Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

NoBody – Göteborgsoperans balett med Sasha Waltz starka dansverk om livet och döden

by

NoBody
Koreograf: Sasha Waltz
Scenografi: Tomas Schenk, Sasha Waltz
Musik: Hans Peter Kuhn
Göteborgsoperans balett på Dansens Hus, Stockholm
28 april 2012

Mörker. En ensam kvinna anas på scenen – hon rör sig långsamt, försiktigt. Sakta fylls den mörka scenen på av män, kvinnor – allt i mörkret. Ingen tycks höra ihop med någon annan, var och en är vänd åt sitt håll.
Göteborgsoperans balett gästar Dansens Hus i Stockholm med den tyska koreografen Sasha Waltz uppsättning ”Nobody” och föreställningen börjar i mörkret, som livet.

En av den samtida dansens stora förgrundsfigurer, tyska koreografen Sasha Waltz, är tillbaka med det hyllade dansverket noBody. Den visades på Dansens Hus 2004 och nu har Göteborgsoperans Balett återskapat originalet. 25 dansare sätter sin personliga prägel på den poetiska och särpräglade klassikern. Vad vi får se på scen är en föreställning som sprakar av fantasi i koreografin där dansarna rör sig mjukt i flödande formationer och komplexa mönster. Det handlar om dans i form av rörelsemönster, om att bygga scenbilder med kroppar som rör sig på olika sätt och samverkar – ett verk som undersöker vad som kan förmedlas i bilder på scen där dansare rör sig åt olika håll eller åt samma håll, vad kroppar kan säga och utrycka. Även om det är långt från klassisk estestisk balett är det emellanåt suggestivt och vackert på ett annat plan.

En människa börjar röra sig personligt, då kommer genast några dit och dämpar, tystar, hindrar. Som om ingen får lysa individuellt. Några dansare sluter sig samman, går ihop, då kommer genast några och drar isär dem. Scenbilderna i inledande akterna skildrar både kollektivet som inte tillåter individualism men också bilder av hur ett samhälle vill förhindra verklig närhet mellan människor.

NoBody är den avslutande och fristående delen i en trilogi av Sasha Waltz om människan och hennes kropp. Titeln betyder både ”ingen” och ”ingen kropp”. Verket undersöker frågorna: Vad är vi bortom våra kroppar? Vad är det odödliga i oss?

Föreställningen går att se på många sätt, den får nog en ny tolkning i varje ny betraktares ögon. En vanlig tolkning är att första akten är ett slags väntrum mellan liv och död och i olika akter möter vi olika reaktioner på insikten om vår dödlighet eller dödens påtagliga närvaro.

Några scenbilder är mer humoristiska, som när tre män och tre kvinnor skrider in på scenen iklädda ett klänningsliknande hölje i ett tjockt material i orangebrun färg. När höljet slås mot marken hörs ett bankande ljud. Så litet som det ljudet och att dansarna tvingas röra sig stelt när de skrider fram lockar oss att skratta. Det är intressant hur lite som krävs för att vi ska se något som komiskt. Den orangebruna färgen på klänningshöljet får mig att associera till buddistiska munkar – och det slår mig då hur många olika sätt det går att se föreställningen på. Jag tror varje besökare får sin upplevelse och sin tolkning. Det är stort, det är ett kännetecken på stora konstverk att det inte låser betraktarens tolkningar.

NoBody hade visades första gången på Schaubühne i Berlin av Sasha Waltz danskompani 2002. 2004 gästspelade den uppsättningen i Dansens Hus i Stockholm. Göteborgsoperans balett är det första danskompaniet som fått äran att dansa hennes verk.

Foto föreställningsbilder: Bernd Uhlig

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Palmes spöke – en engångsföreställning som borde ut på turné

by

Palmes spöke
Regi Nils Poletti
Stora scenen Dramaten 23 april 2012

Olof Palmes klassiska tal där han berättar varför han är demokratisk socialist ekade ur högtalarna.
Så startade föreställningen ”Palmes spöke”, en föreställning som i revyform granskar det svenska klassamhället. Olof Palme har nu varit död i mer än 25 år – ändå är hans tal skrämmande aktuellt. med undantag av att det inte finns så många kommunistiska länder kvar. Bilden av hur högerkrafterna ökar klyftorna och river sönder sammanhållningen i samhället är dock lika aktuell i dagens samhälle.

En liten stund in i Palmes tal kom ett spöke inklättrande från en loge på sidan av salongen. Palmes spöke som tog sig upp på scen och föreställningen började med fartfylld blåsmusik och in på scen kom fem roliga figurer, irrande lite fram och tillbaka: en kvinna med älghuvud, en hare, ett mumintroll, ett lejon och en safariklädd jägare. Figurerna får oss att associera till barnlitteratur – vilket ger en rolig stämpel på citaten som sedan lyfts fram på olika sätt.

