NoBody
Koreograf: Sasha Waltz
Scenografi: Tomas Schenk, Sasha Waltz
Musik: Hans Peter Kuhn
Göteborgsoperans balett på Dansens Hus, Stockholm
28 april 2012
Mörker. En ensam kvinna anas på scenen – hon rör sig långsamt, försiktigt. Sakta fylls den mörka scenen på av män, kvinnor – allt i mörkret. Ingen tycks höra ihop med någon annan, var och en är vänd åt sitt håll.
Göteborgsoperans balett gästar Dansens Hus i Stockholm med den tyska koreografen Sasha Waltz uppsättning “Nobody” och föreställningen börjar i mörkret, som livet.
En av den samtida dansens stora förgrundsfigurer, tyska koreografen Sasha Waltz, är tillbaka med det hyllade dansverket noBody. Den visades på Dansens Hus 2004 och nu har Göteborgsoperans Balett återskapat originalet. 25 dansare sätter sin personliga prägel på den poetiska och särpräglade klassikern. Vad vi får se på scen är en föreställning som sprakar av fantasi i koreografin där dansarna rör sig mjukt i flödande formationer och komplexa mönster. Det handlar om dans i form av rörelsemönster, om att bygga scenbilder med kroppar som rör sig på olika sätt och samverkar – ett verk som undersöker vad som kan förmedlas i bilder på scen där dansare rör sig åt olika håll eller åt samma håll, vad kroppar kan säga och utrycka. Även om det är långt från klassisk estestisk balett är det emellanåt suggestivt och vackert på ett annat plan.
En människa börjar röra sig personligt, då kommer genast några dit och dämpar, tystar, hindrar. Som om ingen får lysa individuellt. Några dansare sluter sig samman, går ihop, då kommer genast några och drar isär dem. Scenbilderna i inledande akterna skildrar både kollektivet som inte tillåter individualism men också bilder av hur ett samhälle vill förhindra verklig närhet mellan människor.
NoBody är den avslutande och fristående delen i en trilogi av Sasha Waltz om människan och hennes kropp. Titeln betyder både ”ingen” och ”ingen kropp”. Verket undersöker frågorna: Vad är vi bortom våra kroppar? Vad är det odödliga i oss?
Föreställningen går att se på många sätt, den får nog en ny tolkning i varje ny betraktares ögon. En vanlig tolkning är att första akten är ett slags väntrum mellan liv och död och i olika akter möter vi olika reaktioner på insikten om vår dödlighet eller dödens påtagliga närvaro.
Några scenbilder är mer humoristiska, som när tre män och tre kvinnor skrider in på scenen iklädda ett klänningsliknande hölje i ett tjockt material i orangebrun färg. När höljet slås mot marken hörs ett bankande ljud. Så litet som det ljudet och att dansarna tvingas röra sig stelt när de skrider fram lockar oss att skratta. Det är intressant hur lite som krävs för att vi ska se något som komiskt. Den orangebruna färgen på klänningshöljet får mig att associera till buddistiska munkar – och det slår mig då hur många olika sätt det går att se föreställningen på. Jag tror varje besökare får sin upplevelse och sin tolkning. Det är stort, det är ett kännetecken på stora konstverk att det inte låser betraktarens tolkningar.
NoBody hade visades första gången på Schaubühne i Berlin av Sasha Waltz danskompani 2002. 2004 gästspelade den uppsättningen i Dansens Hus i Stockholm. Göteborgsoperans balett är det första danskompaniet som fått äran att dansa hennes verk.
Foto föreställningsbilder: Bernd Uhlig
Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet
Läs även andra bloggares åsikter om Dansens Hus, Sasha Waltz, Göteborgsoperans balett, dans, recension, scenkonst