Kurt Vile, Münchenbryggeriet
6 november 2015
Betyg: 3
Ungefär den här tiden för ett år sedan spelade The War on Drugs på Münchenbryggeriet. Nu var det dags för en annan Philadelphia-son (och tidigare The War on Drugs-medlem) att inta samma lokal.
Iförd jeansjacka och – som vanligt – med ansiktet dolt bakom sitt långa, bruna hår inledde den alltid lika avslappnade sångaren med Dust Bunnies, från höstens b’lieve i’m goin down…, där han bland annat hinner med att parafrasera Sam Cooke över låtens 70-talsrockiga lunkande. Efterföljande Pretty Pimpin, som omgående möts av publikens jubel, är en av höstens stora singlar, så givetvis plockas många mobiltelefoner fram. Personligen är jag ett större fan av efterföljande Jesus Fever, från 2011 års Smoke Ring for My Halo som jag fortfarande håller som hans starkaste album.
Det är inte bara musikaliskt som det går att jämföra Kurt Vile med sin tidigare bandkollega Adam Granduciel i The War on Drugs; de tycks även ha genomgått en liknande utveckling från indie-älsklingar till att fylla lokaler av Münchenbryggeriet istället för Debasers storlek. I The War on Drugs fall kanske utvecklingen har varit lite mer naturlig, då de som band är en mer sammansvetsad enhet. Kurt Vile med sina The Violators har större skor att fylla då de istället för att måla upp psykedeliska ljudbilder, snarare låter Viles personlighet och berättande ligga i fokus.
I I’m an Outlaw plockas banjon fram, och en önskar nästan att den fick vara med i fler låtar då det känns som ett instrument som ämnat för Kurt Viles lite mer country-doftande låtar. Det blir även rock’n’roll i KV Crimes och lite inslag av grunge när han framför sin cover av Bruce Springsteens Downbound Train. Avslutningsvis kommer Kurt Vile ensam ut på scen för att som extranummer framföra That’s Life, tho (almost hate to say), som enligt mig är en av höjdpunkterna från senaste albumet, men hur mycket jag än tycker om låten så är det även ett konstigt val som final, då den är såpass introvert och lågmäld. Det är nästan så att en förväntar sig att resten av bandet ska komma ut och ansluta sig till en tyngre låt som avslutning.
Det är svårt att sätta fingret på vad, för även om Kurt Vile är extremt enkel att gilla och konserten i sig i långa perioder är riktigt bra, så blir det sällan så magiskt som det var upplagt för att kunna bli. Han känns till och med mer fokuserad än många av de gånger jag tidigare sett honom. Kanske är det talande att två av de starkaste låtarna den här kvällen är Freeway och Freak Train, som har drivet och är tillräckligt stora för att fylla ut Münchenbryggeriet. Låtvalet i sig är det inget fel på, då det känns varierat och pendlar mellan olika stämningar, men det är inte riktigt anpassat till lokalen. Det naturliga hade väl varit om han återvände till Way Out West och deras Linnétält nästa år.
[Bilden är från när han spelade på Hultsfred 2013]
