Teaterkritik

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen – en föreställning det inte går att glömma

28 november, 2015 by Rosemari Södergren

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen
Fritt efter: Nikanor Teratologen
Idé och koncept: Ramaj (Nils Poletti, Lena Lindgren, Markus Granqvist)
Regi: Nils Poletti
Premiär på Turteatern i Stockholm 28 november 2015
Föreställning som recenseras: pressvisning/genrep 27 november 2015

Morfar Holger bor med en liten pojke, Pyret, elva år. En fråga är förstås om det är en morfar eller en äldre man som på något sätt lyckas knipa ett barn. Barnet, Pyret, växer upp med denna gamla man som är pedofil, nazist, mördare, kvinnohatare, narkoman och allt igenom elak. Allt som vi finner avskyvärt har författaren packat in i morfar.

Föreställningen bygger på boken med samma namn, ”Äldreomsorgen i Övre Kådedalen” av pseudonymen Nikanor Teratologen. Boken väckte mycket rabalder när den kom. En del kallar den för den vidrigaste bok som någonsin skrivits medan andra kallar den för 1990-talets intressantaste debutroman. För en debutroman visade det sig att det var. Först var det hemligt vem som låg bakom pseudonymen Nikanor Teratologen. Sara Lidman och Per Olov Enquist var några författare det spekulerades kring som möjliga personer bakom. Det kom så småningom om fram att det var en tidigare okänd ung 26-årig man, Sten Niclas Birger Lundkvist,som skrivit boken.

Föreställningen är helt enorm. Den är fascinerande, den är stark, den är äcklig, den är rolig, den går inte att glömma – den griper tag i mig och jag kan inte låta blir att fundera vidare kring den.

Scenografin är ett kapitel för sig – som är helt suveränt. Enormt mycket arbete och fantasi har använts för att bygga upp de olika miljöerna. För att inte göra en spoiler, för att inte avslöja sådant som gärna ska upplevas överraskande kan jag inte berätta så mycket om scenografin. Likaså på dräkter och masker har ingen möda sparats. Det är imponerande.

Har du läst boken blir föreställningen säkert en förstärkning av dina intryck, har du inte läst boken håller föreställningen att se lika väl, den står på egna ben och är en totalupplevelse oavsett.

Morfar Holger ser på livet på ett helt annat sätt än de flesta av oss. Han har fått allt det som vi ser som negativt. Han har sex med barn, han hyllar nazism och har inga problem att släcka andra människors liv. Han är inte snäll mot någon och han kan växla från att ena stunden vara öm och kärleksfull till att i nästa sekund vara vidrigt äckligt grym.

Jag tycker att berättelsen kan ses på flera sätt, ur flera olika synvinklar. Visst det går att se den bokstavligt. Då är den inte särskilt trovärdig. Jag ser den bland annat som ett intressant experiment. Byt ut alla de fula sakerna till allt sådant som är godtagbart i vårt samhälle och det blir en idyllisk barndomsskildring, hur morfar och pyret leker. Kanske är berättelsen en parodi på de falska bullerby-myterna? Ingen känner väl egentligen igen sig i de idylliska barndomsskildringar som barnkulturen flödar över av? Här bryts mönstret av en riktig svart fabel.

Ett sätt att se berättelsen är att se den ur Pyrets perspektiv, ur det utnyttjade lilla barnets ögon som är svagt i förhållande till den vuxne. Det blir en skrämmande berättelse som känns i magen, en skildring om hur barn lär sig att hantera också de mest otänkbara omständigheter och lär sig överleva.

Det slog mig också att morfar Holger är det största barnet av alla i handlingen, han är som det mest själviska egofixerade barn som ska bestämma allt och ha allt på sina villkor.

Berättelsen har också flera existentiella frågeställningar och som morfar Holger säger: Gud har gömt sig, för hans skäms eller som Pyret säger:
Vårt Västerbotten är en esoterisk, estetisk och endoskopisk labyrint in i urmunnens feelgoodmörker. Det är där vi kom ifrån, å dit vi ska, så de ä lika bra å börja vänja av sä me å leva.

