Scenkonst

Tankar efter premiären av Gösta Berlings saga på Stockholms stadsteater

14 mars, 2015 by Rosemari Södergren

Gösta Berlings saga
Av Selma Lagerlöf
Dramatisering Runar Hodne
Dramatisering Cecilia Ölveczky
Regi Runar Hodne
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Maria Geber
Ljus Andreas Fuchs
Ljud Petter Samuelsson
Komposition, Musikarrangemang Jon Nilsson
Rörelseinstruktör Bernard Cauchard
Mask Katrin Wahlberg

Gösta Berlings saga är ett av den svenska litteraturens vidunderliga texter. Gösta Berlings saga är Selma Lagerlöfs debutroman, utgiven 1891. Berättelsen utspelar sig i Värmland under 1820-talet och kretsar framför allt kring den avsatte prästen och kavaljeren Gösta Berling och är en skildring av livet i Värmland under 1820-talet. Boken består av en inledning i två delar och 36 kapitel. Många kapitel bjuder på alternativa historier, där bipersoner skildras ingående och färgstarkt.

Det är en fascinerande berättelse med flera lager och som Horace Engdahl skriver i programmet för Stockholms stadsteaters föreställning: Att läsa Selma Lagerlöfs mästerverk är att en stund få vara sin egen mor och barn till sig själv.
Gösta Berlings saga bjuder också ett annat botemedel mot tvesynen, nämligen inspirationens eld, som magiskt förvandlar jämmerdalen till lustgård.

Verket är dock en roman, en saga, ett litterärt mästerverk – och att berätta något i litterär form är inte samma sätt att berätta i dramatiskt form på en teaterscen. Bitvis fångar föreställningen in mig totalt och jag blir helt slukad av karaktärerna och deras dialoger, konflikter och möten – men emellanåt är det rena transportsträckor då berättelsen framförs genom att någon av rollerna berättar istället för att handlingen då gestaltas. Det kan bli segt och är framför allt inte drama längre.

Senast ”Gösta Berlings saga” sattes upp på Stockholms stadsteater var 1973. Då gjordes titelrollen av Per Myrberg som nu 42 år senare återvänder för att göra en av kavaljererna på Ekeby. Per Myrberg är en i raden på den imponerande rollistan.

Gösta Berlings saga i regi av flerfaldigt prisbelönte norske teater- och filmregissören Runar Hodne på Stockholms stadsteater har en lång rollista med många duktiga skådespelare. Samuel Fröler som djävulen äger scenen, han behöver inte säga något eller ens röra sig, bara stå där och han utöver den mörka sidans makt. Åke Lundqvist gör en närmast shakespearsk underbar humorfigur med karaktären Örneclou, Sten Ljunggren är stark i rollen som brukspatron Melchior – ja in i minsta biroll är rollbesättningen mycket bra.

Orkestern är med på scen och har olika biroller – en smart och bra lösning. Musiken och orkestern är en av föreställningens största behållningar – bra musik som tillför och fördjupar berättelsen.

Scenlösningen är sparsam och snygg. I första akten – träd och i paus fylls stor del av golvet med vatten och skådespelarna får plaska i vått underlag.

Utan tvekan lär föreställningen vara årets kostymuppsättning på Stockholms stadsteater med alla dessa dräkter från 1800-talet, kvinnornas långklänningar och herrarnas kavaljeriska klädsel.

Selma Lagerlöf fick som första kvinna Nobelpriset 1909. Gösta Berlings saga, hennes debutroman, är en av svensk litteraturs största klassiker.

– Gösta Berlings saga har haft enormt inflytande på många plan. Bilden av Sverige är delvis formad av Gösta Berlings saga, men kanske framförallt bilden av Sverige i utlandet, säger Runar Hodne i ett pressmeddelande.

Jag såg inte föreställningen 1973, jag var ung och bodde inte i Stockholm då. Det skulle vara intressant att ha sett den. Det är svårt att överföra en bra litterär roman till scenkonst på teater – i den här föreställningen blir vissa delar av berättelsen stela då de olika karaktärer berättar handlingen istället för att den dramatiseras. Men då scenerna inte berättades utan dramatiserades sög föreställningen in mig helt och jag fängslades av spelet.

