Teaterkritik

Var är vargen? En annan Rödluvan – rolig, spännande och enormt underhållande

14 juni, 2015 by Lotta Altner

Var är vargen? En annan Rödluvan
Glassteater och dockteater, fritt efter Bröderna Grimm
Idé Magnus Erenius
Regiöga Helena Nilsson
Dockor Milla Risku
Dekormåleri Thomas Lundqvist
Ljudcollage Appel
I verkstan Anna Westman
I verkstan Kay Tinbäck Du Rées
På takterrasen på Stockholms stadsteater
Dockspelare Magnus Erenius

Den klassiska historien om Rödluvan och vargen har alltid i mina ögon framstått som ganska makaber. Det är ganska obehagligt när folk skrattar åt när jägaren sprättar upp magen på vargen för att rädda Rödluvan och mormor. I min värld känns det varken sunt eller direkt pedagogiskt i en barnsaga. Men vi får inte glömma att sagorna från början inte var skrivna för barn, utan för vuxna. Dessutom var sensmoralen i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet helt annan än idag.

Det enda som var lite obehaglig i den här föreställningen var faktiskt Rödluvan själv. Hennes ansikte och uttryck var i mina ögon, lite grann på gränsen till att man skulle uppfatta henne som hånfull och en liten besserwisser. Dock ganska befriande att inte alla små flickor måste vara enbart söta och rara. Vargen däremot såg ut som en mjukis farbror med få tänder, så honom blev man direkt förtjust i.

Dockmakaren i föreställningen hade en underbar kontakt med publiken före och introducerade spelet på ett strålande vis. Barnen kände sig hemma och välkomna. Vi fick alla till och med värma upp så att vi fritt kunde applådera och skratta så högt vi själva ville under föreställningen. Det gjorde också barnen. Men det gjorde även jag.
Magnus Erenius, var fantastisk på att spela flera olika roller samtidigt, med många skilda personligheter och röster. Jag frågade mig själv gång på gång hur det vara möjligt att klara av det. Det märktes tydligt att han hade en specialbegåvning och utbildning på det han gjorde. Härligt att se att barns kultur och teater tas på allvar och att inte vem som helst tror att de är lämpliga för att underhålla barn.

Scenen när den rädda och fega jägaren försöker lära sin hund lite trick och lydnad satt som handen i handsken, bokstavligt talat. Flickan och mamman framför mig som inte kunde svenska, skrattade så gott eftersom inga svenska ord behövdes för den dramatiken och pantomimen.

En sak är säker och det är att man inte behöver vara enbart fyra år för att tycka att den här föreställningen var rolig, spännande och enormt underhållande. Vill du skratta åt små saker och se en Rödluvan som är problemlösande och inte rädd för att ta ansvar för sig själv och andra, så ska du se den här föreställningen. Ta med dig någon med humor, som du kan skratta högt med. Det gjorde jag. En annan vuxen till och med.

Derealisation – föreställning med viktigt budskap

6 juni, 2015 by Lotta Altner

Derealisation
Regi/bearbetning: Erik Bovin
Ljud/ljus: Göran Hellkvist
Scenografi/kostym/affisch: Henrik Lindmark, Erik Bovin
TeaterVerket den 5 juni 2015

