Scenkonst

Stig Larssons Straffångens återkomst visas på teaterfestival i Avignon

1 juli, 2015 by Redaktionen

stiglarsson_avignon

Lördag 4 juli har Stig Larssons Straffångens återkomst i översättning av Jacques Robnard premiär på franska Avignons OFF-festival.

Straffångens återkomst hade urpremiär på Dramaten 1991 med Harriet Andersson som den sinnessjuka mamman i detta intensiva drama med två starka kvinnoroller som Horace Engdahl har beskrivit som ett ”apokalyptiska ödeland”. ”En tungt traditionsmedveten pjäs skriven på ett självsvåldigt, arkaiserande språk, fulländat komponerad och tät av outtalade insikter”, skrev Dagens Nyheter då.

Stig Larsson kommer själv att närvara vid premiären i Avignon.

Foto: Ulla Montan

Scenografin till Antigone representerar Sverige i världsutställning

22 juni, 2015 by Redaktionen

Pragquadriennalen är en internationell utställning om scenografi, kostym, ljus och ljud. I år representeras Sverige av scenografin till pjäsen Antigone, ett samarbete mellan Göteborgs Stadsteater och tanzaniska Parapanda Theatre Lab. Pjäsen hade premiär 2011 och spelades både i Sverige och i Tanzania. Scenograf för Antigone var Zofi Nilsson.

Ett pressmeddelande berättar:
Pragquadriennalen har arrangerats vart fjärde år sedan 1968 och hålls i år 18-28 juni. Sveriges bidrag ställer ut under temat politik. Utställningen är unik i sitt slag och den enda etablerade internationella mötesplatsen som finns för de som arbetar med detta.

Med Antigones scenografi vill man lyfta fram det kulturpolitiska samarbetet mellan konstnärer från Sverige och Tanzania men även diskutera det scenografiska perspektivet.

– I vårt arbete med att hitta en representant för Sverige med ett bidrag som passar bra för årets tema föll valet på Zofis version av Antigone, säger Johan Mansfeldt, co-curator för Sveriges bidrag.

Scenografin som ställs ut är jättelikt ansikte som kommer upp ur marken.
– Det är en avgjutning av mitt eget ansikte och kan vara Antigones döda bror Polyneikes, en kulle, eller ett monument men även en fråga om scenografens tillvaro och närvaro. Att gemensamt ta ansvar för projektet och inte se sin egen roll som separat, säger Zofi Nilsson.

Ansiktet är ett också visuellt påstående om att vara människa i det antika Grekland, det urbana Sverige och i dagens Tanzania som tillhör en av de tio starkaste tillväxtekonomierna i världen.
– Det är något visst med ett ansikte, något som går över alla gränser. Många hajar till när de ser vår monter, som ligger precis vid ingången till quiadriennalen, säger Zofi Nilsson.

Länk till PQ15, det svenska bidraget pq/program/sweden

Var är vargen? En annan Rödluvan – rolig, spännande och enormt underhållande

14 juni, 2015 by Lotta Altner

Var är vargen? En annan Rödluvan
Glassteater och dockteater, fritt efter Bröderna Grimm
Idé Magnus Erenius
Regiöga Helena Nilsson
Dockor Milla Risku
Dekormåleri Thomas Lundqvist
Ljudcollage Appel
I verkstan Anna Westman
I verkstan Kay Tinbäck Du Rées
På takterrasen på Stockholms stadsteater
Dockspelare Magnus Erenius

Den klassiska historien om Rödluvan och vargen har alltid i mina ögon framstått som ganska makaber. Det är ganska obehagligt när folk skrattar åt när jägaren sprättar upp magen på vargen för att rädda Rödluvan och mormor. I min värld känns det varken sunt eller direkt pedagogiskt i en barnsaga. Men vi får inte glömma att sagorna från början inte var skrivna för barn, utan för vuxna. Dessutom var sensmoralen i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet helt annan än idag.

Det enda som var lite obehaglig i den här föreställningen var faktiskt Rödluvan själv. Hennes ansikte och uttryck var i mina ögon, lite grann på gränsen till att man skulle uppfatta henne som hånfull och en liten besserwisser. Dock ganska befriande att inte alla små flickor måste vara enbart söta och rara. Vargen däremot såg ut som en mjukis farbror med få tänder, så honom blev man direkt förtjust i.

Dockmakaren i föreställningen hade en underbar kontakt med publiken före och introducerade spelet på ett strålande vis. Barnen kände sig hemma och välkomna. Vi fick alla till och med värma upp så att vi fritt kunde applådera och skratta så högt vi själva ville under föreställningen. Det gjorde också barnen. Men det gjorde även jag.
Magnus Erenius, var fantastisk på att spela flera olika roller samtidigt, med många skilda personligheter och röster. Jag frågade mig själv gång på gång hur det vara möjligt att klara av det. Det märktes tydligt att han hade en specialbegåvning och utbildning på det han gjorde. Härligt att se att barns kultur och teater tas på allvar och att inte vem som helst tror att de är lämpliga för att underhålla barn.

Scenen när den rädda och fega jägaren försöker lära sin hund lite trick och lydnad satt som handen i handsken, bokstavligt talat. Flickan och mamman framför mig som inte kunde svenska, skrattade så gott eftersom inga svenska ord behövdes för den dramatiken och pantomimen.

En sak är säker och det är att man inte behöver vara enbart fyra år för att tycka att den här föreställningen var rolig, spännande och enormt underhållande. Vill du skratta åt små saker och se en Rödluvan som är problemlösande och inte rädd för att ta ansvar för sig själv och andra, så ska du se den här föreställningen. Ta med dig någon med humor, som du kan skratta högt med. Det gjorde jag. En annan vuxen till och med.