En viktig del för att föreställningen fungerar så bra är skådespelarna, Hans Sandquist som morfar och Albin Grenholm som Pyret. Albin Grenholm ser på morfar med sina stora blå troskyldiga ögon och han hukar av sorg och rädsla när morfar har sina vredesutbrott och han spelar glatt med när han får mörda tillsammans med morfar. Hans Sandquist är formidabel, äkta – som publik tror vi på honom.

Regissören Nils Poletti vågar sticka ut och vågar tro på att publiken kan ta ställning själv. Vi behöver inte få oss det politiskt korrekta på scen. En föreställning behöver inte vara lätt att tolka: låt oss få både äcklas, skrämmas, skratta och tänka och känna både hopp, sorg och äckel. Han driver med det mesta och drar in publiken i föreställningen, vi är alla nära spelet.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen på Turteatern är föreställning det inte går att glömma.

Medverkande: Ylva Törnlund, Hans Sandquist, Albin Grenholm (nov-jan), Johan Hafezi (jan-mar 2016), Sannah Nedergård (praktikant från Yrkeshögskolan Novia, Vasa),
Tove Simonsen (praktikant från Rose Bruford College, London)

Foto: KlaraG

Marodörer – rolig, ironisk och tankeväckande

19 november, 2015 by Rosemari Södergren

Marodörer
Regi Jens Ohlin
Scenografi och Ljus SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Urpremiär 19 november 2015, Lilla scenen Dramaten

Marodörer är en ironisk, rolig skrattfest med allvarlig botten. Föreställningen handlar om en manlig och en kvinnlig författare som blir förälskade. De ska leva som jämlika. De träffas ironiskt nog i ett litterärt debattprogram då hon, kvinnan, Bertha, precis gett ut en seriebok där hon driver med kulturmannen och speciellt driver hon med Axel som är författare, son till Nobelpristagare, och som ser sig själv som en modern feministisk man. Han tycker att det är helt fel att han tas som exempel på mansgris.

Axel anser sig vara en feminist. Han tar hand om deras baby och är hemma och sköter om barnet medan Bertha kan åka på bokturné och åka bort för att skriva i lugn och ro. Det är bara det att han offrar sig själv, men är det vad Bertha ville? De skulle vara jämlika och det enda hon ville var att om hon skulle lyckas bättre än honom som författare skulle han glädja sig åt det. Han är beredd att göra det mesta, han klär sig i klänning på bröllopet, han skänker bort enorma summor till en feministisk organisation – men det enda Bertha bett om: att han ska stå ut med att hon ett tag lyckas bättre, det klarar han inte. Det är intressant. Att vara jämlik betyder inte att sudda ut sig själv, sin egen identitet.

Jag blev enormt positivt överraskad över föreställningen, den är rolig och väldigt, väldigt ironisk – men inte förutsägbar och den ger inte enkla svar, den låter mig som åskådare tänka vidare. Den är underhållande med samtidigt seriös, allvarlig och tar upp något av det viktigaste för oss alla: samspelet mellan män och kvinnor. Alla måste vi förhålla oss till detta, oavsett vad vi har för sexuella preferenser.

Föreställningen är starkt inspirerad av August Strindberg, av hans syskonpjäser Marodörer och Kamraterna som gör upp med kulturmannen, men också av Strindberg i sin helhet. Det är en extra bonus för den som kan sin Strindberg och de två pjäserna Marodörer och Kamraterna, förstås. Men det är inget måste för att få ut mycket av föreställningen. Hannes Meidals och Jens Ohlins version står i allra högsta grad på egna ben.

Den är snygg och elegant, rolig, ironisk och tankeväckande med strålande skådespelare. Jag hoppas att gymnasierna nu går kommer dit i mängder för att se och diskutera och fundera kring det där med relationer.

