Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Lucifer Effect – Välspelad. Snygg. Och distanserad

by

Lucifer Effect
Regi: Tana Maneva
Scen: Teater Giljotin
Premiär 14 april 2012

Dostojevskij sade något i stil med att om djävulen inte finns av egen kraft, så är han skapad av oss själva som vår avbild. Och med tanke på antalet skildringar av helvetet inom litteraturen och teatern kan vi väl lugnt konstatera att det

Lucifer Effect är tre saker. Oerhört välspelad. Snygg. Och distanserad.

Vi tar det från början. I föreställningens början, i det vitaste av vita rum, befinner sig tre människor i olika stadier av upplösning. Lucifer Effect gör anspråk på att ta sig lager efter lager ner mot människans kärna, in mot det kännande och bort från det rationella. Till platser inom oss där maktbegär får härska fritt och andra människor bara är medel för att nå ett mål. Ur detta skapar Tana Maneva, som står för regin och en strålande dansinsats i föreställningen, allas vår djävul.

Tanken är naturligtvis svindlande, om än inte unik. Om det civiliserade hyvlas bort från människan, återstår bara en liten egoistisk äcklig kärna som tänker på sig själv i första, andra och tredje hand. Kvar är något litet, äckligt och väldigt kroppsligt.

Just sådan är Lucifer Effect. Kroppslig. Köttslig. Det spottas blod och bestick slängs i backen. Folk talar förbi varandra, för i helvetet har ingen någon avsikt att lyssna på någon annan. Men det blir också pjäsens problem, för detta är en föreställning som bara talar ut, och som lyssnar väldigt lite. Det blir svårt att tränga in i pjäsen när inte ens karaktärerna tycks vara intresserade av varandra. På så sätt är den distanserad från publiken.

Men, som sagt, Lucifer Effect är makalöst välspelad, av hela ensemblen. Och scenografin, lika naken som den blottade själen, signerad Youlian Tabakov, är ruggigt snygg. Utan att ta för sig blir det vita rummet en målarduk där framför allt Joaquin NaBi Olssons ständigt bekymrade uppsynen bygger upp bilden som dröjer sig kvar i tankarna efter föreställningen.

I rollerna:
Tana Maneva, Joaquin NaBi Olsson och Scott Ackerman

Foto: Cato Lein

Text: Johan Ranstam

Relaterat: Recension i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Spökhotellet – skruvat och roligt

by

Spökhotellet av Georges Feydeau
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär 11 april 2011

Två par i medelåldern bor grannar och båda paren har det lite trassligt i sina äktenskap. Den ena mannen är intresserad av grannens fru och lyckas få med henne till ett hotell en natt, för att hon ska hämnas på sin man som enligt henne inte är tillräckligt intresserad av henne. Nu råkar slumpen göra att de hamnar på precis det hotell dit hennes man kommer samma natt för att han ska undersöka ett misstänkt fall av spöken.

Ja det låter som en knasig historia. Ännu knasigare och med ännu fler förvecklingar blir det.

Spökhotellet är en komedi och en fars, skriven av fransmannen Georges Feydeau 1894. Den är en av flera franska komedier som driver med en särskild slags pjäser som var vanliga på de franska teatrarna i mitten av 1800-talet. Handlingen utspelades i franska salonger i burgna hem där ofta en främling kom på besök och det mesta ställdes upp och ned, men i slutscenen ställdes allt till rätta. De nya komedierna av pjäsförfattare som Georges Feydeau drev med dessa och skruvade dem några varv till.

Spökhotellet kom till under en tid då stränga moraliska principer styrde och dubbelmoralen frodades bakom stängda dörrar. Att det därför är så många dörrar som öppnas och stängs i den här typen av fars blir som en metafor, om de många dörrar som var stängda och som skulle må bra av att öppnas i de borgerliga gemaken.

