Hedda Gabler
Manus: Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Bearbetning: Lucas Svensson och Emil Graffman
Regi: Emil Graffman
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Musik: Fredrik Möller
Premiär 24 september 2015, Studion Göteborgs Stadsteater
Jag såg Maria Bonnevie gestalta en rasande Hedda på Dramaten för bara några år sedan, en bombastisk skarpslipad version i kulörta färger; vilket gjorde att jag hade någorlunda koll på intrigen. Men för att ingen ska sväva i okunnighet vartåt det barkar, tar regissör Graffman till ett grepp som mig veterligen är mycket vanligare i filmens värld. Han inleder nämligen med att ge oss det brutala oåterkalleliga slutet, varvid familjens advokat utbrister: ”så gör man bara inte”. Sedan rullas den täta ödesmättade historien upp fram tills katastrofen. För att bli tillräckligt insatt i rollfigurernas bakgrund och relationer, framför allt männens, bör man läsa på lite i förväg. Regissören har strukit mycket i texten, vilket översättaren Klas Östergren påpekade för mig i paus när jag av en slump mötte honom. Kan inte erinra mig att Bracks titel (assessor) eller Eilert Lövborgs förflutna som forskarstudent blev klarlagt i detta hårdbantade manus. Å andra sidan gav det aningen dunkla draget ett underliggande tryck, vars väntan på utlösning blev rena Hitchcock-effekten. Det är raffinerat utfört och får sin förhöjning med ytterst lämplig musik av Fredrik Möller. Noterade hur den diskreta musiken hela tiden markerade och framhävde scenernas stämning, något som fick mig att sugas in i en nervdallrande historia.
Delvis samma team som hade stor framgång med frk Julie på samma scen, har tagit sig an ett snarlikt tema. Så här dagen efter, har jag kommit på att den olyckliga kvinnan som skapades 1891, antagligen måste betecknas som mer självdestruktiv än hämnaren Lisbeth Salander. Men båda lider säkerligen av liknande bokstavsdiagnos. Hedda är en oberäknelig och otillfredställd karaktär beredd att agera därefter. Generalens dotter har ett komplext beteende med tragiska konsekvenser, utan att det får en helt rimlig förklaring. Varför måste det gå så illa att samtliga karaktärer blir förlorare? Hon leker med sina uppvakatare ungefär som hon leker med sina ärvda pistoler. I likhet med rysk skönlitteratur hundra år tillbaka i tiden eller mer, är hon besatt av sina bekymmer, bekymmer för ekonomin och över kärleken/lyckan. Undrar hur avskydd Ibsen var för sina kontroversiella kvinnoporträtt.
Scenografin är spartansk, går i en grön-beige ton. All dramatik utspelas i salongen förutom att den skymtas i hallen. Makarna Tesman är nyinflyttade. Jörgen har många idéer om möblering. Statister bär som en ständigt pendelrörelse omkring diverse attiraljer. Skådespelarna kan sin sak. Jag gillade snabba skiftningarna mellan beskäftighet och ömklighet. Förtvivlade blickar och medvetet tafatta rörelser kombineras med borgerskapets diskreta charm. Fredrik Evers är fantastisk på att fånga mänskliga tillkortakommanden. Daniel Nyström, en för mig ny bekantskap, gör begåvat den motbjudande hala Brack, en varelse utan ryggrad. Eric Ericsson brukar vanligtvis vara yvigt domderande. Här är han den man hela tiden pratar om, fast sällan råkar. Ericson gör ett styvt porträtt av en nedstämd nedtonad människa som blir ett offer. Carina Boberg förkroppsligar den sälta och kvickhet som pjäsen också rymmer. Vad bör framhållas om tragedins enda egentliga huvudroll? Tolkningen av Nina Zanjani är mitt i prick med en närmast kuslig psykologisk tajming. Med tanke på vad hon presterat tidigare i samma genre ställs förväntningarna skyhögt. Hon, ensemblen och övriga i produktionen infriar dem utan att göra mig fullkomligt salig av teaterlycka. Zanjanis resoluta, också oerhört finkänsliga tolkning, påminner starkt om annat jag sett henne göra, varför man kan påstå att hon på senare år blivit typecastad.
Häpen träffar jag i paus en arbetskamrat, vars ovana vid resonerande klassiker utan fart och fläkt, gjorde att han emellanåt nickade till. Jag anser som framgått att uppsättningen var väldigt välgjord och sevärd. Tidigare omnämnde akademiledamot var begeistrad i paus, tyckte att ensemblen spelade fantastiskt bra och att det gick så snabbt fram till paus att det kunde ha körts på utan avbrott.
Skådespelare: Nina Zanjani, Fredrik Evers, Eric Ericson, Daniel Nyström, Anna Bjelkerud och Carina Boberg.