Ett pressmeddelande beskriver handlingen:
Axel Egerman är en av landets mest uppburna manliga författare, uppvuxen i innerstadens kulturadel. Bertha Ålund är en ung serietecknare, en autodidakt som gärna kallar sig geni. Hennes satiriska udd riktar sig ofta mot uppburna manliga författare.
De träffas i ett samtal om kvalitetsbegreppet. De förstår inte ett dyft av varandras världar. De blir handlöst förälskade.
Bertha klargör att hon inte tänker leva i Axels skugga. Axel klargör att han förstår att han måste ta ett steg tillbaka. En av dem kommer att bli vansinnig och dö.
– Marodörer handlar helt klart mycket om mig själv, säger Jens Ohlin som även regisserar föreställningen.
– Den manlige huvudrollen Axel i Strindbergs Marodörer, som vi har använt som utgångspunkt, är utformad som en slags idealman. Inte en machosnubbe och inte en feminiserad man, utan en gyllene medelväg. En skön snubbe helt enkelt. Och det är många som ser sig själva som sköna snubbar, som rimliga män. Man har inga problem med att erkänna en patriarkal världsordning, men tycker främst att andra män ingår i den. Där är väl jag själv mycket, och det är det vi undersöker.

Hannes Meidal och Jens Ohlin har tidigare gjort succé på Dramaten med Don Giovanni och en omarbetning av Friedrich Schillers Rövare. Utan tvekan har det gjort ännu en succé.

I rollerna:
Bertha Bahar Pars
Axel Hannes Meidal
Abel Thérèse Brunnander
Carl Per Svensson
Katla Alexandra Rapaport
Gaga Leonard Terfelt

Foto: Marcus Gårder

A Clockwork Orange på Backa Teater – Starkt skådespeleri i brutal reningsprocess

15 november, 2015 by Mats Hallberg

clockworkbacka450

A Clockwork Orange
Av Anthony Burgess
Regi och bearbetning Tereza Andersson
Översättning Stefan Åkesson
Scenografi och kostym Sven Dahlberg
Musik och ljuddesign Dan Andersson
Dramaturg Stefan Åkesson
Premiär på Backa Teater 14 november 2015

William Golding fick Nobelpriset i litteratur ett år det hade varit mer logiskt att ge priset till Anthony Burgess, en renässansmänniska som personifierade snille och smak. Hans spirituella tevesända samtal med Isaac B Singer fick mig att känna tacksamhet över denne bildade man. För cirka trettio år sedan roades jag av Slutet på världsnyheterna, vars komplicerade romankomstruktion får mig att tänka på, de olika lager som jag märker att regissör Tereza Andersson fogat ihop. Ungdomsinriktade Backa Teater lanserar A clockwork orange som en kulthistoria, vilket nog är korrekt. Omtalad tror jag dystopin främst blev efter den obeagliga filmversionen av Kubrick. Sent 1980-tal föll författaren till föga. Efter väldigt många år av tjat gjorde han en bearbetning för scen, en pjäs om Alex och hans störda gäng fylld med musik.

Trend eller tillfällighet? Hur som haver är detta pjäs nummer fyra av de jag sett under hösten i Göteborg, som har en kvinna i huvudrollen alternativt i de dominerande rollerna.

När vi vandrar i den långa gången fram till den inneslutna kala salongen/ arenan, bär vi med oss sorgen över terrorattackerna i Paris kvällen innan. Kämslan av att onda krafter attackerat vårt livsrum , ges en metaforisk motsvarighet då Ylva Gallons rollfigur riskerar kvävas av jackan som viras runt hennes huvud.( Terrordåden kommenterades efteråt och vid garderoben fanns tända ljus och ett tänkvärt citat.) Självklart undrar jag hur omständigheterna påverkade de som jobbat fram pjäsen, vars premiär blev framflyttad en vecka.

Testosteronstinna hannar är ett uttryck vi känner igen och förstår. Det motsatta könet, bland annat så kallade kickers, saknar också spärrar. Uppsättningen har vänt på kuttingen, inte bara män kan vara aggressiva ooch våldsbenägna. Fyra tjejer i grå träningsoveraller och vita foppatofflor ska genom chockterapi utrustas med såväl impulskontroll som empati.

