Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Från premiären på Stormen på Dramaten

by


En scen som flyttats närmare publiken och dessutom delar av publiken flyttats upp på scen – och delar av publikens platser används som scen.
När Dramaten nu sätter upp Shakespeares sista drama ”Stormen” är det med mycket experimentell lusta regissören tagit sig an uppgiften.

Det börjar när jag och min teaterkompis Johnny från bloggen Stationsvakt kommer in i entrén och ska gå in i salongen. Då står två av Dramatens personal där, två män i Dramatens kostymer, ler vänligt och ska riva våra biljetter. Men, jag tyckte de såg väldigt bekanta ut.

När spelet sedan började stod dessa två män uppe på balkongen, längst bak i salongen, och ropade. De var med i föreställningen och då insåg jag att en av dem var ju skådespelaren Douglas Johansson som bland annat spelat Martinsson i Wallanderdeckarna.

Föreställningen är vacker och oemotståndlig och har en skön blandning av sagokläder och nutida kläder. En mängd duktiga skådespelare och dansare är med och föreställningen använder spännande tekniska lösningar för att mana fram drömlika känslor. Stormen är värd att besöka redan för chansen att se massor av de nutida duktiga skådespelarna agera i en gammal Shakespearepjäs: Stina Ekblad, Örjan Ramberg, Jonas Karlsson, Jonas Bergström, Christoffer Svensson, Sofia Pekkari, Magnus Ehrner, Claes Månsson, Per Mattsson, Carl-Magnus Dellow, Hans Klinga, Daniel Nyström, Davood Tafvizian, Douglas Johansson, Johanna Lindh, Karin Forslind, Anders Nordström, Rafael Sady med flera.

Allra allra mest imponerades jag av Stina Ekblad i rollen som anden Ariel. Stina Ekblad är 56 år men rör sig mjukt, vigt som en ung kvinna. Det är fantastiskt.

Jonas Karlsson spelar slaven och häxans son Caliban som verkar rejält inspirerad av Johnny Depps pirat i Pirates of Carribean.
Om det är bra eller dåligt, tja det är liksom inte så viktigt. Det tillför en slags nutida förankring: Alla karaktärer i föreställningen är väl ändå skapade av en författare?
Stormen handlar kanske mest om en dramatikers, eller författares, förhållande till det han/hon skapar.

Stormen anses av forskarna vara William Shakespeares allra sista pjäs, skriven 1610-1611. Programbladet för föreställningen berättar:

Det finns en tolkningstradition som vill se Stormen som dramatikern, skådespelaren, teatermakaren Shakespeares farväl till teatern, till skrivandet, ja till skapandet över huvud taget.
På en ök i havet bor trollkarlen Prospero med sin dotter Miranda sen tolv år. I pjäsen visar det sig raskt att Prospero egentligen är furste av Milano och har förlorat makten och störtats av sin avundsjuke bror Antonio, som nu övertagit statens styrelse, med hjälp av Alonzo, kung av Neapel. När Antonio och Alonzo och hans son Ferdinand och hans rådgivare, den gode Gonzalo, befinner sig på ett fartyg utanför ön, framkallar Prospero med hjälp av sina magiska krafter en storm, som gör att alla ombord lider skeppsbrott och hamnar på ön.

Det finns flera olika sätt att tolka föreställningen. Jag känner att jag måste se den en gång till, den har så mycket och är intressant på flera sätt.
Prospero, som spelas av Örjan Ramberg, är författaren och är egentligen allt som händer bara skapat av honom, av hans fantasi och finns bara så länge han låter det finnas där. När han stänger boken, stänger sitt skrivande, finns de då längre? Kan hans skapelser bli fria, som Ariel, anden vill bli?
Och vad är det författaren berättar om? Han målar en bild av stycke av mänskligheten, med svek och hämnd, med lustiga komiska figurer och romantik och förälskelse och dårskap.

