Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Veckans tips: sista chansen se Karmelitsystrar, svensk filmpremiär och livesänd Oscarsgala

by

Här kommer några tips på kulturupplevelser under vecka 8, som avslutas med pompa och ståt på årets Oscarsgala:

TEATER OCH OPERA

På tisdag den 21 februari är sista chansen att njuta av Karmelitsystrarna på Kungliga Operan. Den gripande operan, som baserar sig på en sann historia från tiden för franska revolutionen, belyser frågan om på hur paroller som frihet, jämlikhet och broderskap samtidigt kan ligga till grund för förföljelse och förtryck. Läs mer på Kungliga Operan och i Kulturbloggens recension.

Denna vecka kan det också vara läge att passa på att se Tjechovdramat Lycka, som Stockholms stadsteater har placerat i nutid. Pjäsen som handlar om hur vi människor jagar efter lycka framförs för sista gången den 29 februari. Läs mer på Stockholms stadsteater och i Kulturbloggens recension.

KONST OCH FOTO

För dig som bor i eller har vägarna förbi Malmö så har Moderna Museet Malmö tre intressanta nya utställningar på gång. Moderna Museet Bio presenterar fyra internationellt uppmärksammade konstfilmer varav Zarina Bhimjis Out of Blue är den första; epokgörande fotografi från perioden 1950-1990 förevisas under titeln Ladies and Gentlemen! efter från Andy Warhols berömda polaroidserie med samma namn från och med den 18 februari; den omfattande utställningen Oron och begäret med den lokalt baserade pionjären CO Hultén, 95 år fyllda och fortfarande verksam, öppnar den 25 februari. Läs mer på Moderna Museet Malmö.

FILM

På fredag den 24 februari har Axel Peterséns film Avalon premiär. Filmen handlar om 40-talisterna och deras sätt att handskas med ansvar. Den utspelar sig i Båstad under tennisveckan, där före detta festfixaren Janne (Johannes Brost) ska öppna en exklusiv nattklubb. Avalon har fått pris vid filmfestivalen i Toronto för bästa debutfilm. Läs mer på SF.

OSCARSGALAN

På söndag den 26 februari äger den 84e upplagan av Oscarsgalan rum i Hollywood. För alla nattugglor livesänds galan på biograf Grand i Stockholm, mellan klockan 23.00 och 6.00.  Oscarsgalan direktsänds också på Kanal 9 med kommentarer av Filip och Fredrik, som fått uppdraget i år igen trots förra årets blandade kritik. Läs mer om sändningarna på Grand och Kanal 9.

Peggy Pickit ser Guds ansikte på Angereds teater: träffsäker, suggestiv och väcker tankar

by

Peggy Pickit ser Guds ansikte
Angereds Teater, Andra Stället
Av Roland Schimmelpfennig
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regissör Johan Friberg
Premiär 18 februari 2012

Scenen går helt i vitt, en vit bordsskiva hänger med kedjor fastsatta i taket. Bakre väggen vit med vita fyrkantiga kuber, ev vit soffa till vänster och de fyra skådespelarna klädda helt i vitt. Med vinglas som hänger i taket signalerar det en välbärgad samhällsklass som har middagsbjudning. Eller något som är oskyldigt, rent, utan skuld. Det är just det. Är den välbärgade samhällsklassen i Västeuropa utan skuld till de enorma klyftorna mellan den rika världen och den fattiga världen?

”Peggy Pickit ser Guds ansikte” är skrivet av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig som är en av de mest spännande nutida dramatikerna. Han sätter fingret på de ömma punkterna i den västerländska moderna civilisationen.

Pjäsen har fyra karaktärer som lever ett välmående liv i övre medelklassen. De intalar sig att de har förtjänat det. Det är naturligt och självklart att del lever ett tryggt liv. Men vetskapen om att det bara
är en slump att de fötts till ett liv fyllt av privilegier och rättigheter – där dricksvattnet rinner ur kranen och alla får den medicin de behöver – gnager. De är välutbildade, läkare och har precis fyllt 40. Två av dem har arbetat på fältet någonstans i Afrika. De har inte setts på sex år och nu ska de ha parmiddag.

Redan från början ser vi när det ena paret i sin vita våning tar emot gästerna att vänskapen bara är ett spel.

