Scenkonst

Karlsson på taket på Göteborgs stadsteater: Världens bästa Henriksson styr upp happening för alla ådrar

12 april, 2015 by Mats Hallberg

Karlsson på taket
Av Astrid Lindgren
Regi Alexander Öberg S
Scenografi Sören Brunes
Kostym Zofi Nilsson
Musik Georg Riedel
Kapellmästare Peter Tikkanen
Musiker Henrik Bengtsson, Michael Edlund, Peter Tikkanen
Mask Ingela Collin
Ljus Anders Johansson
Ljud Jonathan Assarsson,Frej Obenius
Dramaturg Sisela Lindblom

Av Astrid Lindgrens älskade figurer, varför just Karlsson på taket skrev Ingrid Norrman i GT inför premiären. Varför inte? Den funkar alldeles utmärkt, på olika sätt för alla generationer. Man kan till och med kalla den odräglige figuren sedelärande. De yngsta åskådarna skriker ut sina kommentarer, invänder och tillrättavisar. De märker att Henrikssons önskeroll uppträder på ett felaktigt oanständigt sätt. När det kommer till att vara självupptagen och ständigt hänge sig åt egoboost, liknar han skrävlande skitstövlar vi har omkring oss. Han blir en slags antites, vars förmåga att flyga och filura sig roar lillebror enormt mycket. Har ingen avgörande betydelse för stackars lillebror att domptören Karlsson – enligt essä i programhäftet – begår minst fyra dödssynder. Lillebror har tråkigt i sin ensamhet och längtar efter en hund. Därför gillar han Karlsson, trots att han i princip aldrig lyckas vara en schyst kamrat.

Det är ett imponerande scenbygge som nestorn Sören Brune och hans många medarbetare skapat på vridscenen. Interiörerna består huvudsakligen av familjen Svantessons kök/vardagsrum, lillebrors ljusa rum samt Karlssons bohemiska prylsamlande lya på taket. Scenografi och kläder signalerar att dramatiken utspelas under svensk televisions barndom. Inne i scenbygget sitter en trio musiker med Peter Tikkanen som kapellmästare och spelar fräsiga låtar i allsköns stilar, komponerade av som sig bör Georg Riedel. Som kuriosa kan noteras att jag hört trumslagaren live flera gånger med MusicMusicMusic. De spektakulära flygfärderna genomförs med hjälp av lyftkran (förankrad mitt på scen), vajrar och kroppsselar. Fem tekniker/konstruktörer, vars kunnande gjort dessa hisnande flygfärder möjliga, inkluderas när ensemblen tar emot publikens stora ovationer.

Tror som sagt att denna påkostade produktion passar perfekt till skolbarn, mamma & pappa och självklart mormor eller farmor. Vi vanliga teaterfrälsta singlar fröjdas också av vad vi ser. Andra akten tappar en del densitet, men jag tror inte de bekommer de yngsta som tittar på och lever med. Uppvägs också av ett idogt springande – även i bänkraderna – likt en förväxlingsfars. Sedan tillkommer utvikningar i form av ett antal klämmiga sånger. Och Karlsson kräver dessutom en hel del medverkan av den entusiastiska salongen. Astrid Lindgrens berättelse är fylld av upptåg med pruttkudde, avgrundsvrål och pistolskott. Men hon drar sig inte för att skildra det läskiga och ledsamma i tillvaron. Tänk på mamma som blir inlagd och kommer hem med droppflaska, tänk på lillebror som blir slagen av jämnårig och tänk på tyrannen fröken Bock. Sedan måste jag tillstå, att när Karlsson på begäran visade sig hängande i luften för lillebrors familj, gick en rysning genom mig. Premiären varade cirka en kvart längre än vad som var angivet, vilket i sig var lite märkligt.

Vill avslöja att jag förväntade mig att bli mer gripen av uppsättningen, trots att regissör Alexander Öberg med gott handlag bearbetat en annorlunda barnboksklassiker. I pjäser för riktigt unga är det uppenbarligen ett orubbligt faktum att ha hög volym och övertydliga gester. Skönt då med de intima fina scenerna mellan hedonisten Karlsson och hans beundrare. De bryter mönstret.