Johnny har både plåtat lite kring premiärbesöket och skriver om Stormen.

Margareta Sörenson som skriver i Expressens Scenbloggen tar bland annat upp den musikaliska delen av föreställningen:

Stormen var Shakespeares sista pjäs, och den är ett fantasi- och sagobygge som överträffar det mesta från hans verkstad. Saga, förvandlingar, moralkaka, gudar, allvar och komiska krumelurer på vers och prosa. Den är som gjord för musik och av musik. Brittiska John Caird som regisserat Dramatens Stormen understryker själv pjäsens musikalitet och låter Beethovens musik, dussinet brottstycken ur symfonier, stråkkvartetter och verk för piano, omsluta tolkningen. Caird gör Stormen till en teaterföreställning på teatern, där pjäsens motor, Prospero, är en regissör och dramatiker i väl ingången kofta efter känd förebild.

Mer om Stormen på Dramatens hemsida.

Fotograf: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Charleys Tant på Odenteatern – en fars där jag nästan trillar av stolen av skratt

by


Charleys Tant var ett beställningsuppdrag till författaren Brandon Thomas från den engelska landsortskomikern W.S. Penley. Thomas skrev det första utkastet på två månader och läste upp det för Penley, som skrattade så ohejdat att han ramlade av stolen och låg hjälplös på golvet. Det berättas bland annat i Wikipedia.

Nyss hemkommen från premiären på Charleys Tant på Odenteatern känner jag mig ovanligt upprymd och glad. Att skratta lär vara bra för hälsan och jag skrattade i kväll säkert nästan lika mycket som Penley gjorde när han hörde pjäsen första gången.

Det är en fars som utspelar sig i 1950-talet på en pryd skola för unga män. Att träffa flickor på rummen utan att ha någon vuxen som förkläde var absolut förbjudet. De tonårsstinna unga männen Jack och Charley är båda förälskade i varsin flicka. De vill så gärna, så gärna bjuda hem flickorna som snart ska tvingas iväg på en resa till Skottland.
Räddaren i nöden är Charleys rika tant som ska komma från Brasilien. Jack och Charley bjuder in de två unga flickorna till en lunch då tanten ska vara med.
I sista sekund kommer återbud från tanten och de unga männen kommer på den briljanta idén att låta en vän, Lord Babberly, klä ut sig och spela tant.

Javisst, det låter som en kul men töntig pjäs. Själva formen för föreställningen, farsen, gör att rollerna är mer typer. Det blir förvecklingar och krångel och kärlek med förhinder på flera håll och kanter. Jack har en far i övre medelåldern som är änkling och som blivit av med sina tillgångar och de båda unga flickorna har en elak förmyndare. Sådant kan bli buskis och gammal unken revy. Men det tar inte lång stund innan föreställningen och handlingen fick mig att förbehållslöst skratta.

Klas Ahlstedt som Lord Babberly utklädd till rundhyllt brasilianska är underbar. Jag gillade femtiotalsstuket i dekoren med Elvis, James Dean och Marilyn Monroe, skivspelaren och de unga männens pomaderade hår. Jag gillar också hur handlingen inte vara utspelade sig på scenen, att trädgården till exempel var vid den ena sidan istället för på scenen.

Det är något särskilt med Odenteatern också. Den är liten och var man än sitter i salongen är man nära skådespelarna. Själv satt jag på allra första raden och skulle kunna ta på skådespelarna.

Det berättas att när Londons teaterdirektörer blev erbjudna pjäsen var inte alls roade. Alla returnerade pjäsen. Penley och Thomas var dock övertygade om att teaterexperterna hade fel och att pjäsen var en guldgruva. De skaffade själva finansiärer och satte upp pjäsen i landsorten. Charleys Tant fick sin urpremiär i februari 1892 i Bury St. Edmunds i Suffolk, ca 15 mil norr om London. Pjäsen blev mycket riktigt en framgång. I december 1892 lyckades herrarna ta sig in på Royalty Theatre i London med sin pjäs. Charleys Tant blev en publiksuccé och spelades för utsålda hus i fyra år. Uppgifter i Wikipedia berättar också att pjäsen har översatts till alla möjliga språk, även esperanto, och vid ett tillfälle kunde man konstatera att Charleys Tant spelades på inte mindre än 48 olika platser runt hela jordklotet samma kväll.

