Animal Collective, Debaser Medis
14 november 2012
Betyg: 3
Animal Collective bildades 1999 i Baltimore. På första skivan Spirit They’re Gone, Spirit They’ve Vanished var David ”Avey Tare” Portner och Noah ”Panda Bear” Lennox de enda medlemmarna, men det experimentella djurkollektivet fick snabbt tillväxt i form av barndomsvännerna Josh ”Deakin” Gibb och Brian ”Gelogist” Weitz. Sedan dess har de, förvisso i lite varierande konstellationer, fortsatt göra lika banbrytande som lekfull musik i hisnande hastighet.
Fast det var först 2009 – när Merriweather Post Pavilion landade i alla välsorterade skivhyllor – som det stora genombrottet kom. Kritikerkåren tävlade om vem som kunde älska albumet mest. När bandet i höstas följde upp Merriweather Post Pavilions otroliga framgångar med sin nionde fullängdare Centipede Hz var förväntningarna minst sagt enorma. Trots att Centipede Hz faktiskt var ett delvis rätt lysande album möttes den av blandad kritik. Det var precis samma förväntningar som spökade när Animal Collective intog Debaser Medis i Stockholm för den andra av tre Sverige-spelningar i år.
Bandet hade inte sparat på rekvisitan. Scenen såg ut som en gigantisk flinande mun med uppblåsbara blinkande tänder och en projektor som spelade upp olika filmklipp parallellt med musiken. På håll såg det riktigt spektakulärt ut.
På tal om förväntningar. Den utsålda lokalen kokade redan när bandet klev på och Panda Bear, från sin trumstol i ena hörnet av scenen, började sjunga de första tonerna i inledande Rosie Oh. Fast det var först när Avey Tare (som hade färgat håret blått) med sin karaktäristiskt skrikiga röst började stamma ”let-let-let-let go” i Today’s Supernatural som publiken kom igång på riktigt.
Centipede Hz markerar ju även gitarristen Josh ”Deakin” Gibbs återkomst till bandet efter fem års frånvaro. I konsertens tredje låt Wide Eyed är det just han som står för sånginsatsen. Kritikerna hävdar att hans lite mörkare röst är för anonym jämfört med Avey och Panda Bears stämmor, men jag skulle snarare säga att den kommer som en skön kontrast. Wide Eyed med sina nästintill psykotiska vibbar tillhör faktiskt de starkare låtarna på Centipede Hz. Ikväll är den extra viktig eftersom den föregår de lite mer trallvänliga och sockersöta singlarna Applesauce och Honeycomb (som släpptes tidigare i år och av någon outgrundlig anledning inte kom med på Centipede Hz).
Men nu börjar konserten spåra ur. Lion in a Coma och Sleigh Bells-vibbarna i Moonjock funkar, men därefter flummar de ut i för många – och framför allt alldeles för långa – forcerade partier som saknar tydliga melodier. Det är även nu det märks att de fokuserar lite väl mycket på nya skivan. Jag kan förstå att de tycker det är viktigt att hela tiden fortsätta utvecklas – det är ju det som alltid kännetecknat Animal Collective – men för att bryta mönstret och få lite fart hade de till exempel kunnat klämma in Strawberry Jam-singeln Fireworks. Eller varför inte det briljanta spåret What Would I Want Sky? Sky från Fall Be Kind-EP:n? De har ju så mycket material att välja och vraka ur. Det skulle kunna bli så mycket bättre, nu lämnar de helhetsmässigt snarare ett rätt ojämnt avtryck.
De hämtar sig dock i de två sista låtarna av ordinarie set – Brother Sport och Peacebone – vilket även märks på publikens reaktioner. Så stämningen är återigen på topp när Animal Collective återvänder för extranumren som bland annat bjuder på bandets största hit My Girls.
I kvällens sista låt Amanita kokar Debaser till den grad att brandlarmet går, men ingen bryr sig om att utrymma lokalen. Inte förrän bandet har lämnat scenen och lamporna tänds. För även om Animal Collective turnerar rätt flitigt lär det dröja ett par år innan vi får se dem i Sverige igen. Och även om de kanske inte riktigt levde upp till mina förväntningar var spelningen långtifrån en besvikelse.
Följande låtar spelades:
Rosie Oh
Today’s Supernatural
Wide Eyed
Applesauce
Honeycomb
Lion in a Coma
Moonjock
Pulleys
New Town Burnout
Monkeyriches
Brother Sport
Peacebone
Extranummer:
Cobwebs
My Girls
Amanita
Foto: Jonatan Södergren