Stadsteaterns upphaussade allåderspjäs kan betecknas som en happening, eller som ett lustspel med rejäla doser svärta och övernaturliga inslag. Apropå att bli gripen såg jag Krister Henriksson i hans formidabla tolkning av Doktor Glas på Dramaten. Den magin finns inte här av förklarliga skäl. Ändå är det så att technobodyn Karlsson är hans högtflygande drömprojekt som han bär på sina axlar. Han sträcker ut precis så länge det går i varje situation, är pillemariskt beräknande, visar således att han fullständigt behärskar iscensättningen; trots att han är höjdrädd. Och svar på tal ges till de ohämmade barnen som följer och kommenterar honom, vilket ger uppsättningen en extra dimension. Vid ett tillfälle missade han egenskapen genomklok när Karlsson introducerade sig för fröken Bock, varvid Fredrk Evers genast hängde på. Nour El Refai, kvinnlig komiker känd från teve, gör en lysande prestation som den ömsom begeistrade ömsom besvikna lillebror. Hos familjen Svantesson råder en burdust skämtsam ton. På ett absurt vis pikar de sin minsta och mest avvikande familjemedlem. De har gjorts avsiktligt parodiska, undantaget några få stunder av kärlekbetygelser mellan mor och yngsta sonen. I piprökande Eric Ericsson och dammsugande Carina Boberg som förädrar har rollbesättaren hittat helt rätt. De spralliga närmast spastiska syskonen görs med frenesi av filmkändisen Adam Lundgren och Anna Granquist. Evers gör likt Nour El Refai en karaktär av motsatt kön. Med hög barm, stickad kofta , vedervärdig huvudbonad och vita knästrumpor tar han sig vällustigt an Lindgrens påhittade ragata. Eftersom det inte är psykologisk realism utan teater för unga sinnen uppmuntras hans extrema agerande.

Skådespelare:
Carina Boberg, Nour El Refai, Eric Ericson, Fredrik Evers, Anna Granquist, Krister Henriksson, Adam Lundgren, Minna Tägil, Wilhelm Johansson, elever från Schillerska gymnasiets teaterprogram åk 3

I väntan på Godot på moment:teater – precis så lyckad som jag hade hoppats

12 april, 2015 by Rosemari Södergren

I väntan på Godot
Av Samuel Beckett
Regi Pontus Stenshäll
Översättning Magnus Hedlund
Scenografi Anna Stigert
Kostym Tove Berglund
Moment:teater
Premiär 11 april 2015

De finns många stora draman – men för mig är det två som sticker ut mer än alla andra, två draman som är två mästerverk som båda gestaltar människans tillvaro, det ena är Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Det andra är Harry Martinsons ”Aniara” Båda scenkonstverken är stora existentiella verk som skildrar vår existens och talar till oss på många plan.

När moment:teater i Gubbängen i Stockholm nu sätter upp ”I väntan på Godot” i regi av Pontus Stenshäll är det en högtidsstund för mig. Detta drama är så stort, så enkelt, så mångbottnat, så komplicerat, så absurt, så sant, så exakt, så mångtydigt, så existentialistiskt.

Pontus Stenshäll är som ofta i sina föreställningar också med på scen, nu i rollen som Estragon, ”Gogo”. Han medverkar ofta själv på scenen som han uttryckte det i Dagens Nyheter tidigare i år: Vi spar in en lön om en person både regisserar och spelar.

Pontus Stenshäll har valt att sätta upp föreställningen utifrån en tolkning av vad Beckett ville förmedla med dramat, som en skildring av vår mänskliga oförmåga att leva i nuet. I programmet till föreställningen skriver Pontus Stenshäll:
Någon gång under människans evolution kom människan på att det fanns en morgondag, inga andra djur har kommit på det. Kanske vad det då vårt utanförskap och vår själs obotliga ensamhet började. (Och behovet av konst föddes?) Den där förhoppningen att i morgon kan det bli lite bättre. Morgondagen – illusionen som fjärmar oss från ”här och nu”.