Det är inte direkt en föreställning jag går hemma efteråt och grubblar över. Visserligen är det på sätt och vis en rätt mörk bild av människorna som kommer fram: de flesta ljuger mer än de talar sanning och det är inte många som har ärliga relationer till varje sig familj eller vänner. Men jag känner att det är inte med sådana glasögon jag ser eller bedömer den här föreställningen. Den är rolig och för att den ska fungera kräver det att skådespelarna har tajming i sitt samspel – och det har de. Lennart Jähkel som herr Pinglet är klockren, ful och beräknande och Michael Segerström är som alltid bra i sin roll som den sliskiga hotellportieren Bastien. Maria Salomaa gör den rejält bortskämda hemmafrun Marcelle, som bara vill ha mer uppmärksamhet. En biroll, men riktigt lustig sådan, är kommissarie Boucard som Ulf Eklund gör med den äran. Han får dessutom utrymme till ett litet soloparti där han tveklöst inspirerat av Peter Sellers berömda Rosa Pantern. Oj vad jag skrattade.

Framför allt ser jag föreställningen som en underhållande komedi även om vissa paralleller med vår tid går ändå att dra. Handlingen utspelar sig från början i en tid i Frankrike då Paris blomstrade. Frankrike tjänade bra på att vara en kolonialmakt och de nyrika borgarna levde i välstånd, fast samtidigt hade allt gått fort och många kom från landet och var innerst inne rädda för att avslöjas som de lantbor de egentligen var. Välståndet vilade på en bräcklig grund, därför gick alla omkring på tå utan att säga saker vid dessa rätta namn. Att sopa problemen under mattan blir i längden ohållbart.

Förutom duktiga skådespelare tyckte jag om scenografin. I första akten utspelas handlingen i familjen Pinglets ljusa lägenhet och en stor del av andra akten i hotell Friheten, som kom fram genom en snillrik användning av vridscenen: hela hotellet visade sig finnas på andra sidan vridscenen. Ett riktigt spökhotell med läskig trappa.

Spökhotellet blir väl säsongens familjeföreställning – en komedi där alla i familjen hittar något att skratta åt.

I rollerna:
Pinglet Lennart Jähkel
Paillardin Jacob Nordenson
Mathieu Tomas Norström
Maxime Jörgen Thorsson
Boulot Kalle Malmberg
Bastien Michael Segerström
Kommissarie Boucard Ulf Eklund
Chervet m fl roller Siri Hamari
Ernest Joakim Gräns
Marcelle Maria Salomaa
Angélique Tova Magnusson
Victoire Ida Steén
Elever från scengymnasiet Kristina Falkborg
Naddine Edman
Tuva Maja Jansson
Wilma Enegren Ekström
Stella Hildersten
Arnold Vestin
Gustaf Asplund
Jonathan Bjuggfält
Niklas Smålänning
Alfred Stedt

Foto: Markus Gårder

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

She Stoops To Conquer – farsartat roligt från National Theatre London

by

She Stoops To Conquer
Manus Oliver Goldsmith
Regi Jamie Lloyd
National Theatre London
Livesändning via Folkets Hus och Parker
29 mars 2012

She Stoops To Conquer är en komedi: skruvad, farsartad och ja, ibland på gränsen till brittisk buskis.
När föreställningen sändes över världen och till de svenska biograferna var det föreställningens sista uppsättning. Jag tror att det märktes. Skådespelarna var så samspelade som de kan bli efter en säsong. Jag tror att det också tog sig friheter att spela ut för fulla muggar, speciellt tänker jag på Sophie Thompson om spelade Mrs Hardcastle och gjorde henne till en lustig gammal dam som talade som om hon hade tappat löständerna, nästan överspel. Om alla hade överdrivit sitt spel så hade det blivit buskis.

Handlingen:
Den välbeställde Hardcastle ser fram emot att få presentera sin dotter för sin gamle väns son Marlow, i hopp om att det ska leda till äktenskap. Men på grund av playboyen Lumpkin tror Marlow att Hardcastle är en gästgivare, och Hardcastles dotter är den lokala barservitrisen.

