Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Skivrecension: Joe Bonamassa – Driving Towards The Daylight

by

Artist: Joe Bonamassa
Titel: Driving Towards The Daylight
Betyg 4
Släpps 23 maj

Joe Bonamassa är född i maj 1977. Jag kan knappt fatta att han inte är född på 50- eller 60-talet. Hans bluesröst är så fylld av livserfarenhet. Det är äkta klassisk blues med så mycket känsla i som kommer ur hans gitarr och hans röst.

Nya albumet är mycket väl komponerat och sammansatt. Där är några rivigare, rockigare spår och där är underbara balladen ”Driving Towards The Daylight” och där är vemodiga ”A Place In My Heart” som rymmer så mycket äkta blues att det knappt går att låta bli att gråta.

”Driving Towards The Daylight” är en av de bästa bluesplattor som släppts på länge. Det är blues hämtat från dess rötter: rivigt, vemodigt, stökigt och med en gudomligt gitarrspel.

Fem av spåren har Bonamassa skrivit: det stökiga öppningsspåret Dislocated Boy, titelspåret och första singeln Driving Towards The Daylight, I Got All You Need, Heavenly Soul samt Somewhere Trouble Don’t Go. Bland övriga låtar kan nämnas Bonamassas versioner av Tom Waits New Coat Of Paint, Bill Withers Lonely Town, Lonely Street och A Place In My Heart av Bernie Marsden. Plattan avslutas med en duett med den Australiske nationalklenoden Jimmy Barnes på hans hit från 1987 Too Much Ain’t Enough Love.

Joe Bonamassa släpper inte bara nytt album ny i vår. Hans nya web-TV-serie Countdown To Daylight hade premiär 3 april och har sänt en gång i veckan tio veckor. Serien innehåller några aldrig tidigare visade intervjuer och scener från inspelningen av nya plattan:

”Driving Towards The Daylight” är Bonamassas trettonde. Plattan är producerad av Kevin ”Caveman” Shirley som bland annat producerat Black Crowes, Aerosmith, Led Zeppelin och Europe. Detta är parets sjunde samarbete. Shirley har den senaste året även producerat Bonamassas bäst säljande platta Dust Bowl (2011),

För att utmana Bonamassa och sätta honom i ett nytt sammanhang anlitade man en unik grupp musiker som inkluderade Aerosmiths gitarrist Brad Whitford, gitarristen Blondie Chaplin, trummisen Anton Fig, keyboardisten Arlan Schierbaum, basisterna Michael Rhodes och Carmine Rojas, gitarristerna Pat Thrall och Harrison Whitford (Brads son!) samt Jeff Bova & The Bovaland Brass på blås. Resultatet blev ett riktigt bluesalbum som det osar från.

Här hittar du Joe Bonamassas You Tube-kanal.

Relaterat: Intervju i Aftonbladet med Joe Bonamassa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Beach House – Bloom

by

Artist: Beach House
Album: Bloom
Betyg: 4.

Alltså. Jag orkar inte. Det är ingen idé att låtsas om något annat. Det här är så satans bra att jag bara kapitulerar. Den drömska popens okrönta regenter, Victoria Legrand och Alex Scally, tar sitt alldeles säregna och sammansatta sound vidare till album nummer fyra, som om inget har hänt. För det är fortfarande dovt, uppdämt och förtrollande, där deras närmast hypnotiska kompositioner tuffar på i ett skönt, långsamt, men ack på ett så effektivt och drabbande sätt.

Men skenet bedrar. För även om utvecklingen inte slår en i pannan med en stekpanna, så visst finns den där. Likt sin musik, är nyanserna och skillnaderna subtila, knappt märkbara. Det som slår mig starkast och det först efter flera lyssningar är vassheten, likt en antydan av aggressivitet, som smugit sig in mellan den millimetertajta produktionen. En positiv aggressivitet, en kraft, som om duon förstått storheten i sitt sound och därmed ytterligare förfinat och slipat popjuvelen. Utan att radera de säregna dragen.
Att duon, som producerat albumet tillsammans med Chris Coady, arbetat mot ett sammansatt albumformat är väldigt tydligt. Övergångarna från låt till låt, känns sömlösa och i början flyter låtarna samman, men eftersom ingenting går snabbt i Beach Houses värld, så tar de slingrande, klätterväxtliknande melodierna tid att hitta hem till ens personliga vrån. Men jag lovar, om dom väl hittat dit, när utkristalliseringen genomgått sin transformation, är dom där för att stanna.

