Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Beach House

Skivrecension: Beach House – Depression Cherry

by

Depression Cherry

Artist: Beach House
Titel: Depression Cherry
Betyg: 4

Varför ändra på ett vinnande koncept?

Huvudtesen jag förde i min recension av Tame Impalas senaste album var att de bästa banden är de som hela tiden fortsätter att utvecklas. I fallet Beach House gäller dock motsatsen. På sitt femte album låter Baltimore-duon precis som de brukar, de har bara förfinat sitt sound och sitt uttryck. I ett musikklimat framskyndat av streaming, där trender kommer och går snabbare än du hinner blinka — där det stundtals kan kännas som att låten i playlisten är viktigare än artisten i fråga — känns det fint med band som inte bryr sig. Som inte försöker anpassa sig för att passa in. Deras attityd är knappast kommersiell, ändå — eller kanske just därför — har de blivit ett av indievärldens populäraste namn.

“För oss är Depression Cherry en färg, en känsla, en energi… som beskriver platsen du kommer till medan du rör dig genom existensens oändligt varierande resor,” säger Victoria Legrand och Alex Scally, som tillsammans utgör Beach House, i det medföljande pressutskicket. Flummigt, kanske. Men på något sätt är det också talande för deras musik som så ofta känns som ett abstrakt soundtrack till tillvaron; lågmälda ballader där svävande synthar, Legrands utomjordiskt vackra röst och Scallys gitarrspel är nyckelelementen. Framför allt är det musik som oavsett hur hemlighetsfull eller kryptisk den kan verka ändå är oerhört enkel att känna någonting till.

Efter framgångarna med Teen Dream 2010 och Bloom 2012 har de — i takt med att spellokalerna bara blivit större och större — helt naturligt motiverats till att expandera sitt sound. Men Depression Cherry beskriver de som en återgång till enkelheten på de tidigare albumen. Det märks framför allt på att det känns lite mer introvert: trummorna är inte fullt så stora; det är genomgående fluffigt, lågmält och stillsamt förtrollande. Sparks sticker ut med sina shoegaze-vibbar och sin skrikande elgitarr. Andra höjdpunkter är Space Song samt Beyond Love, som med textraden “they take the simple things inside you and put nightmares in your head” på något underligt sätt känns både triumferande och som en sorgesång på en och samma gång.

Bästa spår: Sparks, Space Song, Beyond Love

Beach House släpper nytt album och kommer till Sverige i höst

by

beachhouse

For us, Depression Cherry is a color, a place, a feeling, an energy… that describes the place you arrive as you move through the endlessly varied trips of existence…

Med sin magnetiska drömpop har Baltimore-duon Beach House, som består av Victoria Legrand och Alex Scally, bländat oss i nästan ett decennium. Den 28 augusti återvänder de med sitt femte album Depression Cherry, som följer upp 2012 års Bloom. Därefter stundar en turné som gör två nedslag i Sverige i november. Den 11 november intar Beach House Göteborg för en spelning på Trädgår’n, och dagen därpå intar de Debaser Medis scen i Stockholm. Så här skriver Luger i ett pressmeddelande:

”Victoria Legrand och Alex Scally har under namnet Beach House producerat storslaget känslosam musik sedan deras självbetitlade debutalbum släpptes 2006. Stämningsfullt, utsökt och med låtskrivande som svävar in för att beröra varenda liten cell i kroppen. Duon har växt och utvecklats vid varje släpp – från debuten till Devotion 2008, till 2010 års Teen Dream och till magnifika Bloom från 2012. På kommande albumet Depression Cherry har Legrand och Scally valt att gå tillbaka till rötterna och utan hänsyn till kommersialism skalat ner sitt sound – enkelt och intimt. Fokuserat runt endast en melodi och några instrument är det som vanligt drabbande intensivt, mörkt och närvarande.”

Depression Cherry innehåller följande låtar (samt textfragment):

1. Levitation – “The branches of the trees, they will hang lower now, you will grow too quick, then you will get over it”
2. Sparks – “It’s a gift, taken from the lips, you live again”
3. Space Song – “What makes this fragile world go ‘round, were you ever lost, was she ever found?”
4. Beyond Love – “They take the simple things inside you and put nightmares in your hands”
5. 10:37 – “ Here she comes, all parts of everything, stars in the motherhand”
6. PPP – “Did you see it coming, it happened so fast, the timing was perfect, water on glass…”
7. Wildflower – “ What’s left you make something of it”
8. Bluebird – “I would not ever try to capture you”
9. Days of Candy – “I know it comes too soon, the universe is riding off with you…… i want to know you there, the universe is riding off with you.”

Godspeed You! Black Emperor och Beach House till Way Out West

by

gospeed

Kanadensiska postrock-gruppen Godspeed You! Black Emperor är klara för Way Out West, så här skriver festivalen på sin hemsida:

”Ah, Godspeed You! Black Emperor. Välsigne deras benägenhet att vara fullständigt obstinata.