Regissören Johan Friberg har valt att arbeta med en suggestiv spelstil där samma meningar kan upprepas, ibland av samma karaktär i en ny situation, ibland av någon annan karaktär. De ger flera effekter. Ordens och frasernas ytlighet avslöjas så tydligt. Det visar hur vi använder ord för att dölja vad vi egentligen tänker och känner. Upprepningen blir också som tankarna och minnet som återkommer efteråt, när vi minns och bearbetar det som hänt.
Ibland vänder sig skådespelarna till publiken med sina tankar om vad som precis utspelas på scener.

Det är intressant hur träffsäkert pjäsen skildrar falskheten och oförmågan att vara ärlig i sociala sammanhang som bygger på att visa upp en tjusig yta av framgång. Vi ser också hur fel den hjälp västvärlden ger åt de utsatta människorna i den fattiga världen slår. Hjälplösheten, hopplösheten som många i västvärlden känner om att de inte kan göra något åt att förändra orättvisorna i världen, den skildras starkt i föreställning, men utan att skriva oss några lösningar på näsan. En snyggt presenterad pjäs med duktiga skådespelare som sätter igång tankarna.

Riksteaterns wiki berättar om honom:

Roland Schimmelpfennig (Tyskland). Född 1967 i Göttingen. Efter avslutad skolgång reste han till Istanbul och arbetade på redaktionen för den tysk-turkiska månadstidskriften Bizim Alemanca-Unser Deutsch. Han fortsatte sedan som frilansande journalist och författare i Istanbul, när han 1990 började studera regi på Otto-Falckenberg-Skolan. Han blev sedan medarbetare till den konstnärliga ledningen på Münchner Kammerspiele. Sedan 1996 arbetar han som frilansande författare. Under ett år bodde han i USA och var då verksam som översättare.

Han har varit dramaturg och senare husdramatiker på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin, och Deutsches Schauspielhaus i Hamburg. Numera har han ett kontinuerligt samarbete med Deutsches Theater i Berlin, och har samtidigt flera beställningsuppdrag till teaterinstitutioner i Tyskland, Österrike och Schweiz. I Sverige är hans pjäs Den arabiska natten tidigare spelad. Han har tilldelats ett flertal priser, bl a Nestroy-Priset 2002, och är mångfaldigt nominerad till Mülheimers Dramatikerpris. Roland Schimmelpfennig är idag bosatt i Berlin och är docent på Konsthögskolan i Weißensee. Hans pjäser spelas i över 20 länder.

I rollerna: Josephine Bauer, Stefan Gödicke, Anna Wallander oc Owe Wolf.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bibeln på Göteborgs stadsteater är en mörk historia

by

Bibeln
Göteborgs stadsteater
Premiär 17 februari 2012
Manus: Niklas Rådström
Regi: Stefan Metz
Musik: Gunnar Lundgren
Ljus: Willia Wenner
Scenografi och kostym: Alex Tarragüel Rubio

Bibeln i regi av Stefan Mets är en mörk föreställning som tar upp de svåra existentiella frågorna, om lidandet, om rättvisan och orättvisan i livet, om död och liv. Niklas Rådström har skrivit manus till föreställningen som lär vara den första teaterföreställningen i världen av Bibeln i dess helhet. Den är lång, nästan fem timmar – med avbrott för två pauser.

Föreställningen börjar i mörkret och Gud skapar ljuset. En oerhört elegant, estetisk inledning där guds tre änglar utför guds verk under skapelsen och Michalis Koutsogiannakis spelar den ängel som fått det ärorika uppdraget att vara guds röst. Michalis Koutsogiannakis är en speciell skådespelare med stark utstrålning, han passar perfekt i rollen som guds närmaste ängel. Han har en lätt brytning i sitt uttal, eftersom han har grekiskt ursprung och har bott mycket både i Australien och Italien. Den brytningen gör guds röst liksom mer global, mer universell.

Efter skapelsen möter vi Adam och Eva och vi får se hur de tvingas lämna paradiset, vi möter Kain som dödat Abel och vi kommer ganska snabbt till Moses. Första akten är hyggligt kronologisk men sedan i andra akten bryts det kronologiska upp alltmer och olika delar av Bibeln blandas. I samma scen kan kända personer från de gammaltestamentliga berättelserna och citat från olika delar av Bibeln tas upp samtidigt.

