Scenkonst

Momo eller kampen om tiden – höstens stora familjeföreställning på Stockholm stadsteater

28 maj, 2015 by Redaktionen

Allan Svensson som stod bakom Det susar i säven – en av Stockholm stadsteaters största succéer genom tiderna – gör en efterlängtad comeback som regissör. Nu sätter han upp höstens familjesatsning på Kulturhuset Stadsteatern – Momo eller kampen om tiden som har premiär den 22 augusti på Stora scenen med Polly Kisch i huvudrollen.

Ett pressmeddelande berättar:
Den fantastiska berättelsen om Momo har förtrollat många, barn som vuxna, genom åren. Den är skriven av tyske författaren Michael Ende som också gjort Den oändliga historien och Ofelia och skuggorna. Momo besitter en fantastisk förmåga. När hon lyssnar försvinner folks problem. Amfiteatern där hon bor blir en samlingsplats för musik, glädje och samtal – ända tills några mystiska, grå och cigarrökande figurer börjar stjäla varje timma, minut och sekund som människorna arbetar ihop. Till slut är den enda som kan rädda dem Momo, som tillsammans med sköldpaddan Kassiopeja och den mystiske Mäster Tid tar upp kampen mot de onda krafterna.

Momo eller kampen om tiden i regi av Allan Svensson är höstens stora familjeföreställning på Kulturhuset Stadsteatern. Rollen som Momo spelas av Polly Kisch, hennes bundsförvanter Kassiopeja och Mäster Tid av Åke Lundqvist och Sten Ljunggren. I övriga roller syns Per Sandberg, Göran Forsmark, Mats Qviström, Jan Mybrand, Ralph Carlsson, Kirsti Stubø, Morten Løvstrøm Olsen, Lars Göran Persson, Lars Edström, Kristofer Kamiyasu, Patrik Hont och Anders Johannisson.
Premiär: 22 augusti 2015
Scen: Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern
Ålder: Från 7 år i vuxens sällskap

Regi: Allan Svensson
Dramatisering: Anneli Mäkelä
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Maria Gyllenhoff
Ljus: William Wenner
Kompositör: Adam Fietz
Sångtexter: Tomas Andersson Wij
Mask: Ulrika Ritter

Främmande Kropp på Teater Giljotin – trollbinder publiken

25 maj, 2015 by Lotta Altner

Främmande Kropp
På teater Giljotin den 24 maj 2015

Att byta identitet eller korrigera dig för att du känner dig som någon annan på insidan än det som syns, är något som vi pratar mer om nu än någonsin. Kvinnor föds biologiskt men känner sig som män i hjärta och själ. Men att tvingas byta identitet på utsidan för att klara livhanken och förneka din inre identitet, det är något helt annat. Ständigt jagas du av skräcken att någon ska komma på att du är någon annan än den du försöker föreställa.
Det är inte första gången man har förstått att krig och nöd lockar fram kreativitet och en hög av måsten, för att överleva. Kan man någoting om den 1930-tals krasch som Tyskland utsattes för är man naturligtvis medveten om den stora nöden som folk utsattes för. När Hitler kom till makten blev det inte heller lättare. Att tvingas bli man, kanske kan låta banalt och enkelt, men leder naturligtvis till självbedrägerier som ger tuffa konsekvenser både för en själv och andra.
Denna dramatisering baserar sig på en sann historia om Étre Blessé som gjorde just det, stal sin döde mans identitet för att överleva. I över 10 år levde hon som denne man och förlorade sig själv i processen. Det kan göra vilken människa som helst stundom ambivalent i tankarna.

Karina Holla spelade denna kvinna på ett fantastiskt vis. Med gediget kroppsspråk, burleskt uttryck och dramatisk mimik tog hon oss genom de stora händelserna under 65 minuter. Vid flera tillfällen var hennes smärta och rädsla så stor att det värkte i ens kropp och håren på armarna reste sig. Nervöst skrattade också publiken, när de tyvärr inte visste vad annat att göra för att försöka se något komiskt på åtminstone rörelserna i det som hände. Precis som man kan göra när någon faller hejdlöst ned för en trappa och det någonstans nog ser lite skojigt ut, när man tränger ute den smärta som måste kännas i fallet. Troligen var det också så Étre överlevde.
Jag uppskattade mycket att skådespelerskan gjorde avbrott i sina dramatiseringar för att gå in i rollen som historieberättare också, det underlättade förståelsen för handlingen. Dock skulle jag ha uppskattat det ännu mer om berättandet hade haft ett större naturligt flöde och mer kronologiska övergångar. Om man kunde tyska förstod man bättre förställningen, eftersom det fanns några inslag av tyska meningar och tal i skådespelet. Hela föreställningen levererades annars på engelska och det var stundom svårt att förstå hennes brytning. Dock överkompenserades allt detta av skådespelerskans enorma närvaro som stoppade all tid och rum.
Att sammanhållningen av handlingen spretade i manuset, ledde tyvärr till att man hade fler frågor än svar efter föreställningen än före.

