Artist: Animal Collective
Titel: Centipede Hz
Betyg: 4
Närmare fyra år efter Merriweather Post Pavilion och det stora genombrottet är djurkollektivet från Baltimore där medlemmarna kallar sig själva för Panda Bear, Avey Tare, Deakin och Geologist tillbaka med ett av årets mest emotsedda album. På Centipede Hz, som är deras nionde fullängdare, återvänder Animal Collective till sina rötter. Efter den dagdrömmande och på sitt sätt ambienta ljudbilden som präglade stora delar av Merriweather Post Pavilion tycks gruppen på Centipede Hz ha gått tillbaka till de mer råa och intensiva hoppen från idé till idé.
Skivans första spår Moonjock inleds lekfullt och surrealistiskt med orden ”this is the news” följt av radiosignaler och en nedräkning ”seven, six, five, four, three, two, one, one, one, one” innan Sleigh Bells-rockigt effektdränkta gitarrer kickar in. Låten mynnar sedan ut i en kakofoni av olika delar och partier – att få grepp om låtstrukturen känns som i sedvanlig Animal Collective-ordning som en nästintill hopplös uppgift. Både Moonjack och efterföljande Today’s Supernatural känns som mer naturliga uppföljare till Strawberry Jam än vad någon låt på hela Merriweather Post Pavilion gjorde.
På skivans tredje spår Rosie Oh tar Panda Bear välkommet – all variation är välkommen då Centipede Hz om något kan anklagas för att vara just aningen repetitiv – över mikrofonen för en stund. Under Applesauce sjunger Avey Tare melodiskt och lättsmält om att ”äta mango och känna sig som en honungskaka”. Det är en söt och utstickande liten pärla som fram emot slutet blir mer progressiv och mynnar ut i ett psykedeliskt crescendo. På Wide Eyed sjunger Deakins (som återvänt efter att inte ha medverkat på Merriweather Post Pavilion) mystiskt och med ökande grad av desperation om sin rädsla för förändring. Låten dränks sedan i science fiction-fixering när Deakins röst slukas av loopade radiovågor. Kvar blir ett hånfullt skratt som kanske kommer från munnen som pryder skivans omslag.
I mitt tycke är Centipede Hz en mer än duglig skiva som möjligtvis faller på de skyhöga förväntningarna som – om sanningen ska fram – byggts upp till orimliga proportioner. Självklart toppar de inte Merriweather Post Pavilion. Som helhet är Centipede Hz å ena sidan betydligt mer enhetlig än sin föregångare. Det känns som att alla låtarna mer eller mindre är uppbyggda av samma skrot och korn. Samtidigt består varje låt av flera ihopsmälta idéer, så visst finns det gott om variation. Men det krävs en del lyssningar för att du ska kunna uppskatta skivan till fullo. Kanske hade de vunnit på att även haft med antingen Honeycomb eller Gotham som gavs ut som dubbel A-sida tidigare under året. Att de inte kom med beror kanske på att Centipede Hz redan sträcker sig över 55 minuter vilket gör det till deras längsta skiva sedan debuten Spirit They’re Gone, Spirit They’ve Vanished.
Bästa spår: Moonjock, Today’s Supernatural, Wide Eyed