DN:s ledarskribent Peter Wolodarski hade på ledarplats åsikter om den berömda klass-safarin. Den texten fick som väntat massor av kommentarer. Föreställningen bygger på dessa kommentarer, tal av Olof Palme och dikter av Jenny Wrangborg.

Barnboksfigurerna skärskådar citaten – på ett spännande sätt. Samma mening kan få olika betydelser beroende på vilket ord som betonas. De fem skådespelarna Janna Granström, Omid Khansari, Sofia Pekkare, Lotta Tejle och Martin Wallström bemästrade balansgången mellan det humoristiska och allvaret med mycket väl godkänt.

Det är svårt att göra revy, det gäller att balansera rätt så det inte blir löjligt och buskis. Regissören Nils Poletti lyckades behålla skärpa i innehållet och ändå behandla det med humor. Jag skrattade och ändå kände jag allvaret. Det är synd att det är en engångsföreställning – den skulle nog göra succé som turnerande föreställning.

Föreställningen ingick i helaftonen ”En fråga om klass” där Dramaten, Radioteatern och Sveriges Radio P1 Dokumentär i olika samtal, seminarier, debatter och föreställningar fokuserade på frågor kring det svenska klassamhället och de ökande klyftorna.

Här kan du se föreställningen, inspelad via Bambuser.

Relaterat: Artiklar om klassfrågor på teatern – i tidningen Arbetet och i Arbetaren

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Soppteatern Bolanders skor – humoristisk thriller

by

Bolanders skor
Manus Bengt Järnblad
Regi Gerhard Hobertorfer
Klara Soppteater, Stockholms stadsteater
Urpremiär 18 april 2012

En god soppa serverad till lunch, står framdukad när du kommer och en timmes teaterföreställning – soppteater är ett bra koncept och lockar både pensionärer och yrkesarbetande. Urpremiären på den nyskrivna Bolanders skor uppfyller nog med råge publikens förväntningar.

Bengt Järnblad och Mats Qviström spelar två åldrade damer som tillsammans driver en skobutik och som börjar närma sig tiden då det är dags att dra sig tillbaka från yrkeslivet. De två kvinnorna, Gunhild och Vivvi knöt täta vänskapsband i åttonde klass och när det var studentfest gick de tillsammans hem innan dansen började. De var lite udda, lite utanför, under skoltiden, som en del är.

Tack vare att de hade varandra har de tagit sig vidare, de fick jobb tillsammans i en gammaldags skobutik och de fick en lägenhet tillsammans.

Men har de levt det liv de vill, eller har de överlevt och aldrig vågat ta steget till något annat? Eller har de egentligen varit förälskade i varandra, men aldrig vågat inse det? Föreställningen har en mängd outsagt som flyter under ytan, som aldrig sägs rent ut. Det är fantastiskt vad mycket som kan sägas mellan raderna och på så kort tid som en timme: Ett helt människoliv och dess tillkortakommanden blottas för oss.

Gunhild och Vivvi sköter en skobutik där varje kund tas emot personligt, där skorna ska anpassas efter varje enskild individs fötter – en symbol för gamla ideal som det inte finns plats för idag. Fast rent realistiskt kan jag ändå ifrågasätta om det finns människor som dessa två kvinnor idag? De uppför sig mer som den generation som föddes i början av 1900-talet och om det finns någon kvar av dem så är de nu i hundraårsåldern och drivet inte någon skobutik. Men föreställningen behöver inte tolkas realistiskt, den har andra poänger.

Den dag vi möter de två har något hänt, det finns en spricka mellan dem, anar vi. Sprickan vidgas. Under en söndagspromenad har de träffat en man som visat intresse för en av dem. Nu ska Vivvi träffa den mannen istället för att som alltid på en måndagskväll laga Janssons frestelse och spela bridge tillsammans med Gunhild och ett äldre par.

Gunhild är djupt sårad och gör vad hon kan för att hindra Vivvi att träffa mannen. En stark beskrivning av krampaktig vänskap, om människor som låser in den de älskar.

Föreställningen har många bottnar och vi får se lager efter lager avslöjas. Skickligt spelat av Bengt Järnblad och Mats Qviström i en humoristisk men samtidigt skrämmande berättelse.

Foto: Petra Hellberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kulturbloggen möter Sofia Pekkari

by

Sofia Pekkari – lägg namnet på minnet. Hon är en av de unga skådespelarna på Dramaten, född 1985 och redan haft flera stora roller som Julia i Shakespeares Romeo & Julia på Stora scenen i regi av John Caird.

