Teaterkritik

And then … och sen på Stockholms stadsteater: Jag njuter lekfullt och härligt

17 oktober, 2015 by Lotta Altner

And then … och sen
Iscensatt av Claire Parsons
Scenografi Anna Nyberg
Kostym Bitte Palm
Musikarrangemang Mikael Svanevik
Ljus Olof Carlsson
Premiär på Kilen, Stockholms stadsteater, den 16 oktober 2015

Att många vuxna har svårt att leva i ”här och nu” borde inte vara en överraskning för någon. De få av oss som klarar av det till någon nivå har nog skapat en viss livskvalitet som andra kan avundas. Vi går ofta och väntar på självklara skottet som ska ge oss den start på en början vi känner vi behöver. Det är dock en start som aldrig kommer och vi går och väntar på något som aldrig kommer att blir. En föreställningsvärld utan en konkret föreställning. Istället borde vi ta till vara på de livskvaliteter som hela tiden är och som man bara kan plocka upp som små röda bollar i vardagen. Inget borde vara för litet eller för stort, för att ge oss möjligheten att faktiskt vara där vi är, då. Många barn har den förmågan. När skådespelarna här ställer frågorna, ”men sen då” eller ”och sedan”, då svarar många av barnen helt fritt och rakt ut. Man testar till och med gränserna med att försöka chocka och ropar, ”Bajskorvar”. Härligt att man inte censurerar dem tråkigt vuxet och etiskt. För vi vet ju alla att bajskorvar både kan vara här och nu, men också sedan i våra liv.

Den här barnföreställningen ger en stor insikt i fenomenet, ”och sedan …?”. För vad är det som händer när vi hela tiden väntar på att något mer ska hända. Inte njuter vi av stunden och överraskningen av det som händer här och nu.
Det är med stort lugn och tillförsikt jag ser föreställningen. Med en gång upplever jag att vi enbart kommer att hänga kvar i just föreställningens ”… och sedan”. Vad befriande att slippa en början, mitt och ett slut med självklara övergångar.

Skådespelarna, som är lika bra dansare, jonglörer, magiker och pantomimartister, lyckas att under nästan en timme hålla fenomenet vid liv. För visst ligger det en spänning i det faktumet, att snart och väldigt snart ska just precis det där hända som vi väntat på. Flera gånger under föreställningens gång lyckas skådespelarna en att faktiskt glömma det där ”and then …” och jag njuter lekfullt och härligt av det som bara är där och då. Barnen framför mig skrattar glatt och det är inte förrän 45 minuter senare som de inte längre riktigt orkar vänta på att det ska hända något mer. Den magiska gränsen är därmed nådd. Jag önskar således att föreställningen slutar då, inte senare.

Clownen i mig, kan dock inte låta bli att fullkomligt spritta av glädje när röda små bollar trollas fram, till och från under föreställningen. Det är väl möjligen föreställningens röda tråd … ”röda boll”. Jag ser att barnen ler och skrattar lika mycket som jag. Där har vi känslan av härligt, här och nu, aldrig någonsin sedan. Njutningen är genuin och äkta. Scenografin är i den här föreställningen också är oerhört fascinerande. Alla dessa geometriska former, skuggor och balanser gör att kreativiteten i mig, vill bygga andra former med det som ges och då gärna på en gång. Inget och ”sedan” för mig, nej tack. Nuuuu!

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Mira Björkman, Viktor Gyllenberg, André Kaliff och Emelie Garmén
Foto: Mats Åsman

AndThen…OchSen…Teaser! from Rasmus West on Vimeo.

Potatisrebellerna – Rolig barn- och familjeteater om potatisens historia

13 oktober, 2015 by Redaktionen

Potatisrebellerna
Tornrummet, Unga Dramaten
Premiär: 8 oktober 2015
Författare: Magnus Lindman
Regi: Agneta Ehrensvärd
Scenografi: Jan Lundberg, Kostym: Nina Sandström
Ljus: Mira Svanberg, Mask: Melanie Åberg, Peter Westerberg
Musik: Stefan Johansson
Foto: Roger Stenberg

Den klumpiga, oansenliga potatisen har aldrig någonsin förekommit som huvudperson i en uppsättning på Dramaten. Men nu är det dags!

Tillsammans med en entusiastisk barnpublik och några vuxna slussas jag in i den till potatiskällare utsmyckade scenen Tornrummet på Dramaten.
De tre skådespelarna fångar genast den unga publikens intresse genom att börja med att på nära håll förevisa hur i detalj olika varje potatis är. Därefter följer en hejdundrande uppvisning med medryckande musiknummer, klurigt rimmade dialoger och bra skådespeleri!