Föregångaren Teen Dream gick från ett sömnigt indiealbum vid releasen i januari 2010 till att sluta som ett oemotståndligt popmästerverk, tillika det årets bästa album för undertecknad. Det är också enda anledningen till att denna översvallande recension inte toppas med ett toppbetyg, för fråga mig om ett halvår, då kanske det är ett annat toppljud i skällan.
Och jag kan inte inte nämna Victoria Legrands hest, lindrande stämma, som ömsom skjuter toner via sin stämband, ömsom glider, glisserar toner likt raspig honung över brännande het instrumentering. Bländande sång på ett bländande popalbum.

(Bästa spår: Myth, Wild)

Text: Tommi Salmela

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Joel Alme – A Tender Trap

by

Artist: Joel Alme
Album: A Tender Trap
Betyg: 4
Release 9 maj 2012

Joel Alme, Göteborgaren som inte är Göteborgare längre, är tillbaka med sitt tredje album “A Tender Trap” som släpptes i veckan.

Musik från Göteborg, har jag alltid tyckt, är sällan avantgarde; nytänkande och pretentioner får lämna plats för mer gitarr, känslor, sårbarhet, lite ilska och igenkänning, ända sedan nittiotalet. Joel Alme hoppade på det tåget många år senare, och har varit både arg och sårbar. År 2012 är han sig trogen, men mest av allt känslig. Själv har Joel Alme tidigare sagt att albumet kommer handla om hur det kan gå när man är beredd att göra vad som helst för kärleken, därför namnet, “ömhetsfällan”. Musiken har kvar den där längtan som påminner Belle & Sebastian, det har blivit lite mindre trumpet, mer flöjt och lika mycket stråk som vanligt. Sången är stark men skör och ekar lätt metallisk. Skivan startar ganska fartfylld för att bli mer och mer lugn i slutet. Kort sagt: det är fin, stabil och vacker pop.

Märkligt med skivan är att den inte verkar vilja leva nuet. Skivans omslagsbild, där han med ryggen mot oss ser ut över en mörkblå skymning, passar mer än utmärkt. A Tender Trap är, och ska vara, en tillbakablick. Joel verkar har blivit gammal fort och i skivan tar han upp alla frågor som dyker upp någonstans när tonårsyran är över och man är på väg in i vuxenvärlden. De tankar om varifrån, vart och vad om som vi alla i hemlighet undrar över, men inte längre vågar tala om högt när vi fyllt 25. Men det bryr sig inte Joel om, och han för många andras talan. A Tender Trap är till brädden fyllt med tillbakablick, förgänglighet, gamla drömmar och gammal kärlek, uppgörelser, hemlängtan, missade chanser och känslan att inte riktigt känna igen sig i sitt eget liv.

Joel förser oss med 34 minuters koncentrerad, klassisk vemod, som inte hade kunnat passa bättre i det regniga göteborgska vårvädret en maj som denna. Men, Joel, kom hem! Du saknar din stad och jag säger: det är utan tvekan som du hör hemma här.

Bästa spår: The Clouds.

Text: Elisabeth Schriefer

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Damon Albarn – Dr Dee

by

Artist: Damon Albarn
Album: Dr Dee
Betyg: 1
Release 9 maj 2012

Nu ska ni få höra sanningen om Damon Albarns ”opera” Dr. Dee.

Jag bestämmer mig för att öppna mitt sinne. För ordet ”opera” ger mig inte rätt inställning kan jag säga. Operans sångstil är konstlad, konstig och låter illa. Rockopera tänker jag förhoppningsfullt. Jag anstränger mig för att verkligen lyssna med öppet sinne.

Jag hör akustisk gitarr. Damons röst som sjunger mjukt. Det läggs på en cello, och det funkar, stämningen känns. Då hoppar det fram en faun och spelar hobbit-flöjt. Sedan byts Damons röst ut mot Luciano Pavarotti. Och västafrikanska rytmer. Det är så konstigt att jag först blir förvånad. Sen blir jag arg. Detta är alltså Damon Albarn, sångare i Blur och Gorillaz. Vad tror han att jag ska förvänta mig? Inte är det Pavarotti gör julskiva med José Gonzales-låtar som man ska köpa på Statoil. Skämtar han? Driver han med oss? I så fall blir jag ännu argare. Kostnaden för att hyra BBC Philharmonic Orchestra… Nej, det är inte ok.