Handlingen utspelar sig i 1820-talets Värmland och en sak som var intressant för mig är paralleller till boken ”De förklädda flickorna i Kabul” av Jenny Nordberg om kvinnor som under sin uppväxt i Afghanistan klär sig i pojkkläder och lever pojkars liv. Kvinnor och män lever helt olika liv i Afghanistan och en kvinna får inte röra sig ensam ute på gator utan att ha en man som har kontroll över henne, hennes make, bror eller far. Under 1800-talet i Sverige var unga kvinnor på liknande sätt ägda av sin far och sedan av sin make.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Gösta Berling Joel Spira
Majorskan på Ekeby Ann Petrén
Elisabet Dohna Sofia Ledarp
Märta Dohna Odile Nunes
Henrik Dohna Morten Løvstrøm Olsen
Marianne Sinclair Kirsti Stubø
Melchior Sinclair Sten Ljunggren
Gustava Sinclair Lilian Johansson
Anna Stjärnhök Maria Salomaa
Kvastflickan Happy Jankell
Anna Lisa Kerstin Steinbach
Sintram Samuel Fröler
Majoren Lars Edström
Kristian Berg Tomas Bolme
Beerencreutz Ralph Carlsson
Örneclou Åke Lundqvist
Liljecrona Anders Berg
Löwenborg Carl Kjellgren
Eberhard Per Myrberg
Fuchs Lars Lindholm
–
Musiker/Ruster Jon Nilsson
Musiker/Kevenhüller Anders Åkered
Musiker/Kusin Kristoffer Adrian Jones
Musiker/Patron Julius Leo Svensson Sander

——

Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 14

Ingenbarnsland på Göteborgs stadsteater – Förkroppsligandet av ung krigare Olmarkers tour de force

14 mars, 2015 by Mats Hallberg

Ingenbarnsland
Av Åsa Lindholm efter Eija Hetekivi Olsson
Regi Carolina Frände Medverkande Victoria Olmarker
Scenografi Carolina Frände
Kostym och Mask Patricia Svajger
Ljus Max Mitle
Ljud Karin Bloch-Jörgensen
Dramaturg Sisela Lindblom
Premiär 13 mars 2015, Nya Studion, Göteborgs stadsteater

För att börja från början om hur jag fick nys om detta verk, måste jag utgå från sociala medier. För inte så värst många år sedan ansökte en kvinna om min vänskap. Hon hade upptäckt att vi bodde i samma stad, höll igång med jogging och hade varit med i samma skrivarförening. Något år senare kom Ingenbarnsland ut, vilket ledde till att författaren dels exponerades hårt i media, dels blev unisont hyllad för sin självbiografiska romandebut. Jag fick aldrig någon intervju eller pratstund med den nu omsusade Eija Hetekivi Olsson. Fick hålla till godo med att sluka boken, presentera den och i närvaro av Eija hålla föredrag när hon tilldelades Stig Sjödin pris. Dessa mina texter har publicerats i fackliga klubbtidningen På alla plan, Dala-Demokraten samt tidningen Arbetet. I likhet med flertalet läsare drabbades jag av den ursinniga vreden, den spirande frigörelseprocessen, den språkliga uppfinningsrikedomen och de omskakande anekdoterna. Jag tyckte då att Ella Lemhagen skulle vara idealisk om något produktionsbolag ville göra en filmatisering.

Hur som haver, Göteborgs Stadsteater har en mindre scen dedikerad nyskriven, oftast svensk dramatik. I det här fallet heter hon som bearbetat texten för scen Åsa Lindholm. Hon har ,som jag uppfattar det, gjort ett collage av Miiras liv genom grundskolan. Hon inleder med vad som är öppningen på romanen, det vill säga en sekvens när huvudpersonen markerar sitt revir. Hon vevar frenetiskt mot en av de tafsande pojkarna. Miira lider av diverse bokstavskombinationer, men får varken hjälp eller diagnos. Hon ställer till med mycket bekymmer i sin konstanta vägran att ta skit. Det märkvärdiga är emellertid, destruktiva dragen till trots, att hon ruvar på en närmast ofattbar potential. För att bli något här i världen måste man anstränga sig, enligt Miira gäller det att tillägna sig smartböcker.

