• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

blues

På jakt efter blues i Mississippi

7 augusti, 2018 by Redaktionen

Terry Bean på Reds

Det går inte att uppleva blues i Mississippi utan att samtidigt konfronteras med slaveriet och den rasism som fortfarande präglar delar av den amerikanska södern.

Den musik vi idag kallar blues började dyka upp i skiftet mellan 1800 och 1900-talet i Mississippis delta. Kringvandrande musiker spelade för dricks, en övernattning, mat och alkohol. Det enda som skilde dem från våra svenska folkmusiker under samma tidsperiod var den musik de spelade. Blues var Mississippideltats egen folkmusik.

Spelplatserna var lokaler som kallades Juke Joints. Troligtvis utvecklades Juke Joints från de skjul där plantagernas slavar kunde umgås på de få lediga stunder de hade. På dagtid var en Juke Joint ett ställe för familjeunderhållning, men framåt kvällen gjorde alkohol, spel och inte minst sex, entré. Musiker såsom Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Chuck Berry snodde helt friskt och ohejdat lämpliga moves, exempelvis höftrullningar, vildsint pianohamrande eller duck walk från sin lokala Juke Joint.

Charley Patton föddes någon gång mellan 1881 och 1887 nära Edwards, Mississippi. Patton var en av de första bluesmusikerna och den amerikanske musikhistorikern Robert Palmer kallade Patton ”1900-talets viktigaste amerikanske musiker”. När Patton avled 1934 hade han influerat flera generationer av bluesmusiker, bland andra Robert Johnson, Son House, Muddy Waters och Howlin Wolf. Patton var också en showman av stora mått och var känd för att spela sin gitarr bakom ryggen och bakom nacken 50 år innan Hendrix gjorde detsamma.

Mitt första stopp i Mississippi var Vicksburg, där jag fick min första musikaliska upplevelse. Jag fick även uppleva söderns subtila segregation av idag. I Vicksburg finns ett flertal ställen där jag kunde höra levande musik. Ett var 10 South Rooftop Bar, det andra var LD’s Kitchen. På takbaren var besökarna övervägande vita, på LD’s var det tvärtom.

3 juli, dagen före USA:s nationaldag, såg jag ett band på LD’s som var bland det bästa jag sett. Det var en äldre man som ackompanjerades av några yngre musiker och som de kunde spela. De gled mellan blues, jazz, gospel och soul med samma lätthet som Sara Sjöström glider genom vattnet. Jag insåg att för dem är det inte frågan om olika musikstilar, utan det är olika aspekter av det, som för dom är folkmusik.

LD’s Kitchen, Vicksburg
Reds Lounge

I Clarksdale, Mississippi, finns en äkta Juke Joint, en av de få som fortfarande finns kvar. Reds Lounge huserar nere vid floden i en byggnad som en gång i tiden var den musikaffär, där den unge Ike Turner köpte sina instrument.

Jag tillbringade två kvällar på Reds och jag måste säga att det var en upplevelse som är svår att riktigt beskriva. Lokalen är liten, tät och smått kaotiskt. Det finns ingen scen utan musikerna finns på golvet några meter från publiken. Stolar och bord är en udda samling som ackumulerats under åren. Halvliters Budweiser säljs från gigantiska smutsgula isboxar och toaletterna skall vi inte prata om. Det är kanske 50 personer i lokalen och musikerna småkäftar med alla mellan numren. Någon kliver upp med ett munspel och kör några låtar. Det är som att vara på konsert i någons vardagsrum.

Första kvällen spelade en lokal musiker, Lucious Spiller med sitt band. Spiller är ingen traditionell bluesmusiker utan kastade sig glatt mellan alla genrer som finns och några till. Han började på en låt, spelade halva och började sen improvisera, gled in i en annan låt och sprang runt lokalen och gav alla minst varsitt personligt solo. Dagen därpå hörde jag en röst som hojtade ”Hey Sweden” från en bil och det var Spiller som kände igen mig.

, Lucious Spiller med band på Reds

Andra kvällen spelade Terry Bean, en mer traditionell bluesman. Bean satt själv med sin gitarr och sitt munspel och gav oss en annan typ av show. Inte lika publikfriande, men med samma snack med publiken. På en Juke Joint går vi inte för att lyssna på en musiker, vi går dit för att vara tillsammans med en musiker.

Riverside Hotel

Clarksdale är blues. Några 100 meter från Reds finns The Riverside Hotel, där ”inte vita” musiker bodde när de turnerade i segregationens USA. Hotellet är fortfarande öppet, men gästerna är mer blandade. Hotellet var ursprungligen ett sjukhus för ”inte vita”. När Bessie Smith råkade ut för en bilolycka ute på US 61 kördes hon naturligtvis dit istället för det vita sjukhuset där hennes liv kanske kunde ha räddats. Bessie Smith dog 26 september 1937.

