Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Ernest Greene, som även går under namnet Washed Out, återvänder till Sverige i höst. Senast den amerikanska chillwave-ikonen intog svensk mark var i samband med Hultsfredsfestivalen samma år som albumdebuten Within and Without släpptes. Hans andra fullängdare Paracosm har precis sett dagens ljus och nu står det alltså även klar att han den 8 oktober spelar på Debaser Hornstulls Strand.
Washed Out, eller Ernest Greene som han egentligen heter, har släppt ifrån sig ytterligare detaljer kring sitt kommande album Paracosm som ges ut via Sub Pop den 13 augusti. Ovan ser du albumets artwork och nedan kan du se albumets spårlista samt lyssna på den första singeln It All Feels Right.
Paracosm följer upp debutalbumet Within and Without som gavs ut 2011 och precis som då är det Ben Allen, som tidigare arbetat med bland annat Animal Collective och Deerhunter, som står för produktionen.
Här är låtlistan:
1. Entrance
2. It All Feels Right
3. Don’t Give Up
4. Weightless
5. All I Know
6. Great Escape
7. Paracosm
8. Falling Back
9. All Over Now
Här kan du lyssna på It All Feels Right:
Aloha kära musikälskare. Vi på Kulturbloggen tänkte introducera en ny följetong där vi varje vecka presenterar tio låtar du helt enkelt inte får missa. Tio musikvideos vi stirrat oss blinda på den senaste tiden. Den här veckan lyfter vi fram musikaliska godbitar i form av Girls, Washed Out och Ariel Pink.
1. Girls – Honey Bunny
2. Washed Out – Amor Fati
Du kan se den här.
3. Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Witch Hunt Suite for World War III
4. The Big Pink – Stay Gold
5. Lana Del Rey – Blue Jeans
6. Florence and the Machine – Shake It Out
7. Kurt Vile – The Creature
8. Avey Tare – Oliver Twist
9. Male Bonding – Tame the Sun
10. Asobi Seksu – Perfectly Crystal
Asobi Seksu – Perfectly Crystal [OFFICIAL MUSIC VIDEO] from Polyvinyl Record Co. on Vimeo.
Foo Fighters bevisade att de är framtidens arenaband när de fick hela Stockholm Stadion att gunga, M.I.A bankade skiten ur allt på Peace and Love och Patti Smith tilldelades det prestigefyllda Polarpriset.
Folk slogs för att komma in när WU LYF spelade på Trädgår’n och Prince hyllades till skyarna för hitkavalkaden han bjöd på under Way Out West men allt detta överskuggas av Amy Winehouse som plötsligt anslöt sig till 27 Club.
Nu när sommaren så sakteligen börjar dra sig mot sitt slut tänkte vi på Kulturbloggen sammanfatta musikåret 2011 (hittills) och blicka framåt mot en höst fullspäckad med godbitar.
PJ Harvey – Let England Shake
När PJ Harveys senaste album Let England Shake släpptes tyckte jag att det var årets album. Nu har det gått ett halvår och jag har fortfarande inte ändrat mig. Denna bläcksvarta krigsskildring känns redan som en klassiker och i oktober besöker hon Filadelfiakyrkan för två utsålda spelningar. 2011 ser utan tvekan ut att bli PJ Harveys år.
Kurt Vile – Smoke Ring for My Halo
Philadelphias stolthet Kurt Vile tillhör vår generations mest intressanta låtskrivare och hans fjärde album Smoke Ring For My Halo, som släpptes tidigare i år, är hans bästa hittills.
Yuck – Yuck
Yucks självbetitlade debutalbum är en riktigt distad och riffbaserad smällkaramell. När vi trodde att band som Dinosaur Jr och Teenage Fanclub var på väg att suddas ut ur musikhistorien kom Yuck, som en grungens Messias, och väckte liv i nittiotalet.
Washed Out – Within and Without
Hela fenomenet som kallas chillwave kan mer eller mindre härledas till ett band – Washed Out. Men Ernest Greene ligger inte bara bakom ett av årets viktigaste album. När de spelade på Hultsfred tidigare i år visade han också att Washed Out är ett band att räkna med på scen.
Panda Bear – Tomboy
Panda Bear (från Animal Collective) klarar sig även på egen hand. Inte fullt så mycket sampling som tidigare och mer användning av gitarrer var framgångsreceptet bakom Tomboy som är hans bästa (solo)skiva hittills. Det stundtals lågmälda drönandet blir titt som tätt till eufori men övergången är alltid lika naturlig som musiken är ogreppbar. Briljant!
The Horrors – Skying
Primary Colours var ett fantastiskt album så frågan var hur The Horrors skulle kunna överglänsa sig själva. Svaret blev Skying där de utforskar ecstasy-influerade ljudlandskap med inslag av post punk, shoegaze och new wave. Värdiga arvtagare till band som The Psychedelic Furs och My Bloody Valentine.
The Vaccines – What Did You Expect from the Vaccines
De lyssnar på Phil Spector, Beach Boys och The Jesus and Mary Chain och gör musik som låter som Phil Spector, Beach Boys och The Jesus and Mary Chain. Svårare än så behöver det inte vara. Texterna är lika simpla som geniala och vem sjunger inte med i refrängen till Post Break-Up Sex?
Elbow – Build a Rocket, Boys!
Build a Rocket, Boys! var albumet då Elbow blev ett arenaband utan att rea ut sin själ och som ingen annan lyckas världens just nu kanske bästa textförfattare Guy Garvey skriva texter om den nostalgi som alla vuxna känner då och då när de tänker tillbaka på sin barndom.