Pelle Grytt & Ove Wolf agerar igångsättare av den gestaltande terapin, gör publiken till observatörer och som dompterande tvillingar behåller de samma strikta tonläge under dramats hundra minuter. Jag utgår från att produktionsteamet har sammanställt en lärarhandledning, som underlag för disskussion, om norm och undantag angående våldsbrott. Påpekandet är viktigt! Men jag vill applådera teatern på Hisingen för att de vågar vara kontroversiella. Deras mod påminner om det som Ruben Östlund visade i omdebatterade Play. Dock, mycket koncentration krävs för att den unga publiken ska tillgodogöra sig innehållet. I några medvetet teatrala scener, är det tveksamt om ensemblen når fram. De både osäkra och kaxiga intagna, varken kan eller vill övertygande gestalta alla situationer i det manus (Burgess urtext) de blivit påprackade. Vid ett tillfälle är förresten metaperspektivet så raffinerat att även recensenten blir förvirrad.

Jag inser att regissören tänkt noga på rätt avvägning. Hur tillgjort får det bli? Hur mycket dråpliga sekvenser är okej som andningshål i ångestladdad fysisk teater? Ska nämna att min åsikt är att pjäsen borde ha samma åldersgräns som barnförbjudna filmer. Gränsen är nu satt till tretton år, vilket kan vara i yngsta laget. Till saken hör att scenografen Sven Dahlberg knappt har någon rekvisita eller dekor. Vad som finns är i princip fyra stolar, en filmkamera, en storbildsskärm, och en påse tuggummi.

Inledningsvis får vi veta att behandlingsmetoden bygger på konfrontation och provokation. Ni som kan historien vet huruvida metoden att avprogrammera – få de våldsbejakande tonårstjejerna att sluta säga horrorskönt – verkligen fungerar och därmed gör dem redo för världen utanför anstalten.
Denna ledande scen för unga har under sin konstnärlige ledare Mattias Andersson blivit expert på dokumentärt material. I A clockwork orange i form av autentiska våldsbrott som återberättas på video. Den skådespelande kvartetten kvinnor ger röst åt förövarna.

En slutsats är att de gärna gör sig till offer för situationer de befunnit sig i. Ett annat smart grepp är att visa klipp ur Kubricks film, vilket inger avsky hos huvudpersonen (Gallon) medan publiken ges en uppenbarelse. Något som måste beröras som en möjligen försvårande faktor är språket. Av diffusa skäl har Burgess lekt fram slang (så kallad nadsat), vars obegriplighet en undrar hur skoleleverna kommer hantera. Kan handla om att hans framtidsskildring skulle sakna anknytning till specifik tid eller plats, även om berättelsen signalerar engelsk överklass . En annan underlighet är som bekant införlivandet av klassisk musik, vilket har gett upphov till åtskillig huvudbry. För Ylva Gallons karaktär får det konsekvensen, att hon som botad inte klarar av att lyssna på Beethovens nionde symfoni. Ytterligare ett andningshål i uppsättningen: Lutande överkroppen mot en kullvräkt stol sjunger Karin De Frumerie på ett lysande sätt en översättning av Schillers Ode an die freude. Vore tjänstefel att i sammanhanget låta bli att framhålla teaterns mycket duktiga musiker.

Medveten hållning eller slump? Faktum är att de förnämligaste skådespelarna på Backa Teater frapperande ofta är kvinnor. Kvartetten är totalt synkade, samtidigt som de gestaltar olika öden, olika förhållningssätt. Skickligt tar de fram det trasiga i sina karaktärer, hur de begår övergrepp, förnedrar och – som ett led i terapin – blir förnedrade, hur man försöker hitta tillbaka till att bli sociala varelser. Kan förvisso tolkas som naivitet, att Burgess driver tesen att grunden för vår existens är god. Rätt anslag och drivet samspel etableras omgående. Desperation och smärta, överlägsenhet och ursinne gestaltas proffsigt av samtliga. Hade varit intressant att i närbild detaljstudera Isabella Duarte Nilsson, hennes rollfigurs utvecklingskurva. Mest vana vid att porträttera ovan nämnda sinnesstämningar har Ylva Gallon och Emelie Strömberg. Som vore de glupska på att göra utåtagerande individer, ger de publiken minnesvärda prestationer.

