rockopera

Green Days rockmusikal American Idiot till Stockholm i februari 2016

16 oktober, 2015 by Redaktionen

Den 20 februari 2016 har ”American Idiot” premiär på Cirkus i Stockholm. Det är en mångfaldigt prisbelönt rockmusikal baserad på punkrockbandet Green Days klassiska album med samma namn. ”American Idiot” har gjort succé på Broadway och vann där flera scenpriser och en Grammy för bästa musikalalbum. Nu blir det Stockholms tur att se den hyllade föreställningen, i regi av Philip Zandén. I huvudrollen som Johnny gör Viktor Norén (Viktor & the Blood, Sugarplum Fairy) sin musikaldebut.

Ett pressmeddelande berättar:
I februari 2015 hade ”American Idiot” Sverigepremiär i en hyllad uppsättning på Malmö Opera i regi av Philip Zandén. DN skrev att det är ”en förbannat imponerande och stark show”, Sydsvenskan att ”höjdpunkterna haglar i hitopera” och BLT att den ”imponerar med kraft och inlevelse”. När musikalen nu sätts upp på Cirkus i Stockholm är det med ett nytt band och en delvis ny ensemble. Viktor Norén, känd från Sugarplum Fairy och Viktor & the Blood, gör musikaldebut i huvudrollen som Johnny och de andra huvudrollerna spelas av Petter Snive (Will), Zandro Santiago (St Jimmy) och Frida Modén Treichl (Whatsername).

– Det här är den enda musikalen i världen som jag skulle tacka ja till. Jag blev knappt chockad när jag fick frågan. Det kändes så naturligt eftersom ”American Idiot” var en skiva vi växte upp med, ett soundtrack till min generation. Vi kunde relatera till musiken eftersom den speglade vår uppväxt i Borlänge. Jag tackade ja direkt eftersom det kändes som att jag redan var huvudrollskaraktären, berättar Viktor Norén.

Musikalen bygger på punkrockbandet Green Days album ”American Idiot” från 2004, som låg på förstaplatsen på topplistor i 19 länder och har listats som ett av tidernas bästa album av bland andra Rolling Stone och Entertainment Weekly. Albumet är uppbyggt som en musikal och handlar om efterdyningarna efter terrorattentaten mot World Trade Center – en tid i vilken den amerikanska drömmen blivit en mardröm.

– Jag tycker att American Idiots tema och innebörd är mer aktuellt än någonsin. Det känns viktigt att föra fram budskapet ”Don’t wanna be an American idiot” nu igen med tanke på allt kaos som händer i världen samtidigt som Donald Trump knackar på dörren till Vita Huset, säger Viktor Norén.

Föreställningen ”American Idiot” är en skildring av ungdomar förlorade i ett samhälle som fortfarande inte hämtat sig från 11 september 2001. Publiken får följa tre kompisars tillbakablickar på sina upproriska tonår blandat med livemusik från Green Days låtkatalog.

– Det blir ingen vanlig musikal utan mer som en pampig rockkonsert med 29 sångare, dansare och musiker som gestaltar Green Days klassiska hits, säger regissören Philip Zandén.

”American Idiot” har premiär på Cirkus den 20 februari och spelas hela våren fram till den 9 april.

Skivrecension: Damon Albarn – Dr Dee

11 maj, 2012 by Redaktionen

Artist: Damon Albarn
Album: Dr Dee
Betyg: 1
Release 9 maj 2012

Nu ska ni få höra sanningen om Damon Albarns ”opera” Dr. Dee.

Jag bestämmer mig för att öppna mitt sinne. För ordet ”opera” ger mig inte rätt inställning kan jag säga. Operans sångstil är konstlad, konstig och låter illa. Rockopera tänker jag förhoppningsfullt. Jag anstränger mig för att verkligen lyssna med öppet sinne.

Jag hör akustisk gitarr. Damons röst som sjunger mjukt. Det läggs på en cello, och det funkar, stämningen känns. Då hoppar det fram en faun och spelar hobbit-flöjt. Sedan byts Damons röst ut mot Luciano Pavarotti. Och västafrikanska rytmer. Det är så konstigt att jag först blir förvånad. Sen blir jag arg. Detta är alltså Damon Albarn, sångare i Blur och Gorillaz. Vad tror han att jag ska förvänta mig? Inte är det Pavarotti gör julskiva med José Gonzales-låtar som man ska köpa på Statoil. Skämtar han? Driver han med oss? I så fall blir jag ännu argare. Kostnaden för att hyra BBC Philharmonic Orchestra… Nej, det är inte ok.

Om det ändå lät bra, trots att det är opera. Det enda jag kan tänka på är den där Hassan-sketchen ”En polisopera” (se youtube-klippet nedan). Kristian Luuk ringer upp polisen och vill kolla upp fakta i en polis-opera. Han spelar upp en snutt som uppenbart är helt galet påhittad och parodierande på arty konstopera. Otroligt roligt. Det är det enda jag tänker på när jag hör Damon Albarns Dr. Dee.

Jag vill avsluta med några sakliga argument.