WU LYF – Go Tell Fire to the Mountain
Jag är fortfarande inte säker på om WU LYF, vilket är en förkortning för World Unite Lucifer Youth Foundation, är en satanistisk kult eller ett tungt popband med progressivt, uppbyggande låtar och en ylande sångare. Precis som Bob Dylan var på sextiotalet är WU LYF rösten för en hel generation. Inte minst är de ett tecken på att det inte är så dumt att växa upp på tjugohundratalet.
The War on Drugs – Slave Ambient
The War on Drugs är lika mycket Springsteen som My Bloody Valentine men den till synes udda kombinationen ter sig helt naturlig när vi hör Philadelphiabandets senaste skiva Slave Ambient och är inte Baby Missiles årets låt?
—
Sedan ska vi inte glömma hur hiphop-kollektivet OFWGTA med Tyler, the Creator i spetsen skapade lika många rubriker för sina kontroversiella uttalanden som för sin musik eller hur James Blake förenade soul med dubstep och skapade årets mest experimentella ljudlandskap. Att vara genreöverskridande var 2011 års trend vilket inte minst Bon Iver visade med den självbetitlade uppföljaren till For Emma, Forever Ago. I Sverige hyllades Lykke Li för den dystra, minimalistiska och hjärtskärande skivan Wounded Rhymes och skönsjungande Adele toppade listor med 21.
Men året är inte slut bara för att sommaren nästan är över. Vi har en del riktiga godbitar att se fram emot under hösten. I slutet av augusti släpper Red Hot Chilli Peppers, visserligen utan John Frusciante, sin nya skiva I’m with You och i september släpper The Rapture sitt första album på fem år. In the Grace of Your Love kommer knappast göra någon besviken.
Den isländska storheten Björk släpper också nytt i september och hon har mycket att leva upp till på Biophilia som är hennes sjunde album som soloartist. Även The Drums, Girls och Mick Jaggers nybildade supergrupp SuperHeavy släpper nytt i september.
Oktober bjuder bland annat på nya släpp av Tom Waits, Coldplay och Noel Gallagher. Spännande.
I november ger sig den surrealistiska filmregissören David Lynch in i musikbranschen. Då släpps hans debutalbum Crazy Clown Time. Att rockens suraste gubbe samarbetar med världens girigaste band har knappast undgått någon men i november ger Lou Reed och Metallica ut det gemensamma albumet Lulu.
Florence + the Machine och den klassiskt skolade gothprinsessan Zola Jesus är två andra artister som ger ut album i november.
Hela musikvärlden håller andan i hoppet om att Kate Bush, den störste av de största, ska släppa något nytt. Sångerskan har själv gett indikationer på att drömmen kan bli verklighet redan i år då hon redan ska ha skrivit material till en halv skiva.
Som ni ser, 2011 verkar bli ett makalöst år för musikälskare.
Band: Washed Out
Scen: Red Stage
Betyg: 5
Debutskivan Within and Without fick 8,3 i betyg av Pitchfork, så det var obligatorisk närvaro på Red Stage när chillwave-pionjären Ernest Greene gjorde sin första spelning i Sverige med Washed Out. Efter spelningen på Hultsfredsfestivalen kan jag, som så många andra musikälskare tidigare, slå fast att det här är det intressantaste som hänt musikvärlden sedan Animal Collective
Faktum är att chillwaven med största sannolikhet är här för att stanna. Det känns som att den genomgående trenden inom dagens musikklimat är att låta syntarna dominera och ju fler band som väljer att ta avsteg från det gitarrbaserade desto bättre.
Jämfört med på skivan så är låtarna inte alls lika lågmälda live. Även om en av låtarna heter just Soft så speglar det bara konserten i ordets mest positiva bemärkelse. Washed Out är perfektion och avslutningen med Eyes Be Closed var ren och skär magi helt enkelt.
Band: White Lies
Scen: Green Stage
Betyg: 2
White Lies var återigen på svensk mark, den här gången med en ny skiva i bagaget. Men tyvärr var sångaren Harry McVeighs nya hårfärg mörkare än bandets nya låtar som enbart kändes tråkiga, stela och känslolösa. Konserten inleddes med Farewell to the Fairground från debutskivan och även To Lose My Life avfyrades rätt så tidigt. Av de nya låtarna var det bara Bigger Than Us som kom undan med någon form av värdighet.
Band: Morrissey
Scen: Green Stage
Betyg: 4
Föga förvånande hade de flesta av festivalens tiotusen-nånting besökare samlats vid Green Stage för att se helgens största akt Morrissey spela låtar från hela sin karriär. Han bjussade på en hel del klassiska The Smiths-låtar, bland annat Panic som han öppnade konserten med och i refrängen ville alla vara med och hänga DJ:n.
I Know it’s Over var trollbindande, Meat is Murder mäktig och efter kvällens sista låt This Charming Man ville ingen att det skulle ta slut – dessutom har Moz även en gedigen solokarriär att plocka låtar ur. Låtar som Everyday Is Like Sunday, The First of the Gang to Die och Irish Blood, English Heart är ju riktiga indieklassiker.
Det faktum att nya låten People Are The Same Everywhere tillhör kvällens höjdpunkter tyder på att Morrissey, snart trettio år in i sin karriär, lyckats förbli intressant. Jag tror det har att göra med sångarens lika distinkta som oefterhärmliga röst samt motsägelsefullheten och kompromisslöheten i hans uttalanden. Vi kan uppskatta skönheten i hans musik och ironin i hans åsikter men vi kommer aldrig riktigt kunna förstå oss på honom.
Av de nya låtarna var Action Is My Middle Name tråkigast. Även den omotiverade covern på Satellite of Love (från Lou Reeds mest klassiska skiva Transformer från 1972) var ett lågvattenmärke. Förutom de två låtarna var konserten ett prov på gubbrock när den är som bäst och Morrissey gick av scenen med att vänligt tacka oss svenskar för vår naturliga skönhet.