Karina Holla besitter en pantomimclowns förmåga att trollbinda sin publik på ett sätt som få. Hennes gåva är inte forcerad eller påhittad utan äkta hela vägen. Hon ikläder sig inte en fejkad roll utan blir en stor del av det hon föreställer.

Den svenska apans 100 röda drömmar – Ingen går ifrån den här uppsättningen oberörd

23 maj, 2015 by Lotta Altner

”Den svenska apans 100 röda drömmar”
Text: fritt efter Joakim Pirinen
Regi och bearbetning: Nils Poletti
Kostymtecknare: Lena Lindgren
Ljusdesign/scenografi: Markus Granqvist
Kompositör: Daniel Rossetti, Jonas Söderqvist
Föreställning som recenseras: Turteatern i Kärrtorp den 22 maj 2015

Bara titeln i sig själv gav en hel del att tänka på innan föreställningen. Vilka apor finns i Sverige? Menar de riktiga apor? Varför röda drömmar? Pratar de politik här eller menar de bokstavligen röda drömmar? Dock visste jag redan från början att något av Joakim Pirinen inte kommer att serveras som sondmat. Det gällde att vara förberedd på att tugga i sig kritiker på hög nivå. Jag åt intensivt.
Inledningsscenen börjar med någon typ av djurisk djungeldans, som genom sin nakenhet skulle ha kunnat vara provocerande. Av någon ”lustig” anledning var den inte det minsta det och i jämförelse med övriga scener i produktionen, rena rama lättheten i uttryck. Det kändes inte ens jobbigt och barheten upplevedes helt naturlig i sammanhanget.

Uppsättningen saknade dock helt och hållet någon markant början, mitt eller slut. Scenerna kunde ha sats ihop i vilken ordning som helst, nästan. Den bestod istället av mindre scener, som mer eller mindre överlappar varandras syften. Vid vissa tillfällen kunde det kännas förvirrande, då man gärna hade velat bygga ihop någon form av logik från det ena mönstret, med det andra. Till slut gav man dock upp på att helt se någon vettig story och fokuserade på de större och mindre budskapen i varje ord, mening eller kroppsspråk. Det var skönt när man kunde släppa det vanliga behovet av ordningsföljd.

Att ge etablissemanget en stor fet smäll på käften, var helt klart hela uppsättningens syfte. Ingen gick säker. Efter föreställningen försökte jag tänka efter vilken eller vilka eventuella grupper som inte fått på ”tafsen”. Vem stod utan skuld och kunde kasta nästa sten? Den starkaste satiren riktades mot pedofiler, politiker, enskilda kända författare, rasister och mot pornografin. En ytlig värld som gärna obestraffat juckar sig fram här i världen med makt, smil, fnitter och lögner. Hela tiden på andras bekostnad. Dessutom var man ironisk mot män, kvinnor, komiker och religiösa. Komikerns särställning i vårt samhälle var väldigt klockren i deras tolkning. Jag log åt det faktum att många manliga komiker tror de är roliga bara då de är vulgära och vågar säga knulla femton gånger i samma mening.

Vid några tillfällen var blottningen av ”sanningen” med sarkasmen så obehaglig att jag vände och vred mig i min stol. Min inre röst sa, ”snälla sluta, nu får det vara nog”. Vid något tillfällen gick de så långt i sina uttryck att de gav mig fysiskt illamående. Efteråt kändes det dock viktigt att jag hade fått lov att bli utsatt för det. Det var som en inflammerad tand, som behövde dras ut ur munnen och spolas ren.
Det enda som genomgående var lite förbryllande var en del rolltolkningar. Jag förstod inte riktigt poängen i skrikande hysteriska kvinnor, snorande dialekter eller allt för komplicerade anföranden. Glädjande var dock att en del av kvinnorna spelade män ibland och att en del av rollkaraktärerna inte alls var könsbestämda utan snarare var transsexuellt präglade. Könsroller byttes också med varandra och gjorde att den normativa ordningen på saker och ting bara kördes ner i den allmänna köttkvarnen.

Scenkostymerna i den här föreställningen var hela tiden ”outstanding”, med inspiration från infödingar, indianer och japanska ninjakrigare. Minoriteter som alltid tar skada i ett samhälle som strävar efter likformighet. Men här slogs de tillbaka. Allra mest fascinerande av scenkostymerna var den byggda dinosaurien som kom in och hälsade på publiken. Den var gjord på secondhandkläder, nätvajrar, en gammal ryggsäck och ett paraply. Glatt kunde jag också konstatera att med eltejp kan man lösa och stödja det mesta!