Hon är enda barnet i en finsk familj som bosatt sig i sterila missgynnade Göteborgsförorten Gårdsten. Pappa monterar bilar på Volvo medan mamma kröker sin onda rygg som trappstädare. På somrarna semestrar de i Finland, vilket innebär munter läsning då författaren leker med våra fördomar. Stackars Miira känner sig åsidosatt och förnedrad av att gå i vad hon kallar för finnballeklass.

Pjäsen rekapitulerar hennes irrfärder och nystart, hennes underläge och rättvisepatos, hennes påhittighet och empati. Mycket av vad författarens alter ego upplever borde rimligen ge trauman för resten av livet. Lika grymt som roligt att ta del av, vilket gäller lika mycket för bokläsaren som för teaterbesökaren. I pjäsen finns ett koncentrat av ett obetalbart avsnitt där rollfiguren strider för en fritidsgård, genom att skriva till Gunnareds stadsdelsnämnd/församling. Jag är osäker på hur överskådlig intrigen är för de som inte har läst boken, eller tagit reda på tillvaron Miira präglas av. Regissör Carolina Frände, som jag senast uppskattade i helkvinnliga collaget Crime Scenes på samma scen, gör på ett ryckigt sätt nedslag i ett antal av bokens mustigaste händelser. Ett antal gånger har hon lagt in nödvändiga pauser. I detta frustande vildsinta drama fyllt av frustration och passion behövs tid för återhämtning. Mitt i pjäsen ligger Olmarker med utspridd kropp medan kända tongångar från Sabeldansen pulserar. Därefter tänds ljuset i salongen. Ett grepp jag inte riktigt fattade vitsen med. Murrigt brunt är den genomgående färgen på såväl scen som Olmarkers kläder. Någon egentlig scenografi existerar inte i uppsättningen, vilket ger ännu större utrymme åt solisten vi beskådar.

Eija Hetekivi Olsson rusade snabbt upp på scen, efter att de stipulerade hundra minuterna av påfrestningar för monologens uttolkare var över. Hennes innerliga tack till Victoria Olmarker, tror jag så gott som samtliga i premiärpubliken kunde hålla med om. Vem i landet skulle ha varit mer övertygande som den stridande, smarta och reflekterande tjejen? Inledningsvis håller hon ett orimligt högt tempo, vilket gör att artikulationen tar skada. Och efter drygt en timma blev jag lite fundersam, på om dramats ende aktör skulle lyckas, med att hålla oss fjättrade vid sin huvudpersons resa genom uppväxten. Jag kunde andas ut eftersom hon gick i mål som vinnare. Sammantaget gör Olmarker en fantastisk insats. Hon är en sann komedienne med total kroppskontroll, vilket märktes i skrattpillret Don Quijote. I detta kraftprov samverkar hennes makalösa motorik med osviklig tajming i replikerna. Och hon har adderat en ofantlig vrede, ett tonläge mestadels på högvarv och en kaxig viljeansträngning lika stenhård som miljön i förorten. Gestaltandet av kampen där en supertaggad klassmedveten feminist segrar – inte bara på löparbanan – är en tuff utmaning för 45-åringen som skaffade sig sin yrkesutbildning utomlands. Att Olmarker med sin monologkonst fixar att förkroppsliga Miira förtjänar bragdstämpel.

Foto: Ola Kjelbye

Ingenbarnsland from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.

Dramatens höstprogram 2015 har släppts nu

7 mars, 2015 by Redaktionen

Nyskrivna draman med samhällskritik, ett klassiskt draman av Schiller och en scenversion av Dostojevskijs Idioten är några av premiärerna på Dramaten hösten 2015.

Ett pressmeddelande från Dramaten berättar om höstens program:

Mattias Andersson regisserar Dostojevskijs Idioten med David Dencik i huvudrollen, systrarna Stina Ekblad och Ylva Ekblad spelar drottningarna i Maria Stuart i regi av tyske stjärnregissören Peter Konwitschny och den brittiska dramatikern Nina Raine regisserar sin egen succépjäs Klanen. Sara Stridsbergs Augustprisnominerade roman Beckomberga Ode till min familj blir pjäsen Beckomberga, Jens Ohlin och Hannes Meidal sätter upp den Strindbergsinspirerade pjäsen Marodörer och på Unga Dramaten ges Mens – the musical i regi av Rebecka Cardoso. Dessutom får den grekiska tragedin Den fjättrade Prometheus Sverigepremiär efter 2 500 år och den norske regissören Johannes Holmen Dahl sätter upp Jon Fosses Barnet.