I den föreställningen spelade hon mot Christoffer Svensson som var Romeo. Sofia och Christoffer är ett par i verkligheten.
-Vi hade varit ihop ett år när vi fick de rollerna. Det var väldigt bra för vi kunde jobba mycket med texten tillsammans, berättar Sofia Pekkari.

Sofia Pekkari kommer från Göteborg och är uppväxt i teaterlokaler. Hennes pappa var musiker på Backa Teater.
-Som jag minns det var vi där jämt, säger hon. Teaterhus är de mest spännande hus jag vet och vi var många teaterbarn som for omkring där.

Att hänga på teatern gav henne nog en stabil grund för hennes karriär inom teatern.
-Jag minns att jag såg Spöket på Canterville 22 gånger när jag var i nioårsåldern, jag kunde inte få nog av den.

Inför gymnasiet stod hon i valet och kvalet mellan att gå teaterlinjen eller musiklinjen. Det blev teater, men hon var nära att hoppa av och byta till musik. Hon kände sig inte riktig hemma i teaterklassen och i princip var allt klart för bytet till musiklinjen när hennes gymnasieklass fick vara med i en föreställning av ”Hamlet” på Angereds Teater.
-Det ville jag ju vara med om, när vi fick chansen att vara på en teater på riktigt.

Sofia Pekkari fick rollen som Ofelia och efter den fick hon roller i tv-serier, bland annat i ”Kniven i hjärtat”. I tv-serien ”Möbelhandlarens dotter” spelade hon mot Dramaten-skådespelaren Örjan Ramberg, som förmodligen tipsade Dramaten om henne, eftersom hon därefter fick chansen att provspela för en roll i Dödsdansen.
-Jag provspelade på skärtorsdagen för sex år sedan, berättar hon.
Hon fick rollen och där spelade hon mot Christoffer Svensson, som några år senare blev hennes sambo.

Efter den rollen fortsatte det och idag har Sofia Pekkari ett treårskontrakt med Dramaten.

I sommar går Sofia Pekkari in i en helt ny roll, då ska hon bli mamma.
-Vi ska dela föräldraledigheten ganska lika, men det beror väl också på vilka roller som dyker upp för oss, säger hon.

Hon hoppas kunna få lite tid över när hon är föräldraledig för att ta sånglektioner. Kommer det en roll där hon får kombinera sången med teatern tackar hon nog inte nej.
-Jag drömmer om sångroller, att få vara med i musikteater.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lucifer Effect – Välspelad. Snygg. Och distanserad

by

Lucifer Effect
Regi: Tana Maneva
Scen: Teater Giljotin
Premiär 14 april 2012

Dostojevskij sade något i stil med att om djävulen inte finns av egen kraft, så är han skapad av oss själva som vår avbild. Och med tanke på antalet skildringar av helvetet inom litteraturen och teatern kan vi väl lugnt konstatera att det

Lucifer Effect är tre saker. Oerhört välspelad. Snygg. Och distanserad.

Vi tar det från början. I föreställningens början, i det vitaste av vita rum, befinner sig tre människor i olika stadier av upplösning. Lucifer Effect gör anspråk på att ta sig lager efter lager ner mot människans kärna, in mot det kännande och bort från det rationella. Till platser inom oss där maktbegär får härska fritt och andra människor bara är medel för att nå ett mål. Ur detta skapar Tana Maneva, som står för regin och en strålande dansinsats i föreställningen, allas vår djävul.

Tanken är naturligtvis svindlande, om än inte unik. Om det civiliserade hyvlas bort från människan, återstår bara en liten egoistisk äcklig kärna som tänker på sig själv i första, andra och tredje hand. Kvar är något litet, äckligt och väldigt kroppsligt.

Just sådan är Lucifer Effect. Kroppslig. Köttslig. Det spottas blod och bestick slängs i backen. Folk talar förbi varandra, för i helvetet har ingen någon avsikt att lyssna på någon annan. Men det blir också pjäsens problem, för detta är en föreställning som bara talar ut, och som lyssnar väldigt lite. Det blir svårt att tränga in i pjäsen när inte ens karaktärerna tycks vara intresserade av varandra. På så sätt är den distanserad från publiken.

Men, som sagt, Lucifer Effect är makalöst välspelad, av hela ensemblen. Och scenografin, lika naken som den blottade själen, signerad Youlian Tabakov, är ruggigt snygg. Utan att ta för sig blir det vita rummet en målarduk där framför allt Joaquin NaBi Olssons ständigt bekymrade uppsynen bygger upp bilden som dröjer sig kvar i tankarna efter föreställningen.

I rollerna:
Tana Maneva, Joaquin NaBi Olsson och Scott Ackerman

Foto: Cato Lein

Text: Johan Ranstam

Relaterat: Recension i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,