saker. Det har varit ett sätt för mig att ta upp djupare och mer komplicerade frågor. Och det är fantastiskt eftersom han lyssnar, ringer upp mig så har vi ett litet samtal. Det är likadant med min mamma och min syster. Låtskrivande är ett sätt att gräva djupare. Som terapi.

Som lyssnare känner vi till din historia, så när du använder ord som “father” får det en viss betydelse, men jag tänker att folk som inte är så insatta i din musik kanske uppfattar det som att du sjunger om gud. Är det medvetet?

– Jag använder aldrig det ordet när jag sjunger om sekten. Jag pratar om det några gången men då gör jag det oftast på ett tydligt sätt. Det är inga dolda betydelser, jag brukar vara rätt enkel av mig.

Men du förstår frågan? Titeln kan ju också väcka religiösa konnotationer.

– Jag är inte religiös. Det är inte en del av mitt liv idag, men det var det när jag växte upp så jag kan inte fly från det. Även om jag letar efter en annan betydelse i en titel som A New Testament så kan jag inte komma undan min uppväxt. Det är någonting som följer med mig naturligt. För mig är det viktigt att veta vart jag kommer ifrån och ta från mina egna erfarenheter. På gott och ont är det en av mina erfarenheter.

Enkelheten har genomgående varit ett bärande inslag i dina texter. I It Comes Back to You sjunger du textraden ”You’ve got to give your love away/ It comes back to you”. Hur viktigt är det för dig att din egen personlighet speglas i texterna?

– Det är det viktigaste. Om jag inte lyckas med det så kan jag lika gärna skriva instrumental musik. Enda anledningen för mig att skriva texter är för att säga något om mitt liv och mina övertygelser. Tanken i den låten är samma som jag försöker presentera i flera av mina låtar; tanken att om du vill väl så kan du hitta vad du söker efter, längtan efter något positivt kan bringa fram något positivt. Som i Hellhole Ratrace när jag sjunger ”I don’t want to cry so come on and laugh with me, I don’t want to die so come on and dance with me”. Att slänga ut en positiv tanke, för mig är det vad som ger texterna mening.

Så du skriver fortfarande om samma teman, du hittar bara nya sätt och infallsvinklar att skriva om dessa teman?

– Jag tror det. Jag menar, ibland kan jag berätta en ny historia eller prata om en ny person men i grunden tror jag inte att det har förändrats så mycket.

Hur mycket oinspelat material sitter du på nu? Nyligen premiärade du en ny låt som heter Brian Deneke och det finns ännu fler akustiska framföranden av osläppta låtar på YouTube. Vet du själv när de här låtarna kommer att släppas? Har du redan nu börjat planera för nästa skiva?

– Jag har en ganska bra plan, men realistiskt måste jag vänta ett år innan jag påbörjar nästa album, så jag får vänta och se hur jag känner mig då. Jag har flera låtar, över hundra som är färdiga, och på min mobiltelefon har jag ytterligare trettio låtidéer. När jag släpper ett nytt album tenderar jag att fokusera på det nya materialet, men det är kul när möjligheter att framföra låtar som Brian Deneke dyker upp. Det blir något annorlunda så jag försöker göra det då och då. Annars väntar jag tills nästa chans att gå in i studion igen, då går jag igenom låtlistan och ser vad jag känner för att spela in då. Dessutom måste jag ju ha i åtanke vilka musiker som finns tillgängliga och vill spela med mig, då kan jag bestämma vad som blir bra utifrån deras styrkor och färdigheter.

Vilken är den senaste låten du skrev för A New Testament?

– [Skratt] Bra fråga, är det ett test? Jag har en tendens att glömma bort när jag skrev dem men jag tror den nyaste är It Comes Back to You.

Befinner du dig på en annan plats nu jämfört med när du var med i Girls eller gjorde Lysandre?

– Både ja och nej. Jag var med om mycket från det att jag släppte det första Girls-albumet till att jag släppte mitt första soloalbum. Det är erfarenheter jag har lärt mig av, men mycket av upprymdheten och pressen tror jag att jag fortfarande känner. Samtidigt vet jag mer kring hur ett album kommer till, och jag har lärt känna fler musiker. Saker och ting förändras, men innerst inne handlar det fortfarande om att ta itu med samma saker när du ska göra ett album. Jag delar fortfarande med mig av väldigt sårbart material. Varje gång känns det ungefär likadant, men som person har jag blivit äldre. Jag lär mig saker hela tiden. Så fort du tror dig ha livet utklurat inser du att så inte är fallet. Jag vet inte vad som väntar runt hörnet. Jag har inga barn. Om jag skulle skaffa ett barn skulle jag antagligen tänka “wow, nu måste jag börja om på nytt, jag har ingen aning om hur man gör det här”. Livet är ett konstant lärande.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: A New Testament, Christopher Owens, Girls

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 6
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Van Morrison

Van Morrison har släppt första singeln … Läs mer om Lyssna: Van Morrison

Filmrecension: Erna i krig

Erna i krig Betyg 3 Svensk premiär - … Läs mer om Filmrecension: Erna i krig

Filmrecension: Raya och den sista draken

Raya och den sista draken Betyg … Läs mer om Filmrecension: Raya och den sista draken

Filmrecension: Rättfärdighetens ryttare – en underbar film värd en stor publik

Rättfärdighetens ryttare Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Rättfärdighetens ryttare – en underbar film värd en stor publik

Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa

Sällskapet för ofrivilliga … Läs mer om Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in