Skådespelare
Karin de Frumerie
Isabela Duarte Nilsson
Ylva Gallon
Pelle Grytt
Emelie Strömberg
Ove Wolf

Tankar kring: Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare, vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta

15 november, 2015 by Lotta Altner

Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare, vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta
Manus Liv Strömquist
Manus Sara Granér
Regi Nora Nilsson
Scenografi och kostym Ulla Karlsson
Musik och ljuddesign Christoffer Karlsson
Ljusdesign Martin Ogland
Premiär på Stadsteatern, Kilen 14 november 2015

Man skulle kunna säga om titeln, att den var lite lång och något komplicerad, men också att påståendet var ganska långsökt och att vår verklighet är mer invecklad än så. Dock var det med stor nyfikenheten som publiken satte sig vid den runda scenen, en cirkusmanege med vitt fluff i bävernylon. Jag tänkte först ”nu ska kritiken ges inlindande och mjukt” men det var just precis tvärtom. Materialet var snarare stora bromskuddar så att smällarna skulle kunna tas emot utan att få för fula märken.

Det var tillfälligtvis svårt att höra skådespelarnas röster, eftersom de ständigt flyttade runt på scen för att inte stå med ryggen mot någon hela tiden. Jag hade lite svårt att förstå vitsen med att de just skulle röra sig i denna cirkel. Däremot var det spännande när de både gömde sig och dök upp i detta vita fluff på olika sätt. Det gav en känsla av att verkligheten på något sätt döljs och kamoufleras av en massa lager av tramsigt prat.
Det är väldigt sällan som en föreställning är så genomgående och klockrent satirisk som i denna uppsättning. Pjäsen påvisar nödvändigheten av arbete och produktion som redovisas ur skilda perspektiv. Skådespelarna plockar tårtbitar av problem som är tjuvarna till världens svält, undergång, orättvisor, börsnoteringat, skolväsen och annat man bedömer att kapitalismen är ansvarig för. Ofta var satiren väldigt bearbetad, finurlig och inlindad med torra fakta som jag ändå kunde ”köpa”. Jag skrattade en hel del, trots att både recensenter, kultureliten och andra grupper som jag i någon mån själv tillhör, fick sig ena ordentliga, men välförtjänta smällar.

Mest intressant och igenkännande var just den materialism som kritiserades och som vi idag ser stora spår av. Vi ersätter relationer, känslor och djuphet med varandra, med just onödiga saker som vi faktiskt inte behöver. Dessutom tar dessa ting resurser från vårt jordklot som vi inte har råd att avvara, ”mer, mer…allt måste ju få lov att växa”. Vi säljer helt klart vår själ, genom att gå med på orimliga arbetstider, hög stress, stora löneskillnader och ständigt vara uppkoppling på nätet. Dessutom ska vi hinna med att vara lyckliga också och då gärna på en nivå så att andra kan mäta och bli avundsjuka ”…försöker bara känna obehag 50 minuter om dagen …”

Jag tyckte upplägget och satiren var befogande och gav en hel del bra och vettiga insikter under drygt en timmes gång. Men när kapsäcken skulle knytas ihop och skådespelarna gick utanför sina roller och helt plötsligt var sig själv, då föll föreställningen i ett magplask. Det blev lite av krystat väckelsemöte och då med enbart prackande vänsterröda åsikter. Hela samhällssatiren fanns inte längre kvar ur ett större perspektiv, utan det blev snarare ett politiskt manifäst av ung vänster. Med egna små ”goda råd lappar” med förslag på pjäsens eventuella slut, slog jag dövörat till en stund därför att jag helt enkelt var tvungen. Framförallt var det så kallade påtvingade ”feministiska” perspektivet om föreställningens slut, något i hästväg. Hon ville helt enkelt tvinga oss alla att pilla varandra i håret och komma varandra närmare. Feminism med inbyggda sexuella trackaserier är inte riktigt min lösning på hur världsekonomin skulle kunna fördelas på ett bättre sett. Precis på samma sätt som jag inte tror på allsång med ”we shall overcome”. Jag tycker inte det är speciellt hedersvärt att våra världsproblem tros sig kunna lösas genom pedagogiska riktlinjer på ”fortune cookie” nivåer.