En fantasirik och pedagogisk resa genom potatisens historia, från Spaniens giriga kejsare, som ville roffa åt sig inkas guld i Peru men fick potatisen, som räddade sjöfararna från att dö i skörbjugg, till England och drottning Elisabeth och vidare till Frankrike och den nyfikna Marie Antoinette.

Potatisen missförstods, man åt blasten och blev förgiftad, man trodde att det var djävulens verk eftersom den växte under jorden och när man äntligen började odla den så blev den sjuk av att det odlades för mycket av samma sort på samma ställe. Men efter den spännande och besvärliga resan genom århundradena så lyckades den lilla knöliga klumpen ändå till slut vinna erkännande och bli till ett av Europas viktigaste livsmedel!

Kul och lärorik barnteater, som väl passar även för vuxna.

Medverkande: Janna Granström, Marcus Vögeli, Rasmus Luthander

Barnet av Jon Fosse på Dramaten – det går inte att värja sig mot dess berättelse

12 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

Barnet
Av Jon Fosse
Översättning Steve Sem-Sandberg
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi Johannes Holmen Dahl, Jan Lundberg
Ljus Norunn Standal
Kostym Sophie Reble
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Premiär 1 oktober 2015, Lejonkulan, Dramaten
Föreställning som recenseras: 10 oktober 2015

En och en halv timmes drama på en enkel scen med trägolv och inga möbler och knappt någon rekvisita, och vi möter enkla människor som det inte är något särskilt med och ändå är det som om vi möter livets stora drama. Barnet av den norske dramatikern Jon Fosse går inte att skaka av sig. Dramat ligger kvar i mitt inre och i all sin enkelhet ställer den de allra största existentiella frågorna.

Fredrik är en relativt ung man, han köper gärna en påse med öl och drar runt i stan, sitter på en parkbänk eller hänger i en busskur eller slinker in på en krog. Agnes strövar också ofta runt, ensam och längtande efter något eller någon som ska ge livet betydelse. För att komma i kontakt med människor tar hon aldrig med eld till cigaretterna. Genom att fråga om eld kan hon få kontakt med de hon stöter på.

Fredrik och Agnes träffas i en busskur och börjar prata och på något sätt hände något, de går därifrån hand i hand, slinker in i en kyrka de upptäcker längs vägen. De blir ett par och får tag på en lägenhet och sedan kom den stora lyckan: Agnes blir med barn. De ska bli mamma och pappa.

Är Fredrik och Agnes väldigt speciella, ensamma och udda? Jag tycker inte det. Jag tycker de är mänskliga. De inser att de är ensamma när de träffas. Är vi inte alla ensamma fast många fyller sin ensamhet med illusioner av karriärer, familjer, bekanta, prylar … Dramat kan ses och tolkas på många sätt, allt ligger i betraktarens öga.

Vissa scener är så starka att jag har svårt att inte gråta. Jag tänker speciellt på scenen då Agnes mamma är på besök och hon har köpt presenter och mat, fast hon har dålig ekonomi själv. Agnes tycker det är pinsamt och jobbigt att mamman är så snäll, det är så uppenbart att mamman skriker efter sammanhang, skriker efter att vara någon, att betyda något för någon, skriker efter en väg ut ur sin ensamhet.

Varför drabbas en del så hårt av livets tragedier? Bär vi på en undermedveten kunskap om vår sorg i förväg? Ibland har jag funderat på om det är så. Jag undrar om Jon Fosse när han skrev dramat också funderat i sådana banor? Dramats storhet ligger i att en sådan skenbart enkel kort berättelse rymmer så många lager och öppnar för så många sätt att se den på. Jag tror ingen går därifrån opåverkad. Dramat lever vidare inne i mig och ger mig många tankar efteråt.

Ett stort beröm till samtliga skådespelare, de är så bra. Hulda Lind Jóhannsdóttir är helt rätt som Agnes mamma, jag känner hennes önskan att äntligen få bli mormor och därmed bekräftad med ett människovärde ända in i märgen och Eric Stern som Fredrik kan uttrycka så mycket med så små medel, bara genom att stå upp sänder han signaler och berättar något.

Den norske regissören Johannes Holmen Dahl som är nyutexaminerad från Teaterhögskolan i Oslo har valt att låta dramat framföras på en mycket enkel scen med trägolv och inga möbler. Några ölflaskor som får bli vaser åt var sin gul tulpan är några av de få sakerna på scen. Bilden av flaskorna med blomma i är ett starkt uttryck. Längst bak finns ett fönster, ingen kuliss utan ett riktigt fönster, som vetter mot gatan utanför. Fönstret är öppet på vid gavel då vi kommer in i salongen och stängs av skådespelarna i början av föreställningen och öppnas när föreställningen är slut – och vi är redo att återigen bege oss ut i våra egna ensamheten och försök att hitta någon mening eller någon gud.