Den gud som presenteras i framför allt första delen är väldigt krigisk och han har inga problem med att döda en hel stad eller ett helt folkslag. Gud hämnas och dödar människor som inte är rättfärdiga. De män som krigar för gud har slående likheter med både soldater och rebeller i nutida konflikter. Dräkterna stryker under och förstärker och ger fördjupade associationer. Alex Tarragüel Rubio har gjort ett imponerande arbete med hur kostymerna används. Moses bror Aron hade en klädstil som fick mig att tänka både på Stalin, Che Guevara och Mao. De gammaltestamentliga ledarna har en del gemensamt med senare tiders politiska ledare.
En träffsäker scen är när översteprästen (spelad av Carl-Magnus Dellow) krypande och smilande övertalar Pontius Pilatus att döma Jesus till döden istället för brottslingen Barabas. Pontius Pilatus är en högrest man, iklädd blå glänsande sidenkostym (spelad av Lamine Dieng) – och jag får associationer till nutida toppdiplomater och politiken som säljs ut till underhållningsindustrin.

Guds tre änglar varav en sedan faller och blir Satan har en viktig roll i berättelsen. De tre änglarna är det sammanhållande kittet, som är berättare och kommenterar och argumenterar med varandra och med övriga karaktärer. Adam och Eva har också en slags sammanhållande funktion. De dyker upp under föreställningens roll i nutida kläder och är andra karaktärer fast med namnen Adam och Eva.

Föreställningen leker en del med att karaktärer byter plats och i tredje delen, efter andra pausen, leker den också med könsroller. Vem har sagt att Jesus måste spelas av en kvinna?

Jag tror att en och annan som såg premiären blev lite förvånad. Bibeln efter Niklas Rådströms manus är ingen rak berättelse som följer allt kronologiskt. Överlag är det en mörk bild av gud som målas fram, det är inte mycket av det ljusa som också finns i Bibeln som kommer fram. Bibeln i sig innehåller många dramatiska berättelser som inte alls är med och om de är med utnyttjas inte deras dramatiska potential utan ofta är det någon karaktär som berättas det istället.
Dekor och scenografi stram, karg med mycket bruntoner i husen som i bakgrund är formade som stora hyllor. Att scenografin och dekoren är så enkel ger stort utrymme för spelet med ljuset. Ljussättningen är en av föreställningens starkaste upplevelser. Musiken är också väldigt väl genomtänkt. En enkel orkester med en elbas, en elgitarr, trummor, en liten slags synth och en kontrabas stryker under stämningar och känslor.

Bibeln på Göteborgs stadsteater är ingen lätt föreställning. Den som kan sin religionshistoria och är välbekant med Bibeln får ut mycket mer. Spelet är fullt av små vinkningar och hänvisningar som kräver att du kan de bibliska berättelserna.

Mer än att berätta Bibelns historia från början till slutet tar den grepp på vad Bibeln betyder, vad dess berättelser har att säga människor: den ifrågasätter och sätter igång funderingar kring människolivets villkor. Men den är lång, den är nästan fem timmar – och den är krävande med många monologer. Kanske skulle föreställningen må bra av att korta ner några monologer och föra in lite mer dialog och dramatik. Ibland berättas det mer i monologerna är att det gestaltas som drama.

Skådespelare:
Mina Azarian, Per-Anders Ericson, Carl-Magnus Dellow, Lamine Dieng, Johan Gry, Henric Holmberg, Carina M Johansson, Miran Kamala, Petter Kevin, Michalis Koutsogiannakis, Magnus Lindberg, Mattias Nordkvist, Emilie Strandberg, Amelie Thorén, Nina Zanjani

Musiker:
Göran Klinghagen, Stefan Bellnäs

Kompositör:
Bengt Beche Berger

På bilden:
Henric Holmberg, Michalis Koutsogiannakis, Lamine Dieng, Emilie Strandberg

Relaterat: Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Dirty Dancing, recensionen: Mer en nostalgitripp än stor teater

by

Dirty Dancing
Chinateatern i Stockholm
Premiär 14 februari 2012
Manus: Eleanor Bergstein
Regi: Anders Albien
Koreografi: David Scotchford

”Nobody puts Baby in a corner” – Johnnys klassiska replik i Dirty Dancing kom till slut och publiken jublade i extas. Filmsuccén Dirty Dancing har haft premiär på Chinateatern i Stockholm i en teaterversion med mycket dans och musik.