I utkanten av stan finns den vägkorsning mellan US 61 och US 49 där Robert Johnsson enligt legenden sålde sin själ till djävulen i utbyte mot gåvan att spela blues. Ike Turner, Sam Cooke, John Lee Hooker och Willie Brown föddes I Clarksdale. Muddy Waters och Son House några kilometer därifrån.

För de som vill höra riktigt bra blues av artister ni aldrig har hört talas om är städer såsom Clarksdale och Vicksburg orterna att besöka. Mitt råd är att dels läsa på innan ni åker dit, dels prata med lokalbefolkningen och följa deras råd. Det hus som en svensk besökare bedömer vara ett övergivet ruckel kan mycket väl innehålla Pete’s Grill, som säljer de bästa kycklingvingar ni ännu inte har ätit. Det fallfärdiga skjulet vid floden är Reds Lounge – bara att stiga på.

Lite film från Reds

Klipp med Terry Bean

Peter Johansson

Arkiverad under: Musik Taggad som: blues, Clarksdale, LDs Kitchen, Lucious Spiller, Mississippi, Reds Lounge, Terry Bean, Vicksburg

Eric Bibb på Scalateatern – En afton där cirklar slöts på gott och ont.

15 november, 2017 by Redaktionen

Eric Bibb på Scalateatern, Stockholm
14 november 2017

Som första akt av konserten får vi höra hans pappa, Leon Bibb, sjunga och Erik berätta om marschen till Selma år 1965. Den svarta medborgarrättsrörelsen krävde inget märkvärdigare än rösträtt och minskad segregation. De möttes av en ordningsmakt som med påkar och ilskna hundar stoppade den fredliga marschen med våld. Leon stod sida vid sida med Martin Luther King, Joan Baez, Harry Bellafonte.
”Tales of a blues brother” är en resa i musikens värld där Eric berättar om mötet med Bob Dylan när Eric var ung och Bob Dylan en nykomling som artist. Hur han mötte Sydney Poitier som gav honom pengar till en gitarr.

Foto: BeA Nilsson

Vi får följa med på familjens resa till Sovjetunionen där de blev mycket väl bemötta, trots sin hudfärg. Och hur han upplevde Stockholm som ung på Hotell Malmen med äggröra och rökt renstek.
Det hela slutade med att han helt enkelt flyttade till Sverige efter att ha hittat bluesen i en skrubb i Paris. En blues som han i 40 år rest världen runt och framfört. En blues där han kunnat berätta om de amerikanska rasmotsättningarna.

På en fråga var hans hem är svarar han:
”Home is a place where I’m not constantly reminded of Americas violent history.”
Som av en slump stötte han en dag på en amerikanska i en bokhandel i Stockholm. Det visade sig att de gått i två olika skolor i New York med bara ett stenkast emellan. Men det var först i Sverige som de sågs för första gången och blev goda vänner och ett turnerande artistpar. Tillsammans med Cyndee Peters har han sjungit gospel på de flesta ställen i Sverige där gospel kan sjungas.

Under en period var han musiklärare i Rinkeby. Från den tiden berättade han om ”Alex” som var en strulig kille som visade sig besitta en magiskt vacker sångröst. Tyvärr orkade han inte komma ifrån sitt stökiga liv utan hamnade i trubbel, blev svårt misshandlad och valde efter det att ta sitt liv.
En annan liten grabb från den tiden blev också en av Eric´s favoriter. Vid ett tillfälle fick Eric tag i en video på internet där Andi Kravljacka berättade om hur han valde sången som uttrycksmedel tack vare Eric Bibb. Teamet bakom föreställningen hade till denna dag lyckats leta upp Andi som satt i publiken som en överraskning till Eric.

Mellan alla fantastiska berättelser fanns hans sammetsröst och sina akustiska gitarrer. En av de starkaste låtarna var ”New World Commin´ Through”. Ett överraskande val i repertoaren var covern på ABBA´s Dancing Queen. En oväntad och god cirkel som slöts.

Men det som oroar Eric nu är utvecklingen i Sverige. Det som förändrats till det bättre i hans gamla hemland är på väg att bli till det sämre i Sverige. Ett land som tog emot en färgad med vänlighet för inte alltför många årtionden sedan, börjar sakta men säkert dra tydliga gränser mellan olika personer på grund av deras hudfärg, nationalitet eller religion.
I början på 70-talet kunde han, som färgad, stoppa en taxi på en gata i USA. De tendenserna börjar han se i dagens Sverige.

