Girls

Efter förra årets Lysandre, som kretsade kring ett visst koncept och ett meloditema som återkom i olika arrangemang genom albumet, är Christopher Owens andra soloalbum A New Testament en återgång till det som gjorde Girls till ett av det senaste decenniets mest intressanta indieband. Så här lät det när Kulturbloggen ringde upp den San Francisco-baserade låtskrivaren.

Förra gången jag intervjuade dig berättade du att du vill utforska ett nytt koncept för varje soloalbum. Hur kom du fram till konceptet på A New Testament?

– Jag har tänkt på att göra ett country-influerat album under en längre tid. Det första albumet jag gav ut solo kändes som något jag behövde få ur mig direkt, men efter det kände jag mig mer öppen. Vad kan jag göra? Vad skulle vara roligt? Jag bestämde mig för att ge mig på det här country-albumet. Det utvecklades lite under inspelningen, i slutändan smög det sig även in gospel och R&B, men konceptet var att se hur mycket country jag kunde göra utan att förlora alltför mycket av min egen stil.

Varifrån kommer ditt intresse för country?

– Jag bodde i Texas, i en liten stad som heter Amarillo i nio år. Det var massor av country där. Jag gick på några spelningar och det spelades på radion. Dessutom är country en väldigt etablerad genre. Är du musikintresserad har du antagligen åtminstone ett par country-skivor i din samling. Men anledning till att jag fastnade för genren är att den är så enkel och så ärlig. Som låtskrivare kände jag att det var något jag skulle kunna göra. De pratar om sina känslor på ett väldigt enkelt sätt. Nästan som pop med en stil för själva musiken.

Berätta om de andra musikerna som medverkar på albumet. Visst är det de som står bredvid dig på albumets omslag?

– Ja, det är personer jag jobbat med tidigare. I Girls var det så mycket som tjugo personer som var med i bandet vid olika tillfällen. Många var med en månad eller ett år och lämnade sedan. De hade sina egna saker de ville göra istället. Min tanke var att försöka jobba med några av dem igen, så jag fick kolla vilka som var tillgängliga. Som tur är ville flera av dem vara med på det här. Bortsett från mig är det sex tidigare Girls-medlemmar som är med på det här albumet. Det är en ny kille som spelar pedal steel på albumet. Jag träffade honom på en konsert förra året och vi började prata om country. Han är äldre och gillar traditionell country.

Hade du någon särskild instrumentation i åtanke innan du påbörjade inspelningen av albumet? Vilken inverkan hade de andra musikerna på albumets sound?

– Jag visste att jag ville ha med pedal steel, för så fort du hör det ljudet vet du att det är country. Sedan ville jag att vissa gitarrsolon skulle spelas på ett country-sätt. Mycket av country-soundet ligger i rytmen, i trummorna, så jag bad alla att ha det i åtanke. Men alla bidrog med sin karaktär och i slutändan har ju alla sin egen spelstil. Jag tror det gjorde albumet till någonting större än vad jag ens vågat hoppas på. På grund av gruppdynamiken blev det ett väldigt unikt album. Sättet tjejerna sjunger eller hur orgeln spelas gjorde att det gick från att bara vara country till country med något extra.

I mina öron låter A New Testament mer som en uppföljare till Father, Son, Holy Ghost än vad Lysandre gjorde. Vilka tycker du är skillnaderna mellan Lysandre och A New Testament? Var det något särskilt du försökte göra annorlunda som en reaktion på Lysandre?

– Jag håller med. Det är en återgång till vad som är normalt för mig. Vanligtvis när jag gör ett album kollar jag igenom en lista jag har över låtar jag skrivit genom åren och väljer ut den låten och den låten. Det är vad jag gjorde den här gången. Lysandre däremot är ett album som skrevs som en historia, där varje låt behövde berätta nästa kapitel i berättelsen, så de var tvungna att komma efter varandra i en speciell ordning. Det var unikt för mig och jag är fortfarande stolt över det albumet, men den här gången ville jag göra ett vanligt album. Det finns en koppling till Father, Son, Holy Ghost eftersom så många av musikerna från det albumet även är med den här gången och det hörs. Det är till och med samma producent.

Ett av albumspåren – Stephen – tar specifikt upp din brors död. Även din relation till din far är ett ämne som återkommer genom flera av låtarna på albumet. Att skriva om såpass personliga ämnen, hjälper det dig att bearbeta de tillhörande känslorna? Ser du musiken som ett sätt att läka sår?

– För mig är låtar ett sätt att prata om saker som är svåra att ta upp i en konversation. Min pappa och jag bor inte i samma stat så vi ses sällan, och eftersom jag inte växte upp med honom har vi inga djupa dialoger. Så när jag träffar honom vill jag inte spendera tiden med att älta det gamla, jag pratar hellre om nuet med honom. En låt är en plats där du kan reflektera över svåra saker. Det har varit ett sätt för mig att ta upp djupare och mer komplicerade frågor. Och det är fantastiskt eftersom han lyssnar, ringer upp mig så har vi ett litet samtal. Det är likadant med min mamma och min syster. Låtskrivande är ett sätt att gräva djupare. Som terapi.