Alla som någon gång blivit utsatta för något som känns helt världsfrånvänt eller helt otänkbart i närmiljön, när det gäller förluster eller nära döden upplevelser, kanske kan närma sig den här enaktaren. Har man inte det, tror jag man tyvärr har svårt att förstå upplägget. I det här fallet handlar det om din djupa inlevelseförmåga i stor skräck och i 25 minuter. Uppsättningen berör paniken, ångest och rädslan man skulle ha kunnat känna om man överlevde massakern på norska Utøya. Hade jag inte vetat att det var en enaktare, är jag inte säker på att jag hade orkat eller vågat gå och se föreställningen. Känslan du utsätter dig för påminner om den du utsätter dig för om du besöker ett koncentrationsläger idag. Man vet därmed inte hur man kommer att kunna hålla ihop sitt eget psyke.
Inledningsvis ser du två män, varav den ena verkar mer berörd av psykiska problem än den andre. Dock verkar ingen av dem blöda på utsidan i alla fall. Den ena pratar så att man förstår att han överlevt massakern och den andra kan både vara hans inre röst, en fantasi men även en mördare. Jag vet inte om det är tragisk eller ironisk att en av skådespelarna faktiskt påminner, utseendemässigt, om den verkliga mördaren på Utøya. Det kan ju inte han rå för, men det är ju ett faktum, som spelar med ens obehagliga känslor under hela föreställningen. Samtidigt är det ju så att väldigt många nordeuropéer ser ut just sådär. Blond och blåögd. Jag minns min egen reaktion när jag såg de första bilderna på den norska massmördaren, jag tänkte ”Sk*t också! Han ser ju snygg och sympatisk ut! Hur är det möjligt!? Borde inte sjuka människor och mördare se förfärliga ut?”.

Att skådespelarna är nervösa inför premiären märks tydligt. Deras röster darrar och skär sig ibland, men framförallt är deras agerande allt för snabba känslomässigt. Man hinner inte riktigt med i de processer som är nödvändiga att gå igenom, för att tro på utbrotten. Jag hade exempelvist gärna sett ett långsammare växande av ilska, snarare än totala skrikutbrott på ett par sekunder. Jag känner inte med dem. Varken för eller emot.

Känslorna går dessutom snarare utifrån och in, än tvärtom. Däremot kan man tydligt uppleva den panikångest som den överlevande känner och man förstår att hela hans dilemma, när han faktiskt inte längre vet vad som är verklighet, dröm eller illusioner. Framförallt förstår jag om han aldrig kommer att kunna bli sig själv igen.

Om jag hade skrivit manuset hade jag tagit med den skuld som jag vet överlevande får, d.v.s. varför fick jag leva vidare, men inte de andra. Jag såg inget spår av den typen av sorg i föreställningen. Den dimensionen tror jag är nödvändig, för att kunna ta uppsättningen helt på allvar.

För mig hjälpte det mycket att jag var insatt i hur morden på ut Utøya hade gått till det vill säga hur folk dödades, överlevde och hur mördaren kunde kamouflera sig och komma dit. Om man inte vet det, kan det finnas scenbilder, som inte riktigt går ihop. Det är tråkigt för budskapet i föreställningen är viktig och något som inte många vågar belysa.

Skådespelarna ska ha stor eloge för att de spelade för en liten publik. Det är bland det svåraste man kan göra och framförallt på en premiär. Att inte tappa modet eller sin roll, kräver stor insats och målmedvetenhet.

I rollerna: Erik Bovin, Henrik Lindmark

Främmande Kropp på Teater Giljotin – trollbinder publiken

25 maj, 2015 by Lotta Altner

Främmande Kropp
På teater Giljotin den 24 maj 2015

Att byta identitet eller korrigera dig för att du känner dig som någon annan på insidan än det som syns, är något som vi pratar mer om nu än någonsin. Kvinnor föds biologiskt men känner sig som män i hjärta och själ. Men att tvingas byta identitet på utsidan för att klara livhanken och förneka din inre identitet, det är något helt annat. Ständigt jagas du av skräcken att någon ska komma på att du är någon annan än den du försöker föreställa.
Det är inte första gången man har förstått att krig och nöd lockar fram kreativitet och en hög av måsten, för att överleva. Kan man någoting om den 1930-tals krasch som Tyskland utsattes för är man naturligtvis medveten om den stora nöden som folk utsattes för. När Hitler kom till makten blev det inte heller lättare. Att tvingas bli man, kanske kan låta banalt och enkelt, men leder naturligtvis till självbedrägerier som ger tuffa konsekvenser både för en själv och andra.
Denna dramatisering baserar sig på en sann historia om Étre Blessé som gjorde just det, stal sin döde mans identitet för att överleva. I över 10 år levde hon som denne man och förlorade sig själv i processen. Det kan göra vilken människa som helst stundom ambivalent i tankarna.