”I väntan på Godot” som en slags predikan om att leva i nuet. Ja, tänker jag, det är absolut ett sätt att se på ”I väntan på Godot”. Det är inte lite, ändå är verket för mig både mycket mer och mycket mindre än detta. I all sin nakna enkelhet och samtidigt dess oändliga mångbottnade gestaltning av människans tillvaro, fångad på denna jord mellan liv och död är dramat en av de största scenkonstverken i mänsklighetens historia.

Oavsett hur vi vill se detta drama gör Pontus Stenshälls regi den full rättvisa, hans sätt att betrakta dramat låser inte in den i hans tolkning. För min del är jag övertygad om att Beckett ville säga både mer och mindre. Beckett brukade överlag motsäga tolkningar av hans draman.

Scenografin är enkel och avskalad, som sig bör, med ett knotigt, halvdött träd mitt på scenen. Ljussättningen skapar en snygg fördjupning genom att skapa skuggor av trädet och de två karaktärerna Didi och Gogo på väggarna runt scenen.

Stenshäll har valt att låta de två huvudkaraktärerna, Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) var klädda som två överåriga transpersoner, män iklädda kvinnliga attribut som Gogo i för trånga, högklackade skor och både i kvinnliga tröjor och kavajer och med smink som smetats ut under natten. Men även om de två är losers, människor i totalt utanförskap, kan vi alla känna igen oss i deras flyktmönster från tillvarons plåga.

Skådespelarna är helt underbara, Mathias Olsson som den överaktive Didi och Pontus Stenshäll som den mer flegmatiske, något förvirrade och deprimerade Gogo är som klippt och skurna i sina roller, de spelar som jag vill att de här karaktärerna ska göras, med ett starkt drag av komedi men samtidigt som trovärdiga människor. De är överdrivna och ändå inte. Peter Järn gör en grym Pozzo som jag helst inte vill möta på en gata en mörk natt, han sammanfattar allt vad jag hatar med krig och våld och översitteri och maktmissbrukare. Ali-Rexa Modjallal i rollen som den förtryckte Lucky fick nog många nya beundrare denna premiärkväll. När han plötsligt fick order om att tänka och han exploderade i demagogi och tal – det var helt fantastiskt. Jag förstod inte ett ord (för jag tror det var ett arabiskt språk han exploderade i) men gesterna, kroppstrycken, berättade allt.

Föreställningen var precis så lyckad som jag hade hoppats – och jag tror att jag kommer att satsa på att se den minst en gång till. Regissören Pontus Stenshäll ger sig ju snart iväg från moment:teater för att bli Anna Takanens efterträdare som teaterchef vid Göteborgs stadsteater, så det lär bli en och annan teaterresa till Göteborg för mig framöver också.

Medverkande:
Mathias Olsson
Pontus Stenshäll
Peter Järn
Ali-Reza Modjallal
Hannes Stenshäll
Foto: moment

Maktbalans – Ruskigt övertygande dueller

10 april, 2015 by Mats Hallberg

Maktbalans
Av och med:
Nemanja Stojanovic,
Jesper Söderblom,
Cicely Irvine
Ljud: Cicely Irvine
Maktbalans hade premiär 25 april 2014 i parkeringshuset på Högskolan för Scen och Musik, Göteborg.
Gästspel 9-11 april 2015 på Vita Scenen, Folkteatern i Göteborg
Föreställning som recenseras: 9 april 2015

Vi leds in personligen till anvisade pallar under ackompanjemang av högläsning med ideliga omtagningar. Texten vi hör cirkulerar kring våldsutövning, legal och icke-legal. Två skäggprydda testesteronstinna män i sina bästa år i likadana kläder och kängor, leder in publiken, ingjuter i dem en känsla av osäkerhet och förväntan. Vi sitter i ring runt den lilla scenen, vilket gör att dramatiken pågår mestadels ovanför ögonhöjd. Enda rekvisitan ett rep utlagt i en rektangel. Innanför repet agerar de omnämnda männen, går i clinch med varandra som om de befann sig i en boxningsring. De spelar upp ett halvdussin konflikfyllda scener med fruktansvärd frenesi. Man intar i varje scen totalt motsatta perspektiv, en lyckad pedagogik som får min tankeverksamhet att gå på högvarv. Utanför ringen kommenterar de skeendet och klandrar sin motpart. Detta kommenterande riktar respektive kombatant till sin publikhalva på ett forcerat sätt, med ordkaskader stundom omöjliga att uppfatta. Samtidigt inramas uppsättningen av suggestivt soundtrack av ljudkonstnären Cicely Irvine. Efter uppskattningsvis fyrtiofem minuters urladdning med inlagd konstpaus är det över.