Själv hade jag i alla fall en riktig rolig kväll och blev så pigg av att skratta att jag satte mig och skrev det här direkt. Annars brukar jag vänta och sova på saken innan jag skriver en teaterrecension. Trots att jag egentligen är någon stor fan av just farser, jag är kanske lite humorlös på den fronten, hade jag jättekul.

Visst är det mycket som blir som man förväntar sig, men ändå blev det några oväntade vändningar. En sak i slutet var en överraskning, som jag inte vet om det var Odenteatern och dess regissör som skruvat till eller om det är så i grundmanus. Det ska jag inte avslöja, men jag ska själv försöka få tag på grundmanus och se hur det är.

I rollerna:

Lord Babberly………………… Klas Ahlstedt
Charley………………………… Jesper Sjölander
Jack…………………………….. Viktor Björnberg
Kitty…………………………….. Anna Rydgren
Amy…………………………….. Erica Lernehav
Donna Lucia…………………… Catharina Gallon
Spettigue & Frank……………. Magnus Westling

Relaterat:
Kulturdirekt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Club 27 på Maxim – Inte vad jag väntat mig men oj vad bra

by

Våld, droger och rock ’n’ roll, står det på programmet men det var inte som var det bestående intrycket när vi går på förhandsvisning av Club 27 på Maximteatern.

Club 27 är benämningen på en rad musiker som dog vi 27 års ålder (Freddie Wadling berättar under föreställningen att klubben har 25 medlemmar).

Club 27 är en föreställning i två akter med, bland andra, Freddie Wadling, Louise Hoffsten, Conny Bloom, Jonas Idre och Jan Åström. Alla gör en fantastisk insatts med tanke på att det är en förhandsvisning. Allt sitter perfekt (i alla fall vad jag kan bedöma).

Jimmy (Jonas Idre) berättar om sitt liv och sin resa med våld, droger och kriminalitet. Musiken och hans berättelse om relationen till några av medlemmarna i Club 27 är ett parallellt spår.

Jag uppskattar särskilt att få se Louise Hoffsten på scen, igen och att få höra Freddie Wadling sjunga Jim Morrison är värt besöket bara det.

Det som ger djup åt föreställningen är att flera av artisterna har kämpat med missbruk och svåra sjukdomar. Skillnaden på Club 27 medlemmarna och dem vi ser på scen är att på scenen får vi möta överlevarna. Det tar bort  romantiserandet av ett destruktivt levnadssätt. Man måste inte förstöra sig själv för att vara kreativ.  Jag tycker att det ger hopp och nerv åt föreställningen.

Göteborgs Posten

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Börje Ahlstedt intervjuar Krister Henriksson

by


Odenteatern har en mycket intressant serie med lunchträffar. Börje Ahlstedt bjuder in skådespelarkollegor eller andra intressanta teatermänniskor och för ett utförligt samtal samtidigt som publiken får en lättare lunch, oftast en doftande soppa.

När det var dags för Krister Henriksson att bli dagens gäst blev det dubbelt intressant för mig: både Börje Ahlstedt och Krister Henriksson rankar jag bland de bästa svenska skådespelarna – men de är också två samhällsmedvetna skådespelare, dubbelt lockande alltså.

Vi fick möta en avslappnad tuggummi-tuggande Krister Henriksson. Varför han tuggade tuggummi? Det var nikotin-tuggummi, avslöjade han.