En ond cirkel håller på att slutas …

Mer om Eric Bibb och denna konsert finns att se här.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen Taggad som: blues, Eric Bibb på Scalateatern

John Mayall på Pustervik, bilder

17 september, 2015 by Peter Birgerstam

P1090105XS

John Mayall på Pustervik, Göteborg
16 september 2015
Betyg 3

Måhända att startsträckan var lång och att rösten inte bar som förr – men när 82-årige John Mayall och bandet väl fått upp farten svängde och krängde deras blues riktigt bra. I liked, hälsar vår fotograf Peter Birgerstram.

Mayall med band bjöd på 90 minuter blues. Det var en seg start men det blev bättre efterhand, hela tiden god stämning.

Vi fick höra några spår från senaste albumet och de platsade mycket bra i hans repertoar. En gemytlig trea i betyg.

Foto: Peter Birgerstam

P1090164XS

P1090170XS

Arkiverad under: Musik Taggad som: blues, Foto, John Mayall

Stockholm Music and Arts: Van Morrison – en magiker på scen

2 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Van 1 minst

Van Morrison på Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 5

Han kom och som han levererade. Van Morrison är en stor artist. Han är magisk. På flera sätt och många plan. Precis när han sjöng textraden: ”The Day When the Rain came” i hans stora poplåt ”Browneyed girl” då kom regnet över Skeppsholmen. Han tycks kunna styra över inte bara vad som händer på scen utan allt däromkring, till och med vädrets makter.

Han gav en fulländad spelning med mycket jazzbluesigt ös där jag inte förstår hur någon alls kunde stå still. I området nära scen var det fullt ös och många, många som både skakade takten och sjöng med, även om han inte hade sin mest lättillgängliga repertoar och också när han spelade de allra populäraste sångerna som ”Browneyed girl” var det i en jazzigare version.

Han inledde spelningen med ”Celtic Swing”, iklädd den obligatoriska hatten och spelandes på saxofon. Det är den öppning han haft under den turné han just nu kör. Den saxofonjazziga svängiga stilen fortsatte med ”Close enough for Jazz” och med gospelinfluens i ”By his Grace”.

Några låtar in i konserten kom också munspelet fram och det blues vid sidan av jazz som satte atmosfären för kvällen. Det var vemodigt, magiskt och mysigt och oerhört skickligt. Han växlade mellan saxofon, munspel, gitarr och så sjöng han förstås. Hans röst är enorm och den tycks inte ha åldrats, trots att han snart fyller 70. Jag tror att jag tycker det blir allra, allra bäst när han spelar gitarr och sjunger. Finns det någon som med samma dignitet kan sjunga ”didadadidi” och det känns stort?

Trist nog ökade regnet och en dryg halvtimme in i spelningen öste regnet ned och scenarbetare fick bära in en stor presenning på scen för att skydda instrument från det kraftiga skyfallet. Men Van och hans musiker körde på som de proffs det är, förstås. Det var mäktigt och när han gick loss på gitarren i ”And the Healing Has Begun” kunde han hållit på i timmar – det gick inte att tröttna.

Som extra bonus spelade han en av mina absoluta favoriter ur hans rika låtskatt: ”In the Garden” från albumet ”No Guru, no method, no teacher” som han släppte 1985 då han gjorde upp med sitt medlemskap i Scientologerna som han lämnade. Texten är så stark och jag ryser lika mycket idag när jag hör honom spela den som jag gjorde då, när skivan låg på spel om och om igen i min cd-spelare:
No Guru, no method, no teacher
Just you and I and nature
And the Father and the
Son and the Holy Ghost
In the garden wet with rain

Publiken var redan helt med på noterna och när han som sista sång spelade ”Gloria” blev det allsång. Van Morrison är inte någon publikfriare, han står bara rakt upp och ned och kör sitt program. Något mellansnack har han inte. Men han var ändå snäll nog åt sin publik och spelade tre av sina genom åren mest populära låtar: Moondance, Brown Eyed Girl och Gloria.

Van Morrison var nästsist ut på stora scenen, men en sak är klar: en stor del av publiken hade kommit för att se honom och det kändes som att festivalen avslutades med denna höjdpunkt när många lyckliga lämnade området efter denna upplevelse.