Skådespelarna är mycket meriterade trots att de är i färd med att avsluta sin utbildning på Högskolan för Scen och Musik. Maktbalans föddes som ett resultat av 2-års studenternas ”egenprojekt”. Nemanja Stojanovic såg jag i rollen som Sigmund Freud i Annas garderob härförleden. Vad han och lika potente radarpartnern Jesper Söderblom gör är att de utför en verbal knockout. Pjäsen är som framgått påtagligt fysisk till sin natur. Men bara en gång illustrerar man på ett rasande skickligt sätt våldets karaktär i form av smärta och förnedring. Vem har då skrivit? Manus står de medverkande för. Sedan urpremiären i fjol har de uppdaterat innehållet, därför ingår så väl förra månadens krogmord på Vårväderstorget som dagsaktuell polisspotting på restaurang Folk. De två första tablåerna skildrar två brödrapar, varav den ene är polis med muskler och befogenheter som antagligen överskrids. Den andre underordnade brodern är på ett självklart övertygad, vare sig han är islamist på Landvetter flygplats eller befinner sig i Ukraina som frihetskämpe.

Flera gånger ryser jag av vad jag ser. Det är ruggigt starkt och trovärdigt. Den snärtiga enaktaren golvar mig, även om frustrationen över uteblivna lösningar lurar i vassen. På något sätt, svårt säga hur, undviker de drivna skådespelarna att gå i fällan. Trots minst sagt intensivt utspel blir inte gesterna och replikerna överdrivna. Var mycket länge sedan teater i detta format gick så rätt in hos mig. Till saken hör att jag vanligtvis är mest förtjust i dramatik, vars betoning ligger i att gestalta snarare än återberätta. Nemanjas och Jespers pjäs är kanske undantaget som bekräftar regeln. Cicely Irvines insats är naturligtvis värd att notera. Hennes ljudmässiga bidrag av obehag, vemod och till och med välmående; tillför en extra dimension till deras produktion. Summasummarum en omskakande upplevelse från imponerande scenkonstnärer. Gästspelet belönas helt berättigat med överväldigande applåder.

Foto: Lars Dyrendom

Lina Leandersson debuterar på Dramaten i Vildanden

31 mars, 2015 by Redaktionen

Den 23 april är det premiär för Henrik Ibsens Vildanden på Lilla scenen. Rollen som Hedvig spelas av Lina Leandersson som fick sitt stora genombrott i filmen Låt den rätte komma in.

Ett pressmeddelande berättar:

Två familjers öden har korsat varandra. De båda fäderna har haft en firma tillsammans. Den ena har gått ur samarbetet som en segrare, den andre som en förlorare. Nu är det dags för deras söner att mötas.

Regissören Anna Petterssons uppsättning av Vildanden är en våldsam och visuell nytolkning. Vad döljs bakom det välpolerade språket i Ibsens mästerverk? Genom vems blick ser vi händelseförloppet? Och vems sanning är det som styr våra liv?

Anna Pettersson har tidigare hyllats för sin uppsättning av Strindbergs Fröken Julie på Strindbergs Intima Teater 2012 och belönades med TCO:s kulturpris, Svenska Teaterkritikernas pris och DN:s kulturpris. Hon är förutom regissör även skådespelare och doktorand inom konstnärlig forskning på Stockholms konstnärliga högskola. Hon undersöker bl.a. hur den traditionellt psykologisk-realistiska spelstilen påverkar tolkning och gestaltning av de klassiska dramerna.

-I Vildanden finns en diskrepans mellan språk och handling, människor är inte vad de utger sig för att vara. Strukturerna i det lilla samhälle de lever i är snäva och hierarkiska. Det är förenat med livsfara att hamna utanför gruppen, normen. Människorna i Ibsens drama spelar sina sociala roller med tillkämpat lugn på ett begränsat utrymme, säger regissören Anna Pettersson.