I slutet av oktober har ”En handelsresandes död” premiär på Dramaten med Krister Henriksson i en av huvudrollerna. Han berättade att han har svårt att prata om den föreställningen nu, före premiär.
– Det går bra för mig att prata om en pjäs innan jag börjat repetera den och också efter premiären. Min inte när jag är mitt inne i repetitionerna. Då är jag mitt inne i något som jag inte vet vad det är, sade Krister Henriksson.

Han berättade också att han har ruggiga premiärnerver.
– Det hugger till i magen när jag hör att jag snart har premiär, sade han.
Det är baksidan av livet som skådespelare.
– Jag kan aldrig luta mig tillbaka och tänka att jag kan mitt jobb. Varje roll är ny, förklarade Krister Henriksson.

”En handelsresandes död” förde med sig något nytt för Krister Henriksson, rollen som den åldrande patriarken Willy.
– Jag har alltid upplevt mig som ung, men nu spelar jag en gubbe. Åldern smyger sig på en. Det märks när jag kliver upp på morgonen och är stel i hela kroppen, sade han.
Men han ser fördelar med åldrandet också:
– Man får acceptera att man blivit gammal. Det finns något fint i det. Man har rätt att koppla av lite och bara göra det nödvändiga.

”En handelsresandes död” är teaterklassiker från 1900-talet.
– Den har följt mig genom alla år, men jag tyckte inte den var särskilt bra förrän jag såg Widerbergs tv-föreställning med Carl-Gustaf Lindstedt i rollen som Willy Loman. Den var gripande och jag tycker nog det är Widerbergs bästa tv-produktion. Då blev den pjäsen levande för mig, sade Krister Henriksson.

I den uppsättningen spelade förresten Börje Ahlstedt en av sönerna.

”En handelsresandes död” handlar om livet när framgång och lycka beror på hur mycket pengar du har i plånboken.
– Det var synd att vi inte hade premiär före valet, sade Krister Henriksson. Kanske kunde pjäsen förändrat utgången av valet.

Krister Henriksson är kritisk till utvecklingen av samhället där allt mer bara bedöms efter vad vi har i plånboken.

– Jag har alltid varit socialdemokrater. Min pappa var fiskade och Socialdemokratins politik gjorde att jag fick möjlighet att utbilda mig, sade Krister Henriksson.

Tyvärr föll Socialdemokraterna i högerpartiernas fälla inför valet och pratade också för mycket om vad vi får i plånboken, menade Krister Henriksson.

– Det är fantastiskt att få spela ”En handelsresandes död” idag, den handlar om en man som är helt utan självförtroende när han inte får räkna livet efter plånbokens tjocklek, sade han.

Det var helt fullsatt och dessa samtal mellan Börje Ahlstedt och en teaterkollega är populära. Jag tror att en orsak är att det blir en avslappnad naturlig stämning, nära mellan skådespelare och publik, som alltid på Odenteatern.
Publiken får också chans att ställa frågor. Det är gott om tid också, närmare en och en halv timme. Verkligen något som går i motsats till de ofta snuttifierade intervjuerna i tv och kvällstidningar.

Givetvis hann Börje Ahlstedt och Krister Henriksson samtala om mycket mer, som Vasateatern, Wallander-filmerna, Johanna Sällströms tragiska självmord, pilgrimsvandringar och mycket annat.

Visste ni förresten att Krister Henriksson läste ett år på läkarlinjen på Karolinska?
– Där fanns verkligen duktiga människor, som kunde läsa en bok på tre timmar. Men när jag tänkte efter: vill jag tillbringa ett helt liv med dessa människor, insåg jag att det inte var det jag ville, berättade Krister Henriksson.

Som tur var träffade han människor med anknytning till teater och kultur under sin värnplikt. Tur för oss som gillar skådespelaren Krister Henriksson.

– Jag tycker förresten att det skulle vara ansökningsintervjuer till läkarlinjen. Att möta människor som är sjuka kräver att man har förmåga till empati, sade han.