Klanen
av Nina Raine

Hur är det att vara döv i en värld av hörande? Klanen är en rapp, smart och rolig berättelse om tillhörighet, familj och språk.

Billy är döv, men växer upp i en familj som vägrar lära sig teckenspråk. När Billy träffar Sylvia som kan teckna öppnar sig en ny värld. Plötsligt blir han förstådd. Vilken värld tillhör han nu? De dövas eller de hörandes? Vilken familj är viktigast?

Klanen (Tribes) är den prisbelönta brittiska dramatikern och regissören Nina Raines debut på Dramaten.HennesHess Klanen har haft stor framgång i England och USA. Nu regisserar Nina Raine pjäsen själv för första gången. Hennes första pjäs Rabbit gav henne Evening Standard’s Charles Wintour Award för mest lovande dramatiker samt Most Promising Playwright Award från Critics’ Circle Theatre Awards, båda 2006.

Medverkande Christian Dyvik, Kicki Bramberg, Pontus Gustafsson, Christoffer Svensson, Emma Mehonic, Ester Uddén
Översättning Lolo Amble
Regi Nina Raine
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Magnus Pettersson
Peruk och mask Nathalie Pujol

Premiär 13 augusti 2015, Lilla scenen

Maria Stuart
av Friedrich Schiller
Systrarna Stina Ekblad och Ylva Ekblad möts på scenen som de två drottningarna i Friedrich Schillers klassiker.

Maria Stuart, drottningen av Skottland, sitter fängslad i England där hennes blotta närvaro utgör ett både politiskt och personligt hot mot kusinen drottning Elisabet. Maria Stuart står anklagad för mordet på sin make, men den egentliga anledningen är snarare att hon gjort anspråk på kusinens tron.

Elisabet kan inte förmå sig att skriva under sin fånges dödsdom och gör sitt yttersta för att skjuta ifrån sig ansvaret. Samtidigt planerar Maria för ett möte ansikte mot ansikte med Elisabet, allt medan deras närmaste är fullt upptagna med farliga dubbelspel och fritagningsplaner.

Den tyske stjärnregissören Peter Konwitschny regisserar på Dramaten för första gången. Han är välkänd för opera- och teateruppsättningar med en radikal och avskalad estetik. Maria Stuart spelades senast på Dramaten år 2000, då i regi av Ingmar Bergman.

Medverkande Stina Ekblad, Ylva Ekblad, Magnus Roosmann, Andreas T Olsson, Nina Fex, Jan Waldekranz, Bengt CW Carlsson, Sten-Johan Hedman, Joaquin NaBi Olsson, m. fl.
Översättning Magnus Lindman
Bearbetning och regi Peter Konwitschny
Scenografi och kostym Johannes Leiacker
Ljus Manfred Voss
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Barbro Forsgårdh

Premiär 3 september 2015, Stora scenen

Beckomberga
av Sara Stridsberg
”Tror du att det kommer gå bra för mig därute?”

Jackie besöker mentalsjukhuset Beckomberga för att besöka sin pappa, den charmige och självmordsbenägne Jimmie Darling. Beckomberga ska snart stänga för gott, men för en tid blir denna isolerade värld hennes andra hem och flera av de intagna hennes vänner. Där är Henning som slutade öppna post och blev av med huset. Lange som mördade sin fru. Och Sabina som säljer droger och åtrås av både läkaren Edvard och Jackies pappa.

Beckomberga handlar om en grupp människor i gränslandet mellan dröm och verklighet, mellan normalitet och galenskap, mellan välfärdssamhälle och nedskärningspolitik. En pjäs av Sara Stridsberg med utgångspunkt i hennes roman Beckomberga. Ode till min familj.

Sara Stridsberg har tidigare för Dramaten skrivit uppmärksammade pjäser som Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika, Medealand och Dissekering av ett snöfall.