– Ingenting kommer att fattas från filmen, säger Pascal Jansson som spelar Johnny Castle, till Svenska Dagbladet.
Ja det är föreställningen nackdel – och kanske dess publiklockande styrka på samma gång. Föreställningen lockar en betydligt yngre publik än mycket av svenska teatrars vanliga repertoar brukar göra.
Föreställningen är påkostad och har plockat in några av svenska skådespelareliten som Björn Granath, Per Graffman och Marie Richardson till rollistan. Ändå blir resultatet mer film överförd till en teaterscen än teater. Dialogerna är ytliga och känns inklippta.

Det som skiljer sig från filmversionen är att den politiska bakgrunden lyfts fram mer än i filmen. Frances ”Baby” Houseman åker på semester med sin mamma, pappa och syster till hotell Kellermans sommaren 1963, året då Martin Luther King håller sitt berömda tal ”I have a dream” och i många amerikanska stater fanns lokala lagar som hindrade mörkhyade från att gå i samma skolor eller bada i samma bassänger som vita människor. Baby kommer från en välbärgad läkarfamilj och hon brinner för att förändra världen. På hotellet träffar hon Johnny och Penny, som måste jobba hårt för att överleva, de kommer från enkla arbetarklassförhållanden och har inget gratis. Också på hotellet finns en tydlig markering av skillnader mellan samhällsklasser. Kyparna rekryteras bland studerande på universitet och de får umgås med gästernas unga kvinnor medan underhållningen sköts av arbetarungdomar, som inte får umgås med gästerna.

Också musiken och dansen skiljer sig mellan klasserna. De rikare folket lyssnar på jazz och dansar jazz eller latinamerikanska danser medan arbetarungdomarna samlas i sitt område och där dansar de till rockmusik. Klädstilen skiljer sig också tydligt, där arbetarnas ungdomar går i jeans och mer utmanande kläder medan Baby och hennes gelikar går i vida, söta klänningar.

Scenografin är överdådig med stora bakgrundsbilder, det är inte direkt den sparsmakade teaterdekoren.
Dansen var föreställningens absolut största behållning. Dansarna är oerhört skickliga och det är många bra dansnummer både med latinamerikanska danser, jazzdans och dans till rockmusik.

De två huvudrollsinnehavarna har också sin yrkesbakgrund först och främst från dansen. Pascal Jansson som gör Johnny Castle har gått på Svenska Balettskolan och har jobbat på Finlands Nationalbalett och Kungliga Baletten i Stockholm. Emilia Ödling Runsteen som gör Baby började också sin scenkarriär inom dans och är utbildad på Performing Arts School. Dansen är det centrala i föreställningen och det som också fungerar bäst. Pascal Jansson och Emilia Ödling Runsteen liksom övriga dansemsemblen är mycket skickliga. Emilia Ödling Runsteens utmaning är ju dessutom att i början spela en ung kvinna som är ganska dålig på att dansa och det ska hon spela att på ett trovärdigt sett.

Totalt sett är över 40 procent av materialet nytt med över 20 nya scener och 25 nya sånger varav en hel del framförs live. Men som sagt, det är ingen musikal utan en teater med mycket dans och musik.

Musiken består både av ett band och av förinspelade gamla hitlåtar. Livemusikerna spelar keyboard, gitarr, bas, trummor, slagverk, trumpet och saxofon, men en hel del av musiken kommer från skivor och ska ge känslan av en repig gammal favoritskiva.

Filmen bygger på att man älskar filmen, den som inte har sett filmen och inte kan historien får inte ut lika mycket. Publiken var engagerad och liksom väntade på särskilda citat och jublade när klassiska scener och citat dök upp.

Det är självklart vanskligt att föra över en berömd kultfilm på en teaterscen. Rollkaraktärerna jämförs obönhörligt med originalet. I första delen, före paus, hade jag svårt på att tro på relationen mellan Baby och Johnny, det slog inte gnistor mellan dem direkt. Baby utstrålade för mycket trettonåring och Johnny upplevde jag mer som en Stureplanskille än en arbetarklassgrabb. Efter paus tände det till mer mellan dem och det kändes mer äkta. Men framför allt är det här en föreställning för alla som vill uppleva Dirty Dancing igen och på närmare håll än på en dvd. Dessutom får Dirty Dancing-fansen nörda ner sig i ännu fler scener kring sina favoriter Baby och Johnny.

Om det kan få fler unga att få upp ögonen för hur häftigt det är med teater, ja då är det ju bra. Även om Dirty Dancing är mer en nostalgitripp än stor teater.