Karina Holla spelade denna kvinna på ett fantastiskt vis. Med gediget kroppsspråk, burleskt uttryck och dramatisk mimik tog hon oss genom de stora händelserna under 65 minuter. Vid flera tillfällen var hennes smärta och rädsla så stor att det värkte i ens kropp och håren på armarna reste sig. Nervöst skrattade också publiken, när de tyvärr inte visste vad annat att göra för att försöka se något komiskt på åtminstone rörelserna i det som hände. Precis som man kan göra när någon faller hejdlöst ned för en trappa och det någonstans nog ser lite skojigt ut, när man tränger ute den smärta som måste kännas i fallet. Troligen var det också så Étre överlevde.
Jag uppskattade mycket att skådespelerskan gjorde avbrott i sina dramatiseringar för att gå in i rollen som historieberättare också, det underlättade förståelsen för handlingen. Dock skulle jag ha uppskattat det ännu mer om berättandet hade haft ett större naturligt flöde och mer kronologiska övergångar. Om man kunde tyska förstod man bättre förställningen, eftersom det fanns några inslag av tyska meningar och tal i skådespelet. Hela föreställningen levererades annars på engelska och det var stundom svårt att förstå hennes brytning. Dock överkompenserades allt detta av skådespelerskans enorma närvaro som stoppade all tid och rum.
Att sammanhållningen av handlingen spretade i manuset, ledde tyvärr till att man hade fler frågor än svar efter föreställningen än före.

Karina Holla besitter en pantomimclowns förmåga att trollbinda sin publik på ett sätt som få. Hennes gåva är inte forcerad eller påhittad utan äkta hela vägen. Hon ikläder sig inte en fejkad roll utan blir en stor del av det hon föreställer.

Den svenska apans 100 röda drömmar – Ingen går ifrån den här uppsättningen oberörd

23 maj, 2015 by Lotta Altner

”Den svenska apans 100 röda drömmar”
Text: fritt efter Joakim Pirinen
Regi och bearbetning: Nils Poletti
Kostymtecknare: Lena Lindgren
Ljusdesign/scenografi: Markus Granqvist
Kompositör: Daniel Rossetti, Jonas Söderqvist
Föreställning som recenseras: Turteatern i Kärrtorp den 22 maj 2015

Bara titeln i sig själv gav en hel del att tänka på innan föreställningen. Vilka apor finns i Sverige? Menar de riktiga apor? Varför röda drömmar? Pratar de politik här eller menar de bokstavligen röda drömmar? Dock visste jag redan från början att något av Joakim Pirinen inte kommer att serveras som sondmat. Det gällde att vara förberedd på att tugga i sig kritiker på hög nivå. Jag åt intensivt.
Inledningsscenen börjar med någon typ av djurisk djungeldans, som genom sin nakenhet skulle ha kunnat vara provocerande. Av någon ”lustig” anledning var den inte det minsta det och i jämförelse med övriga scener i produktionen, rena rama lättheten i uttryck. Det kändes inte ens jobbigt och barheten upplevedes helt naturlig i sammanhanget.

Uppsättningen saknade dock helt och hållet någon markant början, mitt eller slut. Scenerna kunde ha sats ihop i vilken ordning som helst, nästan. Den bestod istället av mindre scener, som mer eller mindre överlappar varandras syften. Vid vissa tillfällen kunde det kännas förvirrande, då man gärna hade velat bygga ihop någon form av logik från det ena mönstret, med det andra. Till slut gav man dock upp på att helt se någon vettig story och fokuserade på de större och mindre budskapen i varje ord, mening eller kroppsspråk. Det var skönt när man kunde släppa det vanliga behovet av ordningsföljd.