Om det ändå lät bra, trots att det är opera. Det enda jag kan tänka på är den där Hassan-sketchen ”En polisopera” (se youtube-klippet nedan). Kristian Luuk ringer upp polisen och vill kolla upp fakta i en polis-opera. Han spelar upp en snutt som uppenbart är helt galet påhittad och parodierande på arty konstopera. Otroligt roligt. Det är det enda jag tänker på när jag hör Damon Albarns Dr. Dee.

Jag vill avsluta med några sakliga argument.

1. Om man förläst sig på texter om en gammal renässansgubbe och får feeling att tonsätta hans historia, måste man inse att vi som inte läst denna gubbes livshistoria inte fattar ett dyft.

2. Om man är känd som rocksnubbe, spelar det ingen roll hur noga man informerar om innehållet. Jag lyssnar enbart för att han heter Damon Albarn. Varför läste du denna recension överhuvud taget? Inte för att du är nyfiken på gammalengelsk körmusik med västafrikanska rytmer och elisabethanska förtecken.

Fy.

Albarn:

Hassan:

Text: Tommy Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Barr – Atlantic Ocean Blues

by

Band: Barr
Album: Atlantic Ocean Blues
Betyg: 3
Release: 25 april 2012

Många gånger har jag upprörts över recensenter som ägnar en halv A4 åt att totalsåga en skiva för att sedan konstatera att “… men egentligen så ogillar jag ju all sorts [infoga valfri musikgenre]”. Idag ska jag själv försöka ge rättvisa åt en skiva som inte riktigt är min genre, men inslag av country och psychedelica, men som jag allt tyckte förtjänade en chans.

“Barr” är ett kvartett, fyra män som är yngre än jag hade föreställt mig, från Stockholm och Finspång. Patrik Andersson, sång, gitarr och låtskriveri, har tidigare spelat i bl.a. Moneybrother. Bandets första skiva, “Skogsbo is the place” från 2008, spelades in i ett övergivet torp; med “Atlantic Ocean Blues” ville bandet ta ett nästa steg, kliva in i en riktig studio, komma närmare sin egen sound och hylla “havet, solen, rymden och musiken som färgats av dessa element”.

Atlantic Ocean Blues är en värdig uppföljare till debutskivan. Från Skogsbo har musiken flyttats ut till Atlantiska havet och Korea, låtarna rymmer berätteler om naturupplevelser, människor och scener ur krig i fjärran länder. Det är elgitarr, mycket sång i många lager, stora trumman, repetitiva långa slingor, och melodier och sound för mina tankar till både Neil Young, 70-tal och Dungen, fast (tyvärr?) med mindre flöjt. Låtarna är täta, rena, stämmiga; sounden avrundad, men många låtar lever också något av ett dagssländeliv: de är vackra i det ögonblicket jag lyssnar på dem men lyckas inte riktigt stanna kvar efteråt.

Att bandet, som de själva nämner, “la cello, harmonium och tvärflöjt åt sidan” var säkerligen ett medvetet val och resultatet i bandets anda. Årets skiva har lyfts upp, den är vidsträckt och slät, men känns också mindre personlig och mer som en skiva att ha i bilen. På så sätt är den inte bara en uppföljare, utan även en pendant till debuten som var “nära inpå”, raspig och sårbar, och betydligt mer folkig än jag hade vågat föreställa mig (och där var vi ju nästan tillbaka i mina hemtrakter). Den genuiteten, känslan av att vara med i torpet, saknas, och lyssnaren har flyttats på betraktaravstånd, men även detta ett val, antar jag.

“Atlantic Ocean Blues” är en skiva som bärs upp av tre markanta låtar, resten har små höldpunkter men fungerar mer som kuliss. Skivan lever kanske inte upp till de förväntningarna som bandet bygger i sin egen beskrivning (man borde aldrig prata om att skapa något helt eget…), men sett för sig är den välgjord och rätt så vacker!

Bästa spår: Atlantic Ocean Blues, The Mountains, Yalu River Song

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,