Men en stor varning: om du köper biljett till balkong: var beredd att du inte kommer att kunna se hela scenen, ifall du inte sitter på första raden på balkong. Biljettpriserna till balkong är lägre än till parkett, men var beredd på att du inte kommer att se allt om du sitter där uppe. Både dans och spelet tar plats på hela scenen, så det kan bli så mycket som en tredjedel av scenen du inte kommer att se om du sitter på balkong.

Foto: Mats Bäcker


Rollerna:
Frances ”Baby” Houseman » Emilia Ödling Runsteen
Johnny Castle » Pascal Jansson
Dr. Jake Houseman » Per Graffman
Marjorie Houseman » Marie Richardson
Lisa Houseman » Jenny Lampa
Mr. Schumacher » Dan Bratt
Vivian Pressman » Charlotta Jonsson
Penny Johnson » Maria Hjelte
Neil Kellerman » Filip Johansson
Robbie Gould » Philip Hughes
Tito Swarez » Robert Bengtsson
Billy Kostecki » Linus Wahlgren
Max Kellerman » Björn Granath
Jordan » Joachim Bergström

Stand-by: Jake / Max /
Mr. Schumacher » Thomas Hedengran
Ensemble/cover Johnny » Sören du Hoffmann
Ensemble/cover Tito / Jordan » Alexander Larsson
Sångensemble » Sandra Oxenryd
Ensemble/cover Lisa » Frida Lehman
Ensemble/cover Robbie » Anders Jacob
Ensemble/cover Neil » Ludwig Jerkander
Ensemble/cover Vivian » Anna Stenbeck
Ensemble » Kitty Chan
Ensemble/Moe » Frank Sehlstedt
Ensemble » Sharon Johansson
Ensemble/cover Penny / Baby » Sandra Gerdin
Cover ensemble killar/ass danskapten » Johan Klarbrandt
Cover ensemble tjejer/danskapten » Faye Best

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Premiären på Fanny och Alexander på Dramaten: en riktig teaterfest

by

Fanny och Alexander
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Kostym: Nina Sandström
Dramaten
Premiär 11 februari 2012

Röda mattorna var utrullade, personalen från vaktmästare till teaterchef var alldeles extra finklädda och i foajén underhöll en pianist redan en timme innan föreställningen började. Det vibrerade av förväntningar i luften – det märktes att det var en stor premiär. Och som extra glans kom den svenska kungen och drottningen och tog plats i kungalogen, precis innan ridån gick upp och spelet kunde börja.

En ung, gänglig pojke klev fram på scenen, framför ridån, tittade ut över publiken och konstaterade: ”Coolt”.

”Coolt” är nog ordet som många av de yngre i publiken också skulle använda om föreställningen. Pojken var förstår Alexander och han bjöd in oss till spelet som började med en rivstart.  Julfirandet hos familjen Ekdahl och deras teater var i full gång.  Alexander och hans lillasyster Fanny står med vidöppna ögon och betraktar alla galna släktingar och deras upptåg.

Fanny och Alexander i Stefan Larssons uppsättning på Dramaten är en överdådig teaterfest där teaterns alla metoder används: mer än hundra olika kostymer har formgivits till föreställningen och sytts upp. Scenografin är uppfinningsrik och de olika rummen, stationerna för spelet, snurrar runt på scenen. Det är fart och fläkt och det är så barnen Fanny och Alexander upplever sin värld och sin familj, fram tills katastrofen inträffar.

Det är härligt att se hur allt samverkar för att lyfta fram denna berättelse om vad teater och fantasi betyder i livet och samtidigt är det en otäck skildring av hur vuxna kan kväva det levande och fantasifulla i ett barn, eller försöka kväva med grymhet. Det som gör det så otäckt är att världen inte är bättre idag. Också idag finns det barn som blir utsatta för kränkningar.

Många vill säkert diskutera och jämföra teaterföreställningen av Fanny och Alexander med filmen och tv-serien. Det tänker jag inte göra, eftersom jag tycker att Stefan Larssons uppsättning fungerar alldeles utmärkt i sig själv. Filmen hade premiär 1982 och tv-serien hade premiär julen 1984. Det finns en mängd unga människor i tjugoårsåldern som inte sett varken filmen eller tv-serien. De kan absolut se teaterföreställningen. Den står helt för sig själv även om den ibland hade några blinkningar åt filmen och tv-serien. Musiken kommer också delvis från filmen men också från Detektivbyrån, Julianna Barwick, Matthijs Vos, Enrico Caruso, Bach och Schumann.