Ingen människa gick ifrån den här uppsättningen oberörd. Tusen tankar och intryck snurrar runt i hjärnan. Jag är övertygad om att den här föreställningen kommer att bo kvar inom mig ett par dagar. Flera gångar kommer nya budskap och tankar att formas i mig och rassla genom systemet som ett flipperspel. Därmed var det här inget skådespel jag kommer att förlora på.

På scen:
Marie Ahl, Rebecca Westholm, Py Huss-Wallin, Sandra Redlaff, Emil Brulin och Marcus Vögeli

Foto: KlaraG

”Ett dockhem” av Henrik Ibsen och August Strindberg – konsten av blanda två dramatikers verk

21 maj, 2015 by Lotta Altner

enigma

”Ett dockhem” av Henrik Ibsen och August Strindberg
– Studio Enigma på Improvisation & Co den 20 maj 2015

Att veta lite om den rivalitet och den sedlighetsdebatt som dessa två dramatiker var en del av under 1880-talet, tror jag ger en annorlunda förståelsen av uppsättningen. Jag är tacksam för att jag själv är dramatiker och därmed har en samhällspolitisk grund att stå på. De små underfundiga replikerna och likheterna i de båda dramerna gav nämligen den allra största glansen. När man inte känner till historiken eller läst dramerna, så kan man nog skrattade åt väldigt elaka saker, men inte helt förstå de språkliga twistade lustigheter på andra ställen som är väldigt typiska för antingen Strindberg eller Ibsen. Det kändes som om man därmed kunde bli tilldelad någon typ av ”nyansblindhet”, om man inte hade gjort någon form av påläst läxa innan föreställningen. Så tycker inte jag att en uppsättning ska behöva vara.

Tanken att sammanföra dessa två dramer är en väldigt kittlande och spännande tanke och fungerade genomsnittligt ganska bra. Dock är språken i dramerna av väldigt skilda slag och på så vis skar det sig med jämna mellanrum. Ibsen och Strindberg har inte alls samma retorik och ibland ”dansade” man helt i otakt och klistret som skulle hålla dem ihop, fastnade inte helt och fullt.

Men den direkta övergången från ett drama till det andra var mycket snyggt gjort och med en vass kniv kom Strindbergs satir till sin rätt efter Ibsens vackra ordval om kvinnans rätt till lika frihet som mannen. För man ska inte glömma att kvinnor inte hade rösträtt, arvsrätt, abortsrätt och visste minimalt om sin egen sexualitet när båda dessa dramer skrevs. En gift man kunde inte heller bli dömd för våldtäckt inom äktenskapet, vilket man tydligt märker när exempelvis Torvald vill att Nora ska leva upp till sina äktenskapliga plikter i sängen. Dock fattades det en hel del passion och innerlighet från Torvalds sida och jag kände aldrig någon åtrå dem emellan. Det kändes inte som om deras närhet var genuin och äkta på något vis. Torvald skulle behöva ta mer trovärdigt i sin fru. Att de skulle ha två barn ihop, hade jag mycket svårt att se hur det skulle ha gått till.
Rekvisitan var ytterst mager och det var svårt att se de vackert tidsenliga kläderna på skådespelarna utan någon gripande dikor över huvudtaget. Jag hade gärna sett att scenen haft mer känsla av sin tid, eller att skådespelarna helt enkelt varit klädda i moderna kläder. Kontrasterna mellan det ena och det andra gjorde det omöjligt att acceptera i mina ögon.

Det måste ha varit mycket enklare för Anders Sahlman, som spelade Torvald först och sedan Vilhelm, eftersom dessa två rollkaraktärer inte påminde om varandra så mycket. Däremot fick både Disa Wiel-Svensson och Emelie Ulfeby, två karaktärer som var väldigt lika. I dessa kvinnliga gestaltningar, gled de båda mellan sina båda karaktärerer. Ibland visste man inte om Nora hade kommit tillbaka och nu var gift med Vilhelm, istället för med Torvald. Jag hade gärna sett att skådespelerskorna hade fått en större utmaningar, och att Nora och Gurli inte hade spelats av samma person. Det hade gett skådespelerskorna mycket större utmaning och deras eventuella potentialer hade då tagits till vara bättre.
Mest fascinerad av allt var att trots att det ju ”enbart” var en föreställning, så satt jag och blev riktigt kränkt som kvinna, för all dessa nedvärderande ord om kvinnor som de manliga rollkaraktärerna bidrog med. ”Åhh min lilla docka”, ”du är söt men slösaktig”, ”min lilla ekorre” och ”var nu min lilla sångfågel”. Inte så mycket för föreställningens skull kanske, utan för att man känner igen det här fortfarande i sin vardag. Det förekommer så ofta att män ger kvinnor förminskande namn (tyvärr gör kvinnor det till män också har jag hört). Tänk vilken skada ord kan göra på den mänskliga självkänslan och självförtroendet. Därför älskar jag Ibsens Nora och hennes slutliga självinsikt och avskyr Strindbergs manipulativa Vilhelm som får fåfänga Gurli på fall. Tack och lov att man lever en tid där mänskliga rättigheter ändå har blivit något bättre för fler.