Medverkande Emma Broomé, Danilo Bejarano, Rebecka Hemse, Alexandra Drotz Ruhn, Anna-Lena Hemström, Reuben Sallmander, Inga-Lill Andersson, Jacob Ericksson, Rolf Skoglund. m. fl.
Regi Annika Silkeberg
Scenografi / ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Peruk och mask Lena Strandmark

Urpremiär 12 september 2015, Elverket

Mens – the musical
av Rebecka Cardoso
Månadssjukan. Lingonveckan. Rödbetssoppan. Vad är egentligen grejen med mens? Är blodet orent? Kan killar få mens? Och hur tusan får man ut en menskopp?

Välkommen in i den röda maktens universum! En värld mycket större än magont och läckande bindor. Träffa gamla greker, hungriga hajar och sjungande barnmorskor. Känn månens dragningskraft, låt dig hypnotiseras av den australiensiska regnbågsormen och lyssna till en duett om blod på chefens soffa. Se mensen med helt nya ögon.

Mens – the musical är en gränslös musikalisk föreställning för alla som har, ska få eller har haft mens. Och för alla som önskar att de kunde få den. Skriven och regisserad av Rebecka Cardoso. Med nyskriven musik av Safoura Navab Safavi.

Medverkande Maia Hansson Bergqvist, Nanna Blondell, Sofia Pekkari, Sanna Sundqvist, Asta Kamma August (praktikant från Den danske scenekunstskole – Aarhus)
Regi Rebecka Cardoso
Musik Safoura Navab Safavi
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Nina Sandström
Ljus Mira Svanberg
Mask Mimmi Lindell

Urpremiär 18 september 2015, Unga Dramaten/Tornrummet

Barnet
av Jon Fosse
Fredrik och Agnes möts i en busskur en regnig kväll. Han dricker öl ensam. Hon är medvetet utan tändare för att ha en anledning att prata. De tar sig in i en kyrka. När Agnes blir gravid flyttar de ihop och lämnar sina gamla liv för ett nytt i ett gemensamt hem med tulpaner och nystickade barnkläder. Men graviditeten går inte enligt planerna.

Barnet är en hoppfull berättelse om tro: tron att förändring är möjlig och att tillit kan få finnas i denna värld.

Jon Fosse är Norges mest framstående samtida dramatiker och har rönt stor internationell uppmärksamhet. Regissören Johannes Holmen Dahl är en norsk regissör, nyutexaminerad från Teaterhögskolan i Oslo. Han har tidigare gjort två mindre uppsättningar på Nationaltheatret i Oslo.

Medverkande Adam Pålsson, Eric Stern, Hulda Lind Jóhannsdóttir, m.fl.
Översättning Steve Sem-Sandberg
Regi Johannes Holmen Dahl

Premiär 1 oktober 2015, Lejonkulan

Idioten
av Fjodor Dostojevskij/Mattias Andersson
Furst Mysjkin är en godhjärtad person. Tänker alltid på andras bästa, möter alla med förståelse. Inte konstigt att hans omgivning blir provocerad. Är han i själva verket efterbliven? Eller har han en dold agenda? Och är det egentligen godhet att visa generositet och dela med sig om man är född privilegierad?

I rollen som Furst Mysjkin ser vi David Dencik, tillbaka på Dramaten efter en rad stora filmroller.

Regissören Mattias Andersson tar avstamp i Fjodor Dostojevskijs klassiker Idioten för att undersöka vilken relevans romanens etiska, politiska och existentiella frågeställningar har i vår samtid. En polyfoni av röster och texter från 1869 till 2015 skapar ett scenkonstverk om godhetens problematik och provokation.

Efter sin hyllade uppsättning Acts of Goodness på Backa Teater fortsätter Mattias Andersson att undersöka begreppet godhet. Mattias Andersson satte 2007 upp Dostojevskijs Brott och straff på Backa Teater, föreställningen spelade nästan 150 utsålda föreställningar och lovordades av publik och press, samt tilldelades en mängd priser. På Dramaten har han tidigare satt upp The Mental States of Sweden, en pjäs helt baserad på intervjuer med människor boende i Sverige.

Medverkande David Dencik, Carl Magnus Dellow, Ardalan Esmaili, Ellen Jelinek, Melinda Kinnaman, Tanja Lorentzon, Per Mattsson, Marall Nasiri, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Jennie Silfverhjelm, m.fl
Dramatisering Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Linda Hyllengren, Hanna Söderström

Premiär 22 oktober 2015, Stora scenen

Den fjättrade Prometheus
av Aischylos
Sverigepremiär för ett av teaterhistoriens främsta dramer.