Skådespelarna storspelade – utan tvekan. Rollistan är lång och innehåller en lång rad av våra främsta skådespelare, som Jan Malmsjö, Marie Göranzon, Jonas Karlsson, Livia Millhagen, Reine Brynolfsso, Thomas Hanzo, Christopher Wagelin, Kristina Törnqvist, Tanja Lorentzon, Hans Klinga, Pontus Gustafsso, Ellen Jelinek och Basia Frydman.

Marie Göranzon spelar Fru Helena Ekdahl, Alexanders farmor, som när hon förlorat den minst utflippade av sina tre söner konstaterar att livet slagits itu sedan dess och hon inte längre orkar reagera på att livet är så splittrat. Ja, alla som någon gång i livet varit med om när allt vänts upp och ned och katastrofen inträffat och man ändå måste leva vidare, kan känna igen sig i henne. Hon står också för en av föreställningens odödliga repliker:
Nu ska jag tvätta mig; sminka om mig, sätta upp håret och sätta på mig korsetten och sidenklänningen. En gråtande, kärlekskrank kvinna förvandlar sig till en samlad farmor. Vi spelar våra roller, somliga spelar dem slarvigt, andra spelar dem med omsorg. Jag hör till den senare kategorin.

Reine Brynolfsson spelar den hemske prästen Biskop Edvard Vergérus. Han är övertygande i sin grymhet, jag skulle inte vilja hamna i hans klor. Hans kristendom har det funnits och finns det fortfarande många förespråkare för. Som han uttrycker det: Kärlek och hänsyn har ingenting gemensamt och kärlekens språk kan vara ganska kärvt.
Jag tycker dock det finns en vidare tolkning av den här karaktären: alla de människor som får makt och sitter i olika ledande ställning och kräver disciplin har likheter med biskopen och använder sig av liknande argumentation.

De unga skådespelarna, som spelar Fanny och Alexander, måste också nämnas. Båda gör sina roller strålande. Nu vet jag inte vad de heter, för det är två pojkar som turas om att spela Alexander och likaså är det två flickor som turas om i rollen som Fanny. Dessutom finns det ersättare för dem.

Föreställningen är nästan fyra timmar lång, inklusive en paus. Men den kändes inte så lång, den fångade in mig och jag glömde tiden. Fanny och Alexander är både en hyllning till teaterkonsten och fantasin och beskrivning av grymhet, den har mycket allvar men också värme, humor och skratt som lättar upp. Visserligen finns det en humorscen som jag inte riktigt tycker passar in och som jag inte riktigt förstår varför Jan Malmsjö ska behöva spöka ut sig till en snurrig Skånepolis, men i övrigt fungerar komiken bra.

Scenografin, musiken, dräkterna och skådespelarna – allt samverkar och stöder berättelsen. Det är roligt att vår nationalscen någon gång bjuder upp till en sådan här  överdådig teaterhändelse. Dramaten har bjudit upp till stor teaterfest med Fanny och Alexander.

Uppdatering: Noterar av Sveriges Radios recensent av föreställningen inte lärt sig stava Marie Göranzons namn korrekt.

I rollerna

Helena Ekdahl MARIE GÖRANZON
Oscar Ekdahl THOMAS HANZON
Emilie Ekdahl LIVIA MILLHAGEN
Poliskommissarie, regissör, skådespelare JAN MALMSJÖ
Biskop Edvard Vergerus REINE BRYNOLFSSON
Carl Ekdahl CHRISTOPHER WAGELIN
Gustav Ekdahl JONAS KARLSSON
Lydia Ekdahl KRISTINA TÖRNQVIST
Alma Ekdahl TANJA LORENTZON
Isak Jacobi HANS KLINGA
Aron Retzinsky PONTUS GUSTAFSSON
Ismael Retzinsky, sufflösen ELLEN JELINEK
Maj, Justine JENNIE SILFVERHJELM
Henrietta KICKI BRAMBERG
Fröken Vega, biskopens mor BASIA FRYDMAN
En ung skådespelare JON KARLSSON
En ung skådespelerska JOSEPHINE ALHANKO
Elsa Bergius ELISABET HELANDER
Alexander HANNES ALIN, VICTOR LINDBLAD POTURAJ
Fanny KAJSA HALLDÈN, LEONA EKMAN LARSON

Foto: Sören Vilks

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3, Dagens Nyheter 4

Recension i DN, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3, Expressen 4 och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,