Mefisto
Av Ariane Mnouchkine efter Klaus Manns roman
Översättning Laura Buttler
Revideras översättning Lucas Svensson
Regi Natalie Ringler
Scenografi/ljus Lars Östbergh
SKostym Elin Hallberg
Musik och ljud Mikael Nilzén
Koreografi Roger Lybeck
Peruk och mask Johan Lundström, Anne-Charlotte Reinhold
Dramaturg Irena Kraus
Medverkande Danilo Bejarano, Magnus Erhner, Hamadi Khemiri, Melinda Kinnaman, Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Göran Martling, Hannes Meidal, Elias Wahldén, Pierre Wilkner.
Premiär på Dramatens stora scen 16 februari 2023
Mefisto är ett drama om en människa och ett teatersällskap som försöker orientera sig i en kaotisk och hotfull tid. Om små kompromisser som gör att man helt plötsligt befinner sig på andra sidan.
När onda saker händer och människor tiger och reagerar: är de medskyldiga eller kan de deklarera att de bara var en vanlig maktlös människa som ville överleva? Mefisto undersöker den frågan.
Huvudkaraktären är skådespelaren Hendrik Höfgen är en uppskattad skådespelare på den lokala teatern i Hamburg, men han längtar desperat efter det stora genombrottet och att få spela på teatrar Berlin. Just som hans egen karriär börjar få luft under vingarna och han fått vänner med kulturell status och till och med gift in sig i en författarfamilj tar Hitler makten och samhällsklimatet förändras över en natt.
Berättelsen bygger på en bok av Klaus Mann (son till författaren Thomas Mann). Klaus Mann tar tydlig ställning och menar att den som inte står emot förtrycket är en del av förtrycket.
Mefisto utspelar sig i Tyskland under sent 1920-tal. Klaus Mann lämnade Tyskland när nazisterna tog över 1933. Mefisto gavs ut 1936 och huvudkaraktären bygger på Klaus Manns tidigare vän, skådespelaren Gustaf Gründgens, som var Hermann Görings favorit och intendent för Preussisches Staatstheater i Berlin.
Vi får följa Hendrik som från början är socialist och vill slänga ut teatergruppens nazistsympatisör. Men när han får framgång spelar han för nazisterna.
Tiden känns igen, trots att det som skildras hände under 1920-talet fram till mitten av 1930-talet. I dagens värld med stora hot från både islamister och högerextrema som drivs av ideologier som vill ta bort vår demokrati kan vi se likheter. Små steg som rustar ned vår demokrati och yttrandefrihet har redan tagits. Att bränna en koran är ett uselt sätt att få igång en diskussion om kvinnoförtrycket i Iran och för den delen också i Sverige där Expressen i veckan avslöjade att muslimska kvinnor i Sverige inte kan gifta sig muslimskt om de inte har en man i släkten som godkänner hennes giftemål, en slag förmyndare. Men samtidigt är det skrämmande att på grund av rädsla för terrorister dras demonstrationsrätten in.
1920-talet i Berlin är känt för att vara en epok med mycket sexuellt utlevande, med bejakande av transsexualitet. Tiden präglades också av att arbetarklassen hade det svårt och tungt medan de rika bara blev rikare. Vi kan känna igen mycket av det. Också i vår tid just nu, mitt under inflation, blir det så tydligt att det är de rika som inte blir påverkade av sina beslut är de som sitter med makten i exempelvis Riksbanken. Så faran att högerextrema krafter eller islamistiska krafter spränger sig fram är inte helt otrolig i dagens samhälle.
Fenomenet att människor är medlöpare och inte vågar stå upp mot förtryck finns också i andra sammanhang. Det sker på arbetsplatser, i idrottsföreningar, i kyrkor och olika föreningar och organisationer. Det kan börja redan i skolan vid mobbning. Det dyker upp i sammanhang där det finns någon med makt som trycker ned personal eller elever. I sådana sammanhang tror jag de flesta någon gång fått ta ställning om de ska våga stå upp mot förtryckaren eller bara flyta med, hålla med för att inte själv råka ut för förtryckarens åtgärder.
Natalie Ringler, uppsättningen regissör säger:
– Det som händer politiskt i vårt land just nu finns hela tiden i bakhuvudet när jag jobbar med denna pjäs. Mefisto utspelar sig i en mycket speciell tid i vår historia. Jag tror att de som levde där och då upplevde att något var på väg att förändras för alltid. Den känslan delar vi med dem idag.