När kungarna av crescendon 2008 meddelade att de skulle bryta upp angavs inte den sedvanliga floskeln ’musikaliska skiljaktigheter’ som orsak. Istället pekade centralfiguren Efrim Menuck på ’existentiell utfreakning’ till följd av det pågående kriget i Irak som katalysator till uppbrottet. Den lite mer utförliga (men lätt vaga) förklaringen gick ut på att bandets, som alltid haft en stark anti-krigsprofil, USA-turnéer under upptrappningen av Irakkriget förvandlats till en mässande envägskommunikation. Publiken behövde inte bli uppläxade om världens tillstånd av ett mästrande rockband; vad de behövde, menade Efrim i en intervju i NME, var något lite klumpigare, något mer mänskligt. Inte Godspeed.

Huruvida det faktiskt förhöll sig så och inte helt enkelt handlade om musikaliska eller personliga skiljaktigheter låter vi vara osagt (sanningen tenderar ju som bekant att vara tristare) – viktigare är att notera att de mot alla odds faktiskt är tillbaka. Ny platta (som i sann, obegriplig GY!BE-stil heter ’Allelujah! Don’t Bend! Ascend!’), ny världsturné, ny orsak att rekapitulera vad det egentligen handlar om.

Instrumentella, kanadensiska Godspeed You! Black Emperor, döpt efter en gammal svartvit japansk motorcykeldokumentär, är arketypen för Det Gränslösa Konstrockbandet. Den samling punkare, hippies, konstnärer som 1994 bildade bandet bestämde sig för att verkligen låta sin musik utvecklas utan konforma gränser. Det som så småningom kröp fram var långa, snärjande, suggestiva passager, som bygger från det minimalistiska till det maximala och skapar närmast hypnotiserande och helt och hållet unika låtstrukturer. Experimentlusta har ju en tendens att förr eller senare bli standardiserat, och Montréalbandets svärtade men märkligt humoristiska stil blev så oerhört hyllad att de blev stilbildande för den lite klumpiga genren postrock.

Men vad man kallar dem är ointressant, åtminstone om man av genre eller stil. Att bandet en gång blev kallade för terrorister är desto mer spännande. Under en turné 2003 stannade bandet till på en bensinmack ute på vischan i Oklahoma. Tjejen på macken tyckte att de kanadensiska musikerna såg ut som terrorister, och smög en lapp till en annan kund med uppmaningen att ringa polisen. GY!BE hölls sedan av den lokala polisen till dess att FBI anlände och under stark misstänksamhet rannsakade bandets regimkritiska dokument och bilder på oljeriggar och krigsmateriel.

Om de släpptes fria? Lugn kompis. Vi har snackat med FBI. Du ser dem på Way Out West i augusti.”

Utöver Godspeed You! Black Emperor är nu även Beach House, Unknown Mortal Orchestra och Sohn klara för festivalen som pågår mellan den 8 och den 10 augusti. Sedan tidigare är bland annat Neil Young & Crazy Horse, The Knife och Kendrick Lamar klara för Way Out West.

Skivrecension: Beach House – Bloom

by

Artist: Beach House
Album: Bloom
Betyg: 4.

Alltså. Jag orkar inte. Det är ingen idé att låtsas om något annat. Det här är så satans bra att jag bara kapitulerar. Den drömska popens okrönta regenter, Victoria Legrand och Alex Scally, tar sitt alldeles säregna och sammansatta sound vidare till album nummer fyra, som om inget har hänt. För det är fortfarande dovt, uppdämt och förtrollande, där deras närmast hypnotiska kompositioner tuffar på i ett skönt, långsamt, men ack på ett så effektivt och drabbande sätt.

Men skenet bedrar. För även om utvecklingen inte slår en i pannan med en stekpanna, så visst finns den där. Likt sin musik, är nyanserna och skillnaderna subtila, knappt märkbara. Det som slår mig starkast och det först efter flera lyssningar är vassheten, likt en antydan av aggressivitet, som smugit sig in mellan den millimetertajta produktionen. En positiv aggressivitet, en kraft, som om duon förstått storheten i sitt sound och därmed ytterligare förfinat och slipat popjuvelen. Utan att radera de säregna dragen.
Att duon, som producerat albumet tillsammans med Chris Coady, arbetat mot ett sammansatt albumformat är väldigt tydligt. Övergångarna från låt till låt, känns sömlösa och i början flyter låtarna samman, men eftersom ingenting går snabbt i Beach Houses värld, så tar de slingrande, klätterväxtliknande melodierna tid att hitta hem till ens personliga vrån. Men jag lovar, om dom väl hittat dit, när utkristalliseringen genomgått sin transformation, är dom där för att stanna.

Föregångaren Teen Dream gick från ett sömnigt indiealbum vid releasen i januari 2010 till att sluta som ett oemotståndligt popmästerverk, tillika det årets bästa album för undertecknad. Det är också enda anledningen till att denna översvallande recension inte toppas med ett toppbetyg, för fråga mig om ett halvår, då kanske det är ett annat toppljud i skällan.
Och jag kan inte inte nämna Victoria Legrands hest, lindrande stämma, som ömsom skjuter toner via sin stämband, ömsom glider, glisserar toner likt raspig honung över brännande het instrumentering. Bländande sång på ett bländande popalbum.

(Bästa spår: Myth, Wild)

Text: Tommi Salmela

Läs även andra bloggares åsikter om , ,