Att ge etablissemanget en stor fet smäll på käften, var helt klart hela uppsättningens syfte. Ingen gick säker. Efter föreställningen försökte jag tänka efter vilken eller vilka eventuella grupper som inte fått på ”tafsen”. Vem stod utan skuld och kunde kasta nästa sten? Den starkaste satiren riktades mot pedofiler, politiker, enskilda kända författare, rasister och mot pornografin. En ytlig värld som gärna obestraffat juckar sig fram här i världen med makt, smil, fnitter och lögner. Hela tiden på andras bekostnad. Dessutom var man ironisk mot män, kvinnor, komiker och religiösa. Komikerns särställning i vårt samhälle var väldigt klockren i deras tolkning. Jag log åt det faktum att många manliga komiker tror de är roliga bara då de är vulgära och vågar säga knulla femton gånger i samma mening.

Vid några tillfällen var blottningen av ”sanningen” med sarkasmen så obehaglig att jag vände och vred mig i min stol. Min inre röst sa, ”snälla sluta, nu får det vara nog”. Vid något tillfällen gick de så långt i sina uttryck att de gav mig fysiskt illamående. Efteråt kändes det dock viktigt att jag hade fått lov att bli utsatt för det. Det var som en inflammerad tand, som behövde dras ut ur munnen och spolas ren.
Det enda som genomgående var lite förbryllande var en del rolltolkningar. Jag förstod inte riktigt poängen i skrikande hysteriska kvinnor, snorande dialekter eller allt för komplicerade anföranden. Glädjande var dock att en del av kvinnorna spelade män ibland och att en del av rollkaraktärerna inte alls var könsbestämda utan snarare var transsexuellt präglade. Könsroller byttes också med varandra och gjorde att den normativa ordningen på saker och ting bara kördes ner i den allmänna köttkvarnen.

Scenkostymerna i den här föreställningen var hela tiden ”outstanding”, med inspiration från infödingar, indianer och japanska ninjakrigare. Minoriteter som alltid tar skada i ett samhälle som strävar efter likformighet. Men här slogs de tillbaka. Allra mest fascinerande av scenkostymerna var den byggda dinosaurien som kom in och hälsade på publiken. Den var gjord på secondhandkläder, nätvajrar, en gammal ryggsäck och ett paraply. Glatt kunde jag också konstatera att med eltejp kan man lösa och stödja det mesta!

Ingen människa gick ifrån den här uppsättningen oberörd. Tusen tankar och intryck snurrar runt i hjärnan. Jag är övertygad om att den här föreställningen kommer att bo kvar inom mig ett par dagar. Flera gångar kommer nya budskap och tankar att formas i mig och rassla genom systemet som ett flipperspel. Därmed var det här inget skådespel jag kommer att förlora på.

På scen:
Marie Ahl, Rebecca Westholm, Py Huss-Wallin, Sandra Redlaff, Emil Brulin och Marcus Vögeli

Foto: KlaraG

”Ett dockhem” av Henrik Ibsen och August Strindberg – konsten av blanda två dramatikers verk

21 maj, 2015 by Lotta Altner

enigma

”Ett dockhem” av Henrik Ibsen och August Strindberg
– Studio Enigma på Improvisation & Co den 20 maj 2015

Att veta lite om den rivalitet och den sedlighetsdebatt som dessa två dramatiker var en del av under 1880-talet, tror jag ger en annorlunda förståelsen av uppsättningen. Jag är tacksam för att jag själv är dramatiker och därmed har en samhällspolitisk grund att stå på. De små underfundiga replikerna och likheterna i de båda dramerna gav nämligen den allra största glansen. När man inte känner till historiken eller läst dramerna, så kan man nog skrattade åt väldigt elaka saker, men inte helt förstå de språkliga twistade lustigheter på andra ställen som är väldigt typiska för antingen Strindberg eller Ibsen. Det kändes som om man därmed kunde bli tilldelad någon typ av ”nyansblindhet”, om man inte hade gjort någon form av påläst läxa innan föreställningen. Så tycker inte jag att en uppsättning ska behöva vara.