Berättelsen lyfts av en fantastisk ensemble. Det strålar av energi från skådespelarna. De flesta alternerar mellan två eller tre roller, vilket fungerar väl. Det var premiär men ändå kändes det väldigt samkört. Jag tycker de alla var strålande så jag lyfter inte fram någon, alla var helt enastående.
Teatergruppen i Hamburg där Höfgen är medlem i spelar cabaré, komedier där de driver med makthavarna som roffar åt sig med arbetarna knappt har mat på bordet. Det har fått sätta prägel på föreställningen, speciellt i första delen före paus, som emellanåt drar åt komedi. Jag tycker det fungerar. Det går att ta upp allvarliga saker och samtidigt ha humor och glimt i ögat. Lite saknar jag dock en förankring i Hendriks känslor och tankar när han tog steget till Berlin och när han såg vad som hände vänner till honom.
Ett stort plus för föreställningen också för att den inte förenklar allt. I teatergruppen finns en skådespelare som stöder nazisterna men som blir besviken när nazismen fått makt och inte verkar göra samhället bättre. Han trodde att nazism skulle få bort de gigantiska klyftorna mellan fattiga och rika, att kapitalister inte skulle kunna fortsätta öka sin rikedom. Om alla som stödde nazismen bara beskrivs som onda kommer vi aldrig att kunna hindra att något liknande sker igen.
Ett annat stort plus går till scenografi och ljussättning som tillsammans med ljudet är helt makalös. Måste ses helt enkelt.
Fakta om regissören:
Regissören Natalie Ringler har haft stora framgångar på Teater Galeasen med uppsättningar som Vår klass och Irakisk Kristus. 2021 tilldelades hon Svenska Dagbladets Thaliapris.
Maktens diskreta charm är en nyskriven pjäs om kärlek, pengar, familjerelationer och en dos covid-vaccin. Det är fullt fart och handlingen förflyttar sig i snabba kast mellan Stockholm, Dubai och Kairo. Fördomar mellan västerlänningar och muslimer är ett tema men för mig är ändå föreställningens stora behållning dess skildring av makten, det vill säga den stenrika överklass som styr i världen på grund av sin rikedom. Både den svenska familjen och den syriska är stenrik och har personal som passar upp dem. Jag tänker att genom att skapa föreställningar som denna, som på ytan handlar om människor och deras relationer kan en dramatiker påverka samhället utan att göra det med stora plakat.
Jag tror att det är en föreställning behöver man se flera gånger för att kunna ta till sig. Suzanne Osten har satt sin tydliga samhällskritiska prägel på föreställningen och silat den genom sitt drama Besvärliga människor, men i botten finns ändå Noréns text som öppnar för andra tolkningar. Jag vill se den en gång till och se förbi Ostens tolkning. Känns lite tungt att erkänna då jag oftast uppskattar Ostens filmer och teateruppsättningar, men jag saknar en existentiell nerv och magi i denna uppsättning.
Temps Mort i händerna på Suzanne Osten flyttar fokus från de existentiella frågorna.
Temps Mort sätts upp med en prolog som är som en föreställning i sig. Dramatikern Erik Uddenberg som skrivit prologen säger:
Gustav Lindh gör en storartad insats som exstudenten Rodja som allt kretsar kring.
Fantastiskt, inspirerande och omvälvande. Och utmanande. Kommunikation är mycket mer än ord och samtal. Det visar denna föreställning, en och en halv timme utan tal men så färgstark och talande på andra sätt. The Sheep Song berättar om ett får som reser sig upp på två ben och beger sig ut i människornas värld och försöker bli en människa. Denna fabel kan tolkas på många sätt. Vågar du se något som inte är glasklart och som är öppet för många sätt att förstå, något som talar till mer än logik och kunskap, något som talar till känslor och är uppbyggt på symboler och arketyper – då ska du försöka få plats på detta gästspel, som tyvärr bara spelar 2,3 och 4 september på Dramatens stora scen.
Jag sögs in i scenbilden direkt och flera olika berättelser tog gestalt inom mig och några ligger kvar och gror. Jag kommer helt klart att se flera möjliga tolkningar av vad The Sheep Song berättar framöver. Ett sätt att se berättelsen är att vi får följa en varelse som inte längre är nöjd med sig själv. Den känner att den har mer inom sig och att den är avsedd att leva ett annat, härligare liv än sina gelikar. Denna varelse är en metafor för mänskligheten, tänker jag. Mänskligheten som tror sig vara mer värd än djur och natur.