Som lyssnare känner vi till din historia, så när du använder ord som ”father” får det en viss betydelse, men jag tänker att folk som inte är så insatta i din musik kanske uppfattar det som att du sjunger om gud. Är det medvetet?

– Jag använder aldrig det ordet när jag sjunger om sekten. Jag pratar om det några gången men då gör jag det oftast på ett tydligt sätt. Det är inga dolda betydelser, jag brukar vara rätt enkel av mig.

Men du förstår frågan? Titeln kan ju också väcka religiösa konnotationer.

– Jag är inte religiös. Det är inte en del av mitt liv idag, men det var det när jag växte upp så jag kan inte fly från det. Även om jag letar efter en annan betydelse i en titel som A New Testament så kan jag inte komma undan min uppväxt. Det är någonting som följer med mig naturligt. För mig är det viktigt att veta vart jag kommer ifrån och ta från mina egna erfarenheter. På gott och ont är det en av mina erfarenheter.

Enkelheten har genomgående varit ett bärande inslag i dina texter. I It Comes Back to You sjunger du textraden ”You’ve got to give your love away/ It comes back to you”. Hur viktigt är det för dig att din egen personlighet speglas i texterna?

– Det är det viktigaste. Om jag inte lyckas med det så kan jag lika gärna skriva instrumental musik. Enda anledningen för mig att skriva texter är för att säga något om mitt liv och mina övertygelser. Tanken i den låten är samma som jag försöker presentera i flera av mina låtar; tanken att om du vill väl så kan du hitta vad du söker efter, längtan efter något positivt kan bringa fram något positivt. Som i Hellhole Ratrace när jag sjunger ”I don’t want to cry so come on and laugh with me, I don’t want to die so come on and dance with me”. Att slänga ut en positiv tanke, för mig är det vad som ger texterna mening.

Så du skriver fortfarande om samma teman, du hittar bara nya sätt och infallsvinklar att skriva om dessa teman?

– Jag tror det. Jag menar, ibland kan jag berätta en ny historia eller prata om en ny person men i grunden tror jag inte att det har förändrats så mycket.

Hur mycket oinspelat material sitter du på nu? Nyligen premiärade du en ny låt som heter Brian Deneke och det finns ännu fler akustiska framföranden av osläppta låtar på YouTube. Vet du själv när de här låtarna kommer att släppas? Har du redan nu börjat planera för nästa skiva?

– Jag har en ganska bra plan, men realistiskt måste jag vänta ett år innan jag påbörjar nästa album, så jag får vänta och se hur jag känner mig då. Jag har flera låtar, över hundra som är färdiga, och på min mobiltelefon har jag ytterligare trettio låtidéer. När jag släpper ett nytt album tenderar jag att fokusera på det nya materialet, men det är kul när möjligheter att framföra låtar som Brian Deneke dyker upp. Det blir något annorlunda så jag försöker göra det då och då. Annars väntar jag tills nästa chans att gå in i studion igen, då går jag igenom låtlistan och ser vad jag känner för att spela in då. Dessutom måste jag ju ha i åtanke vilka musiker som finns tillgängliga och vill spela med mig, då kan jag bestämma vad som blir bra utifrån deras styrkor och färdigheter.

Vilken är den senaste låten du skrev för A New Testament?

– [Skratt] Bra fråga, är det ett test? Jag har en tendens att glömma bort när jag skrev dem men jag tror den nyaste är It Comes Back to You.

Befinner du dig på en annan plats nu jämfört med när du var med i Girls eller gjorde Lysandre?

– Både ja och nej. Jag var med om mycket från det att jag släppte det första Girls-albumet till att jag släppte mitt första soloalbum. Det är erfarenheter jag har lärt mig av, men mycket av upprymdheten och pressen tror jag att jag fortfarande känner. Samtidigt vet jag mer kring hur ett album kommer till, och jag har lärt känna fler musiker. Saker och ting förändras, men innerst inne handlar det fortfarande om att ta itu med samma saker när du ska göra ett album. Jag delar fortfarande med mig av väldigt sårbart material. Varje gång känns det ungefär likadant, men som person har jag blivit äldre. Jag lär mig saker hela tiden. Så fort du tror dig ha livet utklurat inser du att så inte är fallet. Jag vet inte vad som väntar runt hörnet. Jag har inga barn. Om jag skulle skaffa ett barn skulle jag antagligen tänka ”wow, nu måste jag börja om på nytt, jag har ingen aning om hur man gör det här”. Livet är ett konstant lärande.