Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Klara Soppteater

Insnöad – en trogen körs bekännelse: En härlig vitamininjektion inför julen

by

Insnöad- En trogen körs bekännelse
Klara Soppteater
premiär 2 december 2015

När jag ätit min ljuvligt goda thaisoppa med kyckling börjar teatern! Det är oväder på scenen, en orkan har dragit in över Sänkfors precis innan samhällets 36 man stora kör ska ha sin julkonsert. Endast fem av körmedlemmarna lyckas ta sig fram i den minus 43-gradiga kylan och föreställningen befaras bli inställd. Men tji den som ger sig!

Alla fem har olika personligheter, den blyge, den starke, den svage, den strama, den tafatte. Kul blir det också när manusförfattaren (i pjäsen) kommer in och skriver den pjäs som redan spelas.

Efter ett strömavbrott då de olika karaktärerna vittnar om sina ganska trista, medelmåttiga liv, sätter det igång! Konserten genomförs med inbillad/(verklig) publik och vi får både glittriga kostymer och härlig julmusik, proffsigt framförd av ensemblen.

Julens budskap om gemenskap och givmildhet går tydligt fram, i en kör är ju alla ojämlikheter utsuddade och alla deltagare lika mycket värda. Vi får dessutom vara med om en kärlekshistoria med lyckligt slut! Och i den sista vackra sången uppmanas vi alla att känna efter lite extra vilka vi är och vilka vi vill vara.

Jag rekommenderar gärna föreställningen ”Insnöad-En trogen körs bekännelse” till alla som vill ha en energikick i vintermörkret. Den kommer att framföras sexton gånger till på Klara soppteater.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Ing-Marie Carlsson
Marika Willstedt
Fredrik Meyer
Lars Bethke
Martin Redhe Nord
Donald Högberg

PRODUKTION
Manus, regi och koreografi: 
Katrin Sundberg
Scenografi
: Sven Haraldsson
Kostym: 
Clara Ahlström
Ljus: 
Sofia Linde
Mask: 
Katrin Wahlberg
Rekvisita: 
Elisabeth Jansson
Musikarrangemang: 
Fredrik Meyer
Musikarrangemang: 
Marika Willstedt

Foto: Matilda Rahm, Illustration: Li Rosén

.

För säkerhets skull på Klara soppteater – träffande och tankeväckande

by

For sakerhets skull

För säkerhets skull
Av: Per Naroskin
Regi: Fredrik Meyer
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Gudrun Rösnes
Urpremiär 9 september 2015 på Klara soppteater, Stockholm

Går det att förebygga problem i en relation? Eller är parterapi förödande för ett kärleksförhållande? Soppteatern på Stockholms stadsteater tittar lite närmare på hur det kan gå till hos en familjerådgivare i ett roligt men träffande och tankeväckande drama om ett par som beställer tid för att gå i terapi i tid, i förväg, innan problemen dyker upp.

Lina och Anna har varit ihop i ett och ett halvt år och de är jätteförälskade. Åldersskillnaden mellan dem är 13 år, men de är väl inget som påverkar relationen? De är så kära och så förälskade och nej, de har inga problem i sitt förhållande. De har inte ens bråkat någon gång, inte direkt i alla fall.

Det brukar sägas att många par som går på parterapi gör det för sent. Förhållandet har redan spruckit för mycket när de bestämmer sig för att gå i terapi för att försöka rädda det som fått för många törnar. Därför kommer Lina och Anna på idén att förebygga framtida problem genom att gå i parterapi redan nu, innan de fått någon fnurra på tråden.

Annika Hallin och Angelika Prick spelar övertygande, det är lätt att leva sig in i dem. Hela föreställningen vilar på att de är så trovärdiga och äkta i sina roller.

Allt börjar mycket fint och lugnt men sakta närmar sig en jobbig sanning, eller i vilket fall en krävande situation. Hur klarar de att ta sig ur detta? Dramat ställer intressanta frågor som vi i publiken kan fundera vidare på och prata om.

Är terapi lösningen? Gräver terapin fram saker som skulle kunna ordnat sig med tidens gång men nu kommer fram för snabbt, för abrupt? Kan man använda terapi som vaccin?

Föreställningen ger inte svaren, dessa svar får vi söka själva – och det är helt klart meningen. Varför skulle en kort föreställning ge oss svar på en av livets stora frågor: hur vi lever tillsammans och klarar att hålla en relation vid liv länge. Föreställningen ställer viktiga frågor och det gör den bra, mycket bra. Det finns flera bottnar i spelet och mycket är upp till oss betraktare hur vi vill tolka och se det som sker på scenen.