”Om du vill förändra världen måste du börja med dig själv” – okänd

Lola Blau – Om inte det här är årets bästa uppsättning på stadsteatern, så är det i alla fall en pjäs med medaljchans

14 november, 2015 by Lotta Altner

Lola Blau
Av: Georg Kreisler
Regi och översättning: Rikard Bergqvist
Scenografi och kostym: Tomas Sjöstedt
Koreografi: Fredrik Benke Rydman
Ljus: Joakim Brink
Stockholms stadsteater, premiär fredagen den 13 november 2015

”Lev som om dina handlingar gör skillnad. De gör de.”
– William James

Rollkaraktären Lola Blau, har mycket gemensamt med Albert Speer, Zarah Leander och manusförfattaren Georg Kreisler. De försökte all strunta i sin samtids politiska situation och enbart göra konstnärlig karriär utan att varken vilja eller orka ta ansvar för vad de indirekt bidrog till i Nazismens maktstrukturer.

När livet rullar på i den riktning som man länge hoppats och velat tro på, är det lätt att blunda för det otäcka som också sker i närmiljön som ett resultat. Man stoppa hellre vadd i öronen och bara marschera framåt och halkar hit och dit på de bananskal som erbjuds. ”No business like showbusiness”. Eller? För vad händer om du inte tar till vara på den där chansen? Blir man inte hellre ökänd än okänd? ” Vill man leva måste man vara egoistisk ”, säger Lola Blau.

Lola Blau går och väntar på sitt livs chans och när den kommer som hand i handske konstaterar hon, ” Jag bryr mig inte om politik…och jag gör vad som helst med vem som helst … man lever för de stunder man får skina.” Det går en stund, det fungerar ett tag men sedan står man där utan själ och ett dåligt samvete som tuggar på ens självrespekt. För på hur många sätt kan man sälja sig själv, innan den sura uppstötningen från magen inte bara ger dålig smak i munnen, utan förpestar hela kroppen.

Musikalartisten Sara Jangfeldt gör en fantastisk tolkning av Lola Blau. Hon har inte bara en komisk- och tragisk ådra att spela på, hon kan dessutom sjunga allt från operett till komplicerade sånger. Mest av allt är jag imponerad av de register av kroppsrörelser som hon behärskar fullt ut och hur hon i nästan 2 timmar håller publiken helt trollbunden. Publiken tar alla tillfällen i akt att applådera henne. Dessutom bidrar koreografin alldeles strålande till övergångarna till skilda återberättelser om Lolas liv. Danserna är lika allvarsamma som det är komiska, och tighta med rollbeskrivningarna.

Jangfelts ansiktsuttryck och tempon bidrar också till att man inte en enda gång vill släppa henne med blicken. Hon är en riktig ”Hollywoodaktig” stjärna i 1930-tals stil. Att Sara dessutom behärska det ironiska och det sarkastiska, och vet dess skillnader, är inte något man är van vid att se. Jag kan ingenting annat säga än att håret reste sig i nacken och att jag fick både skrattgropar i kinderna och tårar i ögonen.

Handlingen följde inte en naturlig ordningsföljd och ibland visste man inte om det var en dröm, om det hänt eller skulle hända. Dock spelade det egentligen ingen roll, utan var ganska befriande. Det var ändå den underliggande känslan av krigens val och effekter som var det viktigaste. Dessutom var det första gången som jag sett judisk och tysk sarkasm, över sitt eget folk, vilket var både nyttigt och mycket roligt på många sätt.

Det enda som kändes lite svårrott under kvällen var att musikerna som spelade och agerade, verkligen var enastående musiker men inte kunde jämföras skådespelarmässigt med Sara Jangfeldt. Det kändes naivt att ha valt dem att agera. Hur trodde man att man skulle komma undan med det!? När någon är ”outstanding” blir skillnaden till den ljumna ganska stort. Det kändes nästan i snålaste laget. Det gjorde mig något obekväm och jag tyckte nästan synd om dem. De satt på avbyttarbänken i en vänskapsmatch mellan Manchester United och Grundsunds IF.

Om inte det här är årets bästa uppsättning på stadsteatern, så är det i alla fall en pjäs med medaljchans.

På scenen:
Lola Blau: Sara Jangfeldt
Kapellmästare: Martin Östergren
Musiker: Maria Olsson
Musiker:Mathias Venge

Foto:Petra Hellberg

Teaterkritik

Footer

Om oss