Tanken att sammanföra dessa två dramer är en väldigt kittlande och spännande tanke och fungerade genomsnittligt ganska bra. Dock är språken i dramerna av väldigt skilda slag och på så vis skar det sig med jämna mellanrum. Ibsen och Strindberg har inte alls samma retorik och ibland ”dansade” man helt i otakt och klistret som skulle hålla dem ihop, fastnade inte helt och fullt.

Men den direkta övergången från ett drama till det andra var mycket snyggt gjort och med en vass kniv kom Strindbergs satir till sin rätt efter Ibsens vackra ordval om kvinnans rätt till lika frihet som mannen. För man ska inte glömma att kvinnor inte hade rösträtt, arvsrätt, abortsrätt och visste minimalt om sin egen sexualitet när båda dessa dramer skrevs. En gift man kunde inte heller bli dömd för våldtäckt inom äktenskapet, vilket man tydligt märker när exempelvis Torvald vill att Nora ska leva upp till sina äktenskapliga plikter i sängen. Dock fattades det en hel del passion och innerlighet från Torvalds sida och jag kände aldrig någon åtrå dem emellan. Det kändes inte som om deras närhet var genuin och äkta på något vis. Torvald skulle behöva ta mer trovärdigt i sin fru. Att de skulle ha två barn ihop, hade jag mycket svårt att se hur det skulle ha gått till.
Rekvisitan var ytterst mager och det var svårt att se de vackert tidsenliga kläderna på skådespelarna utan någon gripande dikor över huvudtaget. Jag hade gärna sett att scenen haft mer känsla av sin tid, eller att skådespelarna helt enkelt varit klädda i moderna kläder. Kontrasterna mellan det ena och det andra gjorde det omöjligt att acceptera i mina ögon.

Det måste ha varit mycket enklare för Anders Sahlman, som spelade Torvald först och sedan Vilhelm, eftersom dessa två rollkaraktärer inte påminde om varandra så mycket. Däremot fick både Disa Wiel-Svensson och Emelie Ulfeby, två karaktärer som var väldigt lika. I dessa kvinnliga gestaltningar, gled de båda mellan sina båda karaktärerer. Ibland visste man inte om Nora hade kommit tillbaka och nu var gift med Vilhelm, istället för med Torvald. Jag hade gärna sett att skådespelerskorna hade fått en större utmaningar, och att Nora och Gurli inte hade spelats av samma person. Det hade gett skådespelerskorna mycket större utmaning och deras eventuella potentialer hade då tagits till vara bättre.
Mest fascinerad av allt var att trots att det ju ”enbart” var en föreställning, så satt jag och blev riktigt kränkt som kvinna, för all dessa nedvärderande ord om kvinnor som de manliga rollkaraktärerna bidrog med. ”Åhh min lilla docka”, ”du är söt men slösaktig”, ”min lilla ekorre” och ”var nu min lilla sångfågel”. Inte så mycket för föreställningens skull kanske, utan för att man känner igen det här fortfarande i sin vardag. Det förekommer så ofta att män ger kvinnor förminskande namn (tyvärr gör kvinnor det till män också har jag hört). Tänk vilken skada ord kan göra på den mänskliga självkänslan och självförtroendet. Därför älskar jag Ibsens Nora och hennes slutliga självinsikt och avskyr Strindbergs manipulativa Vilhelm som får fåfänga Gurli på fall. Tack och lov att man lever en tid där mänskliga rättigheter ändå har blivit något bättre för fler.

Teaterkritik

Footer

Om oss