Den goda nyheten är att Marlow är för blyg för att uppvakta damer från sin egen klass, men är en hejare på att charma damer från andra samhällsskikt, vilket han tror att dottern är. Alltmedan Hardcastle blir allt mer upprörd, blir fröken Hardcastle alltmer förtjust i sin nye friare. Förvirringen är total, kärleken blomstrar och kaos följer i dess spår.

Som sagt: upplagt för en typisk förvecklingskomedi, på gränsen till buskis Det som gör att den inte trillar ner i buskisträsket är förstås duktiga samspelade skådespelare, ett fantastiskt manus med språkliga krumbukter och en rolig drift med det brittiska klass-samhället och mansrollerna.
Den som är intresserad av dräkter och kostym lär få sitt lystmäte mättat. Det ligger ett enormt arbete bakom de tidstypiska dräkterna från 1700-talet med många detaljer.

Föreställningen fick bra kritik av den brittiska pressen när den hade premiär 2011:
”En underbar kväll med engelsk komik i högsta klass”, skrev The Guardian.
”Ett underbart spektakel”, skriver Sunday Telegraph och ger föreställningen högsta betyg. Och The Guardian skriver att de lämnar teatern ekande av publikens glädje.

Oliver Goldsmiths She Stoops to Conquer från 1773 är en av Englands mest välkända komedier. På sätt och vis kan pjäsen ses som en hyllning till kaos, kurtis och den dysfunktionella familjen.

Oliver Goldsmith som skrivit komedin är en intressant personlighet. Han är en irländsk författare som föddes 1728 i Pallasmore och dog 1774 i Londone.
Hans far var präst och Oliver Goldsmith studerade vid Trinity College i Dublin och sedan i Edinburgh, där han läste medicin. Han gjorde omfattande resor i Europa och återvände sedan till England. 1761 träffade han Samuel Johnson och blev medlem av dennes Literary Club.
Han har bland annat skrivit The Citizen of the World (1762; en serie brev av en påhittad kinesisk resenär), den idylliska prästgårdsromanen The Vicar of Wakefield (”Prästen i Wakefield”; 1766), poemet The Deserted Village (1770) samt komediskådespelet She Stoops to Conquer (1773).
Det sorgliga är att Goldsmith vid sin död var svårt skuldsatt.

Det är ju synd att livesändningen gjordes precis när föreställningen läggs ned, så den som blir nyfiken och vill se den live i London inte kan göra det.

Mer om Oliver Goldsmith i Wikipedia.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Teaterkritikernas världskongress: Teatern är hotad

by

Mina anteckningar efter de första samtalsdagarna på IATCs årliga kongress för teaterkritiker handlar mycket om försöket att ringa in begreppet ”Theater Beyond the Theater”. På pappret är Korea inringat, för att en talare därifrån säger att den ursprungliga teatern i Korea var just teater bortom teatern, uppförd på torg, i tempel och palats.

Så vandrar tankarna till Europa, där mycket teater spelades i kyrkorummet under ett par århundraden, innan det fanns bänkar att sitta på. Man vandrade mellan skådespel som gestaltade olika delar av Bibeln, och förstod kanske mer av vad prästen yrade om sen.

Teatern är hotad, låter det från många håll. Budgetar skärs ner, med konstnärliga förluster som följd – förkortade repetitionstider och färre föreställningar. I all tragik söker man sig nya vägar, och flörtar hämningslöst med andra konstformer (läs populärkultur), i hopp om att träffa guldådran och … Ja, vad är det man hoppas på? Att hitta tillbaka till en ”renare” och mindre kommersialiserad teater? Behövs det? Finns det något egenvärde i den klassiska teatern, eller har den överlevt sig själv?

Teatern bortom teatern tycks också i vissa talares handling kunna handla om så radikala grepp som att ha spelplatsen omringad av publiken. I det läget ringer orden från IATCs ordförande Yun-Cheol Kim i mina öron: kanske borde det handla mer om kritik bortom kritiken.

