Artist: Kurt Vile
Titel: b’lieve i’m goin down…
Betyg: 3
Vi känner igen mallen vid det här laget; trots inslag av banjo i I’m an Outlaw och piano i Life Like This låter Kurt Viles sjätte album, på gott och ont, precis som en kan förvänta sig.
Med ena foten i traditionell amerikansk countryrock och den andra i 90-talets slackerkultur har den Philadelphia-sprungna trettiofemåringen för varje albumsläpp cementerat sin röst som en av de, åtminstone i vissa kretsar, mest omtyckta av samtida singer-songwriters. Framgångarna med de två senaste albumen, 2011 års lite mörkare Smoke Ring for My Halo och 2013 års solblekta Wakin on a Pretty Daze, bidrar såklart till att förväntningarna är svåra att överträffa.
De plockande gitarrerna, texterna som lyckas med bedriften att var reflekterande och bekymmerslösa på samma gång, och titlarna som ofta är öppna för många tolkningar. Jo, mycket går att känna igen. Nog går det att argumentera för att han finslipat sitt uttryck, så oinspirerat är kanske inte rätt ord – men vissa låtar på b’lieve i’m goin down… känns tyvärr som snarlika, lite mindre intressanta versioner av sådant han gjort förut. Därav sänks betyget ett snäpp.
Men även om b’lieve i’m goin down… inte når upp till samma sammanhållna helhet som Smoke Ring for My Halo och Wakin on a Pretty Daze, så återfinns här några av hans starkaste låtar i karriären: första singeln, Pretty Pimpin, som likaså är dess öppningsspår är ett exempel. Det är morgon, han ställer sig framför spegeln och undrar: ”Who’s this stupid clown?” Han känner inte igen personen han blivit, kanske nojar han över åldern – många textrader tycks handla om hur hans tankar slingrar sig iväg, hur han inte är närvarande – men så kommer biten då han vänder på det och med ett snett leende säger: ”But he was sporting all my clothes, I gotta say pretty pimpin.” Resten av albumet är mer nedtonat.
I intervjuer berättar Kurt Vile att hans personliga favoritlåt är Wheelhouse, ett av albumets längsta och kanske mest stämningsfulla spår vid sidan av That’s Life, Tho. Den spelades in på två tagningar i Ranco De La Luna-studion i Joshua Tree, där bitar av albumet spelades in, strax efter att han hade jammat ihop med ökenbluesbandet Tinariwen. Så lite sådana influenser är det också.
Kanske ställer jag orimliga krav. Kurt Vile har det inte i sig att göra ett dåligt album, men några guldkorn till trots så kommer jag nog inte att sträcklyssna igenom b’lieve i’m goin down… lika många gånger som jag gjort med exempelvis Smoke Ring for My Halo.
Bästa spår: Pretty Pimpin, I’m an Outlaw, Wheelhouse