The Big Pink

Några timmar innan brittiska The Big Pink, som i fjol gav ut sönderhyllade debutskivan A Brief History of Love förra året, skulle spela på Arvika fick Kulturbloggen träffa dem för en något annorlunda intervju.

Intervjun, som kanske snarare tog formen av en fotbollsmatch precis bakom scenen de skulle inta bara några timmar senare, var främst med bandets keyboardist och låtskrivare Milo Cordell medan de övriga bandmedlemmarna då och då kom med ett inlägg.

Vilka var era ambitioner när ni startade bandet?

Egentligen inga alls. Vi visste inte ens om vi ville vara med i ett band och skapa egen musik. Sett i efterhand så kanske vi ville bli det digitala Velvet Underground. I takt med att vi fortsatte utvecklas började vi programmera våra egna trummor och det har blivit vårt sound.

När insåg ni att ni kunde leva på er musik?

Det är något jag fortfarande inte har kommit underfund med. Allting hände så snabbt. Det senaste året har vi ju inte ägnat oss åt någonting utanför bandet. Kanske när vi blev signade av 4AD.

Hur är det att vara signat till ett indie-bolag?

Vi har vänner som är signade till major-bolag och vad vi har hört så verkar det bara leda till massa strul.

4AD ger oss total kreativ frihet. Det är ingen som säger åt oss vad vi ska göra. Vi får göra skivorna vi vill göra.

Tycker ni att det finns drag av shoegaze i er musik?

Även om vi gillar genren så är det inget vi försöker efterhärma. Visst kanske det finns likheter i låtar som Velvet och Crystal Visions men till skillnad från band som My Bloody Valentine, Jesus and Mary Chain och Slowdive så strävar vi efter att göra poplåtar.

Milos första idol var Elvis, som han fortfarande säger är nummer ett. På 90-talet kom Kurt Cobain, Brett Anderson och Liam Gallagher in i bilden. Förutom Nirvana och Beastie Boys lyssnade han nästan enbart på britpop.

Sedan var det The Libertines, och till viss del Liars, som gällde. Det var då han lärde känna Robbie Furze, bandets sångare och gitarrist.

Milo ser dock inte sig själv som en musiker utan som en ”skapare av ljud”. Han spelar inte toner utan olika typer av väsen och konstiga läten, som han med hjälp av cirka 40 effektpedaler i förväg skapat i sin studio, han får fram live genom att koppla en keyboard till samplers. På så sätt bygger han upp en atmosfär.

Innan han gick med i The Big Pink så drev han ett skivbolag men insåg att han inte skulle tjäna några pengar på det.

På fritiden berättar Milo att han samlar på udda föremål som exotiska fågelägg och döda kroppsdelar. Hemma förvarar han en bit av en människohjärna. Han beundrar poesi och gillar att läsa böcker. Hans favoritböcker är The Abortion av Richard Brautigan, Ask the Dust av John Fante och The Wasp Factory av Iain Banks.

Hittar ni inspiration i litteratur?

När vi skrev låtarna till första skivan läste jag just The Wasp Factory av Iain Banks men jag är inte tillräckligt smart för att översätta vad jag läser till musik.

Var hittar ni inspiration?

Livet. Allt har sitt ursprung i känslor. Vi försöker inte dokumentera sociala- eller politiska frågor. Jag ser våra låtar som psykedeliska kärlekshistorier.

Ytterligare en inspiration är att förena bild och ljud. På vår myspace har vi massa bilder jag samlat på mig från alla möjliga sammanhang. Bilderna har alla en viss stämning som vi gillar. Sorgen i vardagen. Sorgen i ensamma personer som Edith Piafs ögon. Det är som att gå på en buss eller ett tåg och se de olika främlingarna i ögonen och hitta på historier om deras liv utifrån deras ansiktsuttryck.

Stämmer det att ni håller på att spela in en ny skiva i New York?

Nej, det ryktet var i själva verket bara ett missförstånd. Vi spelade in vår första skiva där och gjorde en radiointervju som inte sändes förrän långt efteråt där vi berättade att vi höll på att spela in en skiva i New York.

Antagligen kommer vi att spela in vår nästa skiva i London. Vi har redan 6-7 låtar klara.

Skiljer sig de nya låtarna från de gamla?

Första skivan reflekterade allt vi ville låta som så det blev lite för många olika typer av låtar. De nya låtarna kommer utgöra ett komplett ljud.

Den första skivan präglades också av att vi alla nyligen hade genomgått separationer. Nästa skiva kommer bli gladare.

Förutom Milo så består The Big Pink av Robbie Furze på sång och gitarr, Akiko Matsuura på trummor och Adam Prendergast som tillfälligt ersätter Leopold Ross på bas. De bestämde sig för att starta bandet på en fest när de var de enda som fortfarande var vakna.

Innan de startade bandet var Robbie beroende av tv-spel men nu sitter han uppe hela nätterna och lyssnar på musik och skriver låtar istället.

Milo och Akiko träffades på en Crystal Castles-konsert i London 2005 eller 2006. Då spelade hon i noise rock-bandet Pre som numera är kända som Male Bonding.

När The Big Pink spelade i Japan tog Akiko med sig bandet till en bar i Osaka med det psykedeliska namnet Bar Gangen Acid. Där inne träffade de en bondagefotograf och efter några drinkar för mycket slutade kvällen med att de var nakna och fasttejpade i varandra. Med den livsstilen är det finte så konstigt att de efter ett och ett halvt års turnerande faktiskt längtar hem till lugnet i London.