Artist: Joel Alme
Album: A Tender Trap
Betyg: 4
Release 9 maj 2012
Joel Alme, Göteborgaren som inte är Göteborgare längre, är tillbaka med sitt tredje album “A Tender Trap” som släpptes i veckan.
Musik från Göteborg, har jag alltid tyckt, är sällan avantgarde; nytänkande och pretentioner får lämna plats för mer gitarr, känslor, sårbarhet, lite ilska och igenkänning, ända sedan nittiotalet. Joel Alme hoppade på det tåget många år senare, och har varit både arg och sårbar. År 2012 är han sig trogen, men mest av allt känslig. Själv har Joel Alme tidigare sagt att albumet kommer handla om hur det kan gå när man är beredd att göra vad som helst för kärleken, därför namnet, “ömhetsfällan”. Musiken har kvar den där längtan som påminner Belle & Sebastian, det har blivit lite mindre trumpet, mer flöjt och lika mycket stråk som vanligt. Sången är stark men skör och ekar lätt metallisk. Skivan startar ganska fartfylld för att bli mer och mer lugn i slutet. Kort sagt: det är fin, stabil och vacker pop.
Märkligt med skivan är att den inte verkar vilja leva nuet. Skivans omslagsbild, där han med ryggen mot oss ser ut över en mörkblå skymning, passar mer än utmärkt. A Tender Trap är, och ska vara, en tillbakablick. Joel verkar har blivit gammal fort och i skivan tar han upp alla frågor som dyker upp någonstans när tonårsyran är över och man är på väg in i vuxenvärlden. De tankar om varifrån, vart och vad om som vi alla i hemlighet undrar över, men inte längre vågar tala om högt när vi fyllt 25. Men det bryr sig inte Joel om, och han för många andras talan. A Tender Trap är till brädden fyllt med tillbakablick, förgänglighet, gamla drömmar och gammal kärlek, uppgörelser, hemlängtan, missade chanser och känslan att inte riktigt känna igen sig i sitt eget liv.
Joel förser oss med 34 minuters koncentrerad, klassisk vemod, som inte hade kunnat passa bättre i det regniga göteborgska vårvädret en maj som denna. Men, Joel, kom hem! Du saknar din stad och jag säger: det är utan tvekan som du hör hemma här.
Bästa spår: The Clouds.
Text: Elisabeth Schriefer
Relaterat: Dagens Nyheter
Läs även andra bloggares åsikter om musik, Joel Alme, skivrecension, popmusik