Hur förnyar vi teaterkritiken? Utan att ge vika för kommersialisering (det vill säga skriva i syfte att påverka vår läsare enligt vår uppdragsgivares önskemål) eller anti-intellektualisering (att bara rapportera vad vi sett utan att reflektera eller sätta det i ett sammanhang)? Kan vi det? Ska vi vara öppna för sponsring? Varför är näringslivets inblandning så känslig, när gränsen mellan kritikern och teatern är, i bästa fall, vag? Vad tycker du? Skulle du vara beredd att t.ex. betala för att läsa teaterkritik?

I min värld handlar begreppet Teater bortom Teatern inte så mycket om byggnader eller spelstilar. Det finns och har alltid funnits ett brett utbud av praktiker att tillgå; oavsett om man önskar två skådespelare varav en är en snart död hummer och spelplatsen en centralstation i en stor stad; eller om man vill ha Shakespeare på en nationalscen med firade skådespelare. Nej, begreppet handlar istället om hur vi angriper ämnet för teatern. Dan Rubin, teaterkritiker från Kanada, skrev för nästa 15 år sedan, att det pågår en utsuddning mellan teatern och andra konstformer, så väl som mellan teatern och livet självt.

Text: Johan Ranstam

 

 

Tidigare rapporter:

På väg till fem dagars gnäll om teaterkritikens usla förutsättningar?

Rapport 2 från fem dagars konferens om teaterkritiken och dess roll i samhället

Rapport 3 från IATCs årliga kongress för teaterkritiker

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

På väg till fem dagars gnäll om teaterkritikens usla förutsättningar?

by

Tänk om det sista jag gör är att skicka två surdegsbröd ur ugnen. Vilket märkligt eftermäle till det skulle bli.

Det är dags för avresa snart. Fem dagars konferens om teaterkritiken och dess roll i samhället, i regi av AICT-IACT (International Association of Theatre Critics). Jag har en aning om att detta blir fem dagars gnäll om teaterkritkens usla förutsättningar. Tidningar publicerar allt mindre teaterkritik, och de skrala penningpåsar som utbytts mot ett par raders visdom och uttryck för tycke och smak har magrat i en fart som skulle få vilken nationalekonom som helst att vifta med ett skolboksexempel av prissättning på en fri marknad. I en värld som tycks bry sig allt mindre om kultur är teaterkritiken en ganska marginell företeelse, och till på köpet en konsekvens av det minskade intresset för teater i stort – för ännu så länge har ingen kläckt idén att teaterkritiken i sig kanske inte längre är intressant.

Konferensen hålls i Warsawa, Polen. Jag har aldrig varit där. Passande nog tar jag med mig massor av pennor i en ingivelse av skräck över att de inte skulle ha elektricitet där. Men det är klart, elektricitet har de i Polen. Förmodligen. Om jag bara kan hålla mig vid liv länge nog för att surdegsbröden ska träda ur mitt eftermäle och goda tankar om teater ta deras plats är jag nöjd. Hur lång tid det tar vet jag inte, men som skäl att klamra sig fast vid livet i en avkrok som Warsawa är det väl så gott som något.

Hur skulle du allra helst vilja läsa din teaterkritik? Som långa djuplodande artiklar i papperstidningar? Som korta referat i tidningar, där handling, fördelar och nackdelar behandlas effektivt för att rendera ett lättfattligt betyg? Eller som realtidsreportage via Twitter?

Varför har vi fortfarande inte sett en fotodriven recensionsstil, där bilden får stå i centrum, funderar jag på? Eller recensionsgrupper på Facebook där vem som helst kan recensera i en statusuppdatering? Eller är vi helt fel ute? Skogen på båda sidor av vägen mot Skavsta är tyst. Svarslös. Det betyder inte att du måste vara det. Kommentera – hur, vad och varför vill du läsa?

Text: Johan Ranstam

Läs även andra bloggares åsikter om , ,