1. Om man förläst sig på texter om en gammal renässansgubbe och får feeling att tonsätta hans historia, måste man inse att vi som inte läst denna gubbes livshistoria inte fattar ett dyft.

2. Om man är känd som rocksnubbe, spelar det ingen roll hur noga man informerar om innehållet. Jag lyssnar enbart för att han heter Damon Albarn. Varför läste du denna recension överhuvud taget? Inte för att du är nyfiken på gammalengelsk körmusik med västafrikanska rytmer och elisabethanska förtecken.

Fy.

Albarn:

Hassan:

Text: Tommy Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om Damon Albarn, musik, skivrecension, rockopera, Dr Dee

Med nya albumet ”21st Century Breakdown” har Green Day tagit plats bland de stora politiskt medvetna banden

16 maj, 2009 by Rosemari Södergren

Green Day har vuxit ut barnpunkskorna och blivit ett av de stora banden. Helt klart.
Med nya albumet ”21st Century Breakdown” har Green Day tagit plats bland de stora politiskt medvetna banden.
[Läs mer…] om Med nya albumet ”21st Century Breakdown” har Green Day tagit plats bland de stora politiskt medvetna banden

Mitt lilla filmklipp från Berlin med Lou Reed

10 juli, 2008 by Rosemari Södergren

Efter lång och oviss väntan kommer bandet tillbaka. Man gör, visar det sig, tre extranummer; ”Satellite of love” där basisten Fernando Saunders och barnkören spelar centrala roller i framför mikrofonerna, Velvet Undergrounds ”Rock and roll” framförd som rå och ren fuzzrock och så helt nya ”The power of the heart”. Under de här låtarna visar Lou Reed med små gester stor humor, han blinkar åt publiken, drar ett och annat litet skämt eller nyper affekterat gitarristen Steve Hunter i axeln.

Till slut, efter två timmar istället för utannonserade en, är både han och publiken på riktigt bra humör.

Så skriver DN:s Niklas Wahllöf om Lou Reed Berlin-konsert i Globen Annexet igår.

Det var tredje gången jag såg Lou Reed live – och tidigare har han aldrig varit på lika gott humör. Jag tror att han tycker det är så kul att få turnera runt med just den här Berlinskivan.

Jag lyssnade igenom hela Berlin-skivan tidigare på dagen. Det Lou Reed gör under turnén: Han har med sig en barnkör med tolv ungdomar, en blåsorkester, sju rockmusiker och några stråkar. Det blir gigantiskt och häftigt när rockmusik möter klassisk musik.

Sångerna framförs på scen i samma ordning som de är på skivan, eftersom det är en berättelse som framförs om Caroline och Jim och deras krångliga kärlekshistoria. Men att gå på konsert och veta precis vilken nästa låt är som kommer, det kan vara tråkigt också. Jag tyckte inte det, för mig var det en av poängerna, men min kompis, som jag såg konserten tillsammans med, tyckte att det var en sak som var negativt med konserten.

Ingen kan väl säga att Lou Reed är någon skönsångare precis. Ett exempel tar Wahllöf upp i DN:

I ”Men of good fortune” sjunger han sämre än vanligt, vilket inte vill säga lite, och verkar antingen okoncentrerad eller rent av packad. Vilket han förstås inte är.

Men det är inte Lou Reeds sång som gör föreställningen. Hans raspiga, råa, bittra stämma blir en ingrediens i helheten, en del i föreställningen. Det hade inte alls blivit samma känsla om huvudartisten sjungit vackert. Då hade det blivit operett av det. Inget fel med operetter men Berlin ska vara mörkt och vemodig och tung.

Efter att publiken klappat i händerna och visslat den bra stund kom Lou Reed och musikerna in och gav tre extranummer. Det var då det märktes vilket strålande humör han var på, för att vara han.

Han spelade Satellite of love där basisten Fernando Saunders sjöng en stor del och barnkören körade. Det blev häftigt.
Sedan bjöd han på Velvet Undergrounds ”Rock and roll” framförd och en nyskriven spröd sång: ”The power of the heart” där bland annat raden ingår: ”Will you marry me”. Kanske använde han den sången när han friade till Laurie Anderson, som han ju gift sig med nyligen efter att ha varit tillsammans i sjutton år.

För mig var det här en av de bästa konserterna på länge, medan min kompis tyckte att den drogs ner av att Lou Reed sjöng rätt falskt ibland och hans rockmusiker inte imponerade. Däremot var vi båda överens om att barnkören, stråkarna och blåsorkestern var av hög klass.

Det är stort att de hur rock kan framföras på ett sätt som ofta klassisk musik görs, att uppleva denna interaktion mellan rock och klassisk musik.

Här är en litet filmklipp från spelningen igår, jag spelade inte in mer, för det kändes som om man störde föreställningen med ljuset från mobiltelefonerna. I en vanlig konsert märks det inte på samma sätt, men när föreställningen mer än teater än konsert, då stör blixtar och mobiltelefoner. Under mitt filmklipp ett från Berlin med Lou Reed i Arezzo, Italien.

Jörgen Modin har en bra recension från konserten.

Och en bra intervju med Lou Reed i DN.