Medverkande
Eric Stern, Ana Gil de Melo Nascimento, Adam Pålsson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Nadja Weiss, Otto Hargne Kin

Förträffligt iscensatt undergångsdrama – Hedda Gabler på Göteborgs Stadsteater

27 september, 2015 by Mats Hallberg

Hedda Gabler
Manus: Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Bearbetning: Lucas Svensson och Emil Graffman
Regi: Emil Graffman
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Musik: Fredrik Möller
Premiär 24 september 2015, Studion Göteborgs Stadsteater

Jag såg Maria Bonnevie gestalta en rasande Hedda på Dramaten för bara några år sedan, en bombastisk skarpslipad version i kulörta färger; vilket gjorde att jag hade någorlunda koll på intrigen. Men för att ingen ska sväva i okunnighet vartåt det barkar, tar regissör Graffman till ett grepp som mig veterligen är mycket vanligare i filmens värld. Han inleder nämligen med att ge oss det brutala oåterkalleliga slutet, varvid familjens advokat utbrister: ”så gör man bara inte”. Sedan rullas den täta ödesmättade historien upp fram tills katastrofen. För att bli tillräckligt insatt i rollfigurernas bakgrund och relationer, framför allt männens, bör man läsa på lite i förväg. Regissören har strukit mycket i texten, vilket översättaren Klas Östergren påpekade för mig i paus när jag av en slump mötte honom. Kan inte erinra mig att Bracks titel (assessor) eller Eilert Lövborgs förflutna som forskarstudent blev klarlagt i detta hårdbantade manus. Å andra sidan gav det aningen dunkla draget ett underliggande tryck, vars väntan på utlösning blev rena Hitchcock-effekten. Det är raffinerat utfört och får sin förhöjning med ytterst lämplig musik av Fredrik Möller. Noterade hur den diskreta musiken hela tiden markerade och framhävde scenernas stämning, något som fick mig att sugas in i en nervdallrande historia.

Delvis samma team som hade stor framgång med frk Julie på samma scen, har tagit sig an ett snarlikt tema. Så här dagen efter, har jag kommit på att den olyckliga kvinnan som skapades 1891, antagligen måste betecknas som mer självdestruktiv än hämnaren Lisbeth Salander. Men båda lider säkerligen av liknande bokstavsdiagnos. Hedda är en oberäknelig och otillfredställd karaktär beredd att agera därefter. Generalens dotter har ett komplext beteende med tragiska konsekvenser, utan att det får en helt rimlig förklaring. Varför måste det gå så illa att samtliga karaktärer blir förlorare? Hon leker med sina uppvakatare ungefär som hon leker med sina ärvda pistoler. I likhet med rysk skönlitteratur hundra år tillbaka i tiden eller mer, är hon besatt av sina bekymmer, bekymmer för ekonomin och över kärleken/lyckan. Undrar hur avskydd Ibsen var för sina kontroversiella kvinnoporträtt.

Scenografin är spartansk, går i en grön-beige ton. All dramatik utspelas i salongen förutom att den skymtas i hallen. Makarna Tesman är nyinflyttade. Jörgen har många idéer om möblering. Statister bär som en ständigt pendelrörelse omkring diverse attiraljer. Skådespelarna kan sin sak. Jag gillade snabba skiftningarna mellan beskäftighet och ömklighet. Förtvivlade blickar och medvetet tafatta rörelser kombineras med borgerskapets diskreta charm. Fredrik Evers är fantastisk på att fånga mänskliga tillkortakommanden. Daniel Nyström, en för mig ny bekantskap, gör begåvat den motbjudande hala Brack, en varelse utan ryggrad. Eric Ericsson brukar vanligtvis vara yvigt domderande. Här är han den man hela tiden pratar om, fast sällan råkar. Ericson gör ett styvt porträtt av en nedstämd nedtonad människa som blir ett offer. Carina Boberg förkroppsligar den sälta och kvickhet som pjäsen också rymmer. Vad bör framhållas om tragedins enda egentliga huvudroll? Tolkningen av Nina Zanjani är mitt i prick med en närmast kuslig psykologisk tajming. Med tanke på vad hon presterat tidigare i samma genre ställs förväntningarna skyhögt. Hon, ensemblen och övriga i produktionen infriar dem utan att göra mig fullkomligt salig av teaterlycka. Zanjanis resoluta, också oerhört finkänsliga tolkning, påminner starkt om annat jag sett henne göra, varför man kan påstå att hon på senare år blivit typecastad.

