Momo – eller kampen om tiden
Av Michael Ende
Regi Allan Svensson
Scenografi Sören Brunes
Kostym Maria Gyllenhoff
Ljus William Wenner och Philippe Bookmar
Mask Ulrika Ritter
Dramaturg Bengt Järnbland
Musik Adam Fietz
Sångtexter Thomas Andersson Wij
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 22 augusti 2015
Stockholms Stadsteater sätter upp Momo – eller kampen om tiden, en föreställning som bygger på en bok skriven av den tyske författaren Michael Ende, (1973). Boken, som riktar sig till barn och ungdomar, handlar om den föräldralösa Momo, en liten flicka som rymt från ett barnhem till en amfiteaters ruin i en okänd stad. Momo har en ovanlig förmåga, hon kan lyssna som ingen annan kan. Folket som bor i närheten av amfiteatern upptäcker att livet blir lite lättare efter att de varit och pratat med henne. Men, till Momo och hennes vänners olycka, kommer hemliga män klädda i grått och stjäl deras tid. Momo måste ta upp kampen mot tidstjuvarna för att rädda sina vänner. Till sin hjälp har hon sköldpaddan Kassiopeja som kan se en halvtimme framåt i tiden och Mäster Hora (efternamnet betyder ”timme” på latin) som bor på den plats tiden kommer ifrån.
Första akten är tyvärr en ganska seg förflyttning in i historien och karaktärerna. Det hela är för stillastående och saknar gnista och nerv. Huvudpersonen Momo lyckas inte förmedla sin magiska förmåga att lyssna, kanske för att hon inte har några repliker för att hon just lyssnar och ett stillastående och slutet kroppsspråk. I scenografin saknar jag den magi som genomsyrar berättelsens budskap om människans behov av fantasi, glädje och lek. Karaktären Beppo lyfter dock första akten med sina underbara sång- och dansutflykter med sopkvasten. En guldstjärna till musik och sångtexter av Adam Fietz och Thomas Andersson Wij, som besjälar hela föreställningen.
Andra akten är mycket bättre. Momo börjar leva när hon får börja använda sin röst i ord och sång. Och det visuellt magiska som jag saknade i första akten blomstrar. Hela pjäsen får liv, lust och färg.
Mitt tolvåriga teatersällskap tycker att föreställningen är jättebra och spännande och hon uppskattar scenografin i de mer genomarbetade miljöerna som till exempel i frisörssalongen och andra aktens eldnummer och blomsterkaskader.
Föreställningen känns som att se en julkalender där vi får se alla avsnitten på en gång. Och berättelsen skulle verkligen passa för en kommande julkalender med budskapen om att vuxna inte får glömma barnen och kärleken i livet.
Föreställningen vänder sig till barn över sju år och det är bra eftersom vissa scener kan vara skrämmande för små barn.
Även om föreställningen lämpar sig bäst för barn så fångar ändå berättelsens djup alla åldrar. Hur människans försök att rationalisera och spara tid gör livet grått och trist. Hur vi tappar närheten till våra kära och kontakten med glädjen i livet. Vi blir tomma.
Hur skönt låter det inte när hennes vänner beskriver Momo: ”Hon har all tid i världen.” ”Hon önskar sig ingenting.” ”Hon är nöjd.”
Skådisar som lyfter föreställningen är Beppo, gatsoparen, mäster Hora och sköldpaddan Kassiopeja. Ulrika Ritters masker är också något alldeles extra.
Enligt föreställningen har vi levt drygt en miljard sekunder när vi fyller 42. Hur många av ögonblicken har vi ägnat åt något meningsfullt? Att se sitt barn djupt in i ögonen. Att njuta av sol, vind och vatten. Att lyssna på en kär människas drömmar och önskningar. Vi slösar med tiden på det mest oansvariga sätt. Vad är viktigt i livet? Och får det viktiga det utrymme det förtjänar? Och hur väljer vi? Är det omgivningens krav och åsikter om vad som är rätt som styr vår tid på ett överdrivet vis?
När förvandlades vi från barn som kunde förnimma varje doft, till välorganiserade människor med stela ansikten och oroliga själar?
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Momo Polly Kisch
Gigi Per Sandberg
Beppo Göran Forsmark
Mäster Tid Sten Ljunggren
Kassiopeia Åke Lundqvist
Fusi Mats Qviström
Nino Jan Mybrand
Nicola Ralph Carlsson
Liliana Lena B Eriksson
Agent BLW Morten Løvstrøm Olsen
Agent XYQ Lars Göran Persson
De gråas ledare Lars Edström
Grå man 1 Kristofer Kamiyasu
Grå man 2 Patrik Hont
Grå man 3 Anders Johannisson
Grå man 4 Joakim Sædén
Foto: Petra Hellberg