Derealisation – föreställning med viktigt budskap

6 juni, 2015 by Lotta Altner

Derealisation
Regi/bearbetning: Erik Bovin
Ljud/ljus: Göran Hellkvist
Scenografi/kostym/affisch: Henrik Lindmark, Erik Bovin
TeaterVerket den 5 juni 2015

Alla som någon gång blivit utsatta för något som känns helt världsfrånvänt eller helt otänkbart i närmiljön, när det gäller förluster eller nära döden upplevelser, kanske kan närma sig den här enaktaren. Har man inte det, tror jag man tyvärr har svårt att förstå upplägget. I det här fallet handlar det om din djupa inlevelseförmåga i stor skräck och i 25 minuter. Uppsättningen berör paniken, ångest och rädslan man skulle ha kunnat känna om man överlevde massakern på norska Utøya. Hade jag inte vetat att det var en enaktare, är jag inte säker på att jag hade orkat eller vågat gå och se föreställningen. Känslan du utsätter dig för påminner om den du utsätter dig för om du besöker ett koncentrationsläger idag. Man vet därmed inte hur man kommer att kunna hålla ihop sitt eget psyke.
Inledningsvis ser du två män, varav den ena verkar mer berörd av psykiska problem än den andre. Dock verkar ingen av dem blöda på utsidan i alla fall. Den ena pratar så att man förstår att han överlevt massakern och den andra kan både vara hans inre röst, en fantasi men även en mördare. Jag vet inte om det är tragisk eller ironisk att en av skådespelarna faktiskt påminner, utseendemässigt, om den verkliga mördaren på Utøya. Det kan ju inte han rå för, men det är ju ett faktum, som spelar med ens obehagliga känslor under hela föreställningen. Samtidigt är det ju så att väldigt många nordeuropéer ser ut just sådär. Blond och blåögd. Jag minns min egen reaktion när jag såg de första bilderna på den norska massmördaren, jag tänkte ”Sk*t också! Han ser ju snygg och sympatisk ut! Hur är det möjligt!? Borde inte sjuka människor och mördare se förfärliga ut?”.

Att skådespelarna är nervösa inför premiären märks tydligt. Deras röster darrar och skär sig ibland, men framförallt är deras agerande allt för snabba känslomässigt. Man hinner inte riktigt med i de processer som är nödvändiga att gå igenom, för att tro på utbrotten. Jag hade exempelvist gärna sett ett långsammare växande av ilska, snarare än totala skrikutbrott på ett par sekunder. Jag känner inte med dem. Varken för eller emot.

Känslorna går dessutom snarare utifrån och in, än tvärtom. Däremot kan man tydligt uppleva den panikångest som den överlevande känner och man förstår att hela hans dilemma, när han faktiskt inte längre vet vad som är verklighet, dröm eller illusioner. Framförallt förstår jag om han aldrig kommer att kunna bli sig själv igen.

Om jag hade skrivit manuset hade jag tagit med den skuld som jag vet överlevande får, d.v.s. varför fick jag leva vidare, men inte de andra. Jag såg inget spår av den typen av sorg i föreställningen. Den dimensionen tror jag är nödvändig, för att kunna ta uppsättningen helt på allvar.

För mig hjälpte det mycket att jag var insatt i hur morden på ut Utøya hade gått till det vill säga hur folk dödades, överlevde och hur mördaren kunde kamouflera sig och komma dit. Om man inte vet det, kan det finnas scenbilder, som inte riktigt går ihop. Det är tråkigt för budskapet i föreställningen är viktig och något som inte många vågar belysa.

Skådespelarna ska ha stor eloge för att de spelade för en liten publik. Det är bland det svåraste man kan göra och framförallt på en premiär. Att inte tappa modet eller sin roll, kräver stor insats och målmedvetenhet.

I rollerna: Erik Bovin, Henrik Lindmark

Norrköping blir värd för Scenkonstbiennalen 2017

31 maj, 2015 by Redaktionen

Under avslutningen av den pågående scenkonstbiennalen i Malmö överlämnades stafettpinnen till Norrköping, som blir spelplats för nästa Scenkonstbiennal. Östgötateatern blir i maj 2017 värd för denna Sveriges största festival för hela scenkonsten, som innehåller föreställningar av teater, dans, musikteater och många andra former av scenkonst för barn, unga och vuxna.

Ett pressmeddelande berättar:
Den är både en festival för publiken i regionen och en mötesplats för hela branschen, nationellt och internationellt. Scenkonstbiennalen innehåller föreställningar från hela landet, seminarier, workshops, föreläsningar, internationella gästspel och många andra möjligheter till konstnärliga utbyten och samtal.

Teaterunionen, medlemsorganisation för hela branschen, arrangerar biennalen tillsammans med en värdteater. Dess styrelse är mycket glada över denna generösa inbjudan från Norrköping och Östgötateatern och ser fram emot samarbetet med denna stad som har så många fantastiska miljöer och spelplatser satt erbjuda.

Östgötateatern finns också representerade på årets Scenkonstbiennal med föreställningen Rose Rose Rose i regi av Malin Axelsson, producerade av ung scen/öst, en satellitverksamhet till Östgötateatern med uppdrag att spela för barn och unga.

Östgötateaterns chef Johan Celander välkomnar alla till Norrköping för nästa stora scenmanifestation i maj 2017.

– Scenkonstbiennalen har utvecklats till en gränslös mötesplats där sceniska drömmar och fantasier, utopier och dystopier, skapar inspiration till samtal och möten. Att stafettpinnen nu förs från ett kulturellt dynamiskt och satsande Malmö och Skåne till Norrköping och nybildade Region Östergötland, lovar gott för framtiden. Vi ser fram emot att kunna bjuda in alla medborgare och kollegor till en hejdundrande fest.

Scenkonst

Footer

Om oss