Prometheus har utmanat den rådande makten, räddat människorna från döden och gett dem elden. Härskarguden Zeus delar ut ett hårt straff: Prometheus ska för all framtid vara fastkedjad vid en klippa. Men Prometheus vägrar att underkasta sig.

Den fjättrade Prometheus är en tragedi av Asichylos (född på 500-talet f. Kr), baserad på en grekisk myt – en av de mest betydelsefulla berättelserna i kulturhistorien. Nu får pjäsen Sverigepremiär, mer än 2500 år efter att den skrevs.

Regisserar gör Karl Dunér som senast på Dramaten satte upp Arne Lygres Jag försvinner. Rollen som Prometheus spelas av Torkel Petersson.

Medverkande Torkel Petersson, Lotta Tejle, Anna Björk, Elin Klinga, Hans Klinga
Översättning Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson
Regi Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér

Sverigepremiär 24 oktober 2015, Elverket

Marodörer
av Hannes Meidal och Jens Ohlin
”Har ni tänkt på det här med böcker, hur svårt det kan vara? Jag kan ju tycka om en bok, men tänk om jag sen får reda på att det är dålig kvalitet? Eller om jag läser en riktigt tråkig bok, och sen får författaren Nobelpriset?”

Bertha och Axel möts i en kulturdebatt om kvalitetsbegreppet. Hon är en ung autodidakt som skrivit en tv-serie, gjort succé och kallar sig geni. Han en medelålders författare, född in i en kultursläkt, ledamot i Akademien.

De förstår inte ett dyft av varandras världar. De blir handlöst förälskade. De bestämmer sig för att leva ihop som jämlikar, som kamrater. En av dem kommer att bli vansinnig och dö.

Marodörer bygger på Strindbergs syskonpjäser Marodörer och Kamraterna, omarbetade till vår tid av Hannes Meidal och Jens Ohlin som tidigare på Dramaten gjort succé med omarbetningar av Friedrich Schillers Rövare och Mozarts Don Giovanni.

Medverkande Bahar Pars, Hannes Meidal, Thérèse Brunnander, Per Svensson, Alexandra Rapaport, Pablo Leiva Wenger
Regi Jens Ohlin
Scenografi och ljus SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange

Urpremiär 19 november 2015, Lilla scenen

Teatermagasinet berättar också om hösten 2015 på Dramaten.

Alla dagar, alla nätter – Lättsmällt och underhållande familjedrama om kvinnlig försoning och frigörelse

7 mars, 2015 by Redaktionen

Alla dagar, alla nätter
Manus och regi Margareta Garpe
Scenografi och kostym Per A Jonsson
Ljus Magnus Mikaelsen
Ljud Lisa Norman
Kompositör Joe Williamson
Mask Maria Reis
Premiär på Lilla scenen, Stockholms stadsteater 5 mars 2015

Margareta Garpe slog 1974 igenom med det feministiska dramat ”Jösses flickor” tillsammans med Suzanne Osten. ”Alla dagar, alla nätter” hade premiär på Dramaten 1992 men spelas nu åter på Stadsteatern omskriven till nutid.

Vi får följa tre generationer kvinnor – de vuxna systrarna Krista och Nita, Kristas tonårsdotter Jonna och den åldrande modern Alice. Krista, spelad av Lena B Eriksson, är den intellektuella storasystern som valt att gå sin egen väg. Med nöd och näppe försörjer hon sig på sitt skrivande, lever som ensamstående mor och är i relation med den gifte försvarsadvokaten Henrik. Hon har hållit sig undan från sin kärnfamilj men tvingas i samband med faderns död och moderns insjuknande åter till kontakt. Nita hennes yngre syster, spelad av Cecilia Frode, är den skötsamma ”duktiga flickan” som under alla år fogat sig. Hon lever i ett på ytan perfekt familjeliv med man och barn och i nära kontakt med modern.

Syskonrivalitet och kvinnoförtryck beskriver bäst de båda systrarnas livsrealiteter och är pjäsens genomgående teman. Efter faderns arv får den äldre systern Krista, som enligt modern vid födsel ”föddes utan att be om lov”, ärva en värdelös garnsnurra med patent och ett jaktgevär. Präktiga lillasyster Nita ”belönas” för sin foglighet med familjens sommarstuga på Björkudden. Systrarnas relation genomsyras av bitterhet och avundsjuka vilket yttrar sig i syrliga kommentarer dem emellan – ”Du är en smitare Christa – alltid gömt dig bakom böcker” eller Christas ständiga förmåga att bokstavera högt för Nita som har dyslexi.