Häpen träffar jag i paus en arbetskamrat, vars ovana vid resonerande klassiker utan fart och fläkt, gjorde att han emellanåt nickade till. Jag anser som framgått att uppsättningen var väldigt välgjord och sevärd. Tidigare omnämnde akademiledamot var begeistrad i paus, tyckte att ensemblen spelade fantastiskt bra och att det gick så snabbt fram till paus att det kunde ha körts på utan avbrott.

Skådespelare: Nina Zanjani, Fredrik Evers, Eric Ericson, Daniel Nyström, Anna Bjelkerud och Carina Boberg.

Tankar kring Loranga på Orionteatern

26 september, 2015 by Lotta Altner

Loranga
Baseras på Barbro Lindgrens båda böcker ”Loranga, Masarin och Dartanjang” från 1969 och ”Loranga, Loranga” från 1970.
Regi: Sally Palmquist Procopé
Medverkande: Karin Bengtsson, André Nilsson, Kim Procopé och Per Sörberg Scenografi: Mats Sahlström & Johan Norlin
Kostym: Jonna Bergelin
Mask: Linda Sandberg
Ljud: Stefan Johansson
Ljus: Raimo Nyman
Premiär den 25 september 2015, Orionteatern

Det är i tt grovt sagolandskap som föreställningen tar sin början. Huset är stökigt, smutsigt och i flottigt gul femtiotals stil. Loranga går omkring i en tekansvärmare på huvudet och sonen Mazarin har bruna snickarbyxor. Båda är tufsiga, rufsiga och känns som syskon till chokladdryckspojken Plupp från Norrland.

Visst vet jag att föreställningen är baserad på barnböcker av Barbro Lindgren, men helt insatt i böckernas toner och pedagogik är jag inte. Under föreställningens gång slår det mig att handlingen är baserad på avsnitt ur böckerna och att många av barnen känner igen berättelserna och karaktärerna.

Min känsla är att man tryckt in en massa galenskaper och jag hittar inte direkt någon handling som ger ett avtryck efteråt. Jag avundas barnen som sett filmerna och läst böckerna och vet vem dessa karaktärer är. För som vuxen måste jag erkänna att de ibland känns de lite som att Peter Pan inspirerat de vuxna karaktärerna, dvs man är verkligen rädd för och aktar sig för att ta någon form av vuxet ansvar eller vilja växa upp.

et finns absolut en vits med människor som har barnasinnet kvar, men helt road blir jag inte hela tiden av denna ”tramsiga” pappa. Dock verkar barnen och den yngre delen av publiken förstå saker som jag helt enkelt inte uppskattar lika mycket. Jag tycker nog också att karaktärerna är lite för burleska för min smak. Samtidigt ler jag för barnen runt omkring mig skrattar så innerligt. Dom har roligare än jag.

Det mest spännande med föreställningen är förmågan till förlåtelse gentemot stöld, bedrägerier och fd fångar. Fängelser är mysiga och poliser vill man gärna följa med till stationen för det är ett spännande äventyr. På ett öppet och lättsinnat sätt värdesätter man det spontana och glada i varje situation – även i de tuffa situationerna. Inte heller läger man stor värderingar på renlighet, att arbeta och tjäna pengar. Det är mycket viktigare för karaktärerna att hitta på bus, göra skojiga utflykter och lura till sig massor av korv som man kan föda tigrar med i garaget.

Man skrattar dock lite för rått och elakt åt Dartanjang, Lorangas pappa som blir instängd i en vrå, bestullen och hyschad med. Hans förvirning och gestaltade demens och kluvna personlighet driver man med på ett sätt som gör att jag faktiskt blir lite illa berörd av vid några tillfällen.

När Loranga skrattar hysteriskt åt ”Tjuvens roliga näsa” går han precis hela vägen till gränsen för vad som är roligt, innan han lyckas vända det elaka till något fantastiskt, dvs att själv poängen är ju att våga ha en härligt rolig näsa. De bryter även här mot konventionerna dvs vad man får skratta åt eller inte. Väldigt befriade, men väldigt nära ”saved by the bell”.

Mest beundransvärd under kvällens gång är skådespelaren André Nilsson som byter rollkaraktär ett flertal gånger. Jag är mest förtjust i den arga gubben som beskyller Loranga och hans son för att det bor ugglor i hans brevlåda. Hans kroppskropp är den äldre snikne mannens och när han hoppar fram på ett ben ger han en känsla av Cleeses ”silly walk”. Jag skrattar mest.

Om du ska se föreställningen så ta med dig ett barn som läst böckerna och som kan förklara historierna bättre för dig. Då får du en avancerad sagokväll där allt och ingenting är möjligt.

Foto: Jonas Jörneberg

Teaterkritik

Footer

Om oss