”Karmelitsystrarna” opera av Francis Poulenc
Kungliga Operan i Stockholm
Premiär: 22 oktober 2011
Ett litet smakprov från föreställningen
Här ett litet inslag om regissörens tankar bakom verket
I går kväll var det premiär på Francis Poulencs opera ”Karmelitsystrarna” på Kungliga Operan, där för övrigt den svenska premiären ägde rum 1981. Sedan dess har man kunnat se detta verk på GöteborgsOperan 2001 och på Malmö opera under våren 2010.
Nu var det alltså dags för Kungliga Operan igen trettio år senare och egentligen är det helt obegripligt att det har hunnit gå trettio år sedan sist. På KO alltså.
För det är ju en mycket vacker och gripande opera och musiken får nästan rubriceras som melodiös i alla fall med tanke på att verket komponerades i mitten av förra århundradet.
Det är dessutom en alldeles speciell uppsättning på det viset att alla sångarna, utan undantag, sjunger sina roller för första gången. Det är ju kanske i och för sig inte särskilt märkligt med tanke på att det är trettio år sedan ”Karmelitsystrarna” senast gick på KO, men det får ju ändå betraktas som en särskild händelse att samtliga sångare sjunger sina roller för första gången.
Det är en mycket elegant och gripande uppsättning och med en genomgående vacker musik. Ibland sägs det att orsaken till att verket inte spelas så ofta är att det betraktas som ett ”smalt verk”, en uppfattning, som jag definitivt inte delar, men självklart måste man lämna sina förutfattade uppfattningar hemma och öppna sitt hjärta och helt enkelt bara njuta av den vackra musiken. Jag skall villigt erkänna att jag personligen betraktar verk före 1926 som berörande och utmärkta, men efter detta årtal så får man vara beredd på det värsta, med ett åtminstone ett undantag, nämligen Francis Poulencs, ”Karmelitersystrarna”!
Det är en mycket gripande berättelse och denna uppsättning,med några moderna kopplingar, som jag inte var så förtjust i är att betrakta som en mycket bra föreställning, ja jag tvekar inte att skriva succé. Även om jag inte riktigt delar Johanna Garpe´s uppfattning om kopplingen till det franska slöjförbudet, men i stort är det inget som stör min upplevelse av föreställningen. Diabilderna vid ett par tillfällen, under föreställningen förstår jag inte riktigt sammanhanget med, men egentligen har det ingen större betydelse för min upplevelse.
Det var en mycket speciell operaupplevelse med en första akt utan egentligen en enda applåd, men det beror kanske på att man inte heller i olika kyrkosammanhang vanligtvis applåderar efter en väl utförd prestation?
Första akten är en egentligen en alldeles utmärkt beskrivning dels av hur överklassen levde dels hur livet fortgick i ett karmeliterkloster. I andra akten börjar saker och ting att hända framförallt gäller det musikaliskt. Musiken blir nu både kraftfullare och mer dramatisk och sångarnas insatser blir bättre och bättre.
Speciellt imponeras jag av rollfiguren Blanche de la Force, som sjöngs av underbara Elin Rombo och frågan är om inte detta får räknas som hennes absoluta genombrott? Jag imponerades även av övriga insatser som, Lena Nordin, jag tror aldrig att jag har hört henne så bra, som i går kväll. En strålande insats svarade också Marianne Eklöf för, som Mme de Croissy, den äldrepriorinnan. Utmärkta insatser hördes även från Susann Végh, som moder Marie, syster Constance, som sjöngs av Marianne Hellgren Staykov, Skogsfågelns stämma i ”Siegfried” av Richard Wagner, men man får inte glömma karmelitnunnorna´s insatser (14 st Här ingen nämnd ingen glömd).
På herrsidan imponerades jag framförallt av Mikael Axelsson, snabbsjungande fångvaktare, Klas Hedlund, som biktfadern, och Magnus Kyhle, som förste kommissarie och officeren, Ola Eliasson, men jag har intet att invända mot övriga deltagande herrar, men jag tyckte att det var väl liten åldersskillnad mellan far och son de la Force. På mig verkade det som herrarna var jämnåriga. Genomgående var det roligt att höra, speciellt herrarna´s utmärkta franska. Det var en ren fröjd att lyssna till detta.
En stor eloge måste jag också ge till Kungliga Hovkapellet, under ledning av den franske dirigenten Marc Soustrot. Tillsammans svarade de för ett mycket gott hantverk!
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att denna föreställning är en av de bästa som jag har sett på Kungliga operan´s scen, kanske den allra bästa, med undantag för ”Nibelungens ring”, som har en särskild plats i mitt hjärta om man bortser från den scenografiska lösningen.
Avslutningsvis är det en lämplig opera även för en förstagångsbesökare, framförallt gäller detta om du är en van teaterbesökare då får du utöver det teatermässiga även en musikalisk upplevelse. Ja, jag kan alltså rekommendera alla att besöka Kungliga operan och det brukar jag ju alltid kunna göra men alldeles särskilt speciellt inför denna uppsättning, ”Karmelitsystrarna” av Francis Poulenc.
Vill du läsa mer om handlingen besök Mogens Operasidor
Recensioner
Teatermagasinet
SvD
Gunilla Brodrej Expressen
Martin Nyström i DN
Loretto Linusson i Aftonbladet
Produktionsteam
Dirigent: Marc Soustrot
Scenografi: Per A Jonsson
Kostym: Nina Sandström
Ljus: Torsten Dahn
Dramaturg: Katarina Aronsson
Regi: Johanna Garpe
Medverkande
Markis de la Force. Gunnar Lundberg
Blanche de la Force: Elin Rombo/Natalie Hernborg
Chevalier de la Force: Jonas Degerfeldt
Mme de Croissy, gamla priorinnan: Marianne Eklöf
Mme Lidoine, nya priorinnan: Lena Nordin/Sara Olsson
Moder Marie: Susann Végh
Syster Constance: Marianne Hellgren Staykov
Moder Jeanne: Agneta Lundgren
Biktfadern: Klas Hedlund
Fångvaktaren: Mikael Axelsson
Officeren: Ola Eliasson
Förste kommissarien: Magnus Kyhle
Andre kommissarien: Magnus Lindén
Thierry, betjänt: Kristian Flor
Javelinot, en läkare: Mikael Magnell
En tjänarinna: Madeleine Barringer
Dirigent: Marc Soustrot
Kungliga Operans Kör
Kungliga Hovkapellet
[…] Kulturbloggens […]