Medverkande: Annika Hallin och Angelika Prick
Foto: Petra Hellberg

Klara soppteater

Bara stanna lite till – Klara soppteater med terapi

by

Bara stanna lite till

Bara stanna lite till
Soppteatern, Kafé Klara, Kulturhuset Stadsteatern
Premiär den 4 februari 2015

Bara stanna lite till är tredje delen i Soppteaterns serie med terapipjäser av Per Naroskin – efter Nu när jag ändå är här och En löst knuten hand. Nu handlar det om Mia och Lars, två arbetskamrater som inlett ett förhållande och som går till varsin terapeut.

Tack vare den dubbla terapiformen får vi reda på både vad paret har berättat för varandra och vad de inte har berättat. Det gör att vi snart känner de båda bättre än vad de verkar känna varandra.

Man känner hur Mia med sitt kontrollbehov plågas av att hamna i en situation som hon inte riktigt har kontroll över. Och samtidigt med Lars som målar upp framtidsscenarier samtidigt som han schemalägger sin ångest till vardagar klockan 17.

Louise Peterhoff och Fredrik Meyer är uttrycksfulla i sina roller, och man tänker inte på att det också är de som spelar de väldigt neutrala rollerna som terapeuter.

Och som vanligt är det god soppa och trevlig stämning i cafésalongen.

Av Jerker Beckman och Per Naroskin
Regi Niklas Hjulström
Scenografi Sven Harladsson
Kostym Gudrun Rösnes
Mask Anna Jensen Arktoft
I rollerna Fredrik Meyer och Louise Peterhoff

Foto: Matilda Rahm

Soppteatern Bolanders skor – humoristisk thriller

by

Bolanders skor
Manus Bengt Järnblad
Regi Gerhard Hobertorfer
Klara Soppteater, Stockholms stadsteater
Urpremiär 18 april 2012

En god soppa serverad till lunch, står framdukad när du kommer och en timmes teaterföreställning – soppteater är ett bra koncept och lockar både pensionärer och yrkesarbetande. Urpremiären på den nyskrivna Bolanders skor uppfyller nog med råge publikens förväntningar.

Bengt Järnblad och Mats Qviström spelar två åldrade damer som tillsammans driver en skobutik och som börjar närma sig tiden då det är dags att dra sig tillbaka från yrkeslivet. De två kvinnorna, Gunhild och Vivvi knöt täta vänskapsband i åttonde klass och när det var studentfest gick de tillsammans hem innan dansen började. De var lite udda, lite utanför, under skoltiden, som en del är.

Tack vare att de hade varandra har de tagit sig vidare, de fick jobb tillsammans i en gammaldags skobutik och de fick en lägenhet tillsammans.

Men har de levt det liv de vill, eller har de överlevt och aldrig vågat ta steget till något annat? Eller har de egentligen varit förälskade i varandra, men aldrig vågat inse det? Föreställningen har en mängd outsagt som flyter under ytan, som aldrig sägs rent ut. Det är fantastiskt vad mycket som kan sägas mellan raderna och på så kort tid som en timme: Ett helt människoliv och dess tillkortakommanden blottas för oss.

Gunhild och Vivvi sköter en skobutik där varje kund tas emot personligt, där skorna ska anpassas efter varje enskild individs fötter – en symbol för gamla ideal som det inte finns plats för idag. Fast rent realistiskt kan jag ändå ifrågasätta om det finns människor som dessa två kvinnor idag? De uppför sig mer som den generation som föddes i början av 1900-talet och om det finns någon kvar av dem så är de nu i hundraårsåldern och drivet inte någon skobutik. Men föreställningen behöver inte tolkas realistiskt, den har andra poänger.

Den dag vi möter de två har något hänt, det finns en spricka mellan dem, anar vi. Sprickan vidgas. Under en söndagspromenad har de träffat en man som visat intresse för en av dem. Nu ska Vivvi träffa den mannen istället för att som alltid på en måndagskväll laga Janssons frestelse och spela bridge tillsammans med Gunhild och ett äldre par.

Gunhild är djupt sårad och gör vad hon kan för att hindra Vivvi att träffa mannen. En stark beskrivning av krampaktig vänskap, om människor som låser in den de älskar.

Föreställningen har många bottnar och vi får se lager efter lager avslöjas. Skickligt spelat av Bengt Järnblad och Mats Qviström i en humoristisk men samtidigt skrämmande berättelse.

Foto: Petra Hellberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,