Artist: Joe Bonamassa
Titel: Driving Towards The Daylight
Betyg 4
Släpps 23 maj
Joe Bonamassa är född i maj 1977. Jag kan knappt fatta att han inte är född på 50- eller 60-talet. Hans bluesröst är så fylld av livserfarenhet. Det är äkta klassisk blues med så mycket känsla i som kommer ur hans gitarr och hans röst.
Nya albumet är mycket väl komponerat och sammansatt. Där är några rivigare, rockigare spår och där är underbara balladen ”Driving Towards The Daylight” och där är vemodiga ”A Place In My Heart” som rymmer så mycket äkta blues att det knappt går att låta bli att gråta.
”Driving Towards The Daylight” är en av de bästa bluesplattor som släppts på länge. Det är blues hämtat från dess rötter: rivigt, vemodigt, stökigt och med en gudomligt gitarrspel.
Fem av spåren har Bonamassa skrivit: det stökiga öppningsspåret Dislocated Boy, titelspåret och första singeln Driving Towards The Daylight, I Got All You Need, Heavenly Soul samt Somewhere Trouble Don’t Go. Bland övriga låtar kan nämnas Bonamassas versioner av Tom Waits New Coat Of Paint, Bill Withers Lonely Town, Lonely Street och A Place In My Heart av Bernie Marsden. Plattan avslutas med en duett med den Australiske nationalklenoden Jimmy Barnes på hans hit från 1987 Too Much Ain’t Enough Love.
Joe Bonamassa släpper inte bara nytt album ny i vår. Hans nya web-TV-serie Countdown To Daylight hade premiär 3 april och har sänt en gång i veckan tio veckor. Serien innehåller några aldrig tidigare visade intervjuer och scener från inspelningen av nya plattan:
”Driving Towards The Daylight” är Bonamassas trettonde. Plattan är producerad av Kevin ”Caveman” Shirley som bland annat producerat Black Crowes, Aerosmith, Led Zeppelin och Europe. Detta är parets sjunde samarbete. Shirley har den senaste året även producerat Bonamassas bäst säljande platta Dust Bowl (2011),
För att utmana Bonamassa och sätta honom i ett nytt sammanhang anlitade man en unik grupp musiker som inkluderade Aerosmiths gitarrist Brad Whitford, gitarristen Blondie Chaplin, trummisen Anton Fig, keyboardisten Arlan Schierbaum, basisterna Michael Rhodes och Carmine Rojas, gitarristerna Pat Thrall och Harrison Whitford (Brads son!) samt Jeff Bova & The Bovaland Brass på blås. Resultatet blev ett riktigt bluesalbum som det osar från.
Här hittar du Joe Bonamassas You Tube-kanal.
Relaterat: Intervju i Aftonbladet med Joe Bonamassa.
Läs även andra bloggares åsikter om blues, Joe Bonamassa, musik, skivrecension