Blir du nyfiken på dessa luncher med Börje Ahlstedt så hittar du mer info om dem här.
Så här ser de hittills bokade programmet för luncherna ut just nu:
11/10-2010 Lill Lindfors ( Utsålt)
18/10-2010 Jan-Olof Strandberg
25/10-2010 Basia Frydman
1/11-2010
15/11-2010 Sissela Kyle

Bilden ovan från Lunch med Börje är rätt usel i bildkvaliteten. Iphone i mörk lokal med strålkastare på scenen är inte de bästa förutsättningarna för bra bilder. Men ni kan se att det är massor av gäster i alla fall.

Höstens program på Odenteatern som pdf.

Här berättar Krister Henriksson och Lena Endre om ”En handelsresandes död”.

Via Dramatens blogg.

Mer info om En handelsresandes död på Dramatens hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av "Arbetarklassens sista hjältar" med Börje Ahlstedt på Odenteatern

by

Arbetarklassens sista hjältar, ja det är väl ett passande namn på en teaterföreställning som har premiär dagen efter det val då högern på alla sätt och vis stadfäste sitt intåg över Sverige.
Arbetarklassens hjältar hade premiär på den lilla hemtrevliga teatern Odenteatern i Stockholm, som ligger nära Odenplan. Pjäsen är skriven av Peter Birro och sattes upp för flera år sedan på Elverket och blev då en succé. Jag räknar med att den blir det i den här uppsättningen också.

Börje Ahlstedt spelar Harald, en åldrad konstnär som är trött på livet och som lever ensam. Plötsligt ringer det på dörren och hans son Benny har kommit för att gratulera honom på hans 70-årsdag. Det är bara det att Haralds födelsedag var två veckor tidigare och dessutom fyllde han 70 året före. Sonen och pappan har inte träffats på tolv år. Båda är ensamma, olyckliga människor som inte lyckats i samhället.

Pappan, Harald, har i och för sig varit hyllad konstnär som räknas till arbetarklassens största skildrare. Framförallt har han gjort många konstverk där hans mamma, städerskan, skildrats. Sonen Benny har vuxit upp i skuggan av en stark pappa.

Föreställningen har, som alla bra pjäser, flera bottnar i sig. Den handlar om livets mening, om Socialdemokratin, om samhället, om utanförskapet och konstnärskapets villkor, om förhållandet mellan far och son, om vad vi vill lämna efter oss i livet och vad som är viktigast i livet.

Börje Ahlstedt tar mer och mer plats bland de främsta svenska skådespelarna. Han bevisar hur skådespelare är ett yrke som åldern som sätter sina spår fördjupar skådespeleriet. Det är starkt och känns i magen när Ahlstedt spelar Harald.

I Aftonbladet berättar Ahlstedt om att det är en stor utmaning att spela Harald:

– Ingen roll har haft en lika stor personlig genomslagskraft in i mitt hjärta. Min pappa framträder som alkoholiserad port­vakt, mamma framträder med sina skurknän. Risken är att det ligger för nära. Men då är min uppgift att sätta emot och säga ”jag är ju inte Harald. Jag är ju Börje”, säger Ahlstedt.

Magnus Ehrner som spelar sonen Benny är lika trovärdig och stark i sin roll som sonen.

”Arbetarklassens sista hjältar” är en föreställning som sitter kvar i skallen på mig och känns i magen fortfarande dagen efter. Jag tror att jag till och med ska försöka se den en gång till.

Arbetarklassens sista hjältar är den första fristående pjäsen i en triologi om rollfiguren Harald i olika skepnader/yrken. I uppföljaren “Neil Armstrong var aldrig på månen”, får man möta skådespelaren Harald. Sista delen i triologin är “Den ömhet jag är värd” där man ser honom som författare.
Jag hoppas Odenteatern sätter upp uppföljarna också.

Relaterat: Ett pressmeddelande om föreställningen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,