Pjäsens andra tema – kvinnoförtryck – löper parallellt och skildras bäst i systrarnas reservationslösa ansvarstagande i förhållande till sina respektive män. Christa släpper sina drömmar om att flytta till Paris så snart hennes obeslutsamma älskare Henrik ”väljer henne” och Nita flyttar till Bryssel för att rädda sitt äktenskap med mannen som under alla år vänstrat. Systrarna är inte sena att påminner varandra om den andres ”kvinnofälla”, såsom ”har alltid tyckt att du varit värd något bättre”.

Men i samband med faderns död, moderns insjuknande och dottern Jonnas jorden-runt-resa börjar de båda systrarnas världar – med män som alltid sviker – fallera. Rollerna förflyttas och förståelsen dem emellan växer. Och frigörelse och försoning lurar runt hörnet.

Berättelsen utspelar sig mestadels i ett realistiskt vardagsrum á IKEA och med hjälp av rekvisita såsom jaktgeväret och garnsnurran som får symbolisera det ojämlika förhållande mellan systrarna och faderns förlegade kvinnosyn. Berättelsen förs engagerat fram med hjälp av kvicka repliker och ett stort mått tragikomik. Såsom Nitas reaktion på mannens otrohetsaffär – ”Varför finns det ingen dubbelmoral längre? Att en man behandlar sin hustru lika bra som sin älskarinna” eller scenen då Krista faller ut i gapskratt med sin exman över livets absurdum. Resultatet blir hög igenkänningfaktor och en ”lättsmält” pjäs som likaväl kunde ha varit ett tv-drama. Karaktärerna har emellanåt övertydliga familje- och könsroller vilket gör att de förlorar i komplexitet samtidigt som detta bidrar till att tydliggöra den dysfunktionella familjedynamiken och de patriarkala strukturerna.

Margareta Garpe har i Alla dagar, alla nätter lyckats med konststycket att på ett lättsmält och underhållande sätt skildra inte bara en dysfunktionell kärnfamiljs konsekvenser på systerskap utan även två kvinnors väg mot försoning och frigörelse. Den kan därför rekommenderas varmt – även för den ovane teaterbesökaren!
Text: Victoria Kalen

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Alice Meta Velander
Krista Lena B Eriksson
Nita Cecilia Frode
Martin Lennart Jähkel
Jonna Molly Nutley
Henrik Björn Bengtsson

Fosterlandet på Göteborgs stadsteater: Det finska kynnet blottas i märkvärdigt maraton

27 februari, 2015 by Mats Hallberg

Fosterlande
tAv Lucas Svensson
Regi Anna Takanen
Premiär 25 februari 2015 på Göteborgs stadsteater

Jag har som hastigast träffat Kjell Westö och med stor behållning läst några av den prisade finlandssvenske författarens romaner. Han är en av dem som medverkar med text i det mycket påkostade tvåspråkiga programmet. Westö har liksom regissör Anna Takanen, indirekt erfarenhet av historiens största evakuering av barn. Deras pappor skickades nämligen till Sverige för att de skulle få slippa umbäranden. Finska föräldrar sände omkring 72 000 krigsbarn till svenska fosterföräldrar och barnhem, varav cirka 15 000 blev kvar. Min mamma hade ett sådant barn i sin småskoleklass. Av denna dramatiska omflyttning har Göteborgs största talteaterscen gjort en mastodontsatsning. För manus står Lucas Svensson, numera dramaturg på Stadsteatern, vars estetik kan vara ganska utmanande. Vad jag förstått har Takanen också lämnat bidrag till pjäsen.