Kvällens spellista:
Celtic Swing
Close enough for jazz
By his Grace
Day Like This
Baby, please don’t go/Parchman Farm/Don´t Start Crying Now
Wild Night
Moondance
Brown Eyed Girl
Wild Honey
Whenever God Shines his Light
Precious Time
Jackie Wilso said (I´m in Heaven When You Smile)
Bright Side of the Road
Real Real Gone
Think Twice Before You Go
And the Healing Has Begun
The Things I Used To Do
The Way Young Lovers Do
Help Me
In the Garden
Gloria

Foto: BeA Nilsson

Van 2 minst

Van 3 minst

Van 4 minst

Arkiverad under: Musik Taggad som: blues, Jazz, munspel, Musik, Musikfestival, saxofon, Stockholm Music and arts, Van Morrison

Åmåls Blues Fest 2015, en fräsch fest med kvinnliga förtecken

29 juli, 2015 by Redaktionen

bluesfes888

Den 24:e årliga bluesfesten i Åmål kändes fräschare än någonsin. Efter motgångar som nedbrunnen terminal, skyfall och publikbortfall under några år fanns ett hot om att bluesföreningen inte skulle mäkta med att leva vidare.
En stödorganisation bildades, Saints of the Blues, och en stor summa pengar samlades in via försäljning av T-shirt´s, gagebefriade konserter och en mängd aktiviteter hos olika näringsidkare i Åmål. Initiativtagarna, Daniel Larsson och Tony Berg, tilldelades för det, Åmåls kulturpris 2015.

Bland de uppemot 100 blues-, soul och gospelartisterna som uppträdde var det den unga kvinnliga delen som gav årets fest en härlig fräschhet.
Junior Prize Award tillföll kvartetten, Among Lynx. Evami Ringqvist, Elin Öberg, Moa och Tove Brandt ingår även i den större grupperingen Ladies Got The Blues. Då kompletterar Ida Bang, Lisa Lystam, Nadia Homouchi samt Lisa Sjöberg Nordahl. De åtta tjejerna levde upp till alla de lovord de fått vid tidigare konserter när de släppte loss på stora scenen.

Den som gjorde starkast intryck på mig under dessa dagar var tjejen med trumpeten, Nadia Hamouchi. Det är inte helt givet att hitta någon som vågar sig på det instrumentet på en bluesscen. Men som hon gjorde det. Inte för mycket och inte för lite och en pondus på instrumentet som förde tankarna till Bill Chase. Lysande!

De båda rösterna från Lisa Lystam och Ida Bang kompletterade varandra perfekt då de ligger på två olika oktaver.
I gränslandet mellan blues och rock finns Jasmine Kara. Hennes framträdande delade publiken i två läger där en del ansåg att det var mer rock än blues medan en annan del tyckte att hon väl platsade innanför bluesens vida ramar.
Mer traditionell var istället Shoutin´ Red. Hon kanske inte riktigt lever upp till sitt artistnamn då hon spelar en ganska mjuk blues med rötter till kvinnlig blus från början av förra århundradet. Men det hon gör det gör hon bra.
Den intensiva bluesveckan i Åmål inleds och avslutas traditionsenligt med konsert i Kulturmagasinet (Gamla Kyrkan). Årets avskedskonsert gjorde inte någon besviken. Gospelsångerskan Kiralina Salandy fick igång publikhavet rejält. Sofie Reed, med gästartist Erica Brown fyllde på när avslutningsnumret ”Jesus On The Mai Line” satte punkt på den 24:e bluesfesten i Åmål.

Arrangörerna kunde andas ut. Vädret hade varit gynnsamt och publikmängden ökade för andra året i rad. Den 24:e upplagan lades till handlingarna.
Ungefär samtidigt påbörjades arbetet med Åmåls Blues Fest 2016, jubileumsfesten.
Text och foto: BeA Nilsson

bluesfest1

bluesfest2

bluesfest3

bluesfest4

bluesfest5

bluesfest55

bluesfest77

bluesfest99

Arkiverad under: Musik Taggad som: Åmåls Bluesfest, blues

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 11
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

En lockton i ödemarken: om människans … Läs mer om Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

Detektiven från Beledweyne Betyg 5 Visas … Läs mer om Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

Beautiful Souls Av Tana … Läs mer om Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

Filmrecension: Förlorade illusioner

Förlorade illusioner Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Förlorade illusioner

Dramatens höstprogram: Från Europa 1900-tal på 100 minuter, det äldsta bevarade dramat till nyskriven pjäs om den första rumpan

Hösten bjuder på Europas historia på 100 … Läs mer om Dramatens höstprogram: Från Europa 1900-tal på 100 minuter, det äldsta bevarade dramat till nyskriven pjäs om den första rumpan

Pontus Stenshäll tar sig an Kafka på Göteborgs stadsteater

Pontus Stenshäll tar sig an Franz Kafkas … Läs mer om Pontus Stenshäll tar sig an Kafka på Göteborgs stadsteater

Lena Endre samarbetar med Thomas Ostermeier på Dramaten i monologen Vox humana

Thomas Ostermeier står för regi i … Läs mer om Lena Endre samarbetar med Thomas Ostermeier på Dramaten i monologen Vox humana

Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Dungeons & Dragons: Honor Among … Läs mer om Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

Frölunda Kulturhus 24/3 … Läs mer om Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

Körsbärsträdgården Av Anton … Läs mer om Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in