Musiken och ljudet, som har en central roll i föreställningen, är skapad av Gustave Lund från hiphop gruppen Just D. Han har förut gjort musik till föreställningarna Närmanden och Tio exempel på kärlek på Dramaten.

Medverkande:

Gregers Werle Hannes Meidal
Hjalmar Ekdal Per Svensson
Gina Ekdal Thérèse Brunnander
Hedvig Lina Leandersson
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Magnus Ehrner
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Pontus Gustafsson
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Pierre Wilkner
dessutom medverkar Hans Klinga i videoprojektioner

Översättning Klas Östergren
Bearbetning, regi och scenografi Anna Pettersson
Videoprojektioner Max Marklund
Kostym Lisa Hjertén
Ljus Ellen Ruge
Musik Gustave Lund
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Peter Westerberg
Koreografi Hans Marklund

Premiär: 23 april 2015, Lilla scenen

ÖFA: Monster – glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem

20 mars, 2015 by Lotta Altner

ÖFA: Monster
Föreställning som recenserar: torsdagen den 19 mars 2015
av Zebra Dans, Stockholm

Det finns väldigt många olika typer av monster i den här välden, och vad vi tolkar eller har tolkat som monsteröst har varierat mycket under århundraden. Likt en lärare från sin kateder informerades vi om detta, i inledningen av den här pedagogiska- och happening betonade dramat.

Vi i publiken satt vid klassformsliknande bänkar i en u-form, där det var fäst ”monster hår” undertill. Vi kunde se varandra och skådespelarna samtidigt och hela tiden. Avståndet mellan publiken och skådespelarna fanns inte, och när som helst kunde man ha en mikrofon under näsan och en skådespelare framför sig som ställde en fråga. En del av barnen tyckte det var kul, men många kunde aldrig svara på en fråga och ganska många barn och vuxna såg väldigt obekväma ut. Kanske var det meningen att vi skulle känna så i denna påvisning om vad monster kan vara? En tryckt stämning la sig omedelbart.

Det var väldigt energigivande att se så många unga kvinnliga skådespelare med kraft att tala högt, skrika ut sin ångest och slåss verklighetstroget. Dock vet jag inte om jag hålla med om att man ska uppmana till bejakandet av våld när man blir arg. Det måste finnas bättre sätt att ta itu med sin vrede och sina inre monster, kan jag tycka. Pubertala tonåringar behöver inte höra att våld är ”rensande för systemet”. Snarare kanske man ska ge unga andra verktyg för att kunna resonera i de sammanhang vi blir osams. Syftet varför vi fick bevittna ett slagsmål på scen kändes därmed inte helt självklart.

Jag tyckte det var oerhört häftigt att föreställningen inte hade en hel historia att berätta i logisk följd. Istället var det små sketchliknande scener efter varandra. De kunde lika gärna ha spelats i en annan ordning. Dock kändes det som att tonåringarna i publiken inte riktigt förstod handlingen i sin helhet. De kunde inte sätta plustecken mellan de olika scenerna och få ett större dramapedagogiskt budskap att ”suga på i slutendan”. Föreställningen blev därmed lite för intellektualiserad och passade inte helt för yngre tonåringar.
Det som berörde mig allra mest och som verkligen påvisade kvinnornas härliga kraft, var de gemensamma rörelser/danser som de gjorde. De var inte alls totalt koreograferade eller tighta, utan var trots de liknande rörelserna, väldig individuella och visade på deras inre känslor på en vackert och genuint sätt. Många barn kunde dock inte riktigt hantera rörelsemönstrens och känslornas intensivitet och reagerade med att skratta sig nervöst igenom dessa partier.

Slutscenen var definitivt den gulligaste man kan tänka sig, när de allihop blev ett gammalt urmonster med flera ögon. Tillsammans satt de ihop i denna strumpliknande bubbla och dansade som det goaste monster man kan tänka sig. Jag vet inte om den unga publiken kopplade ihop något med det här eller om de bara skrattade för att de var så bedårande. För mig var det så glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem. Det är då man slutar upp med att vara rädd och växer med sina uppgifter.

Foto: Märta Thisner

Scenkonst

Footer

Om oss