Uppsättningen kändes ojämn och minst sagt tung i gumpen. Ett definitivt problem är formatet. Uppsättningen varar i i omkring fyra timmar och fyrtio minuter inklusive två pauser. Längden i sig skulle kunna hanteras bra av mottagaren, om det funnes samma spänning som i lika långa Bibeln för några år sedan. Men här blir tyvärr första akten på tok för mastig. När krigsbarnet själv efterhand träder fram i helfigur som pensionerad polis och brottningstränare (Iwar Wiklander) återtar pjäsen greppet om åskådaren. Att man bestämt sig för att göra Fosterlandet lika tillgänglig oavsett om biljettinnehavaren bara behärskar svenska eller finska, gör att detta drama stundom tappar styrfart. Ändå används textmaskin ganska flitigt. Väldigt konstigt blir det några gånger när någon karaktär växlar över till det språk hen sagt sig vara oförmögen till. Sedan ska tilläggas att hela ensemblen har pluggat in ett antal finska fraser, vilket i sig är mäkta imponerande.

På 80-talet såg jag Willy Russells musikal Blodsbröder både i London och i Göteborg. Denna publiksuccé som här hemma sågades friskt av sura recensenter, handlar om enäggstvillingar som genom en adoption får totalt motsatta liv. Åtminstone krigsbarnet vars förnamn försvenskas till John, är ivrig att betona skillnader och antyda orättvisor gentemot sin bror som blev kvar i Finland (Thomas Backlund). Pjäsen erbjuder roliga och rörande scener mellan de bröder som i pjäsens nutid umgås i fin förbrödring. Vad beträffar deras telefonsamtal utan substans, blir det lite för mycket av den varan även om vi skrattar gott första gångerna.

Berättandet hoppar kronologiskt mellan 40-talets krigsår och 2007 när finska nationen jubilerade. Den som först gör entré är Johns ömsom aggressiva, ömsom kärlekstörstande dotter ( Tanja Lorentzon); som i och med att hon skrivit boken Fosterlandet är dramats sammhållande länk. Medan hennes far grubblar på deras relation och sin livsinställning, är det istället hon som blivit traumatiserad. Apropå tidens gång återkommer en nyckelreplik från Birgitta Ulfssons ådersdigna Elsa: Var börjar historien? Ett obegripligt nedslag görs när vi landar i en mytomspunnen konsert på Ullevi med the Boss -85 (jag var där). Visst är det kul att få lättsamt agerande till rockstomp, Mattias Nordkvist i ömsint akustisk version av I´m on fire samt spektakulär breakdans. Men även om mellanspelet piggade upp, var det oerhört malplacerat. Hjäpler inte att bröderna umgicks förtroligt i samband med att de besökte konserten. Stördes också av frossandet i schablonbilder från ett Finland som slets i tu av krigets fasor. Ynglingarna i uniform var ordkarga och tafatta. Flickorna var fulla av kättja och sprit som de halsade från medhavda pluntor. Kvinnor som i bastun piskade varandra med björkris var en annan typisk schablon. Lagom sorgen tangosång levererades förstås, både från scen och i foajén under pauserna. På ett ofta övertydligt sätt förmedlas att finländare ger uttryck för direkta sinnesrörelser, inga finesser. Den unga heta Elsa påpekar att hon och den blivande barnafadern agerar i fel ordning när de dansar efter att kroppsligt förenats.

Jag har inte nämnt scenografin. Jag kan visualisera de cyklande militärerna, John med brynja och sportbag, den döende Elsa i sin sjukhussäng, de roterande pontonbryggorna, interiören från Finska föreningen samt ett klipp ur filmen Okänd soldat. Vid scenens vänstra sida fanns det piano som kompositören Matti Ollikainen trakterade. Han är en utomordentlig teatermusiker som jag hört i energiska Franska trion. Matti är en mycket positiv tillgång för hela detta jätteprojekt. Vill understryka att det otroligt rutinerade paret Ulfsson & Wiklander gör helgjutna insatser. Med den äran tacklar de ett knepigt manus med en del egendomliga replikskiften. Av birollerna gillar jag främst Johan Gry i rollen som finne med bred göteborgsdialekt och Emelie Strandberg som omtänksam fostermamma. Vidare bör nämnas de många barnstatisterna som tillför en stark känslomässig dimension.

Hade uppsättningen reducerats med halvannan timme hade jag kanske varit lika entusiastisk som den premiärpublik som nästan omedelbart gav stående ovationer. Det var för komplext för mycket bredvid-material och för mycket språkövningar för att till fullo tilltala mig.

Foto: Ola Kjelbye

Scenkonst

Footer

Om oss