Le sorelle Macaluso
av Emma Dante
Gästspel från Italien på Folkteatern i Göteborg
22 april 2015
Någon gång ska vara den första. Har aldrig tidigare sett vare sig internationella gästspel eller talteater som spelas på andra främmande språk än engelska. Av rädsla för att inte hänga med har jag undvikit att gå på den dans- och teaterfestival som årligen har arrangerats i Göteborg. Men denna gång, efter att ha jobbat tre långnätter, kände jag mig hågad att ta till mig ett i dubbel mening annat språk. Italienska Le sorelle Macaluso har vunnit prestigefylld utmärkelse i hemlandet. Föreställningen har jämte sin upphovskvinna Emma Dante prisats som årets bästa. Mångsysslaren Dante har dessutom fått pris på Göteborgs filmfestival. Här är hon ansvarig för manus, regi, scenografi och kostym; vilket sammantaget är en otrolig bedrift. Kompaniet som gästar på Folkteaterns stora scen heter Teatro Stabile med hemvist Neapel, en stad känd för sina sopberg, maffiakultur samt passion för fotboll. Gästspelet genomförs inom ramen för samarbetet Cities on stage, ett samarbete som tog ensemblen i Noréns Fragmente ut i Europa för några år sedan. I en flyer tipsas också om att sju unga svenska scenkonstnärer deltar i en workshop i Neapel.
Vad som kännetecknar gästspelet är en annorlunda estetik, ett idiom där alla nyanser har skalats av. Under sjuttio minuter är det fullt ös. Gester och tonfall levereras i tempo furioso. I varje moment görs motsatsen till det subtila. På så vis är publiken med om en överkörning av en ”organism” på scen som har orubbligt självförtroende. Det serveras således en helt annorlunda anrättning, vilket känns ganska exklusivt. För att låta publiken smälta alla intryck har Dante stoppat in ett antal utdragna dansscener, vilka konsekvent nog görs med maximal ansträngning. Om jag kommer ihåg rätt är det mammans solodans som både inleder och avslutar föreställningen. Tycker att långt ifrån alla piruetter tillför det dramatiska gestaltandet något, men det är sannerligen konsekvent genomfört.
Vad vi ser är brottstycken från minnen ur en familj med sju (!) döttrar. Intrigen kretsar kring tre dödsfall, inklusive en helt avgörande händelse när den stora syskonskaran får åka till havet. För de kinkiga bråkiga flickorna handlar mycket om att mäta sig med varandra, vilket i vattnet får fatala följder. Lika fatala, som när i ett tidssprång en av döttrarna, konfonteras med hur hon pushar sin fotbollstokige son trots hjärtfel. Två scener med en helt igenom fantastisk kroppskontroll av skådespelarna och makalös koreografi. Tyvärr har jag inte tillgång till de medverkandes namn. Kollektivet på scen får istället harangeras. När vi först stiftar bekantskap med familjen uppträder de just som ett taktfast unisont kollektiv, genom sitt marscherande, sina tvärvändningar och sitt fäktande. En tredje scen som inte kan förbigås är då pappan ger sin version. Han är en fåfäng man som maniskt kammar sig, men också en kärleksfull make och sedermera ensamstående far som inte kan försörja hela barnaskaran. Drabbar på ett hjärtskärande sätt när denne högst begåvade skådespelare, forcerat gestaltar en förnedrande situation som hantverkare på en nattklubb.
Genom textmaskinens försorg gick det bra att uppfatta replikerna. Som framgått ligger betoningen på det expressiva och drömska, snarare än på realism. I linje med uppsättningens enorma kaxighet exponeras mycket kroppar, kroppar av helt olika storlek, långt ifrån vad vi anser vara skönhetsideal. För att vara en uppsättning om död, förnedring och tillkortakommanden innehåller den osedvanligt mcket av bejakelse. Nyckelrepliken är för mig uppmaningen att dansa, skratta och sjunga i kombination med tipset att piffa upp tillvaron med lite extra läppstift. Självklart utbrister ensemblem i några kraftfulla sånger. Och deras kompromisslösa spel ackompanjeras av såväl cikusmusik som vemodiga stråkar.