Borders – en färgsprakande intensiv föreställning i tre dimensioner

9 maj, 2015 by Redaktionen

Borders
Regi Tilde Björfors
Kompositör Samuel Andersson
Koreografi Olle Strandberg
Scenografi Fanny Senocq
Kostym Jonna Bergelin
Ljus Daniel Kullman
Video Per Rydnert, Johannes Ferm Winkler
Mask Åsa Trulsson
Urpremiär på Hipp, Malmö stadsteater 8 maj 2015

Borders är mer en föreställning än en teaterpjäs, det är inte en sammanhållen historia som berättas. Det är å andra sidan en naturlig följd av att Borders är en samproduktion mellan Malmö Stadsteater och Cirkus Cirkör. Cirkusartister tvingas agera och eleverera repliker och skådespelare tvingas bli cirkusartister. Samtliga medverkande måste agera utanför sina sedvanliga yrkesroller.

Som titeln antyder är tema gränser och Borders använder cirkusens fysiska och visuella möjligheter, snarare än teaterns repliker för att åskådliggöra de gränser som finns i dagens Europa och i våra egna sinnen. Det är fart, fläkt, drama och politik. Borders är en politisk föreställning utan pekpinnar, vi konfronteras med de mänskliga konsekvenser som Europas gränser medför.

Det är en färgsprakande intensiv föreställning i tre dimensioner. Det är kaskader av sprutande eld, knivar och människor flyger genom luften, de trasiga och slitna blandas med de som vill vara flärdfulla. Hipp har högt i tak, vilket utnyttjas friskt. Jag är full av beundrar för de skådespelare som vanligtvis har fötterna fast förankrade på scenen som nu vågar sig upp på svindlande höjder.

Cirkus Cirkör blandar traditionell cirkus, med inslag från klassisk varieté, vaudeville och balett. Trapetsnumret blir balett på trapets. Det är enda gången någon form av skyddsmatta används – två duxmadrasser och ett några skumgummiplattor är dock inte mycket om man betänker att de två i trapetsen var minst 6 meter upp.

Scenen är minst sagt dynamisk. Den kvadratiska ytan har ingen fast utrustning, utan det som för tillfället behövs sätts upp och tas bort i en rasande fart. Lindansarens rep tvinnas av toalettpapper inför våra ögon och fästs mellan två upphottade elmopeder. På väggarna projiceras bilder som förstärker och illustrerar de som utspelas på scenen.

Musiken spelar en stor roll i föreställningen. Mycket framförs live av två musiker samt av ett flertal av artisterna. Scenkläderna varierar, vi ser uniformer, klassiska cirkuskostymer och utstyrslar som ger mig vibbar av Mad Max Beyond Thunderdome.

Cirkus Cirkör firar med Borders sitt 20-årsjubileum. Det är symptomatiskt att en grupp som från början ville överskrida gränser och gå utanför de vanliga ramarna för en cirkus väljer att fira sitt jubileum genom att överskrida ytterligare en gräns. Det hade varit såväl bekvämt som en säker väg till succé att göra en serie nummer hämtade från de tjugo år som gått. Men det är lyckligtvis inte Cirkus Cirkörs stil.

Borders spelas i den klassiska Hippodromen i Malmö som invigdes 1899, Namnet kommer från det antika Greklands hästkapplöpningsarenor (av latin hippos=häst samt dromos=lopp), den grekiska motsvarigheten till romarnas cirkus. Vid invigningen var det en spelplats för klassisk cirkus, teater och en hästmanege. Mer än 100 år senare gör cirkusen comeback.

I rollerna
Peter Åberg, Saara Ahola, Tatiana Mosio Bongonga, Sven Boräng, Hans-Peter Edh, Estiven Quinones Gonzalez, Mari Götesdotter, Mira Leonard, Karin Lithman, Esmeralda Nikolajeff, Jesper Nikolajeff, Jennifer Amaka Pettersson, Simon Rodriguez, Jan Unestam,Alexander Weibel Weibel

Musiker
Samuel Andersson, Maja